Lappis burning, lappis burning, pour water, pour water!

Jag kommer gåendes från tunnenbanan, hör en siren, den passerar mig, polisen. Usch, det kändes obehagligt tänker jag och funderar på vad den har i Stora Skuggan att göra. Där bor ju nästan ingen. Sen kommer ambulansen, kör i vårt område. Då känns det riktigt obehagligt. Kanske nån gamling som kolat? Så synd. Fortsätter upp för trapporna, känner röklukten, ser röktäcket som ligger lätt ovan marken. Tro att jag ökar takten. Ser brandbilen passera på bilvägen. Chicko. Jag går fortare och fortare. Hjärtat slår några extra slag. Lugnar sig lite när jag ser att det inte är några lågor på vårt hus. Går ner mot busshållsplatsen för att se vad som händer. En brandman kommer springande och frågar om jag sett vart det brinner. Nej, jag undrar detsamma säger jag medan har springer vidare. Plötsligt kommer jag på att det kan ju brinna i huset trots att jag inte ser några rök och lågor, Chicko. Jag går hem. Allt lungt. Går ut på balkongen för att kika, då kommer ambulanshelikopterna. Starka lampor som sveper över kvarteret. Mycket, mycket obehagligt. Tar med mig Chicko ut, två ambulansmän kör förbi mig med en tom bår. Jag går mot ICA, ser avspärrningarna och två brandbilar till.

Senare ser jag båren komma tillbaka, mot ambulansen, fortfarande tom tack och lov, de fraktade bara filtar på den. På ICA hör jag spekulationer om att branden börjat i ett rum och sedan spridit sig. Helikoptern lyfter, förhoppningsvis tom. Brandbilarna ger sig av igen.

Det var nog många fler hjärtan än mitt som tog några extra slag eller hoppade över något, men för någon var farhågorna verkligen sanna. Det har brunnit hemma hos min granne. Den här gången gick det bra för oss.
En mamma hämtar sitt barn på dagiset som är granne med vårt hus. Hon springer fram till dörren. Andas nog inte ut förrän hennes barn möter henne i kapprummet.

Några ord och en bild

En liten toka som skrattar gott åt moster. Ett hus där man alltid är välkommen. Två systrar och en bror. En tonåring hund. En gammal tant som sover skönt i soffan. En jägare som inte snickrar på sitt hus.

Och ett lugn.

Redan halvvägs från Sundsvall känner jag hur värmen sprider sig i min kropp. Hur jag fylls av ro i hela min själv. Så nyttigt det är att lämna storstaden och vardagen bakom sig en stund, och sedan återvända med förnyad kraft och energi. Jag gör mitt bästa för att försöka smitta av mig på mina klasskamrater. Det har varit en skön helg och jag ångrar inte ett enda öre av de 1113 kronor som biljetterna kostade. Jag lämnade Kramfors busstation på regninga söndan. Det var grått och fult, men på marken låg lite snö. Jag kände mig fortfarande väldigt rofylld, med vetskap om att jag kommer tillbaka. Det brukar kännas jobbigt att åka, men nu gick det ovanligt bra.

Det var en helg av för mycket skräpmat och diverse andra onyttigheter, som tex alkohol på lördag. Men se så kul vi hade: http://www.tune.nu/bilder.php?bild=IMG_3446.jpg&datum=2007_11_03. Tillkommer gör även trevligt umgänge, goda skratt, film och bowling (behöver jag nämna att jag förlorade?).

Appropå att jag är en tant så pratade jag igår med syster om att skaffa en kärringbag, en sån man drar, för jag är så urbota (se, tantuttryck) less på att ha ont i ryggen av min ryggsäck som är så tung jämt! Idag har jag även rensat fisk för första gången i mitt liv. Jag som inte ens sätter masken på kroken själv, och ännu mindre tar bort fisken från den om jag skulle ha turen att få napp. Fyra fina rödingar. Gott blev det också. Nu är det sovdags. (Klockan har passerat läggdags för längesen får tanterna).

Jag bloggar om det nu

-Jaha, ska ni blogga om det sen?
-Eh, va? Undrar vi väldigt föråvnat. (Vi = jag och Alex).
-Ja, men det var så intressant att lyssna på er, säger killen bakom oss i Maxkön.
Vi fattar ingenting, och vad fan hade han i vårat samtal att göra?
Vad som hände var att en tjej gick fram till den stackars kassören och klagade på att de inte städade så det inte fanns någonstans att sitta. Klockan var strax efter två, alltså rusningstid efter krogen och det var ganska mycket folk. Men, det fanns massor med lediga platser i andra änden av Max. Detta påpekar vi för varandra, jag och Alex, sen ser vi hur gnälltjejen hivar ner allt som var på bordet på golvet. Just det. Så väldigt mycker mer städat det blev nu. Nä.
Jag fattar fortfarande inte vad bloggandet hade med det hela att göra. Och om han tyckte att det samtalet var intressant kan han inte haft särskilt intressanta konversationer i sitt liv. Eller så var det bara en kass raggningsreplik?

Ja, jag har väl inte så mycket mer att säga om saken. Det var intressant att samtala med honom, han fattade ingenting av vad han själv sa och han kunde inte svara på våra frågor. Typ hur gammal han var, eller varför han var på Max ensam klockan två på natten. Iallafall så håller jag mitt löfte och bloggar om det. Om än inte på det sättet han tänkte.
Tänk så många människor man ska träffa i sitt liv. Så spännande.

Det var ändå en kul kväll igår. Och idag var det bakis med samtliga tillbehör utom illamående. Pizza, cola, djungelvrål och fyra avsnitt av McLouds Daughters.

Jag är en tant

Det är bara att konstatera, jag är en tant. Här är symptomen.

- Om någon skulle föreslå att hitta på något efter att klockan passerat åtta på kvällen så skulle jag säga nej för att det är så sent.
- Volymen på biografen är så hög att jag måste hålla för öronen (och gör det).
- Jag säger saker som: Jag är inte så förtjust i det.
- Vissa klädesplagg påminner om fammos.
- Jag säger att jag ska ut och motionera när jag ska ut med hunden.

Men, jag trivs bra med det! Jag är en liten tant och det är bara att acceptera. Att vara tant vid 23 års ålder är bra mycket bättre än att vara en kärring någonsin.

För övrigt så känner jag att livet rinner ifrån mig och jag inte får nåt gjort. Jag känner att det inte är så meningsfullt som det brukar och det enda jag gör är att gå i skola, plugga, promenera, laga mat och längta efter min familj. Jag vet ju att jag inte ska längta efter framtiden, jag ska leva i nuet och göra det bästa av situationen. Jag vet inte vad det är som håller mig tillbaka den här gången. Varför tar jag inte bara tag i det? Att hitta en kör tillexempel. Fy på mig. Det är lite skönt att ha ett så här lungt liv, men lite trist också.

Den här veckan har jag VFU, det är riktigt kul! Jag får träna min envishet för en del av barnen är verkligen envisa och vägrar göra som jag säger. Oftast vinner jag.

Idag ska jag nog köpa lösgodis.

Mitt liv som tentavakt

Det här skrev jag idag när jobbade:

För det första heter det inte tentavakt, det heter skrivvärd. Mycket trevligare ord. Ibland när jag är här brukar jag kunna plugga samtidigt, men idag är salen full, dvs 260 studenter som skriver företagsekonomi. Varför vill så många läsa det?
Idag var det 300 anmälda, dessutom flera som inte var anmälda till tentan.
Nu har det gått en timme av skrivtiden, många börjar bli klara. De har tid ända till halv två. Jag tror inte att nån kommer att sitta kvar så länge. Ibland sitter en kvar till slut, det är irriterande för så fort alla är klara får vi börja plocka undan. Men så länge det är någon kvar får vi inte göra något som kan stressa studenten. Då brukar vi läsa.
Det här jobbet är bättre än jag förväntade mig. Inte riktigt så tråkigt som jag trott. Och tur är väl det! Men man måste nog vara en viss sorts människa för att kunna jobbba med det här. Man måste ha ett enormt tålamod, och så är det bra om man kan sitta tyst och still länge utan att bli rastlös. Jag besitter ju de egenskaperna, men inte ens jag skulle kunna sitta och stirra på studenterna fyra timmar i sträck utan att bli psykiskt labil. Så jag tror jag ska hämta lite kaffe innan det blir gammalt och äckligt!
Jag undrar vilken sorts studenter som blir klara fort och vilka som sitter nästan tiden ut. Jag tror att de som lämnar in den första timmen är antingen de som inte pluggat men vill se tentan och sedan göra omtenta. Eller så har de pluggat men inser att det nog inte räcker, gör sitt bästa och hoppas på det bästa. De flesta av dessa blir nog underkända. De som sitter länge är nog de som kan sin sak. Läser frågorna noggrant, svarar utförligt, siktar på VG. Eller så är de välpluggade men långsamma. Har kanske tendenser till läs- och skrivsvårigheter men inte nog mycket för att vilja begära särsklilt stöd som tex förlängd skrivtid eller datorhjälp. De allra flesta ligger nånstans mittemellan.

Nu har det gått en och en halv timme av skrivtiden och salen är ungefär halvfull. Jag kanske skulle skriva mitt examensarbete om det här. Eller inte.
Tentor är en förkastlig examinationsform. Det kan sitta folk här som kan allt om företagsekonomi, men kör på tentan för att de inte kan uttrycka sig skriftligen eller för att de blir stressade och får blackuot. Och frågan är; vad lär de sig? Om dessa studenter fick den här tentan, oförberett, om ett halvår, hur mycket skulle de då klara? Skulle de bli godkända? Varför är det ingen som bryr sig om vad de egentligen kan och vad de lär sig!?
Jag undrar om vi kommer att ha tentor på svenskakursen jag ska läsa. Om allt som har med grammatik att göra. Det blir svårt, men vilket fall som helst så måste jag lära mig det.

