Julledig

Nu, äntligen, typ igår har jag kunnat ta jullov på riktigt. Julhelgen var precis jättemysig och fantastisk.

Dan före dan:
Umgicks med mosters Hjärta hela dagen. Vi bakade ett nytt pepparkakshus, åkte hundsläde och myste hela långa dagen. Kvällen spenderades hos mamma och Gunnar med familj, glögg och annat starkt.

Dan:
Brunch hos oss med tomtegröt och skinka (som jag griljerat själv!) och massa gott bröd och pålägg. Sen bastu, julmust, knäck och pepparkakor på det. Och stickning. Sen julaftonsfirande hos mamma och Gunnar. Kring sjutiden ville jag sova, med kämpade tappert och höll mig vaken till typ elva.

Dan efter dag:
En hel dag med älsklingen som jag knappt sett i december. Skoterkörning och hundkörning och filmmys och glögg och på kvällen förfest med de som skulle ut på galej i Pajala.

Annandagen:
Fin konsert i kyrkan. Jag var nervös, otroligt nervös. Så nervös att jag skakade innan jag skulle upp första gången. Det är riktigt länge sedan jag var så nervös. Över 200 pers i publiken. En härlig, julig konsert och sen, efter det kunde jag andas ut och slappna av.

Bara jag har någon liten plan för var dag, så kommer det här lovet att bli fantastiskt och utan skuldkänslor eller jag-är-dålig-och-behövs-inte-för-jag-gör-ingen-nytta-känslor.

Idag har jag barnvaktat ett par timmar, planerat nyårsafton, diskat undan och snart ska jag köra en maskin tvätt. Sedan är det Glee och stickning som gäller.

God fortsättning på er!

Laddar inför städning

Idag är stora städdagen, fan vad jag ska städa. Jag ska till och med skura. Och städa fläktgallret. Samtidigt som jag lyssnar på Musikhjälpen och slipper känna mig ensam.
Men först ska jag inmundiga detta ljuvliga morgonkaffe.

...kanske putsar jag kaminen också.

Julegran

Andreas sa: Man kan inte fira jul utan julgran.
Jag säger: Man kan, men det är ju inte rätt.

Så igår köpte jag oss en konstgjord gran. Jag har länge varit emot detta och Anders är av någon outgrundlig anledning emot en riktig gran.

Jag är inte längre emot en konstgjord gran. Fördelar:
- Man behöver bara frakta hem den EN enda jul. Sen har man den där.
- Den barrar inte.
- Den sticks inte!
- Den behöver inte vattnas.

Det finns hopp...

Våra hundar, särskilt Stella, är rätt störd när man kommer hem från jobbet och hon äntligen ska få komma ur hundgården. I höstas var det nästan omöjligt att få på henne kopplet. Gick jag in till dem så hoppade hon på mig och hade sig. For omkring som en vilde med Rex ylandes bredvid.

Insåg snabbt att så här kan vi inte ha det och införde en ny rutin. Att hon måste ligga ner innan jag kliver in/tar på halsbandet. Så här gick det till i början:

Ligg!
Stella hoppar omkring.
Ligg!
Stella hoppar omkring.
Osv typ 15 gånger (jag överdriver ej).
Stella lägger sig.
Jag tar bort haspen på dörren. Stella flyger upp och upprepar sitt hoppande.
Ligg x 5.
Stella lägger sig. Jag öppnar dörren. Stella flyger upp.
Och så vidare och så vidare. Det tog utan att överdriva ungefär 15 minuter att få i dem från hundgården. Sen när man väl är inne så börjar nästa omgång som är ungefär likadan. Här vill vi att hon ska vara lugn innan hon får gå in i huset så vi brukar låta henne få sitta och vänta medan man tar av sig ytterkläderna. (Annars börjar hon härja med de andra djuren och vi bor alldeles för litet för att ha två huskys busandes inomhus). Det funkar fint nu för tiden för det tränar vi varje gång vi varit ute.

Idag när jag skulle hämta i dem så ligger hon redan ner när jag närmar mig.
Far upp när jag kommer helt nära. Jag säger "ligg" två gånger och hon lägger sig. Jag öppnar försiktigt dörren och kan ta på halsbandet direkt. Hon höll inte heller på att strypa sig när vi sen gick in, vilket hon brukar göra annars för att hon drar så inihelvettes mycket. Man kan säga att det var ett halleluja-moment för att citera Kishti Tomita som vi inte tänkt på på länge.

Alltså, det finns hopp. Även om att hon en dag ska kunna gå utan att dra. Rex kan ju det nu, vi har bara inte haft riktigt lika mycket tid med henne som med honom.

Nu ska jag laga soppa.

Så trött...

Det är hårt nu. Jag är trött. Jag har vaknat varje dag den här veckan och trott (hoppats) på att det ska vara fredag. Det har det ännu inte varit. I morgon är det det.
Än är det massor kvar innan julefriden åter kan äntra min själ.

Nu ska jag tex ha sjuorna och vi ska spela Seven Nation Army på begäran. Det innbär att jag har ägnat morgonen åt att stämma om gitarrer.

Hej då.

Kreativiteten har en gräns

I helgen slog det mig en sak som jag funderade lite över.
Man har nog inte hur mycket kreativitet i sig som helst. Tillslut tar den slut.
Jag sysslar med många saker som kräver kreativitet. Antagligen sysslar jag med dem, just för att de kräver det. Jag får utlopp för mitt kreativa tänkande.

Saker jag gör:
- jobbar som lärare, musiklärare dessutom. Det kräver sitt av idéer kan jag säga.
- stickar och virkar
- att rita hus är min dolda talang, som just nu får användas för första gången på riktigt. (Tidigare har det visat sig i The Sims, och millimeterblocket).
- att varje år komma på, rita ritningar, och skapa ett pepparkakashus.
- skriva blogg
- sorterar grejer. Blir alldeles till mig när jag skådar en välsorterad hylla eller garderob! Sen utvecklar jag förvaringsutrymmena hemma hela tiden.

Jag har nu märkt, att jag inte kan göra allt detta på samma gång. Till exempel har jag ju inte bloggat så flitigt på sistone, och det beror nog på att jag haft så mycket på jobbet. Och nu när husfebern är så hög, så går mitt skapande till det istället för att sticka och virka. Det finns liksom en gräns.

Vad betyder då ordet kreativ? (Jag konsulterar min ordböcker)
SAOL: skapande, nydanande, produktiv
Etymologiska ordboken: av engelska creative med samma betydelse, till create ´skapa´jfr kreera.
(Okej, jag fattar inte allt det där).

Jo, men jag kan nog känna att "kreativ" är en egenskap som faktiskt beskriver mig. Myyyyycket mer än till exempel musikalisk.

Nu väntar matlagning, bastuvärmning och hundkörning i nytt spår i skogen. En runda blir det. Kommer inte att behöva vända och hoppas på att hundarna gasar järnet ända hem. Annars blir de alltid lite slöa när man vänder hemåt igen.

Inga måsten, bara viljor

Lördagsmorgonen börjar så fint. Julmusik, kaffe och fortfarande inga måsten, bara känslan av att vilja.
Vilja:
- baka årets pepparkashus
- köra med hundarna i nysnön som kommer att spruta kring medarna
- kompa ungdomskörens luciatåg ikväll

Ha en fin dag!

Husfeber

Mel: White Christmas

Jag drömmer om ett hus, hemma
I byn där jag har vuxit upp
Om en rödmålad stuga
med timmer till väggar
där vi kan leva vårat liv

Jag drömmer om en tid, hemma
med en öppenspis och loft
plats för ungar och någon hund
ja jag längtar till min dröm blir sann.

Julefrid

Jul ute, jul inne,
jul i hjärta, jul i sinne.

Julefriden är på topp denna dag. Trots en hård vecka som passerat och en hård vecka som väntar, så känner jag mig väldigt lugn och fridfull.

Det har kommit snö. I fönstren har vi julbelysning. I morgon bakar jag pepparkakshus. Allt i lugn och ro. Lucia känns stabilt. Betygen är klara.

Och jag är en miljard gånger mindre stressad än förra december då jag nästan gick under.

Nu ska jag tända utebastun och tvaga mig inför helgen. Kanske stillar jag mig med ett glas rött också.

Ta´t lugnt...

Jag ska inte sluta blogga. Det är bara så mycket annat nu. Som betyg, lucia och julavslutning. All kreativitet används till det istället för att fila på blogginlägget. Livet som lärare, det är hårt det. Men snart är det jullov.

Jag ska bara.... först. Men sen är det jullov.

Min favoritbloggerska Egoina och hennes kille har gjort slut. Jag tror jag skulle dö om jag och Anders tog slut.

Minnet bleknar så fort....

Det är dags att skriva ur sig nu, för minnena bleknar så fort och jag vill ha dem kvar i tid och evighet.
Första gången jag träffade Chicko bodde hon med mamma och Gunnar. Jag vaknade en lördag och gick upp till köket. När jag öppnade källardörren stod där en bedårande liten varelse med alldeles för stora öron. Hon var då ungefär fyra månader. Fem år senare flyttade hon med mig till Pajala och blev en i gänget.

Hoja. Det finns så mycket att säga om min Gris, men jag har ändå inget att säga. Det finns ju inte ord för vad hon gjort för mig och betytt för mig fast jag inte riktigt fattat det förrän nu.
Att hon följt mig på resan till vuxenvärlden. Hon har tvingat mig upp ur sängen när inget annat gjort det. Hon har slickat mina tårar och med henne har jag aldrig, aldrig känt mig ensam. Hon har vaktat och skyddat mig i Stora Staden och i Mörka Skogen. Det var liksom vi, jag och Chicko. Det var vi som packade väskan och reste iväg till släkt och vänner.

Chicko har jobbat både på camping och på kollo och charmat alla som kom i hennes värld. En del sa att hon var vacker, en del att hon var ful. Jag säger att hon var bäst, roligast, vackrast, fulast, mjukast, sötast. Hon hade ungefär en miljard ansiktsuttryck och man kunde verkligen läsa henne. Här kommer några:

En i gänget, verkligen. Hon hade en egen röst, och även ett ledmotiv. Hon hade en personlighet som fick hjärtan att smälta.

Jag är glad att allt gick snabbt, och att hon fick lindring under det onda, och att det onda snabbt gick över. Jag är ledsen att jag inte var där, men kanske var det meningen? Kanske visste hon och väntade, så hon skulle slippa känna min sorg. Vem vet? Min kloka, kloka vakthund.

Nå väl. Vila i frid, mitt hjärta. Jag ska snart ordna en sten till din plats. Tack för allt du gjort för mig.

Bloggen dog med Chicko...

Jag har inte skrivit på länge. För att jag vet att nästa gång jag skriver så måste det handla om Chicko. Eller måste och måste... Jo. Det måste det. För blogglivet kan inte gå vidare som om inget har hänt utan att jag skrivit om att Grisen lämnat jordelivet.

Jag drar på det för att jag inte har ork och energi till att faktiskt sörja. För att jag vet att när jag väl börjar skriva så kommer det att göra ont. Det gör det redan nu, men jag ska inte fortsätta. Inte idag. Hon var inte bara en hund, så ni vet.

Det känns lite som att hon bara är nånstans och snart kommer hem igen. Och det kan väl få kännas så ett tag till, tänker jag.

Nulägets...

Humör: Jo vars. Lite förvirrad efter klockomställning. Något ambivalent i allmänhet.
Gjort: Ätit frukost i form av två ägg.
Planer: Sätta mig i soffan och sticka och kolla på nåt med ytterligare en kopp kaffe. Kanske ta katten till Hans så hon får döda möss han har i köket.
Ser på: Outsiders - mycket tankeväckande.
Lyssnar på: Morgonpasset i p3 (inte nu förstås).
Läser: Änglamakerskan av Camilla Läckberg. Bra bok!
Dricker: Kaffe och kolsyrat köpesvatten från affärn för vårt brunnsvatten smakar järn.
Äter: Gärna!
Bästa: Att eleverna har lov nästa vecka och att vi åker till bästa familjen i Bollsta.
Sämsta: Att skriva omdömen.
Hund: (-ar). Herrn sover på dörrmattan, tanten kom precis in från morgonkissning och unga fröken Odåga dallar runt och hittar på hyss.
Väder: Mulet, plusgrader. Snön lyser mer sin frånvaro. Vi längtar efter den.

En introvert person

Jag ska bara... säger jag och hittar på än det ena, än det andra för att slippa börja plocka undan saker som ligger och stökar överallt.

Tex hittade jag på att göra ett test på om man är en introvert eller extrovert person. Här är mitt resultat. Inte så förvånande.

Du är introvert

Du är övervägande en introvert person och har en tendens att vara inåtvänd. Du hämtar energi från ditt inre liv av tankar, reflektioner och beslut.
Du uppfattar det som störande och överväldigande att ha för många människor omkring dig. Du föredrar samtal som går på djupet med en person åt gången.
Du tänker efter innan du svarar och tycker inte om att bli avbruten. Du är ansvarsfull, kreativ och har starka analytiska förmågor.

Din introverta hjärna
Din hjärna har låg tolerans för signalämnet dopamin. Därför blir du nervös och utmattad när det frigörs för mycket dopamin, som till exempel vid sociala tillställningar.
Introverta personer reagerar positivt på det lugnande ämnet acetylcholin som frigörs när du till exempel läser eller tecknar (eller stickar!).

Det här med päls...

Blondinbella har på sig en cape med rävpäls när hon går på bio. Kommentarerna haglar in och förklarar avsky både mot henne och kött-och pälsindustrin.

Jag funderar på det här med päls. Spontant så gillar jag det inte. Mina tankar förs till östermalmsdamerna som mest har sina pälsar för att visa rikedom, för så kallt att man måste ha päls blir det inte i Stockholm. Har även sett jackor och kappor i mina släktingarns garderober där de hänger dels för att det är varmt med päls, men kanske också för att det på den tiden då det begav sig, ansågs "fint". Idag är det inte fint med päls för gemene man. De flesta vanliga Svenssons, tillika sossar, vänsterpartister och miljöpartister som omger min värld skulle inte använda en päls. Kanske mest för att man inte vill se ut som en rik östermalmskärring.

Ändå, så har jag en mössa (min karvalakki) med päls av kanin. Jag har medvetet valt den framför en mössa med syntetmateriel. Den var lite dyrare, och jag vet, att den är bättre för ändamålet. Och ändamålet är att ha den på mig när det är -35 och jag måste vistas utomhus. När det är -24 och hundarna ska ut och springa och jag står bakom och det går 25 km/timmen, fatta hur kallt det blir för kinderna? Kaninpälsen är mjuk och kittlas inte mot huden som syntetpälsen gör. Är jag en djurplågare?
De varmaste skorna i hela världen, det är siepakkat, näbbskorna som man oftast ser på samer. Det är de enda skor som jag inte fryser om fötterna i. De enda. Och det är ju skinn och päls från ren. Dock föder man ju inte upp renar för skinnets skull, utan skinnets tas till vara på. Är det mera okej då?  Keros-skorna då? De bedriver ju en hel industri med renskinn och de skorna är väl de näst varmaste, eftersom det är skinn, och skinn andas.

Det här behöver jag för att klara vintern:

Är jag en djurplågare? 

Nå näää....

Klädstil återfunnen

Jag tog mig en titt på hm.com. Där fann jag till min glädje min klädstil! Tänka sig. Detta är något av vad som är på väg hem till mig nu:

Dimper nog in på Ica nångång nästa vecka. Nu, ska jag sätta mig i soffan med stickningen och titta på Hollywoodfruarna. Det förtjänar jag efter en dag i skogen.

Hejs!

Gnällbloggen, som vanligt

Som vanligt denna årstid alltså. Det är tungt nu igen. Omdöma ska skrivas, jag ska försöka att inte vara så ambitiös som förra året, men de ska likväl skrivas och det är en enorm inre stress och nästan en fysisk börda på mina axlar. Jag vet att man inte ska stressa. Jag vet att jag inte ska hålla på och oroa mig eller stressa upp sig, men det är inte så lätt. Jag vet att det löser sig, och jag vet att jag kommer att hinna i tid. Det gör jag ju alltid.

Det är i alla fall bättre in nacken efter att jag bytte till min ergonomiska kudde. Dumt att jag inte gjort det tidigare, eftersom jag tänkt på det sen i våras. Hmm, tycker att jag känner igen det här?

Jag skulle vilja åka hem och krypa ner i soffan med stickningen. Det är vad jag skulle vilja. Jag känner mig energilös och pruntar nu kaffe i tro om att det ska hjälpa. (Prunta [pronta] = att dricka eller äta något bara för att det är gott eller för att man inte, utan syfte att mätta eller släcka trösten). Snart ska jag träffa nybörjarblåsarna och det är kul. Vad som är mindre kul är att tre av mina fem flöjtister från förra året har slutat. Jag sörjer det och jag undrar varför, men jag får liksom inget svar av dem.

Nå väl, dags att packa ihop och bege sig till Smedis. Ajö då.

Skitvecka

Jag har haft en jävla jobbig vecka. Det är inte något speciellt dåligt som har hänt, men jag har
1) varit väldigt trött i kropp och själ
2) haft rygg/nack/huvudvärk varje dag utom idag
Dessa två komponenter tillsammans är inte roligt. Det gör tvärtom allt som egentligen är roligt tråkigt.

Orsaken till tröttheten är nog den gångna helgen. Körkursen var jättekul och givande. Att hänga med Daniel och Andreas på lördagkvällen var också jättekul. Men allt har sitt pris och priset för det här roliga var energin. Vad rygg/nack/huvudvärken orsakas av vet jag inte, men jag har varit på två behandlingar hos moster I så nu känns det mycket bättre.

Iallafall. Nu ska jag lämna skitveckan bakom mig och skåda in i en ledig helg. En ledig helg med Anders. (Han är ju bara ledig varannan helg nu för tiden). Enda planen för helgen är att hämta en hundkoja från mommo och moffa. Det känns lagom. Jag behöver verkligen, verkligen vara hemma.

Nu, tjatar hundarna ihjäl oss på en åktur, så nu åker vi!

En dålig vän...

Jag är så jävla dålig på att höra av mig till mina vänner. Helt jävla skitkass. Jag skäms för det. Det är ju egentligen lätt att åtgärda: att höra av mig. Varför gör jag inte det?

Jo, för när jag sitter i bilen på väg hem, så vill jag sitta där och lämna jobbet bakom mig, sura över att jag har ont i hela huvet och fokusera matlagning och hundar som väntar när jag kommer hem. Sen kommer jag hem och gör allt det där. Sen vill jag bara sitta i soffan och sticka och meditera om jag har tid. Sen är det dags att sova.

Och, jag har hellre kvalitet än kvantitet. När jag ringer vill jag veta att jag hinner prata en halvtimme utan att känna att jag inte har tid. En halvtimme bara för just Dig.

Kan ni förstå mig? Förstå i alla fall att jag tänker på er. I perioder väldigt mycket. Som nu till exempel. Men nu ska jag kolla om det brinner i bastun, äta och sen kommer nog mamma och Gunnar när som helst.

Men jag tänker på er...

Efterlyser: Klädstilen

Har någon sett min klädstil?

Den består av mycket färger, prickar, klänningar, kjolar och strumpbyxor. Den har successivt försvunnit det senaste året och nu börjar förlusten bli påtaglig.

Om du sett den, eller någon liknande, var snäll och hör av dig!

/Marika

Fisk + tomat = big no no

Vem fan kom på att man skulle blanda fisk med tomat?
Jag har ätit två sådana rätter i mitt liv.

1) På kollot. Ungarna måste ju äta fisk nån dag. Vi tar vanlig vit fisk, det är ju billigt. Men lite trist, vi slänger på en burk krossade tomater och sen in i ugnen. Inte en bra idé. Jag kan tusen godare såser att göra till vit fisk.
2) Alldeles nyss. Vi kände för att laga fisksoppa någon dag och letade reda på ett recept på lchf-recept. I dag har jag tillagat den. Vi valde lax. I receptet stod bara fisk. Det stod också 500 g passerade tomater. Det ringde en lite klocka, svagt någonstans, men eftersom man även skulle ha i ingefära så tänkte jag att det kanske blir en härlig kombination. Tomatens sötma och ingefärans syrlighet (?). Men nej. Det var inte gott det heller.

Stackars Anders som snart kommer hem och måste äta det här. Jag kommer inte att vilja ha det till lunchlåda i morgon.

Bläbläblä.

I morse bevittnade jag följande:
Doris kom spatserandes med en mus i munnen längs infarten. Släppte den på marken och fortsatte sin promenad. Då, hoppar (ja, hoppar) det fram en skata och snor musen! Plockar upp musen i näbben och flyger iväg.
Inte visste jag att skator åt kött?

Puh...

Det tar på krafterna att ha mellanstadieelever. Särskilt sexor. Vad händer när de börjar sexan? Varför blir de så jobbiga? Om fem minuter ska jag packa datorn och bege mig för att möte fyrorna. De små, oförstörda fyrorna. Det är jobbigt att se denna utveckling, från små, söta, snälla gullungar till hormonstinna, förpubertala, sexfixerade sexor. Därefter pågår en slags nedbrytning av livsglädjen och när de går i nian så är det inget som betyder nåt. I alla fall inte nåt som har med skola att göra. Från att ha varit babbliga sexor förvandlas de sakta till likgiltiga, tysta, inåtvända femtonåringar.

Fy fan. Det kan inte vara lätt att vara barn/tonåring/ungdom. Tur att man har det bakom sig. Men det är väl annat som väntar i framtiden.

Nu har fem minuter gått. Jag känner mig trött. Vill äta godis, dricka kaffe och snacka strunt. Men det ska jag ju inte.

En lugn kväll

Behövde varva ner med något jag tycker om att göra efter helvetespromenaden med mongohunden. Men nästa gång går det säkert bättre.

Att införa en ny rutin

Jag gillar ju att ha fasta rutiner. Jag mår bra av det. Kanske har jag lite aspergers, kanske inte. I alla fall så ska det här i dag införas en ny rutin i mitt, Chickos och Stellas liv. Vi ska börja promenera. Ny rutin? tänker ni nu, att promenera med sina hundar? Gör man inte det?
Alltså, Rex och Stella drar vi med, de får alltså springa av sig nästan varje dag. Och ja, Chicko har blivit lidande sen vi skaffade våra två andra odjur. Hon får nästan aldrig komma ut på promenad. Däremot brukar hon få följa med när vi hälsar på mamma och Gunnar. Hon får också springa lös ute hela dagarna och jaga råttor eller sola bäst hon vill. Så det är inte så synd om henne. Men ibland så väljer hon att ligga still hellre än att röra på sig, och vi vet alla vad som händer med kroppen då. Den jäser. Så även för hunden. Så den nya rutinen är att jag, Chicko och Stella ska gå en liten promenad, på en halvtimme, eller så i alla fall två dagar i veckan. Först och främst är det jag och grisen som behöver röra på fläsket, och Stella får följa med för att hon behöver träning i att promenera. När jag behärskar att gå med båda tjejerna fint och ordentligt, så ska Rex få följa med. Rex och Stella tillsammans är nästan en ohanterbar kombination, just nu. Inte när de drar, förstås.

