En virkad stickkorg

Jag har virkat mig en korg att ha mina stickningar i. Den är gjord av ett gammalt påslakan. Jag hade för liten virknål så det var jobbigt. Dessutom tycker jag färgen blev ful, färgar den kanske nån dag. I korgen ser ni det som ska bli en mössa åt lillebror och mitt livs första tröja.

Published with Blogger-droid v1.6.7

Den fagra(?) sanningen

Jag kan konstatera att jag inte är så snygg i min karvalakki. Ser lite ut som en ryssgubbe kan jag tycka. Men, något jag däremot ÄR i den är varm. Och det är ju det som är huvudsaken. Sen känner jag mig lite lagom bonnig när jag tar den på mig för att gå ut på gården en sväng och göra nåt. Det gillar jag.

Igår var jag och Anders och kollade på "Sions Sånger" en musikalisk föreställning om hur det kan vara att växa upp i ett hem med leastadianska influenser fast inte riktigt vara laestadian. Den var mycket, mycket bra. Fin. Berörande. Jag hade gåshud många gånger och fällde en tår en annan gång. Och så skrattade jag också.
Det var inte det jag skulle komma till. Det var apropå bonnigheten så skulle jag berätta att genast när vi kom hem så rusade vi båda två upp på vindan och bytte om till vardagsstassen som består av ett varmt underställ närmast kroppen toppat med de svarta varmaste mjukisbyxorna och fleecetröjan alt. ytterligare ett underställ. Och så innetofflorna i fårull. Sen kunde vi ta tag i kvällens göromål.
Det låter som att vi går omkring och är identiska, men faktiskt så har vi alltid olika tröjor på, och tofflorna är helt olika. Oo, jag glömde. Förutom tofflorna så har vi oftast dubbla yllesockar i varierande tjocklek (inge bomull här inte!). Det var apropå bonnigheten det.

Idag ska jag sluta så tidigt jag kan, för jag har nämligen börjat jobba typ halv sju. Då kan man få sluta halv tre. Det tycker jag.

En illusion

Vi dricker kaffe i solen och låtsas att det är -5 fast det i själva verket är -20.

Published with Blogger-droid v1.6.7

Uppskattat glädjeämne

Vi har fått en fullstor kyl med frys. Inget mera knäböj för att ta fram smöret. Inget mera spring i -27 för att hämta bullarna i frysen i magasinet. Ingen mer spenatförvaring i elskåpet och laxfrysning i vedlådan. Tänk på det!

Published with Blogger-droid v1.6.7

Så mycket jag vill sticka!

Jag har lunch. Jag surfar på sticksidor. Ååh, det finns så mycket fint att sticka! Man skulle kunna säga att det nog finns att göra så jag är sysselsatt hela livet. I helgen avslutade jag min första kofta, som är åt hemlig person, det kommer kanske bild när den inte är hemlig längre. Och sen har jag fått köpa billigt alpackagarn som är helt uuunderbart och nu vill Anders ha ett par fingervantar, så det är nästa projekt. Egentligen ska jag sticka en mössa åt brorsan också, men jag vet inte om jag har nåt garn och mina riktlinjer är lite diffusa.

Nu ska jag klunka i  mig kaffet och gå och spela Kalinka på ukulele med fyrorna.

Hej svejs!

Inte så farligt ändå

Idag inser och konstaterar jag att det är inte så hemskt jobbigt och farligt att jobba heltid som musiklärare som jag först trodde. Det är faktiskt väldigt roligt!
När jag tackade ja till att ha klassmusik i åk 4-9 så gjorde jag det med en känsla av "vad-ger-jag-mig-in-i?". Jag föreställde mig långa, högljudda dagar med tinnitus och röstproblem. Än så länge har jag varken tinnitus eller röstproblem. Jag har däremot många fina, ärliga elever och många samarbetsvilliga och öppna kollegor.

Jag trodde det skulle vara ett ensamt jobb. Men icke. Jag träffar någon eller några av mina Kulturskolekollegor varje dag och vi pratar om musik, planerar framträdanden och skojar litegrann. Jag har också ett nära samarbete med framför allt lärarna på mellanstadiet, men också med många på högstadiet. Rektorerna är tydliga och villiga att hjälpa när det dyker upp problem.