Det far många tankar genom huvudet som inspireras av det som händer/finns i salen. Tex: - Å guuuud vad gott med choklad!
- Å herregud vad snygg!
- Fan va kallt å gå barfota...
- Shit, om jag var så där blond skulle jag inte ha nåt rosa på mig.

En del skrivvärdar verkar vara här för att få haffa fuskare och vara så otrevliga de bara hinner. De är bittra på livet och måste ta ut det över nån. Eller nåt i den stilen.

Nu är det bara 20 studenter kvar, och en timme och 40 minuter tills skrivtiden är slut. Undra om vi får gå hem tidigare? Så tänker garanterat fler skrivvärdar här inne, det kan jag garantera. Det är ju inte som att jag skulle hitta på en sån tanke själv. Jag är ju en som jobbar när jag jobbar. Jag vill gärna utföra det arbete som jag får betalt för.

Nu ser jag att M har hämtat en bok. Det börjar kanske bli dags för mig att plocka fram matteboken som jag ska läsa. Det är ju rätt lungt här nu. Undra om jag är angelägen om att sitta vid inlämningen? Nä, jag går dit om de ber mig. Fast det är det roligaste med hela jobbet. Men jag har ju suttit där alla gånger.
Det regnar så det låter som att taket ska rasa in...

Att finna balanser

Jag måste verkligen ta tag i mitt liv. Jag sitter här hemma kväll efter kväll, skriver i min fem-årsdagbok att jag haft en hemmakväll. Blir det för mycket av något uppskattas det inte. Jag vill verkligen sjunga, jag saknar körsång jättemycket. Men det är ju så jävla svårt att hitta nåt lämpligt i detta utbud. Det är för stort, det är för mycket! Ge mig bara en kör, punkt slut.
Visst, det är jätteskönt att jag kan ta långa promenader med Chicko när jag vill, att kunna säga "Ja, jag vill gärna fika i kväll!". Men, när jag har tid att följa Vänner varje dag då har jag för lite att göra. Att det ska vara så svårt att hitta den där balansen. Tack och lov har jag fått jobba den här veckan, annars hade jag smultit samman i ett hav av självstudiedagar...

Jag har så lite att göra att jag längtar till nästa termin då vi ska läsa det som verkar vara det jobbigaste på hela lärarutbildninge, enligt alla, oavsett lärosäte. AUO block 2. Teorier, teorier och teorier...

Förra torsdagen var jag och Robert och såg Ragnarök på Operan, det är Wagner som har skrivit den. Det var en fantastisk upplevelse, underbart härligt! Jag kunde aldrig tro att jag skulle uppleva opera på det sättet, men härligt är det!
Dagen efter såg vi och Alex "Rivierans Guldgossar", det var ingen hit enligt mig. Usch nä.

Nå väl. Jag ska väl gå och titta på Heroes då, som jag följer lite sporadiskt... Jag gillar inte tv:n. Jag känner att jag blir fördummad och slösar bort mitt liv.
Vad är mitt liv? Skolan? Chicko? Jag måste göra nåt.

*Titeln är samma som en bok om att hitta balansen i läraryrket, det är en konst, och för mig att hitta den i hela livssituationen. För mycket att göra, för lite att göra. Vad är mitt svenska lagom?

Tillslut är den här...

Jag har självstudiedag. Igen. Inte så ovanligt. Jag har ingen ambition att plugga. Jag har ont i huvudet. Jag funderar på att dricka mig hög på kaffe, men det blir nog inte bättre. Har hört från säkra källor att man inte mår så bra av kaffefylla. Jag har sovit för länge, jag blir fan inte bättre på att spela gitarr fast jag övar.
Jag åt ett Maryland Chokladcookie, fy faaaaaan vad gott med choklad! Oj, då. Jag var visst laktiosintolerant. Oj då, det finns visst mjölk i choklad. Så synd, för jag vill ha mer!
Nähä? Jag är väl inte ett dugg rastlös?
Nu ska jag laga mat och se på Vänner som tydligen är på TV.

Förändringens vindar blåser

Det jag tänker skriva är inte alls så poetiskt som rubriken antyder. Jag skulle kunna skriva om allt skit som vår trevliga regering håller på med, men det snackas det ju om hela tiden och jag blir bara arg när jag engagerar mig för mycket i det. Så jag tar det lite lungt på den fronten.

Jag ska berätta att jag äntligen fått ordning i mitt rum! Jag lägger inte lite före och efter bilder. Som jag slitit. Så många skruvar jajg skruvat, borrat i betongvägg. Tack, tack, tack mamma för borrmaskinen! Den har verkligen kommit väl till pass, jag är oerhört tacksam!

Varsågod att ta en titt på mitt homestyling projekt!

Före:

Efter:

Före:

Efter:

Nu är det dags.

Ja. Nu är det dags att börja blogga igen. Det känner jag.
Sommaren har varit bra, jag har umgåtts mycket med min familj och det har varit kul. Jag saknar dem. Mamma, Gunnar, Mats, Hans och Virkko.
Jag har flyttat och är numera kombo med Alex. Vi trivs bra. Det är bra. Mitt rum är inte riktigt i ordning, jag måste sortera en massa. I och för sig gillar jag att sortera, men det är roligare att sortera saker som inte måste sorteras. Typ att hänga kläderna i garderoben i färgordning. Väldigt kul. Att sortera viktiga och oviktiga papper. Inte lika kul.
Nu blev jag plötsligt trött. Kanske inte så konstigt, jag har ju faktsikt varit väldigt aktiv idag.

God natt och på återseende!

Alltid jag...

På måndag morgon befann jag mig på Kallax för att flyga ner till Stockholm igen efter att ha varit hemma på en hejdundrande 50-årsfest! Det är inte alla som har dansat disco med sin 76-årige morfar klockan fyra på morgonen på en gräsmatta. Men jag har! Min moffa är stenhård! Han är inte den första som lämnar festen kan jag säga. Det brukar inte jag heller vara. Iallfall.
Nu för tiden är ju allt väldigt hightech på flygplatsen. När man reser med e-ticket så ska man checka in sig själv i en automat, man får själv peka på skärmen vart man vill sitta. När vi flög hem från Paris hamnade jag vid nödutgången, och det känner jag mig inte bekväm med av nån anledning. Kan vara bra om man har långa ben, men det har ju inte jag. Den här gången tänkte jag att jag ska välja en plats så det inte blir vid nödutgången. Jag funderar en liten stund, gissar att rad 16 borde vara just bakom nödutgången. Det blir bra. Bestämmer mig för 16 A. Fördriver lite tid på Kallax, planet är 25 minuter försenat. Nå, jag läste en bok, gick ingen nöd på mig. Jaha. Dags att gå på planet via bakre ingången. Går framåt, letar, sexton, sexton, här är sexton! Ja. Gissa vad. Nödutgång. Är det inte typiskt?!

En annan sak som ibland stör mig, det är att det alltid är jag som måste trycka på bussknappen när jag ska av bussen hemma. Alltid jag. Ibland händer det att jag känner igen någon som jag vet ska av på min hållplats, nog fan är det jag som måste trycka på knappen. Och nä, det är väl egentligen inte så jobbigt. Bara det att i de gamla bussarna så finns det inte stoppknappar vid alla platser. Då måste man sträcka sig jättelångt, eller be någon annan trycka på knappen. (Jojo, men jag är från Pajala). Idag slapp jag iallfall. Det kändes som en seger.

Idag har jag städat nästan hela mitt boende. Det är bara toaletten kvar, sen är det bara att fara hem! Fast först till syster m. familj. Ska bli kul!
Jag har också varit på en hurtig promenad. Det kändes väldigt, väldigt konstigt att gå utan hund. Men ganska skönt också, fast sen när jag kom hem så slängde jag automatsikt en blick på sängen för att se om hon låg där. Det gjorde hon förstås inte. Hon är ju på grönbete. Jag med snart. Gud så skönt.

Hej då!

Partiet De Humana

Partiet grundades i maj 2007 av partiordförande Svala. Svala tänkte mycket på det orättvisa i att människor mår så dåligt i dagens svenska samhälle. Partiets huvudfrågor är:
- Vård istället för straff för samtliga som begått brott.
- En skolreform där ingen klass är indelad efter födelseår utan efter individens kunskaper. Från och med förskolan och upp till den tid då eleven kliver in i puberteten finns lika mycket praktisk/estetiska ämnen på skolschemat som teoretiska. Under de första pubertetsåren går eleverna vidare till en skola där eleverna under minst ett år endast ägnar sig åt praktiska, självutvecklande aktiviteter som leder till självkännedom. När tiden är mogen läggs de teoretiska ämnena in på schemat igen.
- Extra resurser till barn och ungdomars fritid, den som här halkar snett får hjälp omelbart.
- Vård och skola i statlig och kommunal ägo skall hålla samma nivå som privadägda instanser.
- Stoppa tillverkningen av skyltdockor med revben och nyckelben, låt alla modeller vara som de i Dove-reklamen.

Rösta på Partiet De Humana och det kommer att ske en långsiktig förändring i vårt samälle som alla har att vinna på!

Murarmästare Marika

Och jag tänker, är det hos mig felet ligger? Är det jag som har problem? Jag letar ett tag, och plötsligt står jag bakom en fet jävla mörkbrun tegelmur som sträcker sig högt ovanför mitt huvud. Jag funderar en liten stund. Jo, men så är det ju. Det är detta byggnadsverk som ställer till problem. Hur ska någon kunna ta sig in till mig när jag är här på andra sidan? Att jag inte fattat det förut. Så, sakta men säkert plocker jag bort en teglesten i taget. Jag kan, jag törs, jag vågar. Till slut har jag fått upp ett hål tillräckligt stort för att rymma en fullvuxen karl. Det är lite skrämmade, och drar gör det också. Bäst är det när det är stängt, men den som vill vinna måste våga. Dags att avlägsna några stenar till. Jag är så modig! Sen säger jag: Hej, välkommen in! Du tackar och tar emot, hälsar på en liten, liten trevlig stund. Du säger att du kommer tillbaka, jag berömmer mig för mitt mod. Men det är ingen som kommer. Fortare än kvickt har jag murat igen hålet, passar på att göra muren ännu lite högre och ännu lite tjockare, ännu lite mer oigenomtränglig...