Dessutom är de ganska tröga. Särskilt Rex när det kommer till nya situationer. Det liksom låser sig i skallen och man ser hur det blir tomt där inne. Ljuset är tänt men ingen är hemma. Man säger "sitt" och han ser ut som att han aldrig hört ordet förut. Jag vet inte han förlorade hjärnceller i samband med kastreringen eller vad som har hänt. Stella, hon kan varken vara tyst eller stilla när det händer något nytt. Hon dallar omkring och piper tills hon vant sig vid det nya. I somras tog jag korta promenader med alla tre. Alltså det går ju, men det är inte lätt och det kräver enoooooormt med tålamod. Så vi tar en sak i taget. Rex kommer nog att bli lite ledsen när han måste stanna hemma, men han överlever nog.

Jag tänkte försöka göra det här på måndagar och torsdagar. Stella är rätt smart och snabb på att lära sig, så det ska nog gå bra. Och däremellan fortsätter vi med draget som vanligt. Vi fortsätter även att längta efter snön då det blir kul på riktigt att ha draghundar.

Stort test:

Vilken bloggtyp är du? Testet kan du göra här, detta blev mitt resultat:

Dagboksbloggare
Din blogg är din offentliga dagbok. Du skriver om tentor, mensvärk, godissug, barnuppfostran, tandläkarbesök, ångest, spindelfobi och relationsproblem. Du skiter fullständigt i huruvida dina inlägg inneheller korrekt grammatik, kommatering och tangentbordsmissar. Din blogg är ändå bara till för vardaglig ventilering och att ingen läser den bekommer dig inte det allra minsta.

Det stämmer ju ganska bra. Inte det där med att skita i grammatiken, förstås. Men resten... Jag misstänker att man kan göra fler tester på den där sidan. Jag ska kolla in det vid tillfälle.

Guuuu så nyttigt!

 

Jag var förkyld i morse, så jag stannade hemma från jakten. Jag har en anonym gäst på besök, vi har lagat mat. Det blev väldigt hot hot. Men också väldigt gott. Jag är inte så förkyld längre. 

Hej då!

Bonde söker...

För två år sen satt jag i min lilla, lilla etta. Jag drack te, stickade och tittade på Bonde söker fru. Den säsong dit jag faktiskt själv sökt som en eventuell blivande bondfru. Nu vet ni det, ni som inte visste. Jag kom ju inte med, som tur var. Men jag såg varje avsnitt. Jag såg hur hästbonden Tilde genast fastnade för en av sina tilltänkta, och jag såg kärleken lysa ur deras och ögon och jag önskade, önskade att jag skulle få uppleva samma sak. Det tog ett halvår ungefär, sen var Anders det enda som upptog mina tankar all min vakna tid. Att plugga var helt omöjligt. Visserligen har han inte en egen gård med många djur, men nog fan är han bonde ändå så det räcker! Han är alldeles lagom perfekt bonnig. Som jag. Vi kör traktor. Vi kör skoter. Vi bärgar hö och räknar renar. Vi uppfostrar våra hundar. Vi har gummistövlar. Vi eldar i kaminen i köket. Anders klipper gräset och jag stickar. Anders värmer bastun och jag steker köttfärs.

Idag, sitter jag i soffan som kom med Anders. Dricker vin istället för te. Virkar istället för stickar. Och gläds med bönderna, utan att känna den där längtan. För jag kan inte och jag behöver inte längta efter något jag redan har.

Och det är tur att han kommer hem redan i morgon!

Häxläger i Ghana och lite annat

Seriöst? Häxläger? För kvinnor som av folk är dömda för att vara häxor. Tjugohundraelva. Jag säger bara: Va? Och tappar mina haka och även mina öron om det gick. Men så är det tydligen. Jag hörde det på radion i morse. Men nu ska politikerna i landet försöka få igenom en lag som säger att det är olagligt att anklaga folk för häxeri. Så bra då. Ska det verkligen behövas?!?!?!

Till något helt annat:
Observera min nya header. Andreas hjälpte mig igår. Han var här hela kvällen, vi åt lchf-pizza och smälte sedan paltkoman på köksgolvet. Sen drack vi mängder med kaffe, fnissade och hade kul. Kom och lyssna på honom och Daniel nästa lördag på Römppäfinalen.

Till något annat igen:
Se så pedagogisk jag var igår när jag skulle ha en nybörjarsaxofonist första gången:

Till något annat ytterligare en gång:

Det fina med hösten

Och så det att Anders kommer hem en dag tidigare än väntat. Jippi!

Jo, och en sak till: Är denna blogg ett skämt?

Blä...

Idag är en tråkig dag. Det regnar och är grått. Jag snoozade 40 minuter (fan ta snoozeuppfinnaren!) i morse. Jag har haft fyra mellanstadieklasser och det var jobbigt. De vill inte vara tysta och jag har ont i halsen, vilket leder till allmänt dåligt tålamod. Och den varan är jag van att ha mycket av. Dessutom upplyste Anders mig om att vi får lön, inte på fredag som vi tänkt, utan nästa vecka. För vi får ju lön den 27:e, inte den 25:e som jag av nån anledning tänkte. Trots att jag haft den 27:e i ett års tid. Och vi behöver verkligen få våra löner, för just nu är det för mycket dagar kvar i slutet av pengarna. Får se om jag kan tanka så jag kan ta mig till jobbet på måndag, liksom. Jag känner mig sur och jag vet inte varför. Usch, usch, usch. Nu ska jag försöka jobba lite till.

Hoppas ni har en bättre dag är jag!

