Kollektivtrafik

Klockan är ca. 00:25. Gröna linjen, resenärerna är trötta. En del åker ensam, många i par och några i gäng. Jag har planerat för att tajma bussen så jag ska slippa gå i natten. "Vi står stilla på grund av tekniska problem i vagnen framför". Fan, jaja, bara vi är iväg senast tjugofem i så ska jag nog hinna. Det går några minuter.
Alternativ stockholmare: Fan, nu får jag ångest. Hur länge har vi stått här? Ungefär fyra minuter. Ångest? Av det här? Men lilla vän...
Inflyttad från ett annat land: Typiskt jävla kollektivtrafiken. Men gud, de gör nog så gott de kan.
Efter att vi stått stilla i ca fem minuter rullar tåget igen. "Avstigning sker på vänster sida i färdriktningen" (alltså inte höger som vanligt).
Brunett från Dalarna till sin pojkvän: Men, varför åker vi åt fel håll? Vi åker inte åt fel håll. Vi ska bara kliva av på fel sida av plattformen.
Alternativ stockholmares väninna: Jaha, vi var ju bara en station ifrån!?
Alternativ stockholmare: Ja! Det är ju så jävla typiskt, det är det som är så irriterande!
Motorn stängs av en liten, liten stund.
Brunett från Dalarna: Vad tyst det blev? Ja, de stängde av motorn. Hoppas jag hinner, hoppas jag hinner, hoppas jag hinner. Jag ställer mig vid dörren vid nästa station, sen kutar jag fort som fan.
"Avstigning sker på vänster sida i färdriktningen".
Inflyttad från annat land: Det här är fett dåligt. Vadå? Det är väl för fan bara att kliva av och göra precis samma sak som om man hade klivit av på rätt sida. Fett dåligt... herregud.
Brunett från Dalarna: Alltså kommer vi att kliva av här. (Pojkvännen svarar ej, verkar plugga). Men jaaaa!
Hon kliver av med pojkvännen, det alternativa gänget och den inflyttade med polare kliver också av.
Kom igen, kör, kör, kör så hinner jag.
Tåget kör. Stannar. Enligt stationsklockan så är det hela två minuter kvar tills min buss går. Jag kutar fort som fan enligt planerna. Eftersom jag nu är mycket rutinerat på området går det mycket smärtfritt. Ingen buss vid hållplatsen. Fan. Okej, den kanske kommer. Eller så har den farit. Fan.
En tjej kommer lunkandes efter mig till hållplatsen, en kille samt ett tjejgäng anländer.
-Meh kom igen då! Den har gått! Nu går vi och köper chips!
-Nej, den har kanske inte åkt!
-Meh klockan på McDonalds visar tio i. Den går före. Det vet jag.
-Vi väntar, schyssta. Du, har bussen gått?
-Jag tror den gick alldeles nyss. Det tror jag med, men jag ger mig inte än.
-Ja, men då köper vi chips.
De går. Killen frågar tjejen nåt. Jag ser bussen anlända.
-Nu kommer den. Fy fan va skönt.
-Ja jävlar vad bra.
-Men... mina chips då? Nu blir jag deprimerad...

En hållplats som kan andas ut för att de slipper vänta en halvtimme på nästa buss. En liten stunds gemenskap med vilt främmande människor. Alla strävar åt samma håll. De når sitt mål. Skiljs åt och glömmer att de någonsin träffats.

Tur att jag inte säger allt jag tänker...