Jag hatar det så innerligt. Att jag inte orkar det jag vill. I tisdags jobbade jag ju kväll som vanligt, och i går stannade jag kvar i Pajala för att fira Andreas och det var ju bara jättekul på många sätt.
Men jag straffas för det. Oj, som jag straffas. Jag orkar inget mer nu. Jag har haft planeringstid i snart två timmar och har inte åstadkommit något vettigt. Istället har jag känt mig tung i sinnet. Ledsen för att jag inte orkar. Inte vetat om jag ska gå på ett möte jag är kallad till men har möjlighet att gå på på måndag istället, eller träna. Jag vet att jag behöver träna för att må bra och jag vet att det är avsaknaden av träning som gör att en tår rullade nerför min kind för en stund sedan. Bara en. Och jag har bestämt mig för att jag måste lyssna på min kropp, jag vet ju det, och den säger:
- Men för helvete, åk skidor! Det är ju det du behöver!
Samvetet svarar: Men jag är ju kallad till mötet, jag har sagt att jag ska komma och så ska de ju fira rektorn som fyller jämt. De förväntar sig att jag är där. Och så finns det tårta.
Kroppen: Det är inte tårta du vill ha! Det är en endorfinkick av vackert väder och frisk luft! Det är det ENDA som hjälper dig nu.
Och jag vet att kroppen har rätt och alla säger åt mig att lyssna på min kropp. Så jag gör det. Jag går på mötet på måndag och så åker jag skidor idag. Nu är det bara en timme kvar tills arbetsdagen är slut.
Men hur länge ska det vara så här? Hur länge ska jag behöva balansera på den här tråden? Blir jag någonsin återhämtad? Kommer jag nånsin igen att orka lika mycket som förr?