Helgen (känsliga läsare VARNAS!)

Äntligen sol!

Skog

I djup meditation (?)

Ja, man blir blodig och äcklig ibland

Ajaj, ett brustet hjärta

Vad är det första du tänker på morgonen?

Den frågan ställdes idag på radion, i fredagsflörten i Christer i P3. Då började jag tänka på vad jag tänker.
Jag kom fram till att jag inte tänker, i alla fall inte om jag ska jobba. Jag bara gör, på rutin. Det här gör jag:
Snoozar en eller två gånger. Sätter ner fötterna på golvet, aktar så jag inte stampar på Rex. Klär på mig (det som jag lagt fram kvällen före). Går ner, gör frukost. Frukosten är antingen bacon och ägg, eller yoghurt, hackade nötter och bär. Kokar kaffe. Ungefär här börjar jag tänka. Jag tänker på om jag ska koka kaffe hemma, eller vänta tills jag är på jobbet. När jag äter frukost läser jag oftast nåt, eller lyssnar på Morgonpasset i P3. Även där har jag tänkt, för jag gör ju ett val.

Så gör jag.

Idag har jag spelat på den där begravningen. Det var väldigt jobbigt. Det är nog den jobbigaste spelning jag nånsin haft. Det är ju konstigt för jag har ju spelat på släktingars begravningar... Jag tror att det här var jobbigt just för att jag inte kände personen desto mer, och därför är det inte meningen att jag ska vara ledsen. Men självklart blir man ledsen. Kyrkan var proppfull med folk. Han var en otroligt älskad människa och de vackra orden om honom var många. Och så blir jag så empatisk, jag tänker på hur det skulle kännas om det var jag som mist min livs kärlek, och då blir jag ledsen. Väldigt ledsen. Eller på hur det skulle kännas om jag miste en familjemedlem. Då blir jag också väldigt ledsen. Nu har jag ont i huvudet för all gråt jag hållit inne med. För jag kunde ju inte gråta där, eftersom jag skulle spela. Man måste bara samla sig, hela tiden. Och efteråt så är behovet inte lika stort lägre.

Nu ska jag äta ägg.

Å andra sidan...

...så finns det ju också nackdelar med att ha fyra husdjur.
Som till exempel att hitta en död mus på Rex filt, som ligger vid min sida av sängen, när man ska gå och sova. Blä, sa jag. Va? Sa Anders som låg och sov.

Jag säger det igen: Blä. (Efter det var jag inte lika intresserad av att tvinga Doris att sova i sängen, garderoben fick det bli). In i garderoben, Eivor! (Ni som sett Tre Kronor kan skratta nu).

Tre tokiga hjärtan

Chicko, Rex och Stella är idag, inatt och i morgon hos våra bästa hundvakter eftersom vi båda har långa, långa dagar. I kväll när jag kom hem var det väldigt tomt. Det tog mig flera sekunder att fatta att hundarna inte var hemma när jag klev in i hallen (nu sitter attentionwhore Doris och sliter i min tröja och slickar på mina händer, jävligt lätt att skriva då). När jag sen gick upp till övervåningen så väntade jag liksom att Stella skulle komma efter, för det gör hon alltid. Utan undantag. Men nej, ingen hund. Det är så konstigt. Hur har folk det som inte har djur? Herregud vad tomt. Tur att vi har fyra.

Den här bilden personifierar våra hundar ganska väl. Rex håller precis på att lägga sig till rätta, Stella ser allmänt snygg ut utan att hon vet om det, och Chicko, ja stackars Chicko. Hon gör inget väsen av sig, hon bara ligger där och försöker att vara så liten som möjligt, utan att säga nåt medan de två andra bufflar på och tar den plats de tycker att de behöver. Bara för att förtydliga så skulle jag inte ge mig ut på någon längre biltur med hundarna på det här viset. Vi brukar nöja oss med att ha två där bak. Men vi skulle bara till andra änden av byn. Att se hundarna i backspegeln var också en syn värd sitt pris.

Ja, våra fina, tokiga, knäppa, alldeles underbara hjärtan. Nu ska jag ta det fjärde hjärtat med mig upp och tvinga henne att sova med oss i sängen. Hon brukar föredra garderoben.

Header

Det hade varit så kul att ha en fin, personlig header. En som de riktiga bloggarna har. Men jag är så kass på det själv. Kanske ska jag anlita min vän Andreas att göra en. Det är han som gjort den jag har till musikbloggen. Den gillar jag en del.

Nu ska jag åka till mamma och tisdagsbasta. Jag undrar om jag har vätskebrist för mina händer blev plötsligt svullna. Det kan också bero på att jag hade rödvin i köttfärsgrytan, men seriöst, kan man vara så känslig?

Ruta ett igen

Alltså, jag funderar så det snart börjar ryka ur öronen och näsan på grund av överhettning på vad jag ska spela för jazzlåt med sjuorna. Jag letar och letar, provar alla möjlig sökord, till slut testar jag "jazz i klassmusiken", och vart hamnar jag?
Jo, på min egen jävla musiklärarblogg. Vad hjälper det? Jag vill inte spela C-jam blues igen för det var inte bra. Jag vill ha en låt med tre ackord och en text. Jazzig ska den vara, men inte för svår. Eller så vill jag jazza till en poplåt, men det är ju inte heller helt enkelt, har jag märkt.

Och jag har lektion med dem om 2,5 timme.

Jobbe!

Idag har jag jobbat. Det var roligt. Måndagar är min jobbigaste dag, det är bra att ha den i början på veckan när man är pigg och fräsch efter en ledig helg. Jag har fyra lektioner varav en är 80 minuter. Det var alltså kul att jobba trots att det var en hård dag. Då kan man nog säga att man trivs på sitt jobb!

På kvällen lagade jag en gormetmiddag i form av kycklingfile toppad med knaperstekt bacon och en god sallad och en god dressing till. Jag svängde även ihop några nötchokladkakor eftersom vi skulle få besök. Andreas, Johanna och Ida kom och hälsade på. Det var väldigt, väldigt roligt och nåt jag gärna gör om!

Varför ska ni bo så jävla långt bort?!

Guuuuud vilket tråkigt inlägg. Jag ska försöka blir roligare. I väntan på det: God natt!

Dag 7

Efter tjugo minuters överläggning och ett idogt studerande av den regntunga himlen beslutade laget att avvakta med jakten. Ingen kände nog för att återuppleva måndagens blöta.

Dag 6

Fikapaus vid öppen eld

Siikajärvi

Fest i hundgården!

...och utanför. Fast nog ser hon deppig ut...

Detta ska sen skavas, till skav

Kött, kött, kött hela dagen lång.

Dag 5

Idag fick Anders gå till skogen istället för mig. Han har gått hemma och väntat hela veckan, stackarn. Alla andra har varit på jakt och han har sällat sig till sällskapet och hjälpt till med vattenvärmning, slakt och styckning. Jag stannade hemma och gjorde det här:

 Jobbar

Jakten var klar mitt på dan, så då for vi och hämtade den här:

Snön kan komma nu...

Dag 4

Idag har vi delat kött i slaktbodan hela dagen. Jag har karvat och skurit om vartannat. Mest i älgköttet men även i mitt eget finger. Det är nu det är värt besväret. När frysen fylls med kött så betalar sig skavsår, svett, frys och björnskräck.

 Förklaringar till märkningarna:

Ful = stekbit som måste stekas i ugn för att bli fin och bra. Eller skäras till fint grytkött.

Fin = stekbit som kan användas till vad man vill, tex. stekas i ugn, skäras i skivor och steka eller grilla.

Tjusig = en tjusig, extra fin stekbit med fettet på rätt ställe som kan användas till vad man vill, kanske vid speciella tillfällen. 

Jag har även vägt bitarna och skrivit, så vet man hur mycket det är när man står där med huvet i frysen och funderar på hur mycket kött som behövs. Hans skulle nog garva ihjäl sig om han såg det.

Sen kom Andreas och hälsade på. Han är tillbaka för ett tag och det är så kul, så kul! Vi hade tacoorgie och det var underbart. Som ni ser så lchf-fuskade jag, för jag tog bröd. Det var inte riktigt en tacoorgie för jag blev inte så mätt att det enda som hjälper är att lägga sig raklång på golvet. Men gott var det!

Dag 3

Ett kort inlägg, för nu vankas det soffmys.

Idag har tänkt följande tanke:
Är det här så kul egentligen? Först svettas man ihjäl när man går till passet. Sen sitter man och fryser och önskar att jakten ska avblåsas så man får gå hem till värmen. Sen går man igen, ensam, ovän med gps:en, rädd för björnar, less på skogen, svettig som en gris. Då undrar jag, vad fan är det för mening? Men sen, när man sitter vid elden, berättar hur man gått, får stöttande tips, grillar en korv, ja då känns det rätt trevligt ändå. Så jag vet inte, känslorna är ambivalenta. Och att gå i skogen och på myren är inte som att gå på asfalt. Inte ett dugg. Jag har gått 3 km i dag. Det känns som tre mil. Prova gå på en norrländsk myr så ska ni ser hur lätt det är. Fy fan.

Det blev ändå två älgar idag. Vi nykomlingar sattes att ta hand om en av dem, gamlingarna fick vila.

 Vice jaktledaren, jaktledaren och älghunden

 Snyggare än så här är man inte

(observera bösspipan, coolt va?)

Basse, älghunden

Dag 2

Jag ska försöka skriva lite varje dag, om hur jag tänker och känner inför det här med älgjakt. Jag ska vara ärlig, så kan jag se om mina tankar och känslor förändras med tiden.

Idag har det inte regnat, så denna dag har varit en miljard gånger bättre än i går. Jag hade också jättenära till mitt pass. Det var bara ca 300 meter på en skogsstig och sen var jag framme. Det kändes skönt för mina skavsår.

Visst ser ni att jag lyssnar efter älgen?

Morgonen började med att jag nästan försov mig. Jag vaknade 05:23 och fick en chock när jag insåg att jag glömt att ställa klockan i går kväll. Det glömmer man ju inte! Herregud. Jag hann notera att jag hade ont i min högra knäled, var stel i axlarna och hade allmän träningsverk i benen. Anders, den bästa mannen i världen, klev upp med mig och gjorde frukost åt mig så jag kunde ägna mig åt att plåstra om mina skavsår och packa ner allt i väskan, som varit på tork under natten.
Jag var lycklig för att det inte regnade, och för att jag fick ett pass som det inte var så långt till. Morgonkaffet drack jag i bilen på väg till skogen så då var allt frid och fröjd.

Eftersom jag hade lättast att ta mig till mitt pass, så innebar det också att jag fick sitta ganska länge innan själva jakten började. Alltså då när hundföraren släpper hunden. Jag sysselsatte mig med att installera mig i tornet. Placera sittplatsen på bra ställe, kolla in skjutgångarna och i övrigt rekognosera platsen. Fullt upp. Sen kom utrop om att hunden släpps. Det är då det blir spännande! Oftast. Inte idag. Jag hörde inte ett skit. Inte ett ljud på en timme. Då började det bli tråkigt. Jag började dricka kaffe för skojs skull. Studera kartan. Kolla facebook i mobilen. Ja fy fan vad det var tråkigt. Sms:a med Anders. Fundera på att göra eld. Gjorde ingen eld. Nånstans här började jag förlika mig med tanken på att det inte kommer att hända nåt. Att jag får sitta här tills klockan fyra då vi ger upp för dagen. Så då blev jag lite lugn i min själ. Men efter ytterligare en och en halv timme sms:ade jag lillebror för att höra om han hört nåt eller sett nåt. Nej då, ingenting.
Men ungefär då började det hända saker. Hunden hade nåt spår, fast jag inte hade hört den. Men, de stack och sen bestämde de att allt var klart för dagen. Vi for till kojan och fikade och sen for vi hem.

