På tv:n är det skidor. Gunnar på plats i sin fåtölj. Radion är på, P4 Norrbotten, från tidig morgon till läggdags. Hunden har kommit till ro på köksmattan. Ute är det -6 grader. Det snöar.
Jag bakar en sockerkaka. Kaffetermosen är aldrig tom. Jag sitter vid köksbodet och bara tittar. Sitter och tittar, rastlösheten är långt borta. Bara lugn och ro.
Det är hemma.
27 februari 2009
26 februari 2009
Tid till tanke
Jag hinner tänka så mycket och skriva så lite.
Sen jag lämnade hemma igår för att åka hem så har jag hunnit tänka på följande saker:
Jag gillar att flyga. Det jag gör när jag flyger är som följer: sover en stund, fikar lite, läser lite. Och jag gillar ju att sova, fika och läsa så det borde ju innebära att jag gillar att flyga. Jag har flugit så mycket i mitt liv så det är liksom inget konstigt, dock får jag mer och mer problem med start och landning ju äldre jag blir. Men i går gick det bra.
Sen flög jag igen, mellan Luleå och Pajala. Mitt miljösamvete mådde mycket dåligt. Särskilt som jag var den enda passageraren. Men, "planet skulle gått i alla fall" och hur dåligt argument det än är så är det faktsikt sant. Det skulle det. Och att jag var med påverkar nog inte ett eventuellt beslut om avstängning. Nu fick Barents Airlink in hela 200 kronor.
Det finns väldigt mycket skog. När man tittar ut genom fönstret den rutten så ser man hur mycket skog det finns. Sen närmar man sig hemma, och plötsligt breder Vasikkavuoma (europas största slåttermyr, alltså en myr där man slår höet, direktöversatt blir det Kalvmyren) ut sig under oss vid kanten av byn Erkheikki. Och jag tänker, att i Erkheikki vill jag bo.
Och jag gillar vinter och snö, om det är nån som har undgått det.
Nu, längtar jag efter en bra bastu i morgon.
Sen jag lämnade hemma igår för att åka hem så har jag hunnit tänka på följande saker:
Jag gillar att flyga. Det jag gör när jag flyger är som följer: sover en stund, fikar lite, läser lite. Och jag gillar ju att sova, fika och läsa så det borde ju innebära att jag gillar att flyga. Jag har flugit så mycket i mitt liv så det är liksom inget konstigt, dock får jag mer och mer problem med start och landning ju äldre jag blir. Men i går gick det bra.
Sen flög jag igen, mellan Luleå och Pajala. Mitt miljösamvete mådde mycket dåligt. Särskilt som jag var den enda passageraren. Men, "planet skulle gått i alla fall" och hur dåligt argument det än är så är det faktsikt sant. Det skulle det. Och att jag var med påverkar nog inte ett eventuellt beslut om avstängning. Nu fick Barents Airlink in hela 200 kronor.
Det finns väldigt mycket skog. När man tittar ut genom fönstret den rutten så ser man hur mycket skog det finns. Sen närmar man sig hemma, och plötsligt breder Vasikkavuoma (europas största slåttermyr, alltså en myr där man slår höet, direktöversatt blir det Kalvmyren) ut sig under oss vid kanten av byn Erkheikki. Och jag tänker, att i Erkheikki vill jag bo.
Och jag gillar vinter och snö, om det är nån som har undgått det.
Nu, längtar jag efter en bra bastu i morgon.
24 februari 2009
Stök ger ingen ro
Egentligen borde jag plugga. Men det är inte nån mening att gå iväg nånstans för jag har så lite tid. Det är ändå nog med tid för att jag faktiskt ska hinna göra nåt. Så jag tänkte att jag ska plugga hemma. Jag tänkte verkligen det på riktigt. Men, problemet är att mitt skrivbord är så jävla stökigt så jag kan inte få ro där, innan jag städar. Och börjar jag städa så vet man aldrig i vilket sorteringflow man hamnar. Det är inte ett organiserat stök heller. Det är oorganiserat. Det här finns på mitt skrivbord:
- Dator
- Böcker i en hög som väntar på att bli sålda (ja, annons är ute).
- Anteckningar från skönlitteraturmomentet från förra terminen som ska in i en pärm.
- Räkningar som ska betalas snart.
- DVD-filmer som jag tänkt kolla igenom inför genreresan.
- Böcker, mapp och annat som är aktuellt för pågående skolarbete.
- En cd-skiva
- Liten idomintub
- Kattleksak
- Min kraftfyllda kalkylator
- Batteriladdare
- Uttjänta batterier här och var (ca 5 st)
- Kameran och sladden till den
- Min handsfree
- Handkräm
- En kartong som jag fick en julklapp i, som jag ska spara tills jag flyttar.