Det är fint!

Det är också kallt som fan ute. -34 hade vi i morse, och meterologerna förutspår att det kan bli neråt 40. Det är inte lika fint. Nu ska jag träffa åttor!

Det är inte musiken som är huvudsaken

I fredags var jag till Luleå med några av mina flöjtelever. Det hela började med att vi kom typ en halvtimme för sent för att jag inte hittade. Eller, vi såg skolan, men hittade inte infarten. Och självklart fuckade Maps upp sig i mobilen. Iallfall. Vi hade en mycket trevlig, rolig dag med många skratt och en del ljuv musik. Och tjejerna blev intervjuade av Norrbottens Kuriren.
Men efteråt hade jag lite ångest. Var låtarna för svåra för de som bara spelat ett halvår? Ja, det var de men det visste jag ju innan men de lärde sig ändå två av dem. En skippade vi och en kämpade vi med. Så ibland kände de sig nog dåliga, eftersom de inte kunde. Och det oroade jag mig för. Men jag tröstade dem med att de spelat ett halvår, och att låtarna var utvalda för såna som spelat ungefär två år. Då tror jag de kände sig bra ändå.

Och sen funderade jag på mina egna musik- och orkesterresor jag gjort i min ungdoms dagar. Jag minns alla som roliga, bra resor. Och det är inte själva spelandet jag minns. Det är allt runt omkring. Att få umgås med vänner man redan har, att träffa nya vänner, att bli bättre vän med nån bekant. Att få gå på stan och köpa ett halsband. Att hungrig leta efter ett ställe att äta på. Långa, långa bussresor med kortspel, skratt och skämt. Att komma till ett nytt ställe. Att tycka att folk är konstiga. Att knacka i bussrutan åt folk som passerar och sen ducka.
Få minnen rör själva speltillfället.

En marsch genom Visby

En paus på en bänk i samma stad

Att bada i havet den 1 juni när isen knappt gått där hemma.

Att ha hejdundrande jävla roligt åt nåt

Att åka buss. Långt.

Att åka lite mera buss.

Musiken spelar rollen som den gemensamma nämnaren som ger upphov till en stark, fin gemenskap. Men det är inte musicerandet som är huvudsaken.

Nytt och snyggt

Rex poserar på vår nya hallmatta. Se så fina färger!

Published with Blogger-droid v1.6.7

Ärliga, raka elever

Tacka vet jag ärliga, raka elever. Utan dem skulle det vara mycket svårare att utveckla sig själv till en bättre lärare. Två exempel:

Jag berättar om en gestaltning klassen ska göra (åk 8), ber dem sätta igång och ingen gör nåt. Pratar inte ens med varann.
-Men, varför börjar ni inte? undrar jag.
-För att vi inte förstått vad vi ska göra.
-Men jag har ju stått här och berättat. Varför har ni inte förstått? försvarar jag mig och tänker att de suttit och snackat eller tänkt på annat.
-För att du pratar otydligt, svarar en modig en.
Jag tackade honom för hans ärlighet och förklarade än en gång. Långsammare och förhoppningsvis otydligare.

Grejen är att jag inte gillar att stå framför klassen och prata för länge, särskilt om ingen frågar nåt eller reagerar på nåt sätt, för då tror jag att de inte orkar lyssna längre. Det blir liksom obehagligt att inte få nån respons. Detta gäller främst högstadiet. De yngre är nyfikna och frågar mer, och det blir mer en konversation än en föreläsning. Det gillar jag. Ändå vill man att de ska vara tysta när man pratar. Intressant.

Nästa exempel:
Jag spelar upp olika rockband och vi placerar in dem i rätt rockgenre.
-Inga tjejer... säger en tjej.
-Nä. Det har du rätt i. Inga tjejer, inser jag och skäms.
Sen tackade jag henne för det fina påpekandet och antecknade mentalt att jag ska tänka mer på det.

Till och med de där utvärderingarna från före jul, kändes idag matnyttiga, fina och ärliga. De som jag fick ont i magen av. Det som inte dödar, det härdar.
Nu väntar stickningen!