Tack till Ted

Älven flyter stilla fram, gruset knastrar under mina fötter och hunden har fått nys på en mus. Jag ställer mig mitt i en tvillingbjörk, blickar ut över vattnet. Ser solen som stolt kastar sitt varma sken över älven, där borta vid toppen på Jupukka. Jag andas den friskaste luften jag känner till, jag längtar redan hit. Fast jag inte ens är borta ännu. Jag vill leva mitt liv här, det är här jag är hemma. Det jag känner är lycka. Mitt i alla måsten, alla som vill mig något, allt som måste göras och inte hinns med, så kan jag komma hit och känna en stunds lycka. Innan det är dags att hasta iväg igen.
"Luften smakar som en jordgubbspaj, en solig dag i maj". Tack vare att ha en sång till detta minne, kan jag uppleva den härliga känslan igen. Jag minns mest negativa saker med sommaren, men hörde nyss det här låten och fick frid i mitt sinne! Det var inte bara jobbigt! Det var en hel del kul och bra också! Hur kan man glömma det? Tur att det kan återkomma till minnet!

En tid fylld av oro, rädsla, hopp och föräntan, lycka och ovisshet. Tiden innan studenten. Vad kan bättre beskriva den känslan än texten i Teds "Himlen är oskyldigt blå". Vi längtade till dagen då det skulle ta slut, men samtidigt fylldes vi av fasa vid blotta tanken på f r a m t i d e n. Vad ska jag göra, vad ska jag bo? Hur ska jag tjäna pengar? Vad ska betala min hyra? Vem är jag? Tusen tack till att jag inte behövde vara ensam med dessa tankar. Vi var ju ett gäng... Härliga tid!
"Älskling jag vet hur det känns, när broar till tryggheten bränns,
fast tiden har jagat oss in i en vrå är himlen så oskyldigt blå.
När vi växte upp, lekte livet vi var evighetens hopp,
det var helt självklart att vår framtid skulle bli oförbrukat fri."

Det finns en till. Och den är inte bara min. "För kärlekens skull". Den kan bara beskrivas med ett ord; kärlek. Tiderna förändras och vi med dem, men jag tackar för den tiden. För det jag minns, det är fint. I mitt minne lever det alltid kvar, vad som än händer och sker, med oss eller med världen. Ljusa vårnätter och solnedgångar.
Den låten han jag föressten ett eget minne till. Det var mitt första möte med Ted.
Tapeterna var rosa med nån slags växt på. På skrivbordet stod den röda radion och utanför var det mörkt. I min hand och framför mig hade jag modellera, jag höll på att forma små lergubbar med tillhörande möbler. Radion stod på, förmodligen på P4, laddad med en tom kasett. Jag väntande på den där låten med en fiskebåt och katedrar som jag hört någon gång. Vem var det som sjöng den? Där kom den! Fort! Play och rec knapparna trycktes ned i all hast! Jaha. Ted Gärdestad heter han. Den var en fin sång. Sen gick den om, och om, och om, och om igen... Jag var nio år.

Ted... Han kan verkligen få mig till en annan plats, en annan tid. Med honom kan jag minnas många fina stunder i mitt liv. Det var synd att jag aldrig fick höra honom i verkligheten. Men jag har en samlingsskiva, och jag har boken om honom.

Idag har jag varit i skolan hela dan. Jag tror att det är därför jag kan se så positivit på allt. Eller alltså, jag är ju positiv till naturen. Men ibland svajar det. Just nu är gränsen så hårfin att jag själv knappt vet var den går. Det är så lite som behövs för att total förnöjelse skall vända till trista, dystra känslor. Det verkar som att det varierar från varje dag. Jag forskar på att se ett mönster i det.
Nå, huvudsaken är ju att jag mår bra och är glad NU.

Det har snöat här i dag!

Tack och ajö!