Jag har inte sett nån björn i dag heller och jag hoppas jag slipper det i fortsättningen.
Adjö.

Dag 1

Igår hann jag inte blogga. Jag hann inte ens kolla min mail. Jag var inte på Internet på hela långa dagen. Nu ska jag berätta vad jag gjorde i stället.

Klockan fem ringde klockan och då klev jag upp utan snooze. Åt ägg och extra mycket bacon, blev mätt. Och så vidare och så vidare.
Sedan vandrade jag på en myr i många timmar för att hitta mitt pass. Det visade sig att det var en lång omväg. Jag trampade i ett myrhål och sögs fast med foten, fick in vatten i skon. Blev alltså väldigt blöt. Blöta skor och blöta strumpor + lång promenad = skavsår. Hittade till mitt pass. Hade inte så mycket tid att tänka på björn. Satt och frös i ungefär 1,5 timme innan det var dags att gå tillbaka till bilarna för att storebror skjutit älg. Tre stycken, råkade det bli. Gick tillbaka till bilen, tog en kortare väg.

Kvällen tillbringades i slakthuset där även jag, med mina bara händer, hjälpte till att flå älgen och putsa köttet.

Jo, just det. Det regnade hela dagen. Vet ni hur blöt man är efter en hel dag i regn? Jag var blöt både från insidan (svettig efter myrpromenaden) och från utsidan (regnet). Mamma bjöd på köttfärssoppa och bastu. Det var gudomligt.

Dan före dan...

I morgon ska jag på mitt livs första älgjakt. Inte riktigt, för jag har varit med förut, men i morgon ska jag gå själv ut i stora skogen, med skogsryggan och bössan. Jag ska med hjälp av gps:en hitta till mitt pass. Sitta där och lyssna på den ljuvliga tystnaden (detta ser jag mest fram emot av allt), och vänta på att se en älg. Om jag ser en älg som är skjutbar så ska jag rikta bösspipan mot djuret, osäkra och trycka av. Är det tänkt.

Nu kanske en del tycker att jag ska ut i skogen och döda oskyldiga djur. Så kan man ju se på det om man vill. Men faktum är, de älgar som inte dör av ett skott i hjärtat, dör förmodligen en längre och plågsammare död på vägen, där det också är stor sannolikhet att du eller någon närstående är inblandad. Med en krossad vindruta, en ihoppressad front, eller kanske en sladd ner i diket och så volta några varv.

Jag känner inget dåligt samvete för älgjakt, det har varit en naturlig del av mitt liv, hela mitt liv. Sen vet jag inte hur det blir när älgen väl står där framför mig, om jag verkligen kan skjuta. Det får vi se den dagen. Jag tror inte att det är nåt problem. Men man vet aldrig. Jag vet i alla fall att jag inte kommer att smälla av det första skottet om jag inte är väldigt säker på att träffa bra.

Dagen kommer att handla om förberedelser inför detta:
- Kl. 12.00, möte med laget hos min granne som är och orsaken till att jag får gå ut och jaga hela denna vecka.
- Packa ryggsäcken med allt som kan behövas.
- Prova gps:en lite till.
- Prova radion och hörselkåporna lite till.
- Leta fram en orange keps hos mamma och Gunnar, så jag syns i skogen.
- Ta fram torrköttet på tining. NU.
- Baka äggmuffins, som man kanske kan ta med sig till skogen.
- Dammsuga. Har väl inget med jakten att göra, men det behövs.

Jag ska även bjuda på en bild på mig som jägare, någon dag.

Tänk om jag möter en sån här?

Mysmorgon

Beskriver den med en bild och några ord:

Lägg sedan till Svenska Hollywoodfruar och tre sovande hundar.

En härlig start på dagen.

PS. Gårdagens ledsenhet försvann i bastun.

Inuti

Jag har gråt inom mig. Jag vet inte varför. Så fort det dyker upp minsta lilla tillfälle så kommer den nästan ut. En film, en tanke, nåt sånt.
Jag tänker ledsna tankar, som att någon som står mig nära skulle dö. Då vill jag gråta. Sen säger jag till mig själv att skärpa mig, för det har ju inte hänt, och så blinkar jag bort den där vätskan i ögonen som inte ännu hunnit bli en tår. Barn brukar gå igenom en sån här tänka-på-döden-fas. Kanske missade jag min och tar igen det nu?

Om jag förstod orsaken till detta skulle jag göra nåt åt det. Men jag förstår inte. Då och då i mitt liv, har jag tänkt, eller väntat, eller förväntat mig att nåt hemskt ska hända, för jag har det alldeles för lätt, alldeles för bra. Jag är rädd för att straffas med ett bakslag värre än värst, för att jag haft det så bra. Men alla människor kanske inte drabbas av hemska saker som svek och sjukdomar?

Nästa fredag ska jag spela på en begravning. Det är för en omtyckt, engagerad, godhjärtad människa som jag inte kände så väl, men som många, många andra har känt. Han var lärare. Hans 16-åriga son har förlorat sin pappa. Han har anledning att gråta. Det kommer nog att bli rätt jobbigt, kan jag tro.

Jag har ingen lust att laga mat. En restaurang i Anttis hade inte suttit fel just nu.

I postlådan

Där fanns idag denna bok. Jag fullkomligt hatar namnet på den och tänkte bojkotta den på grund av det. Sen läste jag en bra recension åt den och bestämde mig för att svälja stoltheten. Den är bra, allt ser gott och fint ut och jag börjar längta efter att skriva nästa veckas matlista. Men varför ska den heta lchf för tjejer? Varför?

Published with Blogger-droid v1.7.4