Liten sammanfattning

Snart är det slut. Slut på ledigheten. Det är bara att hugga i med hårdhanskarna, bita ihop och kämpa på. En termin till. Men först de första två veckorna, tills den här helveteskursen är slut. Fy fan, det kommer att bli hårt. Men två veckor. Det är ju ingenting, om man tänker så. Man kan tänka på två sätt. Ett: Oj, helvette, bara två veckor! Hur ska jag hinna göra allt klart?! Två: Okej, fullt ös medvetslös, två veckor, sen börjar vi med musiken!
Det låter ju mer som jag att tänka som det sistnämnda så det gör jag. Eller så kan man tänka att tanke ett måste följas av tanke två för att bli överkomlig. Det är nog så det är.

Snart är det också slut på min hemmavistelse för den här gången. Det har varit den bästa hemmavistelsen i hela mitt liv. Jag längtar fortfarande inte tillbaka till Stockholm. Men, jag vet att när vi väl rullar in på perrongen Stockholm C så kommer det att kännas bra. Det kommer däremot inte att kännas lika bra att rulla söderut från Gällivare C. Men, a woman got to do what a woman got to do. Dvs utbilda sig till det hon vill. Och, det är bara tre år kvar. Sen ska jag köpa ett hus i Erkheikki och skaffa lärarjobb i Pajala. Det är min plan. Jag hoppas att den blir sann. Fast vem vet? Om ett halvår kanske jag har ändrat mig... Inte för att jag tror det. Vi får väl se. Det är ju datum på de här bloggarna så det är ju bara att kolla sen...

Idag har jag varit med Gunnar och höat åt renarna. Jag har agerat renskötarflicka för en förmiddag, det var kul! Min uppgift bestod i att sitta på kälken som var full med hö, riva loss små tussar och hiva på marken, nära skoterspåret. Frisk luft, skog, snö, skog, mera skog, ren, frisk luft, ännu mera skog, fler renar... Samt ett mycket kort besök på platsen där två av mina katter ligger begravda. Rest in Peace Saga och Oliver. Där vilar även Kairi och Hippo. Kairis kors fick snön avsopad. Katternas syntes knappt, och Hippos inte alls.
Det var hur som helt en fridfull upplevelse. Jag försökte njuta av naturen så mycket jag bara hann!

Det har varit nyårsafton som säkert ingen kunnat undgå. Det var en hejdundrandes fest på Smedjan, mycket bra ordnat. Och mycket kul var det, trots att musiken på dansgolvet var den uslaste jag nånsin hört! Men, det var ju Pajala. Där fanns, hör och häpna, både bekanta OCH obekanta ansikten. Naturligvis talar man ju bara med de bekanta... Hmmm....

Okej. Jag mår bra! Hoppas du gör det åxå!