- En hög med papper
- En klädrulle
- 2 * 2 Ahlgernsbilar drinkpinnar, inplastade.
- Putsduk till glasögonen
- Lampa
- Förvaringsgrej från IKEA (i den är det minsann ordning!)
Jag borde alltså städa för att få studiero. Men om en timme ska jag gå ut med hundarna. Vid köksbordet kan jag inte sitta för Alex stökar omkring i rummet och dessutom är det också fullt med massa skit (läs: papper) så det måste också rensas först.
Och jag kan verkligen inte bara samla ihop det i en hög och ta i itu med det sen. Då kanske nåt viktigt försvinner?
Äsch. Jag tror jag äter nu. Går ut. Kommer hem, sätter mig vid köksbordet, läser en timme. Så får det bil. Men jag är egentligen mest sugen på att packa min väska. Åker ju norrut i morgon.
...jag är faktsikt inte en slarvig person. Egentligen (så jävla bra ord!).
- Dator
- Böcker i en hög som väntar på att bli sålda (ja, annons är ute).
- Anteckningar från skönlitteraturmomentet från förra terminen som ska in i en pärm.
- Räkningar som ska betalas snart.
- DVD-filmer som jag tänkt kolla igenom inför genreresan.
- Böcker, mapp och annat som är aktuellt för pågående skolarbete.
- En cd-skiva
- Liten idomintub
- Kattleksak
- Min kraftfyllda kalkylator
- Batteriladdare
- Uttjänta batterier här och var (ca 5 st)
- Kameran och sladden till den
- Min handsfree
- Handkräm
- En kartong som jag fick en julklapp i, som jag ska spara tills jag flyttar.
- En hög med papper
- En klädrulle
- 2 * 2 Ahlgernsbilar drinkpinnar, inplastade.
- Putsduk till glasögonen
- Lampa
- Förvaringsgrej från IKEA (i den är det minsann ordning!)
Jag borde alltså städa för att få studiero. Men om en timme ska jag gå ut med hundarna. Vid köksbordet kan jag inte sitta för Alex stökar omkring i rummet och dessutom är det också fullt med massa skit (läs: papper) så det måste också rensas först.
Och jag kan verkligen inte bara samla ihop det i en hög och ta i itu med det sen. Då kanske nåt viktigt försvinner?
Äsch. Jag tror jag äter nu. Går ut. Kommer hem, sätter mig vid köksbordet, läser en timme. Så får det bil. Men jag är egentligen mest sugen på att packa min väska. Åker ju norrut i morgon.
...jag är faktsikt inte en slarvig person. Egentligen (så jävla bra ord!).
23 februari 2009
Jag - en matematiker?
Idag har jag suttit på biblioteket och pluggat matte. Jag läste om bråk och insåg en sak som jag egentligen redan visste. Att notvärden verkligen är bråk. Jo, men jag vet ju det. Dock, har jag inte tänkt på att det kanske är för svårt för ettor att gå igenom sånt, och det är nog väldigt bra att jag inte tänkt på det för då har jag ju gjort det. Och faktiskt, så verkar det som att de har fattat. Och sen när de ska ha sånt med sin vanliga lärare så kommer de att kunna en massa, kanske, och då är det tack vara mig och musiken. Det vore ju fantastiskt! Sen kan det ju naturligvis vara så att de inte har fattat nånting av det jag försökt få sagt och visat.
Ska nog ta det igen här efter lovet, när jag är något mer matematikutbildad.
Och apropå det, matematikutbildad. Idag gick jag igenom så mycket nytt och jag tänker att hur ska jag nånsin kunna undervisa i matematik? Jag, som har bristande kunskaper i grundläggande färdigheter som 10-19-kompisar och multplikationstabellen. Jag som hade behövt få jobba med de där leksakspengarna för att fatta bättre, men inte fick för andra behövde dem mer än jag. Jag som suttit och räknat på fingrarna fast under bänken genom hela min skoltid, som inte förstod att x ska motsvara ett tal när det kom till algebra (när jag fattade det blev det lättare). Jag som suger på huvudräkning för att jag inte har fått några bra huvudräkningsstrategier. För att jag tyckte det var kul och blev fint att räkna algoritmer (uppställning) och hellre gjorde det när jag borde ha övat huvudräkning. Och ingen märkte nåt.
Kanske beror det på att jag haft sex olika lärare från ettan-sexan. Mina problem har varit så små att jag inte behövt särkilt stöd, men nog stora för att faktsikt vålla problem.
Så, hur ska jag se till att mina elever inte blir som jag? Ska jag klara det? Ja. Det ska jag. Alla ska bli matematiker. Vi ska jobba praktiskt och vi ska sjunga sånger och vi ska räkna med bokstäver tidigt, tidigt, så de inte blir chockade när de börjar sjuan. Likväl undrar jag hur jag ska klara detta. Svenskan känns så mycket lättare. Det kommer att gå bra. Jag kommer att kunna lära barn att läsa och skriva och förstå vad de läser.
Fast i och för sig. Det är kanske inte så konstigt att jag känner mig vilsen, vi har ju bara haft 2 matteseminarier á 2,5 timmar = 5 timmar, och jag har kanske läst 200 sidor. Det är inte så mycket. Det är ett helt år kvar tills den här kursen är klar. Kanske är det det som är grejen. Det har gått så pass lång tid och jag har lärt mig så lite tycker jag, för att kursen går på kvartsfart.
Till sist:
En sak jag länge, länge, länge har funderat på. Varifrån kommer ordet apropå?
Nu har jag svaret, eftersom jag är stolt ägare till Nordstedts Etymologiska Ordbok.
Det kommer från franskans á propos som betyder samma sak (på tal om, oväntat).
Ska nog ta det igen här efter lovet, när jag är något mer matematikutbildad.
Och apropå det, matematikutbildad. Idag gick jag igenom så mycket nytt och jag tänker att hur ska jag nånsin kunna undervisa i matematik? Jag, som har bristande kunskaper i grundläggande färdigheter som 10-19-kompisar och multplikationstabellen. Jag som hade behövt få jobba med de där leksakspengarna för att fatta bättre, men inte fick för andra behövde dem mer än jag. Jag som suttit och räknat på fingrarna fast under bänken genom hela min skoltid, som inte förstod att x ska motsvara ett tal när det kom till algebra (när jag fattade det blev det lättare). Jag som suger på huvudräkning för att jag inte har fått några bra huvudräkningsstrategier. För att jag tyckte det var kul och blev fint att räkna algoritmer (uppställning) och hellre gjorde det när jag borde ha övat huvudräkning. Och ingen märkte nåt.
Kanske beror det på att jag haft sex olika lärare från ettan-sexan. Mina problem har varit så små att jag inte behövt särkilt stöd, men nog stora för att faktsikt vålla problem.
Så, hur ska jag se till att mina elever inte blir som jag? Ska jag klara det? Ja. Det ska jag. Alla ska bli matematiker. Vi ska jobba praktiskt och vi ska sjunga sånger och vi ska räkna med bokstäver tidigt, tidigt, så de inte blir chockade när de börjar sjuan. Likväl undrar jag hur jag ska klara detta. Svenskan känns så mycket lättare. Det kommer att gå bra. Jag kommer att kunna lära barn att läsa och skriva och förstå vad de läser.
Fast i och för sig. Det är kanske inte så konstigt att jag känner mig vilsen, vi har ju bara haft 2 matteseminarier á 2,5 timmar = 5 timmar, och jag har kanske läst 200 sidor. Det är inte så mycket. Det är ett helt år kvar tills den här kursen är klar. Kanske är det det som är grejen. Det har gått så pass lång tid och jag har lärt mig så lite tycker jag, för att kursen går på kvartsfart.
Till sist:
En sak jag länge, länge, länge har funderat på. Varifrån kommer ordet apropå?
Nu har jag svaret, eftersom jag är stolt ägare till Nordstedts Etymologiska Ordbok.
Det kommer från franskans á propos som betyder samma sak (på tal om, oväntat).
22 februari 2009
Toppar och dalar
"Jag har aldrig saknat en hoppfull framtidstro, ändå har jag vaknat och känt min ångest gro." (Ted Gärdestad)
Så var det i morse och det var inte kul. Det var fan jävligt trist. Mina tankar blev negativa och jag kände att det här kan bli en tråkig dag. Och det är ju inte kul.
Jag slöade och var vissen en stund. Sen orkade jag inte med mig själv så jag började städa. Skurade till och med. Sen gick jag ut i den vackra, vackra vintern och lekte med hundarna och promenerade en timme.
Och ute alltså, vinter. Jag är en vinterperson ända ut i fingertopparna. Det var lungt, fint och vackert och jag blev harmonisk. Det har snöat hela natten och hela dagen, säkert 10 centimeter. Jag vill åka pulka. Jag har ingen, men jag har en idé om hur jag kan göra ett åkdon... Vi får se hur länge snön behagar stanna. Det är så vackert! Jag tror jag tjatar ihjäl mig för det är så fint!
"...men mitt skratt är nog min bästa ägodel." (Behöver jag säga att det är Ted igen?)
Nu överväger jag att tillaga en älgstek. Det är lite pyssel med det hela, men det kommer ju att bli gott. Och egentligen sköter den ju sig själv ganska bra.
Så var det i morse och det var inte kul. Det var fan jävligt trist. Mina tankar blev negativa och jag kände att det här kan bli en tråkig dag. Och det är ju inte kul.
Jag slöade och var vissen en stund. Sen orkade jag inte med mig själv så jag började städa. Skurade till och med. Sen gick jag ut i den vackra, vackra vintern och lekte med hundarna och promenerade en timme.
Och ute alltså, vinter. Jag är en vinterperson ända ut i fingertopparna. Det var lungt, fint och vackert och jag blev harmonisk. Det har snöat hela natten och hela dagen, säkert 10 centimeter. Jag vill åka pulka. Jag har ingen, men jag har en idé om hur jag kan göra ett åkdon... Vi får se hur länge snön behagar stanna. Det är så vackert! Jag tror jag tjatar ihjäl mig för det är så fint!
"...men mitt skratt är nog min bästa ägodel." (Behöver jag säga att det är Ted igen?)
Nu överväger jag att tillaga en älgstek. Det är lite pyssel med det hela, men det kommer ju att bli gott. Och egentligen sköter den ju sig själv ganska bra.
20 februari 2009
Du gamla du fria
Idag hände en kul sak med fyrorna (igen!). Vi körde vidare på hiphop/rap-genren och skulle rappa "Du gamla du fria" till ett beat. När jag sa att vi skulle rappa sa jättemånga:
- Vaaa?! Ska vi rappa den? Nääää, kan vi inte sjunga vanligt?
Det tyckte jag var kul. Jag trodde inte att barn nu för tiden kunde den sången, därav det valet att rappa den. Då presenterade jag en förslag för dem som jag har tänkt på. Det kommer förmodligen att bli nån slags vårfest eller sjung in våren eller nåt sånt, då tänker jag att först kan man sjunga "Du gamla du fria" helt vanligt och fint, sen, helt plötsligt, så kommer beatet igång och så rappar vi det hela. Det köpte de på en gång så vi satte igång att träna. Så roligt. Och de kunde sången, jajjamän, vad de kunde den. De tog i och det var så fint. Och jag blev ombedd att sänka den för den gick högt så det gjorde jag (älska transponeringsknappar!). Sen sjöng de ännu finare. Jag tänker att eventuellt så kan de rappa den till hit, snap, clap. Det vore coolt. Vi provade lite idag. Det kan gå.
- Vaaa?! Ska vi rappa den? Nääää, kan vi inte sjunga vanligt?
Det tyckte jag var kul. Jag trodde inte att barn nu för tiden kunde den sången, därav det valet att rappa den. Då presenterade jag en förslag för dem som jag har tänkt på. Det kommer förmodligen att bli nån slags vårfest eller sjung in våren eller nåt sånt, då tänker jag att först kan man sjunga "Du gamla du fria" helt vanligt och fint, sen, helt plötsligt, så kommer beatet igång och så rappar vi det hela. Det köpte de på en gång så vi satte igång att träna. Så roligt. Och de kunde sången, jajjamän, vad de kunde den. De tog i och det var så fint. Och jag blev ombedd att sänka den för den gick högt så det gjorde jag (älska transponeringsknappar!). Sen sjöng de ännu finare. Jag tänker att eventuellt så kan de rappa den till hit, snap, clap. Det vore coolt. Vi provade lite idag. Det kan gå.
19 februari 2009
Varning för gnäll
Vissa dagar känner jag också att jag inte vill göra nåååånting.
Till exempel dagar då jag blir klöst i ögat av en katt tre minuter efter att alldeles för sent bestämt mig för att vakna, tänker att jag borde nog gå till läkaren och kolla så det inte blir nåt allvarligt, bokar tid, hinner inte börja plugga. Vill inte plugga. Går till läkaren. Inga större men förhoppningsvis. Sådana dagar, till exempel, vill jag inget hellre än att lägga mig i soffan och äta glass.
Jag tror fan att det är det jag ska göra.
Pluggdisciplinen har lyst med sin frånvaro denna vecka. Kanske jag får ett ryck ikväll (jo tjena!) eller i morgon (det är möjligt). Kanske inte. Om inte annat har jag helgen på mig, och hela måndag och hela tisdag för det är ju lov nästa vecka så jag ska inte jobba. Och såååå jävla bråttom har jag inte att läsa. Kursen går ju liksom på kvartsfart, och det märks faktiskt...
Nu väntar soffan, tv:n och glassen. Och hundarna och katten och filten och kuddarna.
Det finns en annan dag i mitt liv som också påverkats negativt på grund av katt, här kommer den (från Lunarstorm) för den som är intresserad:
Torsdagen den 24 januari Fre 25 jan 2002 14:55
..Det var vad man kan kalla en JÄVLA HELVETES dag. Morgon, ca. 07.30. Har vaknat litegrann.. ligger å tänker på om jag ska börja stiga upp. Då kommer en vas flygandes mot mig... jag ser den inte, för jag blundar ju. Bonk, oj, där slog det i huvet. I mitt huve alltså, och klirr, där sprack den. Klick, där tändes lampan.
- Oj, det var den vasen, sade jag till Erica som låg å sussade så sött i soffan. Oj, där kom en droppe blod på lakanet, och oj, där en till, på täcket. Kände efter hur stort såret var, kändes större än det var...
- Blöder det mycket? Frågade jag. Erica var trött... hon såg knappt nåt för det var så ljust i rummet.
- Nä, sa hon. Jag gick å kollade i spegeln. Det blödde visst! Usch då! Papper, torka bort, tvätta av, hålla mot. Dammsugaren fram, dammsuga brevid sängen, damma sängkläder, hålla undan katterna. Fullt shå! Nå, hur kunde vasen ramla ner. Katten såklart. Hon får ju inte vara där. Hon är det ändå. Så då hände det jag vetat skulle hända. Nå väl. The show must go on.
08. 40. Flöjtlektion. Den roligaste på länge, gick alldeles för fort.
09.45. Matte. Matte med cp Tore.. försöka förstå substutionsmetoden, när han förklarar. Det går ju inte. Hata matte!
10.50 Svenska. Det brukar ju vara kul. Alltid. Utom idag. KG hörde ju inte vad jag sa, fast jag hade rätt. Sen stängde jag av å försökte komma på hur låtarna från Laxen gick. Så ointresserad har jag aldrig varit av svenskan i hela mitt liv.
Lunch: Hm. Äckel mat.. ingen matlust. Gick i ett träd på väg tillbaka in i skolan. Blev arg, skrek åt trädet. Helen blev rädd. Så arg brukar jag inte vara...
Gehörs och musiklära. Fan, kunde ingenting. Hörde fel på mååånga intervaller. Kakka. Orkade inte ens skratta... ville inte. ARG!
Dirigering: Veckans roligaste lektion, vanligtvis, men inte när man vaknar av en vas i huvet! Ulf sa att vi ska prata om hur tonen kommer till i olika instrument.
- *suck* Det lät inte intressant, sa jag. Som i vanliga fall skulle sagt ”Jaha! Ja, men, va kul” Sen började vi spela lite. Då blev jag äntligen på liiiite bättre humör.
15.30. Segade hem i myrsteg. Ville inte äta, ville inte göra nåt! Å absolut inte spela teater! Kommer hem. Marlene är redan där.. sen kom Andreas... han var skadeglad. Jag blev arg igen. Sen kom jag på att jag hade ju fått ett nytt linne, prova den, fin! Glad! Nå väl.... Sen.. så blev det bra igen... När jag fick duscha å vi bojkottade teatern! Sköönt... Sen repade vi. Fan va bra det lät. Mycket blås. Värsta draget! Åsså var allt bra igen! Ett tag var jag rädd att den här skadan skulle påverka mitt liv så jag aldrig mer skulle bli glad. Det har den tack å lov inte gjort! =) Allt är ganska normalt, bara det att jag har berätta den här historien hundra ggr. Eller.. jag kortar ner den..
- Vaknade av att katten drog ner en vas i mitt huve i morse...Nå väl... så arg har jag iaf aldrig varit i hela mitt liv, alltså, på så dåligt humör...Ajö! =)=)=) Nu är det ju fredag! Jag ska hem! Hem till bun å bada basty!
I ovanstående inlägg kan man tydligt se hur musiken gör 17-årige Marika på bättre humör, gång på gång. Kanske jag ska muscisera på nåt av mina instrument istället för att se på tv? Jag har fortfarande ett ärr efter den berskriva incidenten.
Likväl är jag ju en djurälskare, Doris ligger och sover i mitt knä. Katter är fina och hundar likaså, men vissa dar alltså...
Till exempel dagar då jag blir klöst i ögat av en katt tre minuter efter att alldeles för sent bestämt mig för att vakna, tänker att jag borde nog gå till läkaren och kolla så det inte blir nåt allvarligt, bokar tid, hinner inte börja plugga. Vill inte plugga. Går till läkaren. Inga större men förhoppningsvis. Sådana dagar, till exempel, vill jag inget hellre än att lägga mig i soffan och äta glass.
Jag tror fan att det är det jag ska göra.
Pluggdisciplinen har lyst med sin frånvaro denna vecka. Kanske jag får ett ryck ikväll (jo tjena!) eller i morgon (det är möjligt). Kanske inte. Om inte annat har jag helgen på mig, och hela måndag och hela tisdag för det är ju lov nästa vecka så jag ska inte jobba. Och såååå jävla bråttom har jag inte att läsa. Kursen går ju liksom på kvartsfart, och det märks faktiskt...
Nu väntar soffan, tv:n och glassen. Och hundarna och katten och filten och kuddarna.
Det finns en annan dag i mitt liv som också påverkats negativt på grund av katt, här kommer den (från Lunarstorm) för den som är intresserad:
Torsdagen den 24 januari Fre 25 jan 2002 14:55
..Det var vad man kan kalla en JÄVLA HELVETES dag. Morgon, ca. 07.30. Har vaknat litegrann.. ligger å tänker på om jag ska börja stiga upp. Då kommer en vas flygandes mot mig... jag ser den inte, för jag blundar ju. Bonk, oj, där slog det i huvet. I mitt huve alltså, och klirr, där sprack den. Klick, där tändes lampan.
- Oj, det var den vasen, sade jag till Erica som låg å sussade så sött i soffan. Oj, där kom en droppe blod på lakanet, och oj, där en till, på täcket. Kände efter hur stort såret var, kändes större än det var...
- Blöder det mycket? Frågade jag. Erica var trött... hon såg knappt nåt för det var så ljust i rummet.
- Nä, sa hon. Jag gick å kollade i spegeln. Det blödde visst! Usch då! Papper, torka bort, tvätta av, hålla mot. Dammsugaren fram, dammsuga brevid sängen, damma sängkläder, hålla undan katterna. Fullt shå! Nå, hur kunde vasen ramla ner. Katten såklart. Hon får ju inte vara där. Hon är det ändå. Så då hände det jag vetat skulle hända. Nå väl. The show must go on.
08. 40. Flöjtlektion. Den roligaste på länge, gick alldeles för fort.
09.45. Matte. Matte med cp Tore.. försöka förstå substutionsmetoden, när han förklarar. Det går ju inte. Hata matte!
10.50 Svenska. Det brukar ju vara kul. Alltid. Utom idag. KG hörde ju inte vad jag sa, fast jag hade rätt. Sen stängde jag av å försökte komma på hur låtarna från Laxen gick. Så ointresserad har jag aldrig varit av svenskan i hela mitt liv.
Lunch: Hm. Äckel mat.. ingen matlust. Gick i ett träd på väg tillbaka in i skolan. Blev arg, skrek åt trädet. Helen blev rädd. Så arg brukar jag inte vara...
Gehörs och musiklära. Fan, kunde ingenting. Hörde fel på mååånga intervaller. Kakka. Orkade inte ens skratta... ville inte. ARG!
Dirigering: Veckans roligaste lektion, vanligtvis, men inte när man vaknar av en vas i huvet! Ulf sa att vi ska prata om hur tonen kommer till i olika instrument.
- *suck* Det lät inte intressant, sa jag. Som i vanliga fall skulle sagt ”Jaha! Ja, men, va kul” Sen började vi spela lite. Då blev jag äntligen på liiiite bättre humör.
15.30. Segade hem i myrsteg. Ville inte äta, ville inte göra nåt! Å absolut inte spela teater! Kommer hem. Marlene är redan där.. sen kom Andreas... han var skadeglad. Jag blev arg igen. Sen kom jag på att jag hade ju fått ett nytt linne, prova den, fin! Glad! Nå väl.... Sen.. så blev det bra igen... När jag fick duscha å vi bojkottade teatern! Sköönt... Sen repade vi. Fan va bra det lät. Mycket blås. Värsta draget! Åsså var allt bra igen! Ett tag var jag rädd att den här skadan skulle påverka mitt liv så jag aldrig mer skulle bli glad. Det har den tack å lov inte gjort! =) Allt är ganska normalt, bara det att jag har berätta den här historien hundra ggr. Eller.. jag kortar ner den..
- Vaknade av att katten drog ner en vas i mitt huve i morse...Nå väl... så arg har jag iaf aldrig varit i hela mitt liv, alltså, på så dåligt humör...Ajö! =)=)=) Nu är det ju fredag! Jag ska hem! Hem till bun å bada basty!
I ovanstående inlägg kan man tydligt se hur musiken gör 17-årige Marika på bättre humör, gång på gång. Kanske jag ska muscisera på nåt av mina instrument istället för att se på tv? Jag har fortfarande ett ärr efter den berskriva incidenten.
Likväl är jag ju en djurälskare, Doris ligger och sover i mitt knä. Katter är fina och hundar likaså, men vissa dar alltså...
17 februari 2009
Brittan vs. Marran
Haa haa haa, jag har varit och tränat. Det var något som heter Bodyjam. Instruktören presenterade det så här:
"Det här är ett danspass, med de senaste trenderna, det ni ser på MTV."
Då kände jag att herre min je! MTV! Oh my god. Vad skall detta bli?
Jag tycker att det mesta som visas på MTV är ganska hjärndött. Jag kan nästan räkna de gånger jag sett på MTV på mina fingrar och tår, av de gångerna har jag dragit ovanstående slutsats.
Men jävlar, jag kände mig nästan som Britney Spears vissa stunder, det var en helt ny känsla måste jag säga. Höfterna har jag luckrat upp så jag tror jag kan snurra dem ett helt varv runt sig själva (tills i morgon när träningsvärken kommer smygandes). Nå ja, vissa rörelser (Britneys) kändes ganska hjärndöda och sexistiska, de två sakerna går väl lite hand i hand. Sen var det lite latinorörelser, det var roligare, då fick jag känna mig som en flamencodansare, och sen var det lite andra coola moves då jag kände mig rätt cool.
Dock bröts känslan av Britney Spears, graciös flamencodansare och coolhet ganska abrupt när jag slängde en blick i spegeln. Men vadå? Det är väl känslan som räknas? Jag ska ju inte börja tävlingsdansa direkt.
Mina skor jag har gillar jag inte. Orsaken är framförallt att de är för stora, så jag måste ha dubbla sockar och knyta skithårt. Orsaken till att de är för stora är att vi köpte dem när jag gick i sjuan och vi trodde att jag skulle växa i dem. Men icke. Nya skor vill jag ha. Det som är bra är att de går ganska högt upp i vristerna, det känns bra eftersom jag har mongoleder (så får man inte säga).
Nu ska jag äta middag i denna sena timme, eftersom jag inte hann innan jag tränade eftersom jag åt lunch så sent. Ajö.
"Det här är ett danspass, med de senaste trenderna, det ni ser på MTV."
Då kände jag att herre min je! MTV! Oh my god. Vad skall detta bli?
Jag tycker att det mesta som visas på MTV är ganska hjärndött. Jag kan nästan räkna de gånger jag sett på MTV på mina fingrar och tår, av de gångerna har jag dragit ovanstående slutsats.
Men jävlar, jag kände mig nästan som Britney Spears vissa stunder, det var en helt ny känsla måste jag säga. Höfterna har jag luckrat upp så jag tror jag kan snurra dem ett helt varv runt sig själva (tills i morgon när träningsvärken kommer smygandes). Nå ja, vissa rörelser (Britneys) kändes ganska hjärndöda och sexistiska, de två sakerna går väl lite hand i hand. Sen var det lite latinorörelser, det var roligare, då fick jag känna mig som en flamencodansare, och sen var det lite andra coola moves då jag kände mig rätt cool.
Dock bröts känslan av Britney Spears, graciös flamencodansare och coolhet ganska abrupt när jag slängde en blick i spegeln. Men vadå? Det är väl känslan som räknas? Jag ska ju inte börja tävlingsdansa direkt.
Mina skor jag har gillar jag inte. Orsaken är framförallt att de är för stora, så jag måste ha dubbla sockar och knyta skithårt. Orsaken till att de är för stora är att vi köpte dem när jag gick i sjuan och vi trodde att jag skulle växa i dem. Men icke. Nya skor vill jag ha. Det som är bra är att de går ganska högt upp i vristerna, det känns bra eftersom jag har mongoleder (så får man inte säga).
Nu ska jag äta middag i denna sena timme, eftersom jag inte hann innan jag tränade eftersom jag åt lunch så sent. Ajö.
Rätten till sig själv
Visst ska väl jag kunna få stå och vänta på tunnelbanan i lugn och ro klockan tre på natten utan att behöva lyssna på vad någon skulle vilja göra med mig och min kropp? Citat: "Men seriöst, jag skulle vilja ta dig bakifrån nu". Dessutom ställde han sig framför mig och tog sina händer på mina axlar. Det är icke tillåtet om man inte känner mig! Nej, nej och åter nej. Det är att inkräkta på min personliga sfär. Mitt revir. Min kropp. Mig. Jag.
Och visst ska jag väl kunna få åka tunnelbana på väg till jobbet en tidigt tisdag morgon, utan att någon tar jävligt mycket större plats än han behöver bara för att han ska kunna trycka sitt ben mot mitt lite extra mycket sådär? Och sedan, när jag kliver av och kastar en blick mot hans håll, så blinkar han åt mig! Men låt mig vara! Det var egentligen ingen big deal innan den där jävla blicken, för innan den var det bara ett krig som jag utkämpade för rätten om min plats. Men sen alltså, usch. Usch, säger jag bara. Det kändes... jävligt... otrevligt. Mitt lår, mitt ben! Mitt.
Kroppskontakt av eller med främmande personer uppskattas ej.
Till saken hör ju allt det här jag skrev om en gång om kramar. Hur jobbigt jag tyckte att det var en gång i tiden. Teatern har hjälp mig. Nu tycker jag det är ganska trevligt med en kram då och då. Men det innebär inte att jag tycker det är okej att folk tar sig friheter och tränger sig på min personliga sfär.
Och det här är ju verkligen smågrejer i jämförelse med vad en del svin verkligen tar sig för friheter med kvinnors kroppar. Och detta lilla var obehagligt så det räcker. Vad är det för jävla värld vi lever i?! Fan.
Fan.
Och visst ska jag väl kunna få åka tunnelbana på väg till jobbet en tidigt tisdag morgon, utan att någon tar jävligt mycket större plats än han behöver bara för att han ska kunna trycka sitt ben mot mitt lite extra mycket sådär? Och sedan, när jag kliver av och kastar en blick mot hans håll, så blinkar han åt mig! Men låt mig vara! Det var egentligen ingen big deal innan den där jävla blicken, för innan den var det bara ett krig som jag utkämpade för rätten om min plats. Men sen alltså, usch. Usch, säger jag bara. Det kändes... jävligt... otrevligt. Mitt lår, mitt ben! Mitt.
Kroppskontakt av eller med främmande personer uppskattas ej.
Till saken hör ju allt det här jag skrev om en gång om kramar. Hur jobbigt jag tyckte att det var en gång i tiden. Teatern har hjälp mig. Nu tycker jag det är ganska trevligt med en kram då och då. Men det innebär inte att jag tycker det är okej att folk tar sig friheter och tränger sig på min personliga sfär.
Och det här är ju verkligen smågrejer i jämförelse med vad en del svin verkligen tar sig för friheter med kvinnors kroppar. Och detta lilla var obehagligt så det räcker. Vad är det för jävla värld vi lever i?! Fan.
Fan.
16 februari 2009
Möbelcafé
Möbelcafé på Upplandsgatan, Vasastan. Måndag, klockan 17.00.
Sällskap: Robert
Förtäring: Jag slog på stort fast jag inte borde pga vissa ekonomiska faktorer, men det blev varm choklad och blåbärspaj med vanlijsås som smakade citron, 64 kr (de tar inte kort under 50 kr). Jag grundade med lite laktosenzymer för allas trevnad. Det var gott gotti gott gott gott.
Musik: Östeuropeisk och asiatisk, tyckte jag. Men ganska trevlig.
Inredning: Jo alltså, det här är ju grejen, det är soffor och bord och det är typ vanliga snygga köksmöbler och det är fåtöljer och småbord, och allt går att köpa. Det står pris och leveranstid på grejerna. Lite kul tycker jag. Det kändes ungefär som att sitta i ett vardagsrum hemma hos nån och det är ju aldrig fel.
Toalett: In till damtoaletten var det en sån där skjutdörr, det tyckte jag var kul. Toan var ren och fräsch, men, pappershanddukarna var slut (här med!). Obsevera också att om du går dit med din bebis och måste byta blöja på ungen så måste du ta med blöjan därifrån. Trevligt.
Atmosfär: Hemma hos...
Personal: Trevlig, men lite långsam. Inte för att vi hade bråttom.
Övrigt: Det var inte alls mycket folk där, och sånt har jag ju en tendens att uppskatta. Trevligt ställe. I like. Jag går gärna dit igen. Ring mig.
Okej, det är lite hotellobby över det hela...
Sällskap: Robert
Förtäring: Jag slog på stort fast jag inte borde pga vissa ekonomiska faktorer, men det blev varm choklad och blåbärspaj med vanlijsås som smakade citron, 64 kr (de tar inte kort under 50 kr). Jag grundade med lite laktosenzymer för allas trevnad. Det var gott gotti gott gott gott.
Musik: Östeuropeisk