Definitivt funktionsduglig

Allt i vår kropp fyller faktiskt en funktion. Inget finns där bara för att vara fint. Vi har fått ögon att se med, en näsa att andas och lukta med, en mun att tala, äta och vid behov, kräkas med. Hår på huvudet så vi slipper frysa. Ögonbryn och fransar för att hindra skräp att ta sig in i ögonen. Öron att höra med. Bröst att mata vår barn genom. Ben att ta oss fram med, armar för att underlätta vår vardag. Tänder att tugga med. Så varför är det så att det är så viktigt hur dessa ser ut? Det viktigaste är ju att de fungerar. Och fungerar de inte så kompenserar kroppen oftast det på ett annat sätt. Varför ska vi plocka våra ögonbryn så de får en vacker form, och måla våra ögonfransar så de blir mörka. Varför ska vi klaga över att brösten är slappa, för små, för stora, hänginga, fula. Att benen är för tjocka och för håriga. Att näsan är för stor eller har fel form. Att ögon och hår har fel färg.
Och hur var det egetnligen från början? När började människan lägga värde i det estetiskt vackra? Det är väldigt, väldigt länge sedan, det kan jag konstatera. Men varför? Vem kom på tanken att en människa var vackrare än en annan? Att en färg var finare än den motsatta?

Det har jag funderat på idag.

Jag har även funderat på mitt första år i Stockholm och kommit fram till följande:
- Alla Stockholmare är inte dryga och överlägsna. Faktum är att jag nog inte träffat en enda. (Föroutom hon som jobbade på Presstop förra tisdagen).
- Ingenstans kan man vara så ensam som i en storstad.
- Jag har lärt mig massor om barn, utveckling, pedagogik osv.
- Det var tur att jag kom in på Lärarhögskolan.
- Det är nyttigt att flytta hemifrån ett tag.
- Det är jobbigt att ha sina bästa vänner långt borta länge.
- Det är inte lätt att få nya vänner.
- Stockholmare har en annan bild av våren än vad Norrlänningar har.
- När man bor i Stockholm är man inte turist här.
- Det finns Stockholmare som tycker om naturen.
- Det finns natur i Stockholm.
- Stockholm är en vacker stad när solen skiner och träden är gröna. Annars kan den jämföras med Kirkenäs utan att vinna.
- Fasta punkter i tillvaron är viktigt.
- Det tar tid att komma in i ett nytt samhälle och skapa sig ett liv.

Ja. Ni som följt mitt bloggande från september har ju hängt med ett tag, ni vet ju att ovanstående inte är allt jag kommit på. Jag har funderat mycket, tänkt, letat, filosoferat. Då växer man. Är jag vuxen? Vem är vuxen? (Se, jag är igång igen!)
Ni som inte hängt med kan börja läsa nu. Allt finns i arkivet, trots att jag bytt blogg i förrgår.

Om en vecka får jag träffa min lilla systerdotter! Oj vad Moster längtar!

"Det är bara att skratta för det blir fan bara värre!"
(Jag, 2003)

Åldern spelar ingen roll

Jag har varit i Paris med min kör under helgen och kunde då konstatera ovanstående. Detta kan man råka ut för:

Körldedaren: Kan ni två byta plats?
(Alla står kvar)
-Ja, Kalle och Georg*, byt plats med varandra.
(En av dem står kvar, en försöker byta plats med en trejde som inte ens blivit tillbedd)
-Nej. Du står kvar där. Kalle går dit och Georg går dit. (Körledare en aning irriterad, håller det skickligt inom sig, öviga kören inte lika tillmötesgående, suckar, kommentarer, tänker säkert en massa onda tankar).

Under ovanstående beskrivna händelseförlopp insåg jag att åldern har verkligen ingen betydelse. Precis samma sak kan hända i en grupp barn på sju år, ett gäng 15-åringar, en klass på högkolan, på PRO´s årsmöte... var som helst!
Och det finns alltid alla slags människor.

NollkollNiklas:
Vet inte var han är på väg, varför eller hur. Bör ha ett extra öga på sig för att inte försvinna från gruppen.

StenkollSara:
Vet exakt när vad händer och vem som gjorde vad när. Har inte överseende för NollkollNiklas och kan bli elak om han frågar något.

VallarVera:
Går sist och ser till att alla är med. Har lika bra koll som StenkollSara med basunerar inte ut detta på samma sätt. Berättar tålmodigt för dem som behöver veta. Ett osvikligt stöd för NollkollNiklas.

KritiserarKatarina:
Ser fel hos alla hon möter. Noterar snabbt minsta lilla illvilja eller osäkerhet hos andra. "Han verkade inte gilla att..." Delger detta gärna till vissa utvalda i gruppen. Tycker att StenkollSara tar liiite för mycket plats.

BeskedligaBianca:
Håller sig i bakgrunden, tänker mycket men säger lite. Har ofta ganska bra koll, men låter andra styra över gruppen. Kan bli irriterad både på NollkollNiklas och StenkollSara, men försöker bita ihop.

*Namnen är fingerade, det finns inge Kalle eller Georg i kören.

Malliga Moster Marika

Vad annat kan jag vara? Jag är mallig och stolt över min fantastiska syster som även hon klarat av bedriften att föda fram ett barn till denna värld. Som vi väntat, och väntat. I två dygn har jag väntat. Bea och Lasse ännu längre. Men nu är det avklarat. Ett nytt liv har tagit plats på denna jord. Jag önskar henne all lycka i livet och älskar redan den lilla flickan som jag inte har träffat.
Jag är fylld till brädden med vår och kärlek. Livet är fantastiskt.
Valborgsmässoafton firar jag med Chicko. Det är helt självvalt och inget jag lider av. Vi har varit och tittat på en majbrasa och lyssnat på en kör som vi knappt hörde. Hälsat på några hundar och sett jättemycket folk. Jag mindes mina barndoms valborgmässoaftonsfirande i Anttis. Vi hade just fått ta fram cyklarna, och cyklade som galningar mellan husen. Ibland fick vi barn samla ihop oss till en liten vårkör och sjunga in våren. Vad söta vi måste ha varit.

Det är vår.

Kollektivtrafik

Klockan är ca. 00:25. Gröna linjen, resenärerna är trötta. En del åker ensam, många i par och några i gäng. Jag har planerat för att tajma bussen så jag ska slippa gå i natten. "Vi står stilla på grund av tekniska problem i vagnen framför". Fan, jaja, bara vi är iväg senast tjugofem i så ska jag nog hinna. Det går några minuter.
Alternativ stockholmare: Fan, nu får jag ångest. Hur länge har vi stått här? Ungefär fyra minuter. Ångest? Av det här? Men lilla vän...
Inflyttad från ett annat land: Typiskt jävla kollektivtrafiken. Men gud, de gör nog så gott de kan.
Efter att vi stått stilla i ca fem minuter rullar tåget igen. "Avstigning sker på vänster sida i färdriktningen" (alltså inte höger som vanligt).
Brunett från Dalarna till sin pojkvän: Men, varför åker vi åt fel håll? Vi åker inte åt fel håll. Vi ska bara kliva av på fel sida av plattformen.
Alternativ stockholmares väninna: Jaha, vi var ju bara en station ifrån!?
Alternativ stockholmare: Ja! Det är ju så jävla typiskt, det är det som är så irriterande!
Motorn stängs av en liten, liten stund.
Brunett från Dalarna: Vad tyst det blev? Ja, de stängde av motorn. Hoppas jag hinner, hoppas jag hinner, hoppas jag hinner. Jag ställer mig vid dörren vid nästa station, sen kutar jag fort som fan.
"Avstigning sker på vänster sida i färdriktningen".
Inflyttad från annat land: Det här är fett dåligt. Vadå? Det är väl för fan bara att kliva av och göra precis samma sak som om man hade klivit av på rätt sida. Fett dåligt... herregud.
Brunett från Dalarna: Alltså kommer vi att kliva av här. (Pojkvännen svarar ej, verkar plugga). Men jaaaa!
Hon kliver av med pojkvännen, det alternativa gänget och den inflyttade med polare kliver också av.
Kom igen, kör, kör, kör så hinner jag.
Tåget kör. Stannar. Enligt stationsklockan så är det hela två minuter kvar tills min buss går. Jag kutar fort som fan enligt planerna. Eftersom jag nu är mycket rutinerat på området går det mycket smärtfritt. Ingen buss vid hållplatsen. Fan. Okej, den kanske kommer. Eller så har den farit. Fan.
En tjej kommer lunkandes efter mig till hållplatsen, en kille samt ett tjejgäng anländer.
-Meh kom igen då! Den har gått! Nu går vi och köper chips!
-Nej, den har kanske inte åkt!
-Meh klockan på McDonalds visar tio i. Den går före. Det vet jag.
-Vi väntar, schyssta. Du, har bussen gått?
-Jag tror den gick alldeles nyss. Det tror jag med, men jag ger mig inte än.
-Ja, men då köper vi chips.
De går. Killen frågar tjejen nåt. Jag ser bussen anlända.
-Nu kommer den. Fy fan va skönt.
-Ja jävlar vad bra.
-Men... mina chips då? Nu blir jag deprimerad...

En hållplats som kan andas ut för att de slipper vänta en halvtimme på nästa buss. En liten stunds gemenskap med vilt främmande människor. Alla strävar åt samma håll. De når sitt mål. Skiljs åt och glömmer att de någonsin träffats.

Tur att jag inte säger allt jag tänker...

En vacker dag.

