Idag var det dags! Efter har att ha pratat om det i flera månader skulle jag nu göra slag i saken och gå till frisören. Drop-in, det är min grej. Ringa och boka tid, det är jobbigt. (Dagens I-landsproblem). Ett problem med att flytta är att man måste hitta en ny frisör på varje ställe. Säg mig om du varje gång du varit hos frisören varit nöjd? Svara också på frågan: Hur många gånger har du kommit ut ur salongen och känt att det hade ju kunnat vara bättre, kanske var det bättre innan jag klippte? Med dessa fargåhor i sinnet skulle jag iallfall försöka hitta en drop-in frisersalong. Inte för dyrt heller. Jag är fattig nu.
Det fanns inget lämpligt på den gatan jag tänkt, så jag vek av på en sidogata där på Söder. Ja! Titta, där står det ju "Drop-in", klippning 180:-.
Billigt, jag kikar in. Där sitter tre personer och hux flux står jag innan för dörren.
-Hejvillduklippa?
-Ja, tack, svarar jag. Noterar att i den ena av de två stolarna sitter en äldre man och blir friserad, jag hör den baltiska brytningen de två kvinnliga frisörerna har och alla mina förförståelser för baltiska frisyrer á la 80/90 tal visas för mitt inre. Ska jag gå? Tänker jag, och sätter mig i samma stund i stolen.
-Hyr mycket får jag klippa?
-Inte så mycket, bara topparna, stammar jag fram, chockad av pang-påmetoden.
Hon börjar borsta. Hjälp! Ska hon inte fråga hur jag ska ha det? Hurdan frisyr, uppklippt? Lugg? Vad gör hon!?
-Hyr länge sen du klippt?
-Augusti.
-Ja, jag märker det. (Tack, där kom den också, jag vet att jag har slitet hår och att jag borde klippt mig för länge sen, kanske är det därför jag är här!) Hon fortsätter slita och dra i mitt slitna långa hår. Sen börjar hon klippa. Fortfarande inte fler frågor om hurdan frisyr jag vill ha.
Shit, okej, 180:-, det borde kanske sagt mig nåt. Jag borde förstått att det fanns en anledning till att det var billigt och till att det bara satt en man och blev klippt, ingen kö. Fy, ångestens lillebror smyger utanför dörren, funderar på om han ska knacka på eller inte.
-Och luggen vill jag ha lite kortare! Säger jag i förvtivlan för att hon inte frågar.
Hon fortsätter kamma och slita och klippa. (Jaja, bara för att jag gick och la mig med blött hår och inte har borstat det i morse, det blir mest volym så.) Jag tittar noggrant på varje klipp hon gör med saxen. Det ser ju bra ut, hon tar inte för mycket iallafall. Hoppas hon fattar att det ska vara i etapper. Ja, det verkar hon fatta. Sen är jag nästan klar tycker hon. Det tycker inte jag för min lugg är kammad i mittbena och inte nog kort.
-Jag skulle vilja ha luggen åt sidan, och kortare.
Hon gör. Det blir bra. Ångestens lillebror har dragit. Han knackade inte på. Skönt. Jag kunde gå ut ur salongen utan de tankar jag skrev ovan. Men, jag vet inte om jag kommer tillbaka. Jag vill känna mig trygg, inte behöva vara så nervös. Jag har fått för mig att en gayfrisör skulle ta väl hand om mig och mitt hår. En kille. Det ska jag se till att hitta nästa gång.
Igår skrev jag ju min hyllning till Teds och han och hans brors underbara musik. Idag har jag hittat en till. Jag promenerade här på gatorna i Bromma Kyrka på en gångbana där husen är ungefär som efter Laestadiusvägen, men trafiken som Genvägen. Då spelades "Angela" i mina lurar och jag fastnade för dessa rader:
Det kan va svårt att få någon vän att lita på,
att va ung och stark är ingen garani.
Det är lätt att bli blåst, slit och släng och utelåst,
det är ofta enklast att va fågelfri.
Så är det ju!
Tack och adjö, nu måste jag plugga!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar