Året som gick: 2008

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Jo, en del:
Jobbade på kollo.
Slog mitt badrekord med 29 maj, i Lilla Värtan. Har tidigare legat på 1:a juni i havet utanför Båstad.
Var på en konsert med Celine Dion.

Dog någon som stod dig nära?
Tack och lov, nej.

Vilka länder besökte du?
Har hållit mig innanför riket, utom nån sväng till Kolari, Finland.

Vilket datum från år 2008 kommer du alltid att minnas?
Inget speciellt tror jag?

Största misstaget?
Äsch, jag gör väl aldrig några misstag? Allvarligt så ser jag inte på saker och ting som misstag, allt för ju nåt gott med sig.

Bästa köpet?
Mitt piano!

Vad spenderade du mest pengar på?
Pianot om man säger en sak. Annars har en hel del gått till kläder i år. Rabattcheckarna från HM är beviset.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Alldeles säkert en massa saker.

Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2008?
Sail away, med David Gray
No woman, no cry
I dont feel like dancing (det enda jag vill är att dansa när jag hör den!)

Hur tillbringade du julen?
Hemma i Anttis med familjen

Blev du kär i år?
Inte riktigt, men jag kände nåt som kan liknas vid en förälskelse tror jag.

Favoritprogram på TV?
Jag upptäckte "Vänner" till slut, 24 år gammal.

Största musikaliska upptäckten?
Att jag kan, vill och vågar när det gäller mitt egna musicerande. Och så förundras jag över att jag inte ger upp eller bryter ihop fast jag spelar fel jämt så fort det gäller.

Vad gjorde du på din födelsedag 2008?
Citerar från min 5-årsdagbok "Barnen har sjungit utanför fönstret. Hård dag, bad på morgonen. Ett barn åkt hem, sex st illamående och febriga. Bra personalmöte på kvällen. Fixat med djuren."
Det var det jag gjorde den dagen.

De bästa nya människorna du träffade?
Jag har svårt att begränsa mig här, alla människor är ju bra människor i grunden och jag träffar väldigt mycket folk varje år. Men okej: Fia, Kristofer, Fredde, Kiti, Sandra och Natasa. Christofer jag pluggat med (någon att hänga i julgranen!). Jonas.
Det är de bästa bra människorna även om jag inte har kontakt med så många av dem i dagsläget.

Jag är nöjd med 2008. Jag lovar mig själv inför 2009 att ha mer fritid. Det ordnar sig automatiskt genom att jag går ner på 50% med pluggandet. Väntar bara på antagningsbeskeden nu... Skolan börjar ju om en vecka. Jag ska göra en bättre termingsplanering på jobbet och se till att femmorna uppnår målen i musik. Jag ska jobba på gruppkänslan i de klasser som behöver det. Jag ska fylla 25 och jag vill ha ett party för att fira att jag är hälften till 50. Jag ska åka till Island och jag planerar en kort fjällvandring i augusti.
Detta är inte nyårslöften. Jag avger inte sådana.

Nu ska jag utnyttja min pizza som jag har till godo under pizzastoppet. God fortsättning vänner!

Lugnt och fint

Jag ligger lite lågt här under mig ledighet. Är alldeles för upptagen med att leka med min systerdotter. Hon är roligast i hela världen. Och sötast. När någon som hon tycker om kommer hem efter att ha varit borta en stund så klappar hon händerna, dansar och snurrar runt på stället för att visa sin glädje. Tänk er en sån uppskattning!
Vi är hemma hos syster nu, här är det snö och minusgrader och det är fint och skönt.

Nå, bloggandet återgår säkerligen till det normala igen när jag är åter i Stockholm, den 5:e januari 2009.

Gott nytt!

Nu måste jag skriva ikapp mig.

I fredags hade vi julspel på den andra skolan. Det gick jättebra. Ungarna är fantastiskt duktiga så efteråt föreslog jag för rektorn att vi borde ha en skolkör. Det tyckte han med och att jag skulle köra igång på en gång efter jullovet. Jag har aldrig lett barnkör tidigare men det känns jättekul, jag har nämligen läst en bok som inspirerade mig.

I lördags startade vi från utanför Stockholm strax före sex på morgonen. Det tog väldigt länge, men till slut kom vi fram. Jag och Chicko sov mesta delen av vägen. Kanske inte så konstigt när detta är utsikten:



I dagarna två har jag hållt på med årets pepparkakshus. I år var ambitionerna på topp. Pajala Kyrka skulle jag göra. Och det gjorde jag. Det är vissa små detaljer som är fel, men minnet sviktade. Lite synd, men jag är ganska nöjd ändå. Det finns 26 mallar till det hela, och många av dem är sedan dubblade eller till och med fyrdubblade. Några bitar har jag gräddat. Jag brände mig även på det smälta sockret. Det hör väl till.
Se:






Snart är det dags för bastu och middag och kanske ska vi rimma på några julklappar också. Jag trivs fint när alla är samlade.

God jul!

Önskelistan 2008

Jag chattade nyss med min mor på facebook, hon bad mig maila min önskelista. Så modern är hon. Jag är värre. Jag gör som alla andra, lägger ut min önskelista på min blogg. Den kommer inte att bli lång. Jag är inte särskilt materiell av mig, och sånt jag verkligen vill ha, som tex ett piano är för dyrt att få i julklapp. Men jag gör ett försök, i ordning med det jag vill ha helst högst upp:



Etymologisk ordbok, om ords ursprung och historia. Sjukt spännande (nördvarning).




Boda Nova porslin, glas har jag fyra stycken. En karaff hade jag, den gick sönder. I grönt.




Batteriladdare. Gärna en som passar både AA och AAA. Min är kass.




Svenska Akademiens Ordlista. Jag vill lära mig många fina ord, som tex. flatulera för det mer dagliga uttrycket "fisa".




En pianopall. Skulle vara fint och ganska bra. Men det är lite dyrt...

Men mamma, mest av allt vill jag ha en lugn och kärleksfull jul med snö, sällskapsspel, glögg och familjen. Och få låna bilen nångång...

Hatkärlek som drog

Alltså. Blondinbella. Jag har sådana problem. Jag läser hennes blogg, jag höll på att sluta i helgen för jag hade inte tid, men av nån anledning läste jag ikapp mig. Jag tittar på hennes videodagbok och jag vill kräkas och försvinna nånstans för att det är så fejkat och onaturligt. Ändå tittar jag. Och i natt, vad händer? Jo, inatt har jag drömt om henne! Jag funderar på att starta en grupp på facebook "Hatkärlek till Blondinbella - terapigrupp för oss som inte kan sluta".
Vad är det hon gör som gör att man inte slutar läsa hennes inlägg?
Det är ju egentligen inte intressant. Jag skiter fullständigt i vad hon har köpt för nya kläder och vilket smink hon använder, när hon skriver politik blir jag arg för hon är MUF:are och har ju därmed dåliga åsikter om mycket. Det stör mig att hon är 18 år och har för mycket pengar som hon använder till ytligheter.
Kanske är det just det? Att jag får något att irritera mig på? Att ta ut mina inneboende aggretioner på, på någon som lite lider av det.

Om jag bara inte slagit på radion den där dagen i somras...

O, du ljuva tystnad och julfest: check

Jag har precis kommit hem. Här är det alldeles knäpptyst och det är helt fantastiskt för mina öron efter en sån här dag. Det är skönt vanliga jobbdagar men, men en dag som denna är det extra härligt.
Jag inser också, åter igen, hur fantastiskt kul jag tycker det är att jobba med barn och ungdomar i sådana här sammanhang. Teater och musik. En föreställning. Det är jobbigt att öva, barnen vill inte vara tysta när man repar. Man repar ändå, man blir arg, ungarna blir less, man undrar vad man gett sig in på. Alla skriker efter en och har tusen frågor, och sen gör man en bra (eller mindre bra) föreställning och barnen är fantastiska och alla tycker det är kul. De föreställningar jag är inblandad i nu är inte så hektiska för mig för jag har inget större knyta-ihop-säcken-ansvar den här gången. Men jag skulle gärna ha det. Jag vet att jag är bra på det. Problemet på de här skolorna är att jag inte vet vilken roll eller vilken ansvar jag har, och då vet jag ju inte vad som förväntas av mig och hur mycket jag ska styra och ställa.

Julfest: check
Min inställning var bra. Det var inte jag som gjorde fel.
Men visst blev det fel. Onaturligt mycket fel med tanke på hur bra det gick när vi repade. En gång välte ett barn mina papper mitt under en låt, han förstod inte att han skulle ställa upp dem heller. Jag fick sluta spela och fixa det eftersom jag är så jävla beroende av noter, ackord eller papper. Det ska jag börja jobba på.
Det var inte heller mitt fel att den som textade gav fel text till ungarna så jag spelade en sak och de sjöng en annan, jag bankade på med det rätta tills jag insåg att det inte kommer att ändra sig. Då fick jag böja mig för deras vilja.
Okej, ett intro blev fel. Det var mitt fel, men det korrigerade jag snabbt som attan, det var nog ingen som märkte säger vi. Ehe... Den låt jag bävade mest för gick fantastiskt bra. Jag spelade inte fel! Weeeeho! Hurra, hurra, hurra.

Jag undrar vad de andra lärarna tänker egentligen. De måste ju undra ibland varför den ordinarie musikläraren ville att jag skulle vikariera henne. Någon mer kompetent måste ju ha gått att hitta om man letat. Men jag tackar och bockar och ju mer jag spelar desto bättre blir jag. Piano är faktiskt inte mitt huvudinstrument. Om det hade gått att kompa på tvärflöjt hade det aldrig blivit fel. Faktiskt. Man kan inte kunna allt på en gång.

Nu ska jag äta lax.

Det svarta guldet - kaffe

Jag håller på att förgås av trötthet. Har repat julspel på ena skolan i morse och genrepat julfest på andra skolan efter lunch, det sätter igång nu klockan fyra, men själva föreställningen är halv sex. Jag missbrukar kaffe och godis för att orka. Det hjälper föga. Jag vill sova. Somnade mitt i natten av nån anledning. Halv tre minns jag att tittade på klockan senast. Det är mycket för sent om man ska upp klockan sex. I väntan på att allt ska starta har jag städat musiksalen och rensat i pappershögarna jag har här, det känns skönt att ha det gjort. Snyggt och fint inför nästa termin. Bara inte nån jävel stökar här under jullovet.
Jag kan inte göra nån planering ännu för jag vet inte vad temana är, men vi har planeringsdag den 7:e. Då hinner jag. Det känns så kul att få fortsätta!

Jag skulle verkligen vilja ha nya gardiner här i musiksalen. Dessa är skitfula. Jag skulle också vilja få upp gitarrerna på väggen.

Jag har ingen lust att gå och försöka vara social med föräldrar just nu. Jag vill gömma mig här tills det är dags, men jag vet inte om det funkar så. Man får nog föressten kaffe där så jag ska väl dra mig åt det hållet.

Hoppas att jag inte spelar så mycket fel... Fel!
Idag ska jag inte spela fel.
Punkt slut. Adjö!

Bulle i ugnen?

Idag hände följande:
Jag var på praktik och höll en lektion tillsammans med en klasskamrat. Han stod och förklarade vad vi skulle göra, det var ganska stimmigt i klassrummet. En tjej kommer och frågar mig vad vi ska göra, jag säger att hon ska lyssna på vad J säger. Hon står kvar, sen ser jag att hon tittar på mig.
- Förstod du vad du skulle göra? frågar jag
- Har du det? säger hon
- Va? (Jag fattar ingenting)
- En bebis i magen, det ser lite ut som det.
- Jaha. Nä. Jag ser bara ut så här. Jag är bara... tjock. (Jag vet att jag inte är det).

Barn är allt bra ärliga.
Ser jag gravid ut tycker ni?


Idag fyller Alex år. Det ska vi fira med sällskapsspel, dip och grönsaktsstänger. Känns bra för hälsan. Ajdö.

Lucia: check

Dåså, Lucia avklarat.
Jag trodde jag hade koll och nerver av stål. Det hade jag inte. Inget av det. När jag kommer till skolan halv åtta på morgonen verkar inte min nyckel passa till matsalen. Jag tittar in genom fönstret och ser inte pianot nånstans. Panik! Jag vet att världens bästa vaktis varit sjuk, tänk om han är det fortfarande? Tänk om han inte fått mitt mail om vad vi behöver för framträdandet? Går snabbt som fan till musiksalen, tänker att jag får väl försöka frakta pianot själv, hur det nu ska gå till i regnet. Men, pianot står inte i musiksalen. Måste ju betyda att det är i matsalen. När jag kommer dit igen är flera av barnen på plats som vi sagt och nyckeln fungerar som genom ett under. Jag säger åt dem att börja byta om.
Ser att pianot står på scenen, där ska ju barnen stå, och de behöver se mig och jag dem så jag får flytta ner det. Vaktis har glömt cd-spelaren men sticker iväg för att fixa det. Under tiden får jag hjälp av snälla föräldrar, de hjälper mig med pianot och de ställer om stolarna så de är vända mot scenen. Varför hade jag inte tänkt på hur publiken ska sitta? Fet miss. Satan. Förebrår mig själv för att jag är så dålig. Tackar föräldrarna en miljon gånger för att de är så snälla. Och så vidare och så vidare. Stressnivån är hög. Helt i onödan, allt ordnar ju sig.
Just när vi ställer upp oss och tänder ljusen säger Lucian:
- Jag är så nervös!
Jag vill skrika "Vad tror du jag är jag?! Jag klarar inte detta!" Istället säger jag:
- Det är ingen fara, det kommer att gå jättebra. Ni är jätteduktiga.

Har uppsjungning med barnen, går bra. Fixar Luciakronan, går också mycket bra. Det var bra att jag sa att barnen skulle vara på plats 45 minuter innan det var dags, vi hade gott om tid. Här är det min erfarenhet i teaterbranschen som kommer till nytta.

Luciatåg nummer ett går inte så bra. Det var synd för det var för det arbetslaget som hade mest barn med. Jag spelade skitmycket fel. Det är ju synd om barnen som måste oroa sig för att jag ska spela fel. Vem vill ha en opålitlig ledare liksom? Hade vi varit djur hade någon muckat med mig, vi hade slagits och jag hade förlorat. Det blir krångel på Julen är här där det är solistgrupper på verserna, de hittar inte tonarten på Rudolf med röda mulen (en sång jag aldrig gillat, säkert för att vi spelat den i blåsorkestern). I publiken vet jag att en yrkesmusiker sitter, en gitarrist till en av mina favoritsångerskor. Nervös? Jag? Näää då. Jävla skit.

Luciatåg nummer två går mycket bättre. I pausen mellan hinner jag påminna solisterna om när de ska gå fram och det fixar de galant. Jag spelar inte fjantiga fel på saker jag egentligen kan, förutom i Julen är här när jag på sista refrängen vräker på med ett Bb-ackord där det ska vara F. Väldigt vackert. Jag tror hela publiken skrattade. Det bjuder jag på för den här gången. Den här publiken applåderade mellan sångerna, det kändes kul.

Luciatåg tre på serviceboendet. Halva styrkan backar ur. De starkaste tjejerna från femman lämnar oss. Eftersom jag inte skrivit upp tidigare vilka som sagt att de ska med så kan jag ju inte banna dem och säga att de har lovat. Jag hade bara sagt att så här ska vi göra, vilka vill? Och de räckte upp handen och jag såg att så gott som alla ville med, därför tog jag inga namn. Två, också starka och bra tjejer från femman, tänker dra sig ur, men stannar efter lite övertalning. Jag berömde dem för det. Framförandet gick bra. Jag spelade gitarr på det jag kunde, det gick också bra. Barnen var snälla och trevliga och vi fick fika efteråt.

Bra saker:- När det blev krångel på Julen är här så slutade jag inte spela, utan låg kvar på ett ackord medan jag sa att de skulle gå fram.
- På luciatåg nummer två gav jag ton bättre och spelade lite melodi där det är svårt att komma rätt i Rudolf...
- Vi hade olika lucior i alla tåg så hela tre tjejer från femman fick vara lucia. Utsedda genom lottning. Rättvist och bra.

Saker att tänka på till nästa gång:- Men låt Lucia läsa en dikt eller nåt. Hallå, nu fick hon ju ingen fin extrauppgift förutom att gå med eld i håret.
- Ha ett ordentligt genrep för guds (eller alla inblandades) skull.
- Tänk på hur publiken ska sitta.
- Gör låtarna med nyanserade, nu var det mezzoforte hela tiden, på allt.
- Glöm inte bort de som ev. inte närvarar när det är uppställningsövning. De behöver också en plats.
- Tänk mer musikaliskt.
- Låt lucian prova gå med kronan tänd

Ja jag kan hålla på en evighet. Nå, i det stora hela är jag ändå ganska nöjd. Vi fick beröm efteråt, ungarna var jätteduktiga. Jag tycker det är jättekul att ordna sånt här, men fan, fan, fan va nervös jag blir när det kommer in publik i bilden. Det är fruktarnsvärt. Hemskt. Jobbigt... och jag spelar så fel när jag blir nervös. Nån som har ett tips på att hantera nervositet? När jag spelar teater går den över så fort man kommit ut på scen, men inte i musiksammanhang av nån anledning.

Dåså. Julfest på tisdag är nästa. Genrep i morgon. Min idé! Man lär sig.

Nu sova.

Lucianerver

Okej. Nu så. Jag har varit coollugn inför stundande lucia hela veckan. Men nu börjar det kännas. Igår insåg jag att jag glömt att öva kompet på "Julen är här". Gissa vad jag gjort intensivt? Nu kan jag det. Sen kom jag på att jag ju inte kan ha med piano när vi går och lussar på serviceboendet så jag måste kompa på gitarr. Har jag övat låtarna på gitarr? Typ en gång.
Sen då.

Luciakrona + kanalljus + huvudduk - klart
Kan barnen sångerna? Ja
Kan jag sångerna? Ja
Vet barnen hur de ska stå och gå? Ja
Har jag någon som hjälper mig och barnen omklädningsbestyren? Ja
Vet barnen när vi ska samlar? Hoppas de flesta har fattat det
Har jag förberett en uppsjungning? Nej.
Finns pinao och cd-spelare på plats? Antagligen. Är där tidigt i morgon för att kontrollera. Men världens bästa vaktis brukar ha koll.
Kommer det att finnas hinkar med vatten, i fall att? Ja, även här hjälper världens bästa vaktis till.

Har jag glömt nåt?

Idag har jag kommit på massa saker som vi hade kunnat göra mycket bättre. Men det får jag väl ta nästa gång jag får anordna luciatåg. Det kommer nog fler tåg. Gud så vitsigt.

Nu. Gitarr. Hej då.

Några ord om vänskap

En dag när jag gick in på toaletten hemma stod det: "När träffades vi för första gången? Vi borde nästan fira våra år som vänner!"
"25 augusti 2005" skrev jag som har koll på sådana onödiga saker. Vi hade upprop på Hampnäs då. Alex satt till höger om mig, jag tror det var en person mellan.

Och faktsikt, varför gör man inte det? Firar sina år som vänner? Vänskap är ju också en relation. En relation som behöver vårdas för att hålla, men på olika sätt med olika vänner. Jag och Alex får fira 5 år som vänner nästa augusti. Vi har bott tillsammans och vi har bott med 200 mils avstånd. Är det inte fantastiskt egentligen?
Julia och jag har varit vänner sen vi började gymnasiet, det är nu 8,5 år sen. Det är ju helt sjukt länge. Jag tror jag vet när vi blev vänner. Det var en vintrig dag, jag hade varit med henne på Kyrkans Hus och vi hade gjort marsipanfigurer. Sen hade vi sällskap hem (det är ganska långt), när jag skulle svänga av och hon fortsätta rakt stod vi kvar och pratade säkert en timme. Och det snöade. Vi hörs av då och då, periodivs ofta och ibland mycket sällan. Och vi vet, att den andra finns där, även om vi inte hörts av på fem veckor. Vi träffas när vi kan, och det blir tyvärr inte så ofta. Och det är alltid som om det vore igår.

Och när blir man vänner? Jag har nyligen fått en ny vän känns det som. I april i år var hon bara den som skulle vara min chef över sommaren. Sen blev hon en kompis som jag gärna ville träffa och bokade in fikor med, nu har det blivit en vän som jag kan ringa och säga: Hej, vad gör du? Jag har tråkigt, ska vi göra nåt? Och om hon har tid så svarar hon ja.

Det var tre av mina vänner. Jag har fler och det är jag glad för.

Nu är det dags att sova. God natt, vänner, kompisar, familj och bekanta!

Skattebetalare är vi allihopa

Jag gör faktsikt ganska mycket bra saker för samhället och miljön. Bland annat så lämnar jag blod några gånger om året. I går gjorde jag det. Då började jag fundera på varför jag gör det. Jag kom på några saker när jag låg där på britsen och blev tappad, som man säger i kretsen. Dels så känns det bra att göra en god gärning, dels så är det ganska trevligt att gå dig och bli omhändertagen av snälla sköterskor som frågar om man vill ha lite juice och säger att man gärna får ligga kvar en stund efteråt. Också, detta:
Att lämna blod är lite som att betala skatt. Man ger en liten del, och om man en dag behöver något (i det här fallet extra blod), så vet man att man kan få det. Alla behöver inte utnyttja den möjligheten, men den finns för de som behöver det.

Egentligen, alltså egentligen borde det vara lag på att alla som kan ska lämna blod. Fatta vad bra. För det är inte jobbigt på något sätt. Det är bara trevligt. Det är lungt och avslappnande och efter att man gjort det kan man inte stressa omkring för då kanske man svimmar av vätskebrist. Man får alltid lite fika när man kommer dit och det är trevligt, dessutom får man ju en liten sak också. Jag har hittills samlat på mig
- Två glas
- Två glas till
- En handduk
- En termosmugg
- En duk

Se så: Iväg med er!

Kreativitetspoäng

Den här helgen har jag spelat ganska mycket piano. Jag håller fortfarande fast vid att det är det bästa jag har köpt i hela mitt liv. Definitivt välanvänt. I helgen har jag huvudsakligen övat på att läsa noter. Jag är bra på det när det handlar om att läsa en notrad, men när det kommer till att läsa flera på en gång eller hela ackord så blir det svårare. Men jag inser verkligen hur fort man lär sig när man väl börjar öva. Jag har roat mig med "Julens önskesångbok", stor röd fantastisk julsångbok med både notarrangemang och ackordsnalys. Bland annat beslöt jag mig för att lära mig arret på "Önskelistan" (förenklad Schuberts militärmarsh), det gick ganska bra. Jag är mycket nöjd med min insats. Eftersom det är ett elpiano jag har införskaffat så roar jag mig ibland med att spela psalmer med orgelljud eller andra sånger med roliga ljud. Ibland händer det att jag fnissar lite för mig själv också, när det är extra kul.

Jag har inte pluggat alls. Däremot har jag brutit ner målen i musik och skrivit dem i två varianter. Ett så att de är mer lättöverskådliga för mig, och ett så att eleverna kan förstå dem.

Jag känner mig utvilad och peppad inför den kommande veckan. Detta ska hända:
- i morgon: möte med en klasskompis som jag ska göra projektet med. Lämna blod om jag hinner. Allpersonalmöte på jobbet, inkl. julbord.
- Teater på onsdag
- Lucia hela fredagen lång
- Hälsa på pappa och farmor på lördag
- Fett med party på lördag kväll
Utöver det ska jag sysselsätta mig med projektet i massor har jag tänkt. Vara lite extra på praktik i samband med det. Försöka läsa lite litteratur och gärna inhandla de sista julklapparna.

Nu verkar det bli dags att sova.

Sova, sova, sova

Halv elva. 10.30. Jag har sovit till halv elva.
Till saken hör att jag somnade framför tv:n igår, klockan elva. ca. 23.00.
Jag har faktiskt ingen ångest för det. Däremot känner jag mig lite full, alternativt bakis. Kan inte riktigt fokusera blicken på en gång, kroppen känns fettig, rösten skrapig.
Men jag är varken full eller bakis. Jag har bara sovit för mycket. Dessa symptom får man ju även om man sovit för lite. Intressant.

Nu ska jag äta frukost. Sen får vi se vad dagen bär med sig i sitt sköte.
Kanske lite plugg?

Bara vara

Ibland är jag faktiskt nöjd med att bara vara. I dag känns som en sån dag. Jag känner mig (än så länge) helt nöjd med att bara vara här ensam hemma hela kvällen. Jag tror det är för att jag kom på en grej. Jag hade fått för mig att ledighet och avkoppling = titta på tv/film.
Det är det för mig i viss mån. Men avkoppling är även att spela piano, pyssla med bloggen, städa och som i kväll: pyssla vidare med lite julklappar.
Förra gången jag var ensam hemma ledig så gick det ju si sådär, då beslutade jag mig för att se på en film, bara för att. Och köpa godis till, bara för att. Jag var egentligen inte sugen på vare sig film eller godis.

Det var dagens insikt.

Varför har jag inte tänkt på det tidigare?

Förra veckan fick jag en idé för att underlätta undervisningen i musiksalen. Jag kontaktade datateknikern som hänvisade mig vidare till vaktis. Jag skickade ett mail, och när jag kom till skolan igår så satt han vid datorn i musiksalen och fifflade. Kopplade ihop grejer så jag kan köra musik från datorn direkt ut i PA-anläggningen. Det är fantastiskt! Youtube, sök, play. Weehooo! Detta nyttjades fyra gånger igår.
1. Under femmornas musikkryss. De låtar jag inte kunde spela och sjunga själv spelade jag upp därifrån.
2. Med fyrorna och femmorna när vi hittade pulsen i kroppen.
3. Med desamma när vi avslutade lektionerna med dansstopp.
4. På luciaövningen när vi sjöng "Tomten jag vill ha en riktig jul" och inte kom på hur det skulle vara på ett ställe i vers 2. Då spelade jag upp den på youtube, vi lyssnade några gånger, sjöng med några gånger och återgick sedan till vårt fantastiska färdiginspelade komp (Ja! Det är bra som fan!). Sen kunde vi den!

Våran datatekniker och ovan nämnda vaktis är verkligen skitbra. De gör allt man ber dem, och de gör det med nöje. Underbara människor. Jag vore körd som musiklärare utan dem. Nästan.

Grupper av olika slag

Idag är det fredag så jag har ju jobbat.
Det började mycket trevligt med att luciatåget skulle ställa upp sig i matsalen så de vet var de ska stå och hur de ska gå. De flesta sprang dit direkt, istället för att gå till matsalen som vi sagt, så två tjejer kom och hämtade mig.
När vi kommer till matsalen så har de ställt upp sig på scenen, med lucia i mitten, tärnorna omkring och tomtarna sittandes på kanten. Precis som vanligt, som jag tänkt. Där stod de och sjöng "Natten går..." jättehögt och tydligt. Det var himla roligt! Ibland överraskar de verkligen, de små liven.

Sen hade jag femmorna, sista lektionen innan jul. De överraskade också genom att vara helt jävla skitjobbiga. Inte alla, förstås. Men några. Och det räcker för att det ska störa alla. Jag hade tänkt att vi skulle ha så mysigt med tända ljus och ett julmusikkryss. Men ack, omysigare försök till mysighet har jag aldrig upplevt.
Nästa termin (om jag får fortsätta), då jävlar. Då är det "intet leende förrän påsk". Evetuellt pingst om det vill sig illa. Det får vi sannerligen inte hoppas. Det är jävligt trist att vara arg och sträng.

Resten av dagen blev helt extremt bra, treorna är alltid bra. Fyrorna var skitbra idag (för att vara de), och det extra luciarepet gick också fantastiskt!
Härligt!

Teatern igår var skitrolig. Jag är sååå glad att jag bestämde mig för att vara med. Jag hade ångrat mig mycket annars, sen när jag fått se det färdiga reultatet.
Igår var vi iallafall på golvet för första gången. Himla trevlig grupp. Bra gruppklimat. Bra ledare, bra övningar. Hon har verkligen tänkt igenom allt. Och jag lär mig om teaterledarskap samtidigt. Jag vill kanske jobba med det sen? Alltså, det kanske är på en kulturskola jag hör hemma? Men språkutveckling är ju också så kul!
I morse när klockan ringde så höll jag på att drömma nåt om gruppdynamik i teatergruppen (vi övade lite sånt i går) så när jag snoozade var jag liksom kvar i drömmen lite, men ändå klarvaken. Jag började fundera på hurdan gruppdynamik vi har, vem eller vilka som tar ledarroller och sånt. Medan jag funderade på det så somnade jag om såklart. När klockan ringde igen upprepade jag samma procedur. Eftersom jag somnade så kom jag inte fram till så mycket.

Hej då!

En ond dag (men ganska bra ändå)

Dagen började med att jag brände pannan på locktången (använder den för att luggen inte ska stå rakt upp). Det var iallafall inte så skönt. Sen gick jag till bussen, när jag nästan var framme hörde jag den gasa så jag började kuta. Helt i onödan för som vanligt var jag ute i god tid, den buss jag hört skulle bara till Universitetet, och längre än så skulle ju jag. Sen frös jag i ca 4 minuter innan bussen kom. Det har varit svinigt jävla kallt idag.

Sedan var jag på en mycket, mycket bra föreläsning av Magnus Blixt om läraryrket. Han berättade i princip det man behöver veta men som inte ingår i lärarutbildningen. Han har bla skrivit en bok som heter "Välkommen till verkligheten". Jag tror jag ska införskaffa den, verkar mycket bra. Han började med att upplysa om oss att man räknat ut att om man skulle lära sig allt en lärare behöver kunna innan de går ut och jobbar så skulle lärarutbildningen ta 14-15 år. Nu går vi ju bara 3,5 och sen får vi lära oss mer allt eftersom. Det vi får på de tre och ett halvt åren är ju iallafall en bra grund (fem år för åk 6-gymnasielärare).

Efter denna fantastiska föreläsning underhöll jag mig på stadsbiblioteket en stund, sedan hade jag tid på Naprapathögskolans Elevklinik (billigt och bra, 120 kr för studerande). Fixade tid där igår eftersom jag haft mongohuvudvärk i två dygn. Idag var den naturligvis borta eftersom jag skulle behandla den. Så är det ju alltid. Väl där började jag inse att mina äggstockar jävlades med mig. De gör det ibland. Det gör väldigt, väldigt ont. Succesivt. Man känner att det är på gång och sen trappas det upp och har man tur så hinner man hem innan det blir allt för jävligt. Det gjorde jag idag. Men, vi har ju tetaer ikväll. Första gången i en lokal där vi faktiskt kan göra något. Börja leka. Utan mig skulle vi inte komma in där för jag har nyckeln. Jag visste inte om jag skulle kunna gå.
Det kan jag. Jag har kurerat mig med två huttar finsk sprit, Minttu. Smakar skit trots att det är smaksatt med mint. Men, sprit är det enda som hjälper mot denna åkomma. Inte för att jag vill uppmana skåpsuperi men i det här fallet hjälper det faktiskt oftast. Lite alkis kände jag mig dock när jag tog fram flaskan och snapsglaset, och serverade mig på diskbänken.

Jag tänker ta bussen ner till tunnelbanan för äggstockarna är gladare ju mindre jag rör på mig. Den går om en kvart, så hej svejs! Hoppas eran dag varit mindre smärtsam än min. =)

Kramar från ett annat perspektiv

Klockan är ett, det är onsdag, det är självstudiedag. Jag har:
- sovit till tio
- ätit frukost och tittat på slutet av Topmodell
- promenerat med hundarna
- diskat.

Inte riktigt som planerat fast ändå lite.
När jag stod och diskade började jag tänka på det här med kramar. Jag kan nästan tycka att det kramas så mycket att det missbrukas ibland. Man kramas hej och man kramas hej då, både med bekanta och obekanta. Det är nästan så att man kramas mer med folk man känner mindre. Jag kramar tillexempel så gott som aldrig Alex. Hur skulle det se ut? Hej, nu är jag hemma (kram). Nu går jag till tvättstugan (kram).

När jag var 19 och var med i teaterprojektet "Framtidslandet" via Norrbottensteatern och en massa lokalteatrar i Norrbotten blev jag alldeles överrumplad av denna kroppskontakt. På första träffen skulle vi börja krama varandra. Det var alltså en teaterövning. Det var väldigt, väldigt jobbigt. Verkligen. Krama främmande människor. Jag tyckte till och med att det var lite obehagligt, men jag gjorde ju det ändå förstås.
Sedan, på Hampnäs, efter två månader blev det höstlov, många skulle åka bort den veckan. Vi hade bott och pluggat ihop i (endast) två månader och plötsligt skulle de börja kramas för att säga hej då.
Jag minns att jag tyckte det var konstigt, och jobbigt och försökte smita därifrån. Det lyckades inte. När jag sa "Hej då" och sträckte upp handen och vinkade lite i farten blev jag stoppad och överfallen av klassakamrater som skulle kramas hej då. Här började jag tro att jag hade problem med kroppskontakt. Riktigt så är det inte. men jag är dålig, mycket dålig på att ta initiativ till kroppskontakt av vilket slag det är må vara.

I Stockholm kramas det mer än någon annanstans känns det som. Ibland tycker jag att det är jobbigt. Det blir jobbigt för att jag vet inte när man ska kramas och när man inte ska det. Vem man ska krama och vem man inte ska krama. Vissa kramar man hej men inte hej då, andra inte alls, endel både och.

Och som sagt, det känns som att det missbrukas. Jag kan tycka att alla de kramar som inte är riktigt genuina är onödiga. Och man känner ju när en kram är "nu kramar jag dig för att jag verkligen tycker om dig och det var längesedan vi träffades" eller "nu kramar jag dig för att man ska kramas när man träffas". Jag ger tyvärr ofta de sistnämnda. Ger är fel ord, besvarar är mer rätt.

Genuina kramar:
- min syster när vi inte träffats på länge
- min moster I när vi inte träffats på länge
- Mikas, alltid
- R när han plötsligt från ingenstans får för sig att krama mig
- elever som kramar mig, för man vet att de gör det för att de vill, det är äkta uppskattning.

Övriga i min familj kramar jag mest för att man ska, men det känns sällan naturligt. Det är konstigt. Men det har väl att göra med att vi inte kramats så mycket under min uppväxt. Det är klart man präglas. Min ovan nämnde moster I kramade alltid en jääääättemycket hårt och länge, och det var såååå jobbigt när man var liten. Nu tycker jag inte det längre. Nu uppskattar jag det mycket.

Det är kanske dumt att mig att skriva om det här här, nu kanske jag inte får några kramar alls? Det vill jag inte heller! Fortsätt kramas! Jag behöver tränas. Tror jag.

Nu ska jag försöka läsa lite, hitta forskning som säger att musik är språkutvecklande.

Tunnelbanan 02.30

Åkt tunnelbana nykter vid tolvtiden på natten en fredag eller lördag har man ju gjort, det luktar krog, folk pratar högt som fan och är glada.
I natt har jag åkt tunnelbana vid halv tre-tiden, det var en helt ny upplevelse. Visst, jag har åkt vid den tiden förr, men inte i det sobra skick jag var i inatt. Två enheter alkohol sätter inte så djupa spår.
Många var verkligen fulla. Kunde inte stå still när tåget bromsade in. Några är mer medvetslösa än vid medvetande och andra är så jävla högljudda så man får ont i öronen. Dräggigt. Usch, usch.

Efter Risk-partiet igår kom vi på att vi ville gå ut. Då var klockan halv tolv. Vi tänkte besöka Carles Dickens (där vi en gång blev nekade inträde för att någon är "märkbart berusad") men där var så jävla lång kö och tre av fyra var så pissnödiga så vi gick på McDonalds och lånade toan och åt. Sen for vi hem.
Men jag är mycket nöjd med kvällen! Det var roligt.

Idag har jag tagit en helt ledig dag. Haft besök av J som är i stan på praktik. Jag har börjar pyssla med lite julklappar, lyssnat på Peter Jöback och spelat julmusik på pianot. Nu vet jag inte vad jag ska göra. Känner mig lite rastlös, Alex jobbar. Kanske ska jag se en film? Då vill jag på till ICA först tror jag för jag ha nåt till filmen men jag vet inte vad...
Varför är jag så dålig på att vara ledig?

Vad är bäst?

Jag sitter och läser bloggar, för tillfället Blondinbellas (ja, jag vet, men jag kan inte sluta). Alex kommer in.
- Uuuäh! Jag fattar inte att du gör det där! Det hade varit bättre om du suttit och tittat på porr som vanliga människor!

(... och jag tror inte att hon menar att Blondinbella är porrig).

Vilket jävla fult ord föressten. Fast det är kanske på grund av innebörden det har blivit det. Korv är ett annat fult ord, det låter fult.

Advent: check

Ha!
Fixade adventsfirandet utan ett enda spelfel! Fyra låtar och jag spelade inte ett enda fel! Jag är alldeles överväldigad och imponerad av mig själv. Jag får lov att vara det eftersom jag spelade fel på alla sånger på skolavlutningen.
Barnen sjöng högt och fint. Ingen löpte amok eller sa nedsättande saker om Gud och religion. Riktigt bra.

Då så, följade kvarstår:
- Frivilliga Luciatåget, två föreställningar och en till på ett serviceboende.
- Julfest på ena skolan.
- Julspel på andra skolan.

Sen: Fett med jullov.

Hej då!

Klappat och klart!

Jag blev klar. I tid. Såklart. Det blir jag ju alltid. Tre minuter i tre lämnade jag in examinationen i lärarens fack. Där fanns inga andra. Jävla fegisar. Sparar det till fredag. Annat är det mig minsann.

Jag har även städat mitt skrivbord. Duktighetsfaktorn är hög idag.
I morse ställde jag ingen klocka, när jag vaknade tänkte jag "Nej, jag vill inte se på klockan, det är säkert dags att stiga upp" Jag tittade på klockan, den var 8.10. Hög tid att stiga upp, det tyckte Vanilla med, hon kom och tittade på mig. Jag somnade om, men bara en halvtimme.

Nu har jag allvarligt ont i axeln, antagligen för att jag suttit helt psykmycket vid datorn den senaste tiden.

Hej då.

Plugguppskjutande på en helt ny nivå

Saker att göra istället för att plugga:

- Skriva in bekantas förnamn på Facebook och kolla hur många gemensamma vänner man har.
- Googla "Pajala" och bloggar och se vad man hittar.
- Äta godis.
- Blogga.
- Läsa bloggar.

Jag är heeeelt störd som inte pluggar. Alex kallar det mänskligt. Jag vet inte.
Jag hade tänkt lämna in den i morgon, resten av klassen ska lämna in den på momentintrot på fredag, men jag ska inte dit för jag jobbar ju. Jag tror det är därför jag segar. För jag ifrågasätter att jag ska lämna in den i morgon och alla andra på fredag. Det är ju orättvist. Nu tror jag att jag ska fixa referenslistan. Det är ganska kul...

Vad är rätt att säga?

Idag hände det två jobbiga grejer på jobbet som jag inte riktigt visste hur jag skulle hantera.

Mina utmanande ettor (observera deras nya namn) fick spela ägg idag och träna på svagt-starkt, de som ville fick också prova på att dirigera varandra (lektion hämtad på lektion.se).
Det tredje barnet på tur var en tjej som är jättesnäll, duktig, väluppfostrad och underbart rar. Hon satte igång, och sedan slog hon av oss så vi skulle bli tysta, men många fortsatte spela (inkl. jag) för de trodde hon visade att vi skulle spela starkt. Detta resulterade i att alla började skratta och jag såg hur tårarna steg i ögonen på stackaren. Jag förklarade för henne att vi missförstått hennes tecken, och frågade om hon ville prova igen. Hon skakade på huvuvet. Lektionen fortsatte.
När det närmade sig slutet kom hon fram till mig och berättade att hon blev jätteledsen när alla skrattade, jag sa att jag sett det och frågade om hon ville att jag skulle ta upp det i klassen. Det ville hon.
Men det är så svårt?! Vad ska man säga? Jag försökte förklara för klassen vad som hade hänt, för vid det här laget grät hon så tårarna sprutade. Där kände jag mig verkligen otillräcklig. Jag fann knappt ord men barnen förstod vart jag ville komma och hjälpte mig att formulera mig.
- ...så man måste tänka på när man... vad man.. hur...
- ... innan man skrattar, fyllde någon i.
Men hur lätt är det då på en skala? Jag tror inte att de skrattade för att vara elaka. Hur hade ni gjort?

Grej nummer två var på luciaövningen.
Vi sjöng Rudolf med röda mulen och sen tidigare år så är det några som kan en stämma på den så de fick sjunga den. Efter låten så hörde jag att det var några av stämsångarna som tjafsade om något. Jag frågade vad det handlade om.
- Men hon sjunger för högt, sa den ena.
- Det är väl bra att hon sjunger högt, sa jag.
- Nej, men alltså, hon sjunger en egen stämma. Hon sjunger inte samma sak som vi. Fel toner...
Ajajajaj, vad i hela fridens namn ska jag säga nu då? Jag sa att man får försöka lyssna in sig på de andra om man är osäker och att det viktigaste är att alla sjunger högt och är glada, inte att man sjunger rätt toner.
Men jag såg verkligen hur den här tjejen tog illa vid sig. Resten av övningen satt hon med hakan i handen och stödde sig på knät, sammanbiten, men hon sjöng.
Vad skulle man ha gjort här då?

Något jag är skitdålig på det är att trösta. Jag är lite mer: Äh, det var väl inte så farligt, skärp dig nu och sluta lipa. Så säger jag naturligvis inte, men lite så har det varit i mitt liv. Men att klanka ner på någon som står i ledarposition eller på någon som sjunger, det är faktsikt allvarliga saker. Jag hade reagerat precis som dessa barn gjort idag. Precis som dem. Många tror jag att jag är moderlig och öm, det är jag inte.

För att återgå till ettorna så gick det ytterligare liiite bättre idag. Framsteg sker, men de är små. Nå, så länge de syns så är jag nöjd. Idag kunde vi ju genomföra lektionen som planerat. =)

Tankar på Konsum

Jag vet, det heter Coop numera. Jag är i en övergångsfas, ibland säger jag Konsum, ibland Coop. Observera att det fortfarande finns folk som säger Domus, och det är väl inte ens samma sak?

I dag besökte jag Coop Liljeholmen efter jobbet. Där var det rusningstrafik. Kundvagnar, tanter med kärringbagar (vill ha!), föräldrar med barnvagnar. Någon borde utveckla ett trafiksysten för det var verkligen kaos. Skulle man runt ett hörn fick man köra jätteförsiktigt för att inte krocka med något av det (de) ovanstående. Folk som var stressade slängde arga blickar på alla som råkade komma i deras väg. (Jamen, handla inte klockan fyra en löningsdag då!) Gamla tanter blev säkerligen stressade för att alla andra var det. Jag blev inte stressad.

- ... kaffeost?
- Jaaaa, jag kan kolla, men jag förstår inte riktigt vad du menar.
- Det heter kaffeost.
- Men hurdan är det?
En slags förklaring som jag inte hör kommer
- Nää, jag har faktiskt aldrig hört talas om det. Det är alltså ungefär som Halloumi?
(... fast inte lika salt. Det är en norrländsk specialitet! Se dig om i landet, människa!)
- ... men jag kan titta om det är något som går att beställa in...

Lycka till säger jag till kvinnan som ska försöka få tag i kaffeost i Stockholm. Själv har jag nog en bit kvar i frysen tror jag. Mumma.

Det höll på att hända en hemsk sak där på affärn. Jag höll på att plocka i russinchoklad i min påse med lösgodis (jag ska plugga hela kvällen) i tron om att det var Polly. Som tur var insåg jag vad jag höll på med i allra sista stund. Förstår inte hur jag kunde se så fel.

Killen i kassan var jättetrevlig mot tanten för mig, och tanten efter mig. Mig hälsade han bara på fast jag försökte vara lika trevlig som tanten innan. Och ändå har jag ganska tantiga kläder på mig idag. Jag blev lite besviken, borde kanske skaffa mig en kärringbag så de unga expitiderna pratar med mig också. Coop Liljeholmen har för övrigt också skaffat snabbkassor. Jag är alltså emot snabbkassor, så är det. Det är ju inget roligt alls.

En jätteviktig sak!

Hallå! Jag har ju glömt en jätteviktig grej!
Vad ni än tycker om saker och ting, om Fredrik Reinfeldt, Lars Leijonborg, snö, julhysterin, vänsterpartiet, och så vidare...
Vad ni är tycker, gå in på denna länk och skriv under. Det handlar om att behålla kursen estetisk verksamhet på gymnasiet. Det är jättebra om andra än lärare i estetiska ämnen skriver under, så alle man: Kopiera, klistra in i nytt fönster. Skriv.

http://www.namninsamling.com/site/get.asp?Gymnasieutredningen

Namninsamlingen pågår till 1:a december så än är det några dagar kvar.

Konsten att lura sig själv

I går kväll fantiserade jag om att stiga upp halv åtta och börja plugga. Det stannade som vanligt vid en fantasi. Varför förstår jag inte att det inte fungerar så? Jag stiger ju inte upp när klockan ringer. Jag gör ju inte. Tio i nio masade jag mig upp ur sängen. Hur mycket har jag pluggat idag då? Svar: Inte nog.
Det är en svår uppgift, jag har aldrig skrivit något liknande förr och vet inte riktigt hur jag ska göra. Men det ordnar sig nog. Det är lite kul och ganska intressant då det borde ju inte vara så ångestframkallande.

Det har fortsatt snöa. Det är helt, helt underbart. Vi gav oss ut på promenad med hundarna i skymningen vid halv fyra-tiden. Så här kul var det:







Kvällen har jag spenderat hos Fia med glögg, pepparkakor, lussebullar och Scrubble. Jag förlorade som vanligt. Men eftesom jag är världens bästa förlorare så gjorde det inget. Så här vill jag ha det hela tiden. Jag vill vara ledig och göra såna där mysiga saker. Det är det enda jag vill. Nå, snaaaart är det lov och då ska jag som sagt vara jävligt ledig.

För 10 år sedan

Marika, 14 år


(Ber om ursäkt för den dåliga bilden, jag är inte så haj på redigering)

Jag har aldrig varit särskilt cool som synes. Se den välklippta pannluggen.
På den här tiden gick jag i åttan på den skola jag gått i sen åk 2. Vi var elva stycken i klassen, en trygg och trevlig grupp. Må hända vissa lärare tyckte att vi pratade lite mycket, men vi fick ändå ofta höra att vi var så trevliga att ha.
Vid det här laget hade jag spelat tvärflöjt i sex år och eftersom vi var först ut i blåsorkesterprojektet så tillhörde jag och mina kompisar toppen. Kunde spela de svåraste låtarna i Musse Combo 6 och hela december kuskade vi runt och spelade på olika jultillställningar. Det var mycket musik på den tiden. Detta var också året då jag provade spela fiol om jag inte minns fel, jag hade även börjat spela klarinett i en annan blåsorkester och hemma hade jag en liten synth som jag satt och plinkade på. Ofta prioriterade jag att spela på något av mina instrument i stället för att läsa kemi-läxan, men det är klart, sen läste jag ju den. Vår kemi/biologilärare var så sträng på läxförhören så man såg till att ha läst läxan.

Ally McBeal var det alla tittade på, alla utom jag, för varenda gång jag försökte kolla på den så somnade jag mitt i. Den höll ju på ända till klockan tio. Jag var oftast i säng halv tio för att hinna läsa innan jag ville sova vid tio. När jag gick hemifrån sa de aldrig "Var hemma till klockan nio" för Marika kom alltid hem i mycket skaplig tid. Det hände däremot att jag frågade "När jag ska vara hemma?" Bara för att alla andra fick tider att följa. Herregud, om jag var min mamma skulle jag ha oroat mig för att jag var så skötsam.
Alkohol var inget jag var intresserad av, men visst var jag på nåt disco i Pajala i bland. Visst hade jag tonårshumör och smällde i dörrar och stampade i trappan då och då men mycket allvarligare än så var det inte.
Som alla andra intresserade jag mig också för killar, men mest på håll. Det var inte så att jag ville bli ihop med nån, det var jag alldeles för blyg för. Vi läste Frida-tidningar och gjorde varenda test vi kunde komma över. När jag inte spelade musik eller gjorde läxor ägnade jag mig åt legobygge med eller utan min lillebror och ritade hus och planlösningar i mitt millimeterblock.

Jag kan inte påstå att min högstadietid varit särskilt jobbig. Då var gymnasiet jobbigare, men också roligare. Och där fann jag vänner för livet. Jag har inte nån nämvärd kontakt med någon som jag gått i grundskolan med, man säger hej när man träffas såklart, men mycket mer än så är det inte.

Undra hur livet ser ut om ytterligare 10 år? Då är jag 34.
Förhoppningsvis har jag hittat en livskamrat, fått ett barn eller kanske två. Bosatt mig i ett hus på en trevlig plats och har ett jobb som jag trivs med. Eventuellt bor jag i Pajala (eller utanför) och har erövrat platsen som rektor på Kulturskolan...

Vi får väl se... Först ska jag blir klar med den här examinatinen så jag är ett steg närmare min lärarexamen. Jag börjar lessna på att plugga. Jag vill jobba. Mer.

Veckan på jobbet

Jag sitter och läser andra musiklärares bloggar och blir inspirerad att skriva själv, så jag ska berätta om den gångna veckans lektioner.

I tisdags hade jag de jobbiga ettorna, förändring för veckan med hopp om förbättring har jag nu plockat in stolar i musiksalen. Det verkar som att det var positivt. Visst, de gungar på stolarna och man får säga till dem att vara tyst. Jag har infört en grej som betyder att de ska bli tysta, nämligen att jag spelar på en kastanjett när det är dags att bli tyst och lyssna på fröken (mig). Det funkar ganska bra. Dagens mål för klassen var "att alla barn som pratar har räckt upp handen innan". Det tog knappt en minut innan de inte hade uppnåt målet.
Det var ett dåligt mål inser jag, jag trodde att det var något som var lätt för dem att uppnå, men icke. Nästa vecka ska jag ha nåt som de verkligen inte kan misslyckas med. Jag tror på att om de lyckas med målet, känner dig sig duktiga och vill fortsätta att verkligen försöka uppnå "Dagens mål". Just nu handlar det så mycket om att få klassen att funka. Själva musiken måste liksom komma i andra hand. Det känns jobbigt och lite frustrerande för jag vill ju gärna att de ska ha lärt sig nåt innan läsåret är slut. Men "att lära sig" för dem ligger just nu på nivån att kunna vara tyst och sitta still på en stol.
Det är inte det att jag vill att de ska sitta blickstilla hela lektinen, musik är ju också en rörelseämne, men att släppa den här klassen "fri" skulle med största sannolikhet sluta med att de börjar busa vilket skulle sluta i bråk. Jag har nästan provat.
Det är också dumt att jag kallar dem "mina jobbiga ettor". Det är inte alls särskilt snällt. Jag borde sluta. Men jag har ju en annan etta också, måste ju kunna särskilja dem på något sätt. De lär ju knappast bli mindre jobbiga om jag möter dem med inställningen att de är jobbiga.
GUD vilken insikt! Ja! Detta är anledningen till att jag bloggar!
Och det finns så många som är snälla, trevliga och duktiga. De flesta i klassen faktsikt. Så är det de allra duktigaste som kommer efteråt och frågar "Skötte jag mig?" "Kommer du att ringa mina föräldrar?"

Båda klasserna med 2-3:or är himla trevliga. De har jag riktigt roligt med. Men de pratar också lite väl mycket så jag har infört kastanjetten där med. De tycker det är ganska kul. De klasserna har verkligen, verkligen potential, bara de skulle prata mindre och lyssna mer. Vi jobbar på det nu. Jag tror att det handlar lite om mig också, att jag från börjat varit ganska tolerant, och låtit dem prata utan att inse vart det ska sluta. Så, varje dag lär man sig något. Jag kan inte rå för att jag inte är född sträng. Ibland önskar jag att jag var det.

Efter fem musiklektioner var det dags att hålla luciaövning, då var jag ganska mör kan jag säga. Barnen har själva fått säga till om ganska mycket när det gäller låtval, för att jag ska slippa jobba ihjäl mig har jag låtit dem ha mycket av det de/vi hade förra året. (Förra året var jag med som lärarkandidat/praktikant/VFU:are, det tackar jag för nu kan jag säga!) De är väldigt traditionsbundna och säger flera gånger varje övning "...så gjorde vi förra året." Det får vara så nu. Jag kan lägga min prägel på andra Luciatåg i framtiden.

I fredags fortsatte jag med "Kungens Man" med femmorna. De gjorde om texten:
...hon är på väg till torget för att sälja lite hasch.
Sen ville de ha texten på papper för de skulle göra om den och filma det och lägga ut på YouTube. Jaha, vad kan jag göra? Jag kan ju inte neka dem kreativitet. De lovade mig till och med pengar om de skulle dra in några. Jag tvivlar dock.
Vi får se hur det går med låten i slutändan. Den är ganska svår egentligen och det kommer att ta lite tid, men jag tror ändå att de gillar den.

Treorna fick prova spela blockflöjt för det är det närmsta jag kommer ett medeltida instrumen förutom mungiga, och det har jag inte fattar hur man spelar än. Det lät som det gör när många nybörjare ska spela blockflöjt. De tyckte det var fruktansvärt. Jag är härdad och van. De var duktiga. Att det lät illa berodde mest på att flöjterna inte var stämda och inte på att ungarna spelade dåligt.

Fyrorna, det är ju också en klass för sig. Regeln om att man åker ut efter tre streck tog vi bort med påtrycknigar från deras andra lärare. Nu var det no mercy, den som inte sköter sig åker ut på en gång och får göra annat jobb i korridoren. Under det hotet var de riktigt underbara. Två fick gå ut. Det är två för mycket, men, men... Sen sjöng vi en sång på latin och det var svårt tyckte de och ville sjunga "Liten Karin" igen "...för jag vill höra när de rullar henne i spiketunnan". Morbida barn! Varför krävs det våld i låttexterna för att de ska duga?! Jag måste sluta med det... Men de sjöng, fint också.

Nu när jag tänker efter var det faktsikt en väldigt bra jobbvecka. På tisdagen jobbade jag skitlänge för att ha all planering klar när jag gick hemifrån, så jag slapp ta med mig jobbet hem. Jag gör det alldeles för ofta. Nu har jag bestämt att jag måste få en timme till i veckan för att jag tränar med luciatåget. Så var jag kvar ett tag till för att jag var överambitiös och fixade gitarrackord på A4 papper att hänga upp på väggarna. Men det var väldigt, vädligt skönt att ha allt klart. Jag ska fortsätta göra så. Jag mår ju bäst när jag vet att ja gjort ett ordentligt jobb.

Nu. Nu borde jag verkligen fortsätta med min examination. Jag har ändå druckigt så mycket kaffe att jag inte kommer att kunna sova än på länge. Då borde jag utnyttja tiden till plugg. Jo. För som sagt, jag mår ju bäst när jag vet att jag gjort ett bra jobb.

Den som längtar...

Se! Så fint det är! Jag njuter varje gång jag tittar ut genom fönstret. Jag vaknade av att Alex sa: WOW!
Jag fattade inte vad hon wow:ade åt så här på morgonkvisten (ca 10.15), sen klev jag upp och tittade. I like!



I dag har jag:
- promenerat och försökt leka med hundarna i snön
- gjort en snöangel. Vanilla förstörde den nästan.
- ätit mycket
- pluggat för lite (men jag hinner, kvällen är ung)
- sett klart säsong 6 av McLeods Doughters

Snart kommer R&A över på lite kaffe. Jag gillar spontanbesök.
Nu ska jag passa på att skriva lite innan de plingar på.

Föressten, jag tycker det är jättekul att få kommentarer (pik).

Fredag

Alltså, en anledning till att man handlar på postorder är ju att man får hem grejerna och slipper släpa dem genom halva stan. Så varför behöver vi då hämta vårat Ellos-paket ändå från Nybrogatan vid Östermalmstorg? Jo, antagligen för att paketet är för stort. Ja. Så då ska vi släpa ett alldeles för stort paket genom halva stan. Jag förstår inte. Men nu är det gjort. Det innehöll bland annat en julgran. Det finns en möjlighet att vår lägenhet blir julpyntad ihelg.
Jag hatar att frysa så jag klär mig oftast väldigt ordentligt, och i morse var det -3 när jag gick hemifrån, det var hela kittet, utom täckbyckor. Gissa vem som svettades när hon tog sig hemåt i kollektivtrafiken släpandes på en massa grejer?

Jag börjar längta efter snön. Kylan är här och det är underbart, jag gillar verkligen det. Men det är dags för snön att komma. Och gärna stanna.

Utvärdering av åtgärdsprogram
Pluggplaneringen har inte lyckats särskilt väl. Jag har haft svårt att kliva upp på mornarna tidigare än absolut nödvändigt för att hinna till skolan. Detta borde ha resulterat i massa extrajobb på helgen som inte heller har följts upp.
Utrymme för spontana aktiviteter har funnits, kanske har de även utnyttjats?
Mobiltelefonen har stängts av kl 22 på kvällarna med gott resultat. Det har varit en mental lättnad att få stänga av den. Veta att man inte blir störd av någonting den sista timmen innan läggdags.
Ledighet efter kl 21 har också fungerat relativt väl. Bra.
Två fria kvällar har följts ganska bra, därav tiden till spontana aktiviteter. Ledig kväll+heldag har också fungerat väl. De har även tagits ut trots att plugg fanns att göra. Vilket nu innebär att jag inte har hunnit läsa all litteratur och examinationen ska skrivas i helg för att lämnas in på onsdag.

Här ska man väl ha en utveckling av åtgärdsprogram också, men jag orkar inte tänka på det nu. I helg ska jag skriva examinationen, men ikväll ska jag göra nåt kul. Till exempel börja med att titta på och prova det som kom i paketet!

Drömmen om A

Jag fick ett C. Jag hatar vårat nya betygssystem. Det har gett mig prestationsångest som inget annat förr. Bara för att jag skrev ett jävla A på första examinationen. Varför gav hon mig ett A? Jag vet att jag inte skulle få det nu, jag förväntade mig inte det, men jag hoppades på ett B iallafall. Så blev det C, jag deppade ihop så jag höll på att glömma bort att kliva av på Odenplan.
Grejen är att C motsvarar ändå G+/VG- lite beroende på hur läraren tänker. Så jag ska ju vara jättenöjd. Hade det varit som förr hade jag fått ett G och varit nöjd och glad. Då tänkte jag "Bara jag har klarat Godkänt", det hade jag nästan alltid och vissa gånger blev det ett VG och det var ju som bara en extrabonus. Nu sitter jag och är besviken för att jag inte fick högre. Det är så jävla, jävla stört. Om man dessutom tänker att jag har jobbat under hela momentet och känt mig en aning stressad så ska jag ju vara jättenöjd. Vad är det för jävla mongokrav jag har på mig själv? Det är ingen annan som har det på mig, bara jag.

Nu förstår jag hur alla MVG-barn på gymnasiet tänkte när de suckade för att de bara fått ett VG på matteprovet och man själv var överlycklig för att man fått G.

Jag hatar bedömning! Usch, usch, usch! Observera hur sällan jag använder ordet "hatar". Jag gör det nästan aldrig för att det för mig är ett väldigt starkt ord som jag sällan känner. Men bedömning alltså... Fy fan. Tacka vet jag Godkänt, och Underkänt. Det räcker gott. I allt.

Tack och hej nu ska jag steka köttbullar. Älgfärsköttbullar.

Konsten att fika

Jag bara fikar och fikar. Jag borde få diplom i att fika för jag är så bra på det nuförtiden. Det fanns en tid då jag inte kunde fika. Det är liksom inte brukligt i mina hemtrakter, att sitta på ett café och långsamt inta ett fikabröd i minimala tuggor och dricka avancerade kaffesorter. Hemma sker fikandet antingen hemma hos någon, för folk har alltid fikabröd i frysen och kaffe i termosen och man vet själv var kaffekopparna finns, det är bara att förse sig. Eller på ett fik, men inom loppet av 10-15 minuter.
Sen jag flyttade till Stockholm har mina färdigheter i fikande utvecklats enormt. Jag är jättebra på att sitta där och fika en chokladboll jättelångsamt, dricka en dyr sojalatte, alternativt vanligt kaffe inkl. påtår, glo på regnet. Prata. Vara tyst och titta på folk. Prata lite mer.
Speciellt bra är jag på det när jag egentligen borde göra något annat (oftast alltså). Jag har fikat mycket på sista tiden. Fikat mycket, tränat lite. Det verkar visst vara så jag vill ha det just nu. Dåså. Då får det vara så.


Denna fikade jag första hösten i stan, när några goda vänner var på besök. Vi besökte Café Gråmunken i Gamla Stan.

Bilder ur vardagen

Hej.
Kan någon komma och städa mitt skrivbord?





...och mitt sängbord?




En dag kom Alex ut från toaletten och skrek att hon hade fått en jättebra idé om vad vi kunde göra. Jag tänkte att det handlade om att vi kunde måla om i hallen eller nåt sånt, men den enastående idén var att köpa whiteboardpennor och skriva med dem på kaklet i badrummet.
Jag skrek: JA! Vilken bra idè!
Sen skaffade vi pennor. Se nu så kul vi har vid våra toalettbesök:



Hej då.

Arbetsskada

Jag kom på en grej. Det är en arbetsskada jag insåg att jag utvecklat den här terminen.
I lördags träffades vi ett gäng stockholmsboende Hampnäs-tjejer hemma hos en av oss, bland annat för att spela sällskapsspel. Det blev mitt alldels splitternya När & Fjärran. Jag blev utsedd att läsa och förstå reglerna och sedan förklara dem för de andra. När jag skulle delge dem del 1 i regelserien (jag delade upp det på tre för att det skulle bli lättare att förklara och förstå) så sa jag:
"Här kommer del 1." Sen sa jag inget mer, utan väntade på att det skulle bli tyst. Att mina vänner skulle sluta prata alltså.
Jag insåg genast att detta var en arbetsskada och delgav dem detta. Vi skrattade. Fan vad störd man är. Jag gjorde omedvetet om det några gånger senare när jag skulle läsa frågor åt andra laget. Och en gång började jag läsa ändå för att de aldrig slutade snacka om annat.

Var ska detta sluta?

Det viktiga (?) ämnet musik

Det här med att vara musiklärare. Jag har stora ambitioner med mitt läraryrke, bland annat så vill jag att eleverna ska lära sig en massa saker. Gärna något mer än att sjunga Den blomstertid, Idas sommarvisa, Hosianna, Nu tändas och Mössens Julafton.
Därför håller jag mig gärna till det tema som eleverna arbetar med för tillfället. Det blir ju dock lite svårt när man inte riktigt vet vad temat är eller vad som kommer nästa termin. Svårt att lägga upp en bra planering då. Iallfall så har jag tagit reda på temana för den här terminen för samtliga (tre) arbetslag. Ett av dem, där jag har ettor och tvåor har nu tema Historia.
Ja! Vad kul tänkte jag och började planera. Upptäkte att vi bara kommer att hinna ha två eller max tre vanliga lektioner för sen måste vi öva sånger till julfesten. Surade lite och valde sedan ut följande:
- En lektion där jag läser sagan om Mozart (finns en hel serie med sagor om klassiska tonsättare) och lyssnar på Mozartmusik, kanske spelar jag en trudelutt på flöjten (de gillar det). Pratar om klassisk musik och kanske instrument som används där.
- En lektion där vi lyssnar på svensk folkmusik, sjunger en folkvisa och dansar en dans från "förr i tiden".

Jag var mycket nöjd. Eftersom jag nu läser Didaktiska perspektiv på svenska så vet jag hur viktigt det är med läsförståelse och att gå igenom svåra ord i en text innan man läser, så jag satte mig ner och läste igenom Mozartboken och tog ut ord som jag tror kan vara svåra för 7-8 åringar. Funderade hur jag skulle presentera dem. Mycket didaktiska tankar.

Jaha. Sen då.
"Hej, kan vi börja träna julsångerna redan nästa vecka? Går det bra att du kommer över till oss så vi slipper frakta över sexåringarna? De blir så förvirrade när de ska byta lokal."
Jag borde säga: Behöver vi träna det redan? De kan väl de flesta sångerna? Vilka sånger ska ni ta föressten?
Jag säger: Ja, visst, det går jättebra. Jag vill ju egentligen ha ett piano att kompa på, men okej, jag tar väl med mig en liten synth. Vilka sånger är det?
De svarar: Vi har inte bestämt sångerna... Hmm...
Jag borde säga: Jag vill ha vilka sånger det är, noter hittar jag själv. Jag vill ha dem innan fredag.
Jag säger: Jaha... (eftersom det redan är fredag) jaja, men jag tar med mig några låtar.

Så. Där rök min fina planering. Jag borde kanske ha sagt något, men jag har ju tidigare uttryckt att jag vill och förväntar mig att få vara en del av julfesten och planeringen så jag får väl skylla mig själv.

Stockholmsvardag

Jag har noterat en grej när jag ska passera övergångsställen. Jag går väldigt sällan innan det har blivit grönt av flera anledningar:
- Man ska faktsikt inte det
- Det kan vara farligt, man kan dö om man har otur
- En elev kan se att jag går mot rött och då är jag ju ingen bra förebild vad gäller vett och ettiket i trafiken.
Det jag har märkt är att folk ofta börjar gå alldeles, alldeles innan det slår om till grönt. Som om det egentligen har blivit grönt och alla ser det och börjar gå. Men hur jag än studerar trafikljuset så är det fortfarande rött. Jag står alltid kvar, och efter en eller två sekunder blir det grönt. Jag tror att det är ett medfött beteende hos stockholmare, eller inlärt för de som bott här länge. Den dagen jag börjar passera övergångsstället precis innan det slår om till grönt, då vet jag att det är dags att lämna Storstan. Det bränns ju redan eftersom jag räknar ut i vilken ände av tunnelbanan jag ska vara för att komma närmast rätt uppgång.

Coop på Odenplan har infört snabbkassor. Jag har handlat där ungefär tre gånger nu. Det är alltså fyra sådana kassor, och en person som finns till hands där. Man sköter registrerandet av varorna, fruktvågen, kortläsaren och omhändertagandet av kvittot helt själv. Det är ganska tråkigt. Jag saknar den personliga kontakten man får med kassörskan/kassören. Hej, hej och ögonkontakt och tack så mycket och ha en bra dag. Fast det där är ju en bristvara på vårat ICA iallafall trots att de inte har snabbkassor. Och så tänker jag på alla stackare som blir utan jobb! De har tagit bort iallafall två kassor för att rymma dessa fyra som en person sedan ansvarar för. Vad ska hända med alla jobb?

Idag hade jag temaintrot Medeltiden för mina elever som jag sett framemot. Det gick sådär. Jag klädde mig i ganska dåliga medeltids-gycklar-look-alike-kläder, tog med min flöjt, skrev på tavlan "Sitt på stolar på rader vända mot tavlan, jag kommer snart/Marika", sen lämnade jag klassrummet i väntan på eleverna. Jag gömde mig i ett annat rum bankom en gardin, så de såg inte mig, men jag såg dem. Och vet ni vad jag såg! Min allra trevligaste klass blev helt vilda. Jag såg hur en elev kommer in i klassrummet, grabbar en elgitarr om halsen och håller upp den över huvet så som rockstjärnor gör när de slår sönder gitarren i slutet på konserten. Herregud i min himmel vad skulle jag göra!? Jag skulle förstöra hela grejen om jag visade mig som mig själv så jag lät det vara. Han ställde lungt tillbaka gitarren efter sitt utspel. Jag tänkte att jag tar det med honom sen, det glömde jag. Resten av klassen anländer och löper amok i musiksalen, en annan lärare får gå och säga till dem. Jag skäms där jag sitter och gömmer mig. Besviken på eleverna för att de inte kan bete sig, och arg på mig själv som var så jävla korkad att jag kunde tro att det skulle gå bra.
Sen gör jag entré, kommer in spelandes på "Liten Karin" på tvärflöjt. Helt i rollen som medeltida lekare. Några lyssnar intresserad, många faktiskt. Men så hör man "Jag hatar det här temat" (observera att det började igår) "Varför har du inga glasögon" osv. Vi sjöng hela "Liten Karin" och de var inte så intresserad av det så jag beslöt mig snabbt för att redan nu presentera "Kungens Man" av Björn Afzelius. De fnissade och skrattade och flamsade första gången de hörde den. Sen pratade vi om riddare och deras rättigheter de tyckte sig ha i sången, jag berättade hur det går till när någon stenas och det blev lite samhällsprat. Sen ville de höra sången en gång till och då hade jag dem minsann där jag ville! De behöver visst höra lite brutalitet för att blir intresserade. Vart är världen på väg?

Så här noggrant har jag nog aldrig beskrivit något med mitt jobb tidigare. Jag tror det är tack vare, eller på grund av min favoritblogg Musiksalen (se länk intill) jag gör det. Sen om nån läser det ens, eller tycker att det är intressant är ju en annan sak. Jag får tydligen ut nåt av det iallafall...

Det här blev en roman. Jag kan inte skriva kortfattat när jag får utgå från mig själv. När jag skriver examinationer är jag expert på det. Märkligt.

God natt!

Om att vakna

Det här med sömn. Det sägs ju att regelbundna sovtider är det bästa. Min ambition är att ha detta, och eftersom jag när jag jobbar måste kliva upp kl 06.00 så borde jag göra det alla andra dagar också.
I måndags hade jag ställt kl på 07.00 för att jag skulle gå på poweryoga innan skolan. Klockan ringer, vad gör jag? Jo. Snoozar och snoozar och snoozar. Tänker: Jag borde kliva upp, tänk vad bra att börja veckan med yoga. Om jag inte tänker gå på den så borde jag ställa om klockan så jag får sova ordentligt. Vad gör jag? Jo, snoozar lite till. Till klockan kvart i nio, för då måste jag verkligen kliva upp om jag ska hinna till skolan.
Jag snoozar alltså en timme och 45 minuter, trots att jag är medveten om att jag borde kliva upp, eller ställa om klockan. Det är verkligen den sömndrucknes logik.
I morse ringde klockan 05.50 för jag tänkte vara extra tidigt på jobbet för att fixa lite saker. Jag klev upp 06.05. Grejen är att jag har börjat lägga telefonen på skrivbordet så jag måste kliva upp ur sängen för att stänga av alarmet. Det gick bra en vecka eller två. Numera kliver jag upp, snoozar, och går tillbaka och lägger mig! Fast jag redan är uppe och det enda jag behöver göra är att öppna dörren som är fem centimeter ifrån mig och masa mig till toaletten. Varför?!

Det är ju lika jobbigt att vakna oavsett vilken tid klockan ringer, så egentligen borde jag ju kliva upp klockan sex varje dag. Tänk vad mycket man skulle hinna uträtta...

Sköna söndag

Mina vänner, ni som har en blogg: Ni måste ju uppdatera. Det enda uppdaterade jag får läsa är ju Blondinbellas och Storstadspojkens bloggar. I och för sig är det också underhållande, men...

Idag har jag haft en lugn och skön dag bestående av:
~ Långpromenad med hundarna i det varma vädret.
~ Lagat köttfärssås och tagliatelle till lunch, gott som fan om jag får lov att säga det själv. Får jag inte så säger jag det ändå.
~ Tvättning av kläder
~ Telefonsamtal med mina pappor, det är ju fars dag idag. Det är inte fy skam att ha två ska ni veta. De har också helt olika funktioner, en har stått för uppfostran och den andra ställer upp med pengar och andra praktiska saker när tillfälle ges.
~ Pluggat ganska duktigt. Som vanligt kan jag vara duktigare, men jag tror nog jag ska renskriva mina anteckningar istället.

Alex kommer hem om en stund, hon har nämnt pizza tidigare idag så nu ser jag fram emot en kväll med kebabpizza från Professorn och några avsnitt McLeods daughters.

Se så, iväg och uppdatera med er!

Tråkigt...

Jag har tråkigt. Alltid när jag ska ta det lungt, så blir det tråkigt. Jag har inget att göra... Jo. Massor såklart. Men det räknas ju mer som jobb. Och då tar jag ju det inte lungt.
Vad ska jag hitta på?

Föressten, mitt planeringsmaraton som jag hade, var nästan onödigt. Inte helt. Men de hade inte börjat med temat ännu. Det är nästa vecka, de sa fel. Som tur var så frågade jag ett barn om de visste vad det nya temat var ännu, hela 20 minuter innan lektionerna skulle börja. Det var tur, för då hade jag alltså hela 20 minuter på mig att omplanerna. Improvisera. Det blir oftast inte jättebra.
Treorna spårade ur, de brukar alltid vara jättelugna och fina.
Fyrorna är ju alltid struliga, nu var de ovanligt lugna för vi har infört en ny regel om att den som inte sköter sig får gå ut i korridoren och jobba med ett papper istället. Skitdåligt. Jag är lite emot det, men jag vill poängtera att det var elevernas eget förslag. Så vi testar det ett tag.
De fantastiska femmorna blev uttråkade för vi sjöng adventssånger. Halva klassen snackade om annat medan jag försöke gå igenom lite teori. Och så vidare.
Efteråt sa de: "Tar du tillbaka det du sa till H (deras mentor) om att vi var så roliga att ha?"
-Ja. Svarade jag.

Nå. Jag ska prova om jag vill titta på film.

Dagen som gick

Och hela kroppen skrek: Låt mig få vila!

Det där var det första jag tänkte i morse när jag vaknade, näst efter "Varför ringer klockan? Ja, just ja, barnvakt."
Det var jobbigt att kliva upp, och resan dit ut kändes seg och jobbig, men gud vad värt det är i slutändan! Den ungen är sötast i världen, och hans storebror och mamma går inte av för hackor heller.
"Jag tycker om Marika", sa han till sin mamma när han satt i hennes famn och gosade efter att ha sovit middag. Det värmer vilket hjärta som helst. Skrattat har jag verkligen fått göra idag, men man blir trött av att umgås med barn. Men på ett bra sätt. Min favoritkille är 2½ år.

Jag har beslutat mig för att ställa in min planerade Göteborgsresa, min hjärna kom ju på tanken och det borde innnebära att det är det jag behöver. Det känns lite trist, men också bra. M hinner jag nog träffa till jul ändå, och så får jag åka till Göterborg senare helt enkelt.
Jag har också beslutat mig för att dra ner på tempot efter jul. Det är inget att ens fundera över längre. Det är ingen som tjänar på att jag har så här pass hög arbetsbelastning. Det känns som att jag försummar mina vänner och hundarna. Jag märker att jag tänker fler negativa tankar än positiva, tycker att allt är jobbigt. Blir snäsig mot mina klasskamrater. Det är ju hemskt! Fortsätter jag så här kommer jag att bli bitter, och ska jag inte!

Igår var halva arbetslaget (den roliga halvan/den halvan jag känner bäst) ut och bowlade och åt mat och drack dryck. Det var riktigt, riktigt roligt!
Min stora lärarförebild Lisa var också inbjuden och det blev jag riktigt glad för, hon är helt enkelt bäst! Jag vill bli som hon. Eftersom jag skulle upp ganska tidigt i morse (halv åtta) så fick jag gå hem i skaplig tid, nämligen klockan halv elva. Det var duktigt av mig.

Nu ska jag relaxa i badkaret.

Ha en fortsatt trevlig helg!

Att fela är mänskligt

Jag hittade en så rolig grej: www.saltmannen.se

(Ja, jag behöver hjälp med att länka, funkar i förhandsgranskningen men inte i det publicerade inlägget).

Det är om felhörda sångtexter. Jag har haft jättekul, och även bidragit med en egen felhörning:

Show me heaven, cover me, ska det vara.
Jag sjöng: Show me heaven, colour me.

Alex observerade detta för inte alls så länge sedan.

Jag har varit helt sjukt effektiv. Gjort massa saker jag hade på "att göra"-listan till jobbet. Jag har varit så effektiv så min kontorsstol som även tjänar som pianopall känns alldeles svettig för att jag har suttit här så länge. Så effektiv att jag glömte bort tiden och därmed afrodansen. Det har jag blandade känslor inför. Nu ska jag nog sätta mig i soffan istället. Eller vända mig om till pianot.

Planeringsrace

Alltså. Jag vet inte om det är en sån väldans bra idé att planera lektioner och laga mat samtidigt. Mest för matens skull, den kan bli bränd. Nu blev den inte det som tur var. Nå, varför behöver jag då göra dessa saker samtidigt?
Svar: Behöver gör jag inte, jag kan göra det efter jag har ätit, men, jag började tänka på det, och plötsligt kom inspirationen! Och då, då är det bäst att ta tillfället i akt! Disk och plugg får vänta. Så är det. Det resulterade iallafall i att jag sprang omkring här mellan mitt rum och köket, letade notpapper, vände laxen, bar med noter och tvär- och blockflöjt in i köket. Är potatisen klar? In i rummet igen, kolla låten i en annan tonart, och så vidare. Varför äger jag inget notställ? Nu sitter jag med min lax och potatis och skriver och äter på samma gång. Hoja, om dygnet bara hade nån timme mer...

Sen är jag ju lite sent ute förstås, jag borde planerat detta förra tisdagen när alla ungarna var på lov och jag egentligen hade en hel dag till förfogande, men då gick jag på Skolforum-mässan i stället. Det var ju också utvecklande. Kanske. Och så var jag less på alla måsten. Nu har jag ju ingen möjlighet att skjuta upp dessa måsten.
Jag är överlag jävligt kass på att planera mitt jobb. Min skola är jag skitbra på att planera. Men den behöver jag ju inte lägga upp didaktiskt. Om jag bara planerade hela terminen i stora drag, som jag tror att normala lärare gör, så skulle ju min undervisning bli ännu mycket bättre. Jag satsar på det nästa termin om jag jobbar kvar då. Ja.

Nå niin! Jag ska fortsätta med planerandet.

Och oj, vad gärna jag vill vara med i Alexandras teatergrupp. Vill, vill, vill. Hur ska jag hinna? Men jag vill!

Ajö.

En gång bandgeek, alltid bandgeek

Alliansen vill ta bort den obligatoriska estetiskta verksamheten från schemat. Blåsorkester-Sverige är i kris och den klassiska musiken utdöende.

Det är inga vackra visor man får läsa i Fotnoten detta nummer. För en gammal bandgeek som jag svider det i hjärtat att behöva läsa detta. Jag började spela tvärflöjt i blåsorkester när jag var nio år med lärare som var/är riktiga eldsjälar.
Utan detta hade jag sannolikt inte varit den och där jag är i dag. Jag har fått chansen att upptäcka det roliga med musik, gemenskapen att spela i en orkester. Jag har vidgat mina vyer, spelat klassiskt, jazz och pop. Ja, till och med tvärflöjtsrock. Kicken man får av att stå på scen, oavsett om det är ensam, i en duo, ett band eller en hel orkester. Jag kan aldrig minnas att jag haft särskilt dåligt självförtroende och jag är säker på att jag har musiken och mina musiklärare att tacka för detta.

Hjärnan behöver arbeta med estetiska processer för att den ska må bra. Båda hjärnhalvorna behöver arbeta för att det ska bli riktigt bra. Kanske är det musiken jag har att tacka för mina VG:n och A:n på senaste tiden?
Visst, nog spelade jag hellre flöjt, piano eller fiol än att göra kemiläxan på högstadiet, men ändå...

Kanske vill jag jobba på en kulturskola ändå?
Idag hade jag Luciarep för första gången. Det var endast 12 elever där i dag. Det var väldigt gemytligt, men jag hoppas naturligvis att vi lyckas värva några fler. Mitt musiksjälvförtoende fick en kick när jag insåg att jag spelade låtar ackords a vista som jag förut sagt "den tonarten är för svår, jag kan inte Bb-moll" om.
Det är väldigt, väldigt kul att jobba med elever som är där av egen fri vilja.

Jag har haft mina jobbiga ettor idag. Jag får inte ha dem i halvklass som jag önskade för "de ska ha 40 minunter musik i veckan". Två av dem klarade inte ens av att ställa sig i ledet för att gå till musiken (nyinförd regel), så de blev kvar nere hos klassläraren. Det var inte särskilt mycket lugnare för det, men jag fick chans att se de där gränsfallsbarnen. De som varken sköter sig exemplariskt, men inte heller stör mest. Efter 20 minuter kändes det som att vi hållit på en evighet. Usch.

Ja. Jag vet en sak, och det är att jag vill spela i en orkester. En dröm jag har är att få vara medlem i en symfoniorkester. Det har jag velat ungefär sen jag förstod vad det var för något. Tyvärr verkar det vara så i den här stan att måste vara bäst på allt för att få vara med. Så bra är jag inte på tvärflöjt. Nån som har nån idé om vad jag ska göra?

Så här såg jag ut i begynnelsen av mina glansdagar i Bifurkationsblåsarna:


Marika, 10 år.

Jag i strejk mot Mig själv

Det verkar som att Jag har gått i strejk mot Mig själv. Jag tycker att Mig har för höga krav på arbetsbelastningen. Jag kräver en förändning från Migs sida om Jag ska fortsätta arbeta. Det verkar ju inte bättre än att Mig måste ge med sig på någon punkt. Mig och Jag måste dock enas om ett gemensamt beslut kring detta.
Jag menar att hon inte orkar med detta tempo längre, vilket gör att hon tillslut struntar i allt, vilket ju inte är bra för någon part.
Det enda Mig kan göra i detta skede är att uppmana Jag att planera bättre, och framförallt: Att följa planeringen.
Ja, det fungerade ju i början av terminen, det kan Jag hålla med om. Dock är nog detta inte en bra lösning i längden. Mig måste medge att Jags arbetsbelasning är något hög, men just nu går den inte att förändra. Det går eventuellt att få till en förändring till nästa termin. Mig ser allvarligt på problemet då det endast gått en halv termin med nuvarande sysselsättning.

Så här ser åtgärdsprogrammet ut för Jag:

~ Planera väl. Ytnyttja tiden före och efter seminarium. Följ planeringen för det mår Jag bra av.
~ Ge utrymme för spontana aktiviteter som Jag mår bra av.
~ Om Jag trots allt inte följer planeringen och hamnar efter, ska Jag ta igen det förlorade under helgen. Detta borde vara ett bra hot för Jag, som tydligen arbetar bäst då piskan viner på ryggen.
~ Överväg att stänga av mobiltelefonen redan kl 22 varje kväll.
~ Bestäm att Jag är ledig varje kväll efter kl 21. Då ska arbetsdagen vara helt slut.
~ Ha två fria kvällar, måndag - fredag.
~ Ha en sammanhängande ledighet bestående av en kväll + nästkommande dag. (Obs: Om Jag inte följer följer planeringen blir denna punkt lidande).

Åtgärdsprogrammet skall utvärderas efter två veckor.

Vi umgås

Att umgås med familjen kan nog ha lite olika innebörd i olika familjer.
I min familj (på mammas sida) så umgås vi när vi maler köttfärs och som idag, paketerar skav. Det är oftast riktigt trevligt och det känns bra att kunna hjälpa till lite med tanke på att jag har så gott som fri tillgång på älgkött från dem. Ibland blir någon osams förstås, men det går ju över.

Här har det varit -9 grader kallt idag. Jag letade fram en gammal täckjacka som blivit ganska trasig, ett par alldeles för stora röda täckbyxor (mina egna gamla är tillfälligt försvunna), en gammal hederlig HellyHansen-tröja, yllesockar och ett par sk vinterskor som är mammas. Jag frös såklart om fötterna. När jag sa att jag skulle köpa ett bar värmesulor erbjöd min bror sig att göra ett par. Han har precis börjat el-programmet. Det var ju snällt, men när han förklarade närmare hur han tänkt var jag inte lika övertygad längre. Jag har ingen lust att ha en batterihållare i fickan och sladdar som går upp innanför byxbenet.

Ha det bra!

Ett möte

Idag har jag åkt med Arlanda Express. Det var mycket folk så jag fick lov att sätta mig brevid en kille. Han var norrman. Och inte bara det, han var trevlig också. Ja, han var inte bara norrman och trevlig, han var även snygg. (Observera att jag oftast säger: "Nå inte var han ju ful" när man frågar om nån var/är snygg).
Jag vet att han var trevlig för han frågade vart jag bodde och så började vi prata om väder, vind, resor och geografi. Aldrig har de där 20 minutrarna gått så fort. Plötsligt var vi framme och han klev av tillsammans med sina kollegor, och jag ser nog honom aldrig igen.

Då tänkte jag på ett kedjemail jag fick i veckan, om att människor kommer in i ens liv av en anledning. En del för en liten stund, andra för flera år och några tills döden skiljer oss åt. Man kanske inte förstår meningen just då, det kanske går upp för en långt efteråt.
Iallfall så innan vi började prata, så berömde jag mig själv i tanken för att jag satte mig brevid den snygga killen i stället för den jämnåriga tjejen. Jag tänkte sätta mig där, men hon hade sin väska på sätet brevid. Bara det gjorde att mitt självförtroende sköt i höjden. När jag sedan lyckades upprätthålla konversationen ända till Arlanda blev jag mäkta imponerad av mig själv. För jag tror faktsikt inte att han är gay. Faktiskt inte.

Nu är jag hemma hos familjen. Jag har ätit av Gunnars goda älgskav och här är det lite snö på marken. Ett vackert norrsken och Jord på bilradion välkomnade mig hem. Virkko var ovanligt lugn och lillebror är verkligen inte liten längre.

Jag orkade lite

Jag lagade mat. Kyckling, ris och egenhändigt gjord currysås. Så fick jag även matlåda till i morgon. Jag har packat.
Jag har inte pluggat. Det var lite dumt, men jag tänkte nog i bakhuvudet att jag gör det i morgon, innan seminariet. Det är slött. Fy. Men jag ooooorkar inte vara bäst och duktigast! Vi börjar först klockan 10. Jag ska kliva upp halv sju, då hinner jag bra. Jag har inte heller varit på afrodansen. Även det var slött.

I morgon går jag tidigare från skolan för att åka hem till byn. Det känns jättekonstigt att åka hem så här plötsligt. Fast egentligen är det ju inte plötsligt, jag har ju vetat om det i säkert sex veckor. Men jag har inte tänkt på det så mycket.

En sak jag gjort istället för att plugga är att jag har kollat hus till salu i Kramfors/Bollstabruk. Det är roligt. Alla har sådana 80-tals inredningar med ett försök till modernisering via panelgardiner. I morse kom jag på att det är ju lika bra att jag flyttar när jag har pluggat klart, för ju längre jag stannar här i stan, desto svårare blir det ju att flytta härifrån. Och jag vill ju verkligen inte bo här för evigt, även om jag trivs bra nu.

God natt!

Hur ska jag orka?

Kan någon komma och laga mat till mig? Packa min väska? Läsa Mats Myrberg-häftet om dyslexi och förbereda tre diskussionsfrågor? Vika tvätten? Snälla?
Jag vill sova.

Jag hoppas med allt som går att hoppas på att hemma-luften ska göra mig pigg och motiverad igen, annars vet jag inte hur det här ska gå. Bra säkert, det brukar det ju göra. Men ändå...

Hoff. Jaja. Var och en ansvarar för sitt liv. Så det är väl bäst jag trollar fram nåt ur våra matförråd.

Ajö då.

I brist på annat?

Eftersom Blondinbella lagt ner sitt bloggande för ett tag, får jag lov (chans?) att följa hennes pojkväns blogg mer intensivt istället. Jag tycker ju att den är roligare att läsa faktsikt. Jag har funderat på vart han pluggar och tänkt att han läser nog på Handels (varför han nu skulle göra det eftersom han läser juridik?), men foton han tagit från sina pluggsekvenser har sett ut som läsesalen på universitetet, och i måndags tyckte jag att han stod bakom mig i kaffekön så jag var tvungen att titta två gånger, men tänkte "Näää...". Nu är det bekräftat att han läser där för han skrev: "/.../åt jag lunch med min mellansyster som också pluggar på SU." Se där! Då var det kanske han. För övrigt smakar kaffet skit där. Jag såg också på bilder att de invaderat caféet som ligger här i anslutning till 4H-gården. Vårat mysfik, där vi fikar ibland i vackert väder med hundarna sittandes vackert brevid. Våran skog och park där vi promenerar varje dag.
Och dagens fråga lyder: Varför ödslar jag min tid på detta? Dels att läsa om det, och vad värre är, ta mig besväret att skriva om det här. Why?

Jag är klar med examinationen. Så klart jag är. Den ska ju in i morgon. Jag har hittills aldrig lämnat in nåt försent. Jag har inte skrivit ut det än för jag måste korrekturläsa det med friska ögon i morgon. I kväll är jag textblind efter att ha jobbat med den hela eftermiddagen.
I morgon börjar det nya, tredje kursmomentet om läs- och skrivsvårigheter. Det blir säkert intressant, men fan vad less jag börjar bli på att aldrig vara ordentligt ledig. Detta måste förändras. Jag har mailat rektorn om vårterminen, han svarade typiskt chefaktigt: "Har inte börjar tänka på det än. Jag återkommer."
Jaha. Om jag nånsin blir chef ska jag skriva roliga mail.

Snart är det jul! =) Jag har ätit tre pepparkakor i morse.

Goda energier

Jag vet att jag mest delger er det jobbiga med mitt arbete, idag ska jag berätta nåt kul, för det finns mycket sånt också.

Femmorna, de är så fantastiska. Visst, de pratar mycket, det är lite svårt att få tyst på dem, men kör man bara igång så är de ändå på hugget, och hänger de inte med då så lärde de sig en läxa. De är ivriga, intresserade, duktiga, musiktörstande och en trygg grupp på 17 elvaåringar.
Idag var min grundtanke att vi skulle spela gitarr, alla skulle få prova åtminstone ett ackord. Jag valde en gammal goding som jag själv avskytt för många år sedan för vi sjöng ihjäl oss på den låten med en kort, skäggig musiklärare. Ni som vet, ni vet vem jag talar om. Gamle Bengt. Nå, efter att jag inte tänkt på den på länge så ploppade den upp när jag funderade på låtar att sjunga under FN-veckan (nu alltså). "Den lilla vita duvan". Iallafall så hittade jag inga ackord på den, men jag tog ut den, all by my self (=jag är jävligt nöjd), tre ackord blev det, varav ett bara förekommer en gång. Lätta gitarrackord, bra tonart. Perfekt med andra ord. De verkade inte heller hata den när vi sjöng igenom den förra veckan. Grundtanken var alltså att alla skulle få spela åtminstonde ett ackord, det hela slutade med att många klarade av att byta mellan ackorden (D och A), några provade även det tredje, lite svårare ackordet (G). Vi hade en på trummor och en på piano. Det absolut roligaste är att han som fick spela trummor har varit en sån som mest stör och irriterar, kommenterar allt man säger och tycker det mesta är tråkigt och jag vet att musikläraren har haft lite svårt att tåla honom. Men jag kommer faktsikt väldigt bra överrens med honom. Det är jättekul!

Efter att jag beklagat mig över min brist på motivation till pluggandet här på bloggen så fick jag tips av min moster, finns att läsa på kommentarer. Nu börjar piskan vina på ryggen eftersom examinationen ska vara inne på måndag morgon och jag inte kommer att hinna skriva i morgon. Så efter jobbet fick jag lägga manken till, men se här så jag lyxade till det:



Visst är mina anteckningar färgglada och fina? Det gör verkligen allt roligare.

Så allt detta goda gjorde att jag nu har skrivit nästan halva texten, ca tre timmar effektiv tid, disponerad på att leta anteckningar, dubbelkolla referenser, fixa bra meningar och gärna en fyndig textuppbyggnad med bra rubriker. Det är ju det sistnämnda som är det roliga, jag tror också att det liksom gör halva texten.
I morgon är min ambition att kliva upp första gången jag vaknar (inte somna om bara för att man kan alltså) och fortsätta skriva, för sen ska jag åka till farmor som fyller sjuttiofem år!

Det stod en massa saker i dagens Metro som jag egentligen skulle vilja kommentera, men jag gör nog inte det så mycket. Dels för att jag tror att ingen orkar läsa så mycket, dels för att jag inte kommer ihåg med än en sak, nämligen denna:

De ska ha folkomröstning i Kalifornien om huruvida homosexuella ska få vigas eller inte. I juni i år blev det tillåtet. Och nu ska de alltså rösta för att kanske förbjuda det.
Snacka om att gå tillbaka i utvecklingen. Jag blev upprörd. Fan va stört. Då kanske vi i Sverige skulle ha en folkomröstning om kvinnor ska få ha rösträtt eller inte? Det vore ju på tiden. Vi har ju fått rösta så länge nu, kvinnfolket borde ju har hunnit säga sitt vid det här laget.

Herregud,

KÄRLEK ÄR JU VACKERT!