Men är inte livet härligt så säg! Jag har VFU (fd praktik) denna vecka, och det är så kul! Jag vill verkligen bli lärare. Tur att jag ska det då. Jag är på oerhört bra humör, jag har inte direkt nån speciell anledning, men glad är jag och bra mår jag! Måste säga att jag börjar känna igen mig själv igen. I morse var jag uppe med tuppen eftersom vi började halv åtta. Jag planerade att vara framme vid skolan 7.25, men som vanligt kommer jag alltid tidigt hur jag än bär mig åt, så jag var framme 7.15. Då kom även min handledare, alla andra var mer eller mindre sena. Jag vet inte hur det går till, men jag är verkligen nästan aldrig sen. Tänk att det finns folk som nästan aldrig är i tid, vad jobbigt det måste vara. I somras hände det att jag var sen en eller två gånger, men det kan ha berott på att jag jobbade heltid och engagerade mig i musikal på heltid och aldrig fick sova. Det gör jag inte om kan jag tala om. Men nog var det kul också.

Apropå sommar så börjar jag oroa mig rejält för sommarjobb. Jag söker och söker men inget händer. Vad göra? Och hur stavar man apropå. Jag tror att det är en sammansättning av "att bero på". Eller nåt.

Jaja. Ha det bra! Ajöken så länge!

Något som gror...

Det känns helt okej det här. På tåget söderut igår, mot storstaden, så kände jag mig liksom förväntansfull, nervös, ja det var liksom nåt som spirade inom mig. Kanske är det våren? Iallfall så var den en härlig och oväntad känsla. Två dagar innan jag skulle lämna lugnet i Bollsta inföll sig den vanliga jag-villa-inte-till-Stockholm-känslan ett litet slag.
Nu är jag alltså tillbaka. Fit fot fight som jag brukar vara när jag fått andas norrluft ett tag, och nu var ju det taget ganska långt. Många, långa, härliga dagar!
I morse på bussen till tunnelbanan kom jag på en grej. Förut när jag var i Stockholm, då var det ju semester. Man var ledig och ville hinna så mycket som möjligt på dagarna. Shoppa, se på teater, gå på biofilmer som ännu inte kommit till Pajala och sånt. Men nu, nu är ju Stockholm vardag för mig. Jag har skapat mig ett liv här, med fasta rutiner och vanor. Tillexempel så var jag ganska trött när jag åkte hem i eftermiddags, jag tänkte: Nu ska jag av. Och klev av. Sen såg jag ganska snabbt att så här ser det inte ut på min station, jag såg mig snabbt omkring för att fatta var jag var, men såg ingen skylt, det kändes iallafall inte "hemma" så jag skyndade mig in i tåget igen. Det är konstigt, jag skulle inte kunna säga att den stationen ser ut så och den si, för de här två är ganska lika. Ändå hann jag så snabbt fatta att det inte var min.

Nu vill jag börja jobba. Fort! För jag är så helvetes satans jävla fattig. (Just så fattig!) Vi har massor att göra i skolan, jag ska snart till Paris, och sen är det så gott som sommarliv. Nu blev det fel igen. Sommarlov ska det stå, det har hänt förut. Fast i och för sig så är det ju inte heller fel att skriva så för det är ju sommarliv man lever!

Nu är det iallfall vårliv, jag måste sova!

Ha det gott!

Frid i sinnet

Det är vackert här. Fast våren är som fulast här just nu kan jag inte känna annat är lugn och ro i min själ. Det är nog det som är det vackra. Det finns ingen stress någonstans, trots stora funderingar så är jag helt lugn. En promenad med hunden på en skogsväg. Att tvätta lite kläder som inte är bara mina, att laga mat och koka kaffe som inte bara är till mig, att rensa en garderob och städa en strykbräda som inte är min, det fyller mig med lugn, ro och någon slags lycka. Det är helt enkelt så att jag är inte skapt att leva själv. Jag ska bo med andra, för ensam trivs jag inte.

Jag är hos Syster nu. Det är så skönt. Chicko trivs dock lite si så där. Det som är bra är att hon får vara ute lös hur mycket hon vill. Det som är dåligt är att det bor en 18-veckors jämthundsvalp i huset som hon inte är så förtjust i. Fasktiskt så oförtjust att hon vägrar komma in genom dörren om hon ser att han är i hallen.
I torsdags hade Chicko bott hos mig i ett år. Mycket har hänt. Hon har flyttat till Pajala. Fått börja sova i soffor och sängar. Åkt tåg, flyttat till Stockholm och en massa annt förstås! Och hon verkar må bra! =)

Hej då!

De små valen

Är det så att det är de små valen i livet som säger vem man är?

Ica eller Konsum
NSD eller Norbottens Kuriren
Hemmets Journal eller Allers
Punkt SE, Metro eller City
Renrasig hund eller blandras
Dillchips eller Sourcream & onion

Eller är det de stora?

Lärare eller präst
Samhällsprogrammet eller estetiskt program
(m) eller (s)
Landsbygd eller storstad

Det kan man ju fundera på. Om jag träffar en präst som gått samhälls, är moderat, trivs i storstan, handlar på ICA, läser NK, Allers och City, har en renrasig hund och gillar Sourcream & Onionchips så borde det enligt ovanstående vara min totala motsats.
Och vad vill jag säga med det här då? Ingen aning. Det är bara en tanke.

Idag är det fredag, det tänker jag ignorera eftersom jag sitter här, ännu en fredag, hemma i mitt rum med min hund, datorn och tv:n. Jag låtsas att det är en vanlig vardag. (Så jag kan kanske plugga lite också). Jag har haft en väldigt angenäm vecka på min VFU, det har varit mycket givande och roligt. Mina tankar har varierat mycket. Ena dagen funderade jag på varför jag läser musik, andra dagen vill jag inget hellre än själv få hålla i musiklektioner med egna klasser. Det är ungefär jag och mitt liv i ett nötskal just nu. Mycket ambivalent... (Bra ord!)

Hej då!

PS. Idag har jag haft körkort i fyra år. DS

En dag närmare Bridget

Igår var en tråkig dag. Allt var fel, inget var kul. Jag har inte lust med nåt och fy och fan, ni hajjar. För varje dag som går kommer jag ett steg närmare Bridget Jones. Hon ståtar där som prakexemplet på hur man inte vill att det ska vara när man är 30. Snart sitter jag där på en familjemiddag med min familj och en okänd singelkarl som de tycker skulle passa mig. Vilket han naturligtvis inte gör. Sen en till, och en till. Och ingen passar. Jag har min stuga, mitt liv. Mitt, mitt, mitt. Sitter i soffan och röker, (nej, jag vet, jag röker ju inte) äter Djungelvrål och lyssnar på Celiné Dion. "When I was young, I never needed anyone, making love was just for fun, those days are gone..."
Lyckligvis så slutar ju filmen ganska bra! Alltid finns det nåt man kan trösta sig med.

Det finns så mycket jag skulle kunna tänka mig att jobba med. Lärare blir nog bra, jag är född till det säger jag ju. Men om jag skulle lessna så skulle jag kunna:
- Bli konditor.
- Omskola mig till arkitekt (med mycket vilja)
- Bli dramapedagog.
- Öppna ett vandrarhem.
- Lära mig allt om husbygge.
- Bli dagmamma mm.

Sen så finns det ju de som inte vill nåt, eller inte vet vad de vill. Vad jobbigt att ha det så. Vad orättvist att en del ska vilja så mycket, och en del så lite.

Nå niin. Nu ska jag dra iväg. Ska på konsert, och ha konsert! Hejs!

Idag har jag:

- Fått en grundkurs i PowerPiont.
- Promenerat sammanlagt en mil. (Hurt, hurt!)
- Sett fyra katter.
- Drabbats av en jobbighetsstund mitt på dan, som jag botade med kaffe, kaka och hundpromenad.
- Köpt en (förmodligen) muterad paprika.
- Sett en hel kolini med rödsvarta skalbaggar.
- Sett smörbollar! Det ni!
- Haft problem med att få ihop begreppen: barmark, kvällsmörker och vår. (Höst fattar jag, men vår?)
- Varit nära ett nervsammanbrott pga vår sega datalärare.
- Fantiserat om att grilla på Jupukkas topp med goda vänner.
- Samtalat om foglossning och förlossning.
- Planerat min packning över sommaren.

...och en massa andra saker förstås! Men tänk vad man hinner på en dag, om man bara räknar med allt. Det här är ändå en dag som jag skulle klassa som att jag gjort "inget särskilt". Förutom att varit på kör, och det har jag inte ens nämnt ovan. Det kan ni tänka på...

Vaikka mitä...

Jag har verkligen ingen lust att titta på melodifestivalen. Jag är inget stort fan, och det är absolut inte kul att se den själv med endast hunden som sällskap! Jag har mer lust att fortsätta läsa på min bok. Stänga av tv:n. Slänga ut tv:n. Det är dessutom dålig bild, och dåligt ljud. Digitalboxen är inte riktigt rätt installerad, jag tror att det kan vara en bidragande orsak.
Här är det vår! Det är sex grader varmt nu, och klockan är snart nio på kvällen! Skitskönt! Om tre veckor är jag hos systra mi! Så trevligt det ska bli! Jag har fortfarande inget sommarjobb. Varför? Jo, för att jag inte riktigt ansträngt mig på den punkten. Varför? Men det känns ju så långt borta... Fast jag vet att tiden går skitfort. Efter påsk är det så gott som sommarlov.
Jaja. En mie tie mithään muuta.
Hej då!

En kvinnas tanke på vägen hem i Storstadskvällen

Där framme går en man, undra om jag ska hålla mig bakom honom? Men fan vad sakta han går, jag kommer ju hem fortare om jag går fort istället för att snigla efter honom. Jag går förbi mannen ungefär halvvägs hem. Om jag går så här så ser jag ju min skugga, så då borde jag se om det kommer en skugga bakom mig som närmar sig. Jag borde kanske sänka musiken eller stänga av den så jag hör om han går efter mig. Det är kanske så folk blir överfallna och knivstuckna i ryggen. De hör inte att det är någon bakom dem som följer efter. Om de hör så kan de ju vända sig om och försvara sig, kanske? Jag skulle kunna slå honom med handväskan. Fast jag skulle säkert vara för långsam så han skulle ta tag i den med händerna innan den träffade honom. Då skulle jag släppa och kuta fort som fan. Vad jobbigt, för börsen är ju i väskan, då måste jag spärra alla kort.

