Jag har haft lyckan i livet att ha två farmödrar och två farfädrar. För att skilja dem åt i vardagligt tal har pappas föräldrar fått heta farmor och farfar och Gunnars föräldrar fammo och faffa. Att ha dubbel upplaga betyder såklart dubbelt så mycket glädje, men också dubbelt så mycket sorg. Farfar gick bort 1992 och faffa 2003. I går jordfästes fammo, och det är om henne detta ska handla.
Fammo kom in i mitt liv (och jag i hennes) 1991, jag var då sju år gammal. -92 flyttade vi till Anttis och det är väl egentligen först därifrån jag kan börja minnas. Jag har aldrig gått på fritids, för de gånger G haft sysselsättning som inte var hemma så kunde jag vara hos fammo och faffa tills mamma eller G kom hem. Fammo ville alltid bjuda på fika, både mig och mina kompisar. Vi fick bullar (som var ganska torra), sockerkaka och konstiga finska bakverk, vi fick mjölk och nångång kanske läsk. Fammo pratade finska med oss och vi försökte förstå. Fammo var en av anledningarna till att jag ville läsa finska i skolan.
Fammo lagade också mat till oss ibland, hon kallade all pasta för makaroner och kokade den lika länge som man ska koka potatis. Hon lagade gudomlig köttsoppa och bakade fantastiskt bröd. När jag flyttade hemifrån hade jag alltid uppdrag att utföra när jag kom hem på besök. Några standarduppgifter var att torka taklamporna, dra lakan och torka ovanpå köksskåpen. Jag suckade såklart när mamma sa "Fammo ville ha hjälp med något" men utförde uppgiften gjorde jag såklart.
Fammo gav chokladlådor och lotter/pengar i julklapp till hela familjen. Många julaftnar har jag slagit in de här chokladlådorna till henne, lagt lotter och pengar i rätt kuvert och tejpat fast kuvertet på rätt paket så ingen fått mörk choklad som inte vill ha. Jag har skrivit "God Jul Marika önskar Fammo". Men visst är det väl tanken som räknas?
Fammo var alltid klädd i en sån där städrock som tanter har, och nylonstrumpor i alla väder. Fammo tjatade på oss barn om vi hade för lite kläder på oss och min lillebror har varit förmål för mången förmaning. Av kärlek naturligtvis, men kanske har det ofta upplevts som tjat.
När jag flyttade till Stockholm började jag kunna föra samtal helt på finska med henne. Jag kunde fråga saker och hon svarade. Men mest pratade hon. Jag förstod inte allt, men lyckades nog oftast säga ja, nej, jaha och oj på rätt ställen.
En sorg idag är att jag inte frågat mer om hennes liv. Fammo kom till Sverige som flykting under andra världskriget. Hon träffade faffa och de bosatte sig i Anttis, de hade djur fram till 70-talet och slet nog hårt från morgon till kväll. De fick barn och barnbarn men ett av barnbarnen dog blott 12 år gammal. I och med mamma fick de en stor familj och nytt liv på gården, som (som bekant) brann när hon bott där i precis 60 år.
Igår spelade jag Air i G av Bach för henne. Jag vet inte om hon nånsin lyssnat på musik och i så fall av vilket slag, jag vet inte om hon hört Air, men jag vet att jag ibland stått ute på gården en sommardag och spelat flöjt, och aldrig, aldrig har hon bett mig sluta.
Det här är mina minnen av fammo.
.jpg)