Ska det vara på den här viset? Ska en kvinna behöva tänka på sådana här saker när hon går hem på kvällen? Nej. Var är det för jävla samhälle vi lever i? Varför finns det folk som är benägna att begå allvarliga brott? Varför är straffet bara två års fängesle för sexuellt utnyttjande av minderårigt barn men tio år för att försingra lite pengar från staten? Var är människovärdet?
Här om dagen funderade jag på att satsa på att bli kommunalråd i Pajala. Man vet inte, kanske det skulle vara kommunens första kvinnliga kommunalråd?

Hemma, var ligger det nånstans?

Jag åkte. Nu är jag här. Hemma. Det är bara så, det känns i hela kroppen. Jag är mycket glad att jag tog det här beslutet. Däremot är jag inte lika glad åt att den här datorn är segast i världen, jag hinner skriva en hel mening innan den har registrerat tangenttryckningarna.
Idag har jag varit i Pajala. Det var en väldigt angenäm vistelse men i morgon ska jag vara hemma hela dan har jag tänk, och, gissa vad.... jag ska basta! Fan vad skönt! Min väska är bara halvfull så det ryms både kött och potatis när jag ska hem! Nå niin. Jag vet inte så mycket mer än att det känns skönt att vara här, och jag hoppas helgen går oerhört långsamt.
Chicko är kvar hos familjen, de skulle ut på landet så hon får springa lite lös och andas lite friskare luft.

(Rubriken är titeln på en sång från Kristina från Duvemåla)

Time is passing by

Jag längtar hela tiden efter nån eller nåt. Det är ganska jobbigt. Alldeles nyss fick jag en stor längtan efter min syster. Igår ville jag också få vara med där i sporthallen och spela, säga hej till vinterPajala. Jag bannande mig själv för att jag faktsikt inte satte mig på ett flyg till Luleå i fredags direkt efter skolan. Sen försökte jag trösta mig med att jag får åka snart. Samtidigt så känns det inte så snart. 29:e mars. Snart exakt en månad. Om det går fort eller inte visar sig... Antagligen gör det det. För tiden gå så fasligt fort. Det rusar iväg och här står jag och ser den springa maraton i 100 km/timmen. Själv gör jag ingenting. Det händer ju ingenting! Dagarna bar går och inget händer, inget blir uträttat... de bara går och går och går och går...
Jag tänker "Snart påsklov! Ja, vad kul" Jag tänker "Snart sommar, ja, hem, hem, sommar, vill NUUUUU" Jag tänker också: Fokusera inte på framtiden, förvänta dig inte att livet som kommer ska bil bättre än det du har nu, lev i nuet, är du inte nöjd med situationen så förändra den. Framtiden blir inte automatiskt bättre. Se dig omkring, vilka möjligeter ser du?
Ja va fan! Jag är ju i Stockholm, är inte detta möjligheternas stad? Frågan är vad jag vill? Misstaget att bara vänta på framtiden har jag gjort förut, och jag vill undvika att upprepa det, för jag är en sån som lär sig av sina misstag.

Min slöa hund har inte stigit upp ännu. Hon ligger där i sin fåtölj och latar sig. Vi ska nog gå ut. Det är inte ens solsken. Men det är iallafall vinter! =)

Ha det bra så ska jag ha det också!

Vi längtar nog hem båda två.

.
Jag ser just på tv att Kungen är nånstans i norr och ser hur svårt det är för renarna att överleva.
-Hur tror Kungen att ni kan bidra på något sätt? Frågar Herr Reporter.
-Jaa... (Shit, jag vet väl inte ett skit om renar) Vi kan ju iallafall hjälpa till att öka förståelsen för det här...
Jag tror inte att någon som inte har renar vet var det innebär att stiga upp i ottan, i tösnö som -39 grader, få i gång skotern, ge sig ut i skogen, slänga ut hö, känna rimfrosten i ansiktet. Dag ut och dag in hela vinterhalvåret, julafton som nyårsafton som söndagsmorgon. Jag vet inte heller. Jag har varit med två gånger i mitt 22-åriga liv, och förstås den där påskveckan när jag var renvakt, men då behövde jag bara gå ut i renhagen som var på gården. Inte så jobbigt. Men Kungen vet definitvit inte. Stackarn, så måste han stå där...
Under det korta inslaget var det naturligtvis renar med, de var i en renhage. Chicko hörde skällan, oj! Vad hon tittade, och lyssnade! Men nä, det var ju inte på riktigt.

Och jag åkte idag med Tvärbanan över en bro. Det var fjorton grader kallt här i morse så det är definitivt is överallt. På isen fanns det spår. Skoterspår! Var min första tanke. Min andra var: Nä, förmodligen inte här.
Det var bara vanliga sprickor, fast lika breda som skoterspår...

Föressten så log jag åt kylan i morse. Det var underbart. Det är kallt och jag saknar mina täckbyxor, men det är härligt...

I mitt bröst

Jag vill nu varna känsliga läsare. Du som inte vill komma mig för nära, och veta mitt exakta psykiska hälsotillstånd för tillfället (det går snart över) kan sluta läsa nu. Jag måste bara få ur mig något.

För det bor något i mig, som jag inte kan förklara. Längtan, bort? Hem? Kärlek, ömhet och trygghet. Jag vill ha. Illamående, ont i magen, klump i halsen, problem med att pissa, nedstämdhet. Det är inte magsjuka. Problemet sitter inte min fysiska kropp, det sitter i psyket, och jag hittar ingen orsak. Varför mår jag så här? Mitt liv är ju bra! Jag har allt man kan tänka sig och lite till. Det snöar vackra Lovikkavantar ute och jag bryr mig inte. Oftast ler jag och njuter när de faller från himlen. Inte nu, inte idag. Det var den söta killen som satt i kassan på Konsum, jag tvingade fram ett leénde för att dölja en liten smula av min för tillfället svarta insida. Ägg. Jag har fan ändå ingen lust att laga mat. Men jag ska göra det ändå, för jag är en kvinna med båda fötterna på jorden och jag vet att inget blir bättre av att gräva ner sig.
Jag är sjukanmäld idag igen. Men i morgon måste jag gå dit. Nu vet jag att jag inte kommer att kräkas, jag vet var illamåendet kommer i från. Men jag vet inte varför. Eller vet jag? Hur enkel kan orsaken vara? Jag måste analysera mitt liv.

Jag vill åka hem!

Nu har jag analyserat klart. Eller lite iallafall. Ensamhet. Inte fysisk ensamhet, för träffar folk det gör jag ju varje dag! Men psykisk ensamhet. Att inte ha Någon Nära Alltid. På det sättet. På det speciella sättet. Det värsta är att nu tycker jag att jag är svag och larvig som inte klarar mig själv, min självständig-kvinna-image raseras här och nu mitt framför ögonen på er. Men å andra sidan har jag det självförtoendet och självkänslan att jag klarar det.

Det känns lite bättre nu, jag har talat med min personliga psykolog JM.

Symptomen jag skrev ovan finns med på listan till "Symptom och besvär vid ångest". Det är första gången i mitt liv jag upplever något sådant här. Det är ingen fara, jag klarar mig. Men fan vad jag vill hem just nu...

Jag skriver inte det här här för att jag ska få en massa medlidande eller så, det är inte det jag vill ha. Jag behövde bara få ut det. Annars hade jag nog nästintill dött här på mitt klinkergolv för en stund sen. Så, i och för sig, nu har jag ju fått det ur mig så jag skulle ju kunna radera det? Nä, jag vill inte det heller.

Hej då.

Kl. 17:58
Så här i efterhand kan jag inse att den som läser detta kan missförstå mig. Jag menar inte att jag tror att jag mår dåligt för att jag inte har en pojkvän. Självklart inte. Men jag tror att det är en del i det hela. Det finns fler orsaker som bildar många små bäckar som till slut blir en stor forsande älv. Som i dag. Jag funderar på mitt liv och kommer på på vilket/vilka sätt jag känner mig ensam.
Iallfall så känns det mycket bättre nu. Jag har varit ut med hunden, lagat mat. Nu tvättar jag kläder och jag tror jag ska rensa min garderob. Och jag mår inte illa, däremot är jag trött och har ont i huvet. Nå, kanske jag kan somna i bra tid eftersom jag måste upp kl 6.

Att vara eller icke vara - sjuk.

En konstig dag. Första dagen på ny VFU-skola (Verksamhets Förlagd Utbildning), upp klockan sex, ovanligt pigg! Spännande! Frukost med en svinatrött Alex, stackarn. Adjö till henne som återvänder södeut. På tunnenbanan började jag känna att jag mådde illa. Jaha, det går kanske över, tänkte jag. Nä. Väl framme vid skolan hade det inte blivit bättre, snarare sämre. Grav bestlutsångest, åka hem? Eller stanna kvar? Jobbigt om jag får magsjuka och måste spy på skolan, och sen ta mig hela vägen hem med tunnelbanor, tvärbanor och buss. Fy. Men, jag är ju inte så sjuk, jag har ju inte spytt. Fan, vilket dilemma. Ringer till mamma, får precis det svar jag förväntat mig av stålkvinnan. Du känner ju själv hur det känns, jag hade nog stannat. Ja, icke ett förvånande svar. Ändå måste jag höra vad hon har att säga. Men, jag återvänder hem. Är hemma vid halv nio igen. Och jag ska säga att jag har mått illa sen dess! Inte så jag inte kan röra mig, inte så jag inte vill äta. Matlust har jag. Men ett konstant illamående, som egentligen började i går kväll. Det är konstigt tycker jag. Ingen spya, bara lite fjantiga rapar. Hoppas det är borta i morgon, annars måste jag åter igen ta ställning till om jag ska stanna hemma, eller inte...

Jag saknar något i mitt liv, jag vet inte exakt vad, men nåt är det...

Blä. Nu ska jag sova.

Fear or no fear...

Det finns folk som är rädda för massa saker, speciellt här i stan. Mördare, våldtäktsmän, att bli kidnappad, rånad och annat otäckt. Jag har också en rädsla. Ovanstående saker är jag inte rädd för så ofta. Bara en eller två gånger har jag varit rädd för såna saker sen jag flyttade hit. Men det här är något annat, något som jag möter nästan varje dag. När jag måste passera någon på perrongen så jag är allra ytterst, och spåret kommer så där nära. Det är så otäckt! Det isar i hela magen och jag går jättefort för att hinna förbi så jag får lite mer utrymme. Så läskigt. Tänk om nån bara råkar putta till mig så jag far ner på spåret! För det första är det strömförande, och för det andra så väger ett tunnelbanetåg 210,3 ton! Fy! Det vill jag icke vara med om!

Alla hjärtans dag

Jag har många gånger tyckt ganska illa om den här dagen, 14 februari. Endast för att jag inte haft någon Speciell Speciell att fira den med. Jag har ju många Speciella, vänner och familj. Men ingen Speciell Speciell. Men idag kom jag till insikt! Det är ju en jättebra grej! Att få uppmärksamma sin käresta för en dag, eller bara alla de man tycker om! För vi är ganska dåligt på det annars. Man kan ju också tycka att det är synd att det ska krävas en viss dag för att vi ska visa vår kärlek till varandra, men eftesom vi nu generellt är ganska dåliga på att göra det så är det ju jättebra att det finns en Alla Hjärtans Dag! Då vi kan visa att Dig tycker jag lite mer om än många andra.

Sen har jag kommit på en annan sak också. Det är bättre att ha en alla hjärtans dag utan någon Speciell Speciell än att ha en Speciell Speciell som man ändå, av olika anledningar, inte kan fira med! Så känner iallafall jag! Så jag är inte bitter denna dag!
Den som vill vara det en hel dag får väl det, men jag ser det istället som att jag kan ge (och få) lite mer uppmärksamhet av dem jag tycker om! Och det är väl härligt!?

Ha det fint allihop!

Den 12 februari

Det var nåt jag tänkte att jag skulle skriva här. Men nu minns jag förstås inte. Så då kan jag berätta att igår och idag har jag fått träffa Mika & Magnus, det var kul och trevligt!
Vad som inte är så trevligt är att jag håller på att bli förkyld. Jag skulle egentligen ha spelat med ett spelmannalag idag, övat med dem och kollat om det är nåt för mig. Men jag beslutade mig för att stanna hemma istället. Nåt har hänt. Jag tror jag har lärt mig något. Tillexempel att jag inte kan vara frisk jämt! Och att man inte kan fortsätta leva sitt liv som vanligt när man känner sig krasslig, för antagligen gör man det av en anledning.
Idag har jag lagat potatis- och purjolökssoppa, det blev ju riktigt gott! Jag som inte brukar gilla det, jag borde alltå prova laga mer mat som jag egentligen inte gillar, för det blir kanske gott.
Ja. Jag vet inte. Jag har inte så mycket att skriva. Eller, jag har varit i kyrkan igår och fått tusentals fler tankar att sysselsätta min hjärna med. Men jag känner att idag är inte en bra dag att skriva det här. Jag ids helt enkelt inte.
Ja, men annars är det bra!

Hej!

Inte så illa ändå!

Idag kom jag på att det här har varit en riktigt bra vecka. Jag har inte lidit av sysslolöshet, sovångest eller något annat jobbigt. Jag undrar om det har något att göra med min goda planering som jag nästan följt. Jag har lagat bra mat. Jag har gjort mina läxor när jag planerat det. (Utom just nu i kväll, men jag lider inte för det). Jag har städat mitt hem. Jag har varit ut med hunden nog mycket. Bra samvete helt enkelt. Tror jag.
Kolla! Jag skrev till och med hem om mitt boende! Det är för att det är så fint här nu! Jag borde visa lite bilder på mitt välorganierade rum.
Iallfall så har det varit stor skillnad den här veckam mot förra helvetesveckan. Det är ju underbart att det dåliga alltid går över! Härligt!
Nu missbrukar jag utropstecken.
Jaha, vad ska jag mer berätta då? Jag lär mig att spela gitarr. Det går bra. Det går iallafall framåt och mer kan man väl inte begära?
Alex kommer snart och hälsar på, och det ska bli kul! Vi får väl öva oss lite tills vi ska bli kombos efter sommaren om allt går som planerat. Men nu kom jag på en tråkig grej. Och det är att vara helt ensam på fredag och lördag kväll(ar). Det känns ju lite trist. Faktiskt. Förra helgen gick ju bra, var ju som bekant ut på fredag och på lördan var jag hemma vid åttatiden, det går ann. Fast ensam är jag ju inte! Chicko finns ju alltid, i mitt sinne, i mitt minne, ute och inne! =)

Äh. Jag svamlar bara och det är ett bra tecken! Ju mer jag svamlar desto bättre mår jag! Om jag börjar svamla riktigt mycket och ofta kan man börja tro att jag är kär. Men, nänä, så kul ska vi inte ha det! Ojoj, den som finge känna på en liten förälskelse... ack, mitt arma hjärta.

Jaja. Kanske dags att gå en sväng med hon som alltid är i mitt sinne, i mitt minne, ute och inne!

Nej men jag låter gärna alla andra styra över mitt liv!

Jag undrar en sak. Hur kan man inte vara intresserad av politik? Det är ju som att strunta fullständigt i sitt eget liv? Vem vill det? Det har blivit så laddat med tråkigheter det där ordet. Smaka på det; Politik. Nej, hoj, det är för jobbigt, det är svårt, jag förstår inte sånt där. Vad förstår du inte? Att världen är orättvis? Att alla inte behandlas lika trots att den står både här och där att man måste det? Förstår du inte att vissa har mer att säga till om än andra, att vissas åsikter inte är värt mer än Chickos fis!?
Politik är ju samhället. Samhället lever vi i. Lever gör du och jag, för vi äter, andas och sover. Finns.
Äh, de där politikerna bara lovar och lovar, ljuger hela tiden.
Ja men hallå! Desto större anledning att lägga sig i det de gör, om de inte gör det bra! Eller hur? Jag vet inte varför jag belv så upprörd för det här idag. Det bara dök upp i mitt huvud när jag läste min tindning från Lärarförbundet.
Ja men tillexempel: Ska de där politikerna sitta där på sina arslen och bestämma hur allt i skolan ska fungera? Många av dem har nog inte satt sin fot i skolan sen de gick där själv, för 20-30 år sen kanske! Egentligen borde det inte finnas nån i säg Utbildningsutskottet som inte jobbat i skolan. Det borde vara ett krav. I försvarsutskottet borde vi ha folk som jobbat i försvaret. Osv. Jag vet inte, det kanske är så?
Vart jag vill komma är; att sen jag började plugga till lärare har jag blivit mer insatt i skoldebatterna, jag intresserar mig av det, för det är min och tusentals andras framtid som avhandlas där. Jag vill ju veta vad som händer. På precis samma sätt borde alla vara intresserade av hur landet ska styras eftersom det berör varje person som lever sitt liv här.

Hur mycket ryms det i huvet? Kommer jag att förlora en massa andra kunskaper och minnen nu när jag huvudet fylls av nya tankar och minnen? Hur stort är minnet? Vart tar allt vägen? Jag vill bara veta mer, och mer och mer. Om allt! Den allvetande skräphögen Matilda. Ja.

Hej då. Jag tror jag har en förkylning på G.

(Observera gärna ironin i rubriken).

att-gå-till-frisören-ångest

Idag var det dags! Efter har att ha pratat om det i flera månader skulle jag nu göra slag i saken och gå till frisören. Drop-in, det är min grej. Ringa och boka tid, det är jobbigt. (Dagens I-landsproblem). Ett problem med att flytta är att man måste hitta en ny frisör på varje ställe. Säg mig om du varje gång du varit hos frisören varit nöjd? Svara också på frågan: Hur många gånger har du kommit ut ur salongen och känt att det hade ju kunnat vara bättre, kanske var det bättre innan jag klippte? Med dessa fargåhor i sinnet skulle jag iallfall försöka hitta en drop-in frisersalong. Inte för dyrt heller. Jag är fattig nu.
Det fanns inget lämpligt på den gatan jag tänkt, så jag vek av på en sidogata där på Söder. Ja! Titta, där står det ju "Drop-in", klippning 180:-.
Billigt, jag kikar in. Där sitter tre personer och hux flux står jag innan för dörren.
-Hejvillduklippa?
-Ja, tack, svarar jag. Noterar att i den ena av de två stolarna sitter en äldre man och blir friserad, jag hör den baltiska brytningen de två kvinnliga frisörerna har och alla mina förförståelser för baltiska frisyrer á la 80/90 tal visas för mitt inre. Ska jag gå? Tänker jag, och sätter mig i samma stund i stolen.
-Hyr mycket får jag klippa?
-Inte så mycket, bara topparna, stammar jag fram, chockad av pang-påmetoden.
Hon börjar borsta. Hjälp! Ska hon inte fråga hur jag ska ha det? Hurdan frisyr, uppklippt? Lugg? Vad gör hon!?
-Hyr länge sen du klippt?
-Augusti.
-Ja, jag märker det. (Tack, där kom den också, jag vet att jag har slitet hår och att jag borde klippt mig för länge sen, kanske är det därför jag är här!) Hon fortsätter slita och dra i mitt slitna långa hår. Sen börjar hon klippa. Fortfarande inte fler frågor om hurdan frisyr jag vill ha.
Shit, okej, 180:-, det borde kanske sagt mig nåt. Jag borde förstått att det fanns en anledning till att det var billigt och till att det bara satt en man och blev klippt, ingen kö. Fy, ångestens lillebror smyger utanför dörren, funderar på om han ska knacka på eller inte.
-Och luggen vill jag ha lite kortare! Säger jag i förvtivlan för att hon inte frågar.
Hon fortsätter kamma och slita och klippa. (Jaja, bara för att jag gick och la mig med blött hår och inte har borstat det i morse, det blir mest volym så.) Jag tittar noggrant på varje klipp hon gör med saxen. Det ser ju bra ut, hon tar inte för mycket iallafall. Hoppas hon fattar att det ska vara i etapper. Ja, det verkar hon fatta. Sen är jag nästan klar tycker hon. Det tycker inte jag för min lugg är kammad i mittbena och inte nog kort.
-Jag skulle vilja ha luggen åt sidan, och kortare.
Hon gör. Det blir bra. Ångestens lillebror har dragit. Han knackade inte på. Skönt. Jag kunde gå ut ur salongen utan de tankar jag skrev ovan. Men, jag vet inte om jag kommer tillbaka. Jag vill känna mig trygg, inte behöva vara så nervös. Jag har fått för mig att en gayfrisör skulle ta väl hand om mig och mitt hår. En kille. Det ska jag se till att hitta nästa gång.

Igår skrev jag ju min hyllning till Teds och han och hans brors underbara musik. Idag har jag hittat en till. Jag promenerade här på gatorna i Bromma Kyrka på en gångbana där husen är ungefär som efter Laestadiusvägen, men trafiken som Genvägen. Då spelades "Angela" i mina lurar och jag fastnade för dessa rader:

Det kan va svårt att få någon vän att lita på,
att va ung och stark är ingen garani.
Det är lätt att bli blåst, slit och släng och utelåst,
det är ofta enklast att va fågelfri.
Så är det ju!

Tack och adjö, nu måste jag plugga!

Tack till Ted

Älven flyter stilla fram, gruset knastrar under mina fötter och hunden har fått nys på en mus. Jag ställer mig mitt i en tvillingbjörk, blickar ut över vattnet. Ser solen som stolt kastar sitt varma sken över älven, där borta vid toppen på Jupukka. Jag andas den friskaste luften jag känner till, jag längtar redan hit. Fast jag inte ens är borta ännu. Jag vill leva mitt liv här, det är här jag är hemma. Det jag känner är lycka. Mitt i alla måsten, alla som vill mig något, allt som måste göras och inte hinns med, så kan jag komma hit och känna en stunds lycka. Innan det är dags att hasta iväg igen.
"Luften smakar som en jordgubbspaj, en solig dag i maj". Tack vare att ha en sång till detta minne, kan jag uppleva den härliga känslan igen. Jag minns mest negativa saker med sommaren, men hörde nyss det här låten och fick frid i mitt sinne! Det var inte bara jobbigt! Det var en hel del kul och bra också! Hur kan man glömma det? Tur att det kan återkomma till minnet!

En tid fylld av oro, rädsla, hopp och föräntan, lycka och ovisshet. Tiden innan studenten. Vad kan bättre beskriva den känslan än texten i Teds "Himlen är oskyldigt blå". Vi längtade till dagen då det skulle ta slut, men samtidigt fylldes vi av fasa vid blotta tanken på f r a m t i d e n. Vad ska jag göra, vad ska jag bo? Hur ska jag tjäna pengar? Vad ska betala min hyra? Vem är jag? Tusen tack till att jag inte behövde vara ensam med dessa tankar. Vi var ju ett gäng... Härliga tid!
"Älskling jag vet hur det känns, när broar till tryggheten bränns,
fast tiden har jagat oss in i en vrå är himlen så oskyldigt blå.
När vi växte upp, lekte livet vi var evighetens hopp,
det var helt självklart att vår framtid skulle bli oförbrukat fri."

Det finns en till. Och den är inte bara min. "För kärlekens skull". Den kan bara beskrivas med ett ord; kärlek. Tiderna förändras och vi med dem, men jag tackar för den tiden. För det jag minns, det är fint. I mitt minne lever det alltid kvar, vad som än händer och sker, med oss eller med världen. Ljusa vårnätter och solnedgångar.
Den låten han jag föressten ett eget minne till. Det var mitt första möte med Ted.
Tapeterna var rosa med nån slags växt på. På skrivbordet stod den röda radion och utanför var det mörkt. I min hand och framför mig hade jag modellera, jag höll på att forma små lergubbar med tillhörande möbler. Radion stod på, förmodligen på P4, laddad med en tom kasett. Jag väntande på den där låten med en fiskebåt och katedrar som jag hört någon gång. Vem var det som sjöng den? Där kom den! Fort! Play och rec knapparna trycktes ned i all hast! Jaha. Ted Gärdestad heter han. Den var en fin sång. Sen gick den om, och om, och om, och om igen... Jag var nio år.

Ted... Han kan verkligen få mig till en annan plats, en annan tid. Med honom kan jag minnas många fina stunder i mitt liv. Det var synd att jag aldrig fick höra honom i verkligheten. Men jag har en samlingsskiva, och jag har boken om honom.

Idag har jag varit i skolan hela dan. Jag tror att det är därför jag kan se så positivit på allt. Eller alltså, jag är ju positiv till naturen. Men ibland svajar det. Just nu är gränsen så hårfin att jag själv knappt vet var den går. Det är så lite som behövs för att total förnöjelse skall vända till trista, dystra känslor. Det verkar som att det varierar från varje dag. Jag forskar på att se ett mönster i det.
Nå, huvudsaken är ju att jag mår bra och är glad NU.

Det har snöat här i dag!

Tack och ajö!

Att se på världen med olika ögon

I går var jag lite ilsken av olika anledningar på förmiddagen, ändå var jag tvungen att fara till stan och köpa två dyra böcker till min kurs. Vädret var fult, det regnade och gatorna blev gråa och fula igen. Allt jag såg var fult. Folk hade fula byxor, fula skor och fula hattar. Alla såg arga ut. Fast i själva verket var det nog jag som var ful och arg. Det fanns säkert en massa vackra människor, glada människor och kära människor. Men jag såg dem inte.
Idag begav jag mig till Liljeholmen och hela dagen har varit mycket angenäm. Solen sken och det droppade från taken, fem grader varmt, riktigt vårväder! Alla var glada, de hade färgglada kläder och höll varandra hand i hand och jag kände inte den minsta bitterhet för att jag kommer att få fira Alla-Hjärtas-Äckel-Dag ensam igen. Jag var bara glad, för dem! Det var härligt att få känna så!
Och då blev jag medveten om hur man omedvetet väljer vad man vill se. Det är ju spännande!

Nå, idag har som sagt varit en bra dag! Lite sliten från igår, som var jättekul ända till jag var tvungen att spy och samtidigt försöka ta mig hem, det var den längsta tunnelbanefärden i mitt liv. Det kändes ungefär lika långt som regionaltåget mellan Gällivare och Stockholm. Så ni kan ju tänka er.
Men! Alltså igår, vi var på en liten persisk pub "Little Persia" och där träffade jag en kille i toakön, som var kusin med Pärra! Från Pajala! Bykrogen-Pärra! Alltså det var så sjukt så jag trodde jag skulle skratta ihjäl mig! Men hur stor är sannolikheten! Han kompis trodde att jag var från Finland. Hur dum får man bli? Jag talar inte finlandssvenska, jag talar tornedalssvenska! Det är inte samma sak, och det HÖR man.
Vi lärde oss också att i en riktig White Russia ska det vara vispgrädde, samt att Cosmopolitan är en mycket god drink! Hör så trevligt vi har haft!

Var också och fikade med två från min gamla klass i går, vi fikade verkligen. Länge. Tre och en halv timme tror jag. Det var riktigt trevligt! Åt en laxsallad, rökt lax. Fy faaaan vad gott! Jag var hemma i några sekunder när mina smaklökar fick smaka rökt lax. Men ganska snabbt återkom jag till Stockholm, Östermalm, Sturekatten, regnet öste ner, det började skymma...

Nu är det nog dags att sova!
Kram på er!

Det här går ju bara utför...

...egentligen tänkte jag skriva "åt helvete", men jag tyckte att det var att överdriva. Det är bara det att det känns så meningslöst allt. Så tråkigt, så onödigt. I morse vaknade jag kl åtta och tänkte att nu ska jag kliva upp! Och somnade om. Till tio. Då fick jag såklart ångest för att jag sovit så länge, för att i nästa sekund tänka "jag kan lika gärna fortsätta sova för jag har ändå inget att göra". Men då vann ängeln över djävulen och jag steg upp. Och det var ju tur för annars hade jag nog fått ångest på riktigt. Jag tänkte slå på tv:n för att få sällskap med nyhetsmorgon till frukost, tv:n bara brusade. Jaha. Då startade jag P4 Norrbotten i stället.
Jag känner mig ensam och onödig. I såndana här stunder ångrar jag varenda negativt ord jag yttrat om att jag aldrig får tid för mig själv och att vara ensam för att min telefon ringer hela tiden eller för att jag helt enkelt aldrig är ledig. Nu är jag ledig, för jävligt mycket ledig, egentid är typ det enda jag har. Mitt sociala liv består av mina klasskamrater som jag träffar 6-9 timmar i veckan, Robert (tack och lov!) och Estelle (sju- åring i familjen jag bor hos). Och, jag är jävligt glad att min telefon ringer!
Men jag MÅSTE skaffa mig en sysslesättning till! Innan jag döööööör av tristess! Hoja, hoja, hoja. Jag har inte ens nåt mer att skriva, bara gnäll, gnäll så den som läser blir lika störd i skallen som jag känner mig. Schysst...
Jag är trött, men jag har bara varit vaken tolv timmar, så egentligen är jag nog inte det.
Men jag har fått träffa mamma! Det är inte varje dag det! Det var trevligt att få samtala med henne.
I morgon har jag äntligen lektion, och efter det ska jag göra en uppgift med en klasskamrat, men sen kommer kvällen igen. Och fredag är det "självstudier". Men har du inga läxor? Undrar du nu. Jo, det har jag, men inget avancerat uppsatsskrivande som tar många timmar. Bara smågrejer som går fort att göra. Vilket iofs är skönt också. "Förbered en uppsjungning" tillexempel, lätt som en plätt!
I morgon ska jag öva gitarr! Och piano!

Ja, se.. kanske blev jag lite lättare i sinnet när jag fick skriva lite. Tack för att jag fick tråka ut dig med mitt tråkiga liv! Nu känns det faktiskt bättre! Hoja... jag har inte ens ätit idag nästan. Kaffediet. Det var inte meningen. Det blir så ibland... och mitt sista älgkött har jag ätit upp. Kallt, direkt från kylen, bara som det är. Gott som fan! Fast nu mår jag lite illa. Kanske på grund av min råkade kaffediet. Med älgkött och kexchoklad...

Fan... nu får jag skärpa mig...

Led mig, ty jag söker.

.
Det har legat där i den lilla lådan i flera år, jag tror jag tog av mig den när jag var sexton, sjutton. När jag började fundera på innebörden. Men nu är den på igen. Nu när jag börjar fundera på innebörden. Mitt konfirmationssmycke, mitt guldhalsband med berlockerna tro, hopp och kärlek. För det är det livet handlar om. Jag vet att hjärtat står för kärleken, det är inget jag har svårt att identifiera. Ankaret står för hoppet, vilket är nästan det viktigaste i våra liv, hoppet är ju det sista som överger människan. Inte heller svårt att identifiera. Men korset, tron. Tron på vadå? Jag har länge nöjt mig med att bara tro på det jag vill tro på. Men idag känns det annorlunda, jag känner ett behov av att veta jag tror på, jag tror till och med att jag känner mig lite vilsen. Eller handlar det bara om trygghet? Jag har en trygghet i min familj och mina vänner, det vet jag. Men, de är ju inte här, inte med mig vart jag går, i varje steg jag tar. Det skulle kännas bra att veta att jag inte är ensam. Jag har så länge varit så säker på min Ödestro, men den är så abstrakt. Även Gud är abstrakt, men det finns skrifter om honom, det talas om honom dagligen i vårt samhälle världen över. Det finns till och med otaliga sånger om honom. "Gud är med oss alla dagar, intill tidens ände". Ja, det är väl härligt att veta, eller att åtminstode tro. Varför finns det inga skrifter och sånger om Ödet? Inga hus dit vi kan gå för att söka vägledning och känna Dens närvaro? Och, varför lever Gudstron kvar? Det har gått över 2000 år sedan berättelsen började skrivas, hur kunde något spridas över världen med sådan fart och etsa sig fast i så många århundranden? Hur är det möjligt, om det inte finns ett uns sanning i det? I världens mest översatta och lästa bok.

Det skrämmer mig lite att ta på mig mitt halsband igen. För om nån frågar, då kan jag inte svara. "Varför har du den där? Är du kristen?"
Kristen är jag, jag är både döpt, komfirmerad och uppfostrad av familj och samhälle enligt den kristna tron. Frågan är: Är jag troende?
Om frågan kommer så skulle jag vilja ha ett enkelt svar. Jo, jag tror ju, men, åter igen: på VAD?

-Hej, nu svarar du, jag ringde tidigare och då var det mobilsvar.
-Jaha, ja, jag var i kyrkan.
-I kyrkan?!
-Ja, vi har sjungit med kören.
-Jaha, jag tänkte att du har varit på högmässa...

Det finns saker som gör att jag inte kan ge min tillit till kristendomen helt och fullt. En orsak är ovanstående kommentarer, som gör att jag känner mig så fel. Människor idag tror inte. Eller jo, många gör ju det. Men inte på samma sätt som förr. Inte ALLA. I och för sig är det här inte något stort hinder. Om jag skulle känna att jag var helt troende, så skulle jag inte bry mig om vad andra sa. För jag är inte sån, som bryr mig så mycket. Sen är det ju den där boken. Det är ju gammal och uråldrig, vi kan inte leva efter det som skrevs för 2000 år sedan idag! Det går inte! Men samtidigt så finns det ju bra berättelser. Som i grund och botten handlar om kärlek, förståelse och förlåtesle. Love, peace and understandig. Tro, hopp och kärlek. Det handlar nog mycket om vem som tolkar och varför.

Varför jag plötsligt fått de här tankarna vet jag inte. Men det är ju egentligen oväsentligt...
Och jag är ju jag. Oavsett vad eller vem jag tror eller inte tror på, så kommer jag ju inte att vara nån annan. Jag kommer inte att förändras. Om jag nångång slutar svära så är det nog för att jag jobbar i skolans värld. Jag har fortfarande ett enormt tålamod, jag tror att alla är lika mycket värda, att vi måste ge våran nästa en andra chans, förlåta och gå vidare.
Ja. Ett svar får jag inte här och nu idag. Men det är skönt att dela med sig oavsett om nån läser eller inte.

Det är väl knappast så att jag är ensam om mina tankar?

Ett möte som aldrig glöms...

Klockan är snart midnatt, på radion går Karlavagnen, de pratar om släktforskning. Jag passerar flygplatsen på väg hem från Pajala. "Hm, jag ska kika här i vägkanten om jag ser några djurspår". En älg kliver över snövallen, ut på vägen.
En älg! "Om jag bara bromsar får jag den rätt in i bilen! Jag väjer" Tänkt och gjort. Jag bromsar, väjer. Tar i plogvallen på vänster sida. Älgen på höger. Kkkkssschchc! "Helvete" Styr ut på höger körfält igen, tittar i backspegeln, ser älgen sittandes, kliver upp och beger sig i skogen. "Hoff, den klarade sig nog. Är bilen hel? Är jag hel? Är Chicko hel?"

Ja. Det var vi. Bilen var den mest trasiga som tur var. Jag var rejält skakig. Ringde hem och berättade. Backspegeln for på bilen, några repor på dörren och en liten spricka i rutan på dörren.
Det var en upplevelse. Man ska egentligen efter varje åktur tänka: Vilken tur att jag kom fram utan att det hände nåt. Man ska nog vara mer tacksam för det, inser jag nu. Det kommer tusentals tänk om tankar i huvet. Men det är ingen idé att tänka dem, för det gick ju bra. Det var meningen att det skulle gå så bra. Men ändå....

...tänk om.

Studentliv?

Vadå? Tv? Vad är det för något? Bok? Ja, du menar sånt som man läser i skolan för att lära sig saker? Va? Jaha... som man läser för nöjes skull... skönlitteratur? Nää, vad är det för något?
Nu förstår jag inte.. gå ut i naturen på en lång promenad för att det är skönt? Alltså, inte bara klämma in en promenad för att hunden ska få röra på sig?
Film.... Ja, jag minns att det är nåt man brukar titta på när man inte har nåt annat att göra. Jag såg ju en i förrgår, men då skulle jag ju se på lärarrollen också... Fast det var en bra film.

Ungefär så har mitt liv sett ut. Fast bara de tre senaste dagarna och idag. Innan det har jag ju levt slöliv. Men man glömmer så lätt.
Nå väl. Jag ville bara få ut mig det! Nu ska jag fortsätta plugga.

...plugga....

..................plugga.....

...plugga....

Liten sammanfattning

Snart är det slut. Slut på ledigheten. Det är bara att hugga i med hårdhanskarna, bita ihop och kämpa på. En termin till. Men först de första två veckorna, tills den här helveteskursen är slut. Fy fan, det kommer att bli hårt. Men två veckor. Det är ju ingenting, om man tänker så. Man kan tänka på två sätt. Ett: Oj, helvette, bara två veckor! Hur ska jag hinna göra allt klart?! Två: Okej, fullt ös medvetslös, två veckor, sen börjar vi med musiken!
Det låter ju mer som jag att tänka som det sistnämnda så det gör jag. Eller så kan man tänka att tanke ett måste följas av tanke två för att bli överkomlig. Det är nog så det är.

Snart är det också slut på min hemmavistelse för den här gången. Det har varit den bästa hemmavistelsen i hela mitt liv. Jag längtar fortfarande inte tillbaka till Stockholm. Men, jag vet att när vi väl rullar in på perrongen Stockholm C så kommer det att kännas bra. Det kommer däremot inte att kännas lika bra att rulla söderut från Gällivare C. Men, a woman got to do what a woman got to do. Dvs utbilda sig till det hon vill. Och, det är bara tre år kvar. Sen ska jag köpa ett hus i Erkheikki och skaffa lärarjobb i Pajala. Det är min plan. Jag hoppas att den blir sann. Fast vem vet? Om ett halvår kanske jag har ändrat mig... Inte för att jag tror det. Vi får väl se. Det är ju datum på de här bloggarna så det är ju bara att kolla sen...

Idag har jag varit med Gunnar och höat åt renarna. Jag har agerat renskötarflicka för en förmiddag, det var kul! Min uppgift bestod i att sitta på kälken som var full med hö, riva loss små tussar och hiva på marken, nära skoterspåret. Frisk luft, skog, snö, skog, mera skog, ren, frisk luft, ännu mera skog, fler renar... Samt ett mycket kort besök på platsen där två av mina katter ligger begravda. Rest in Peace Saga och Oliver. Där vilar även Kairi och Hippo. Kairis kors fick snön avsopad. Katternas syntes knappt, och Hippos inte alls.
Det var hur som helt en fridfull upplevelse. Jag försökte njuta av naturen så mycket jag bara hann!

Det har varit nyårsafton som säkert ingen kunnat undgå. Det var en hejdundrandes fest på Smedjan, mycket bra ordnat. Och mycket kul var det, trots att musiken på dansgolvet var den uslaste jag nånsin hört! Men, det var ju Pajala. Där fanns, hör och häpna, både bekanta OCH obekanta ansikten. Naturligvis talar man ju bara med de bekanta... Hmmm....

Okej. Jag mår bra! Hoppas du gör det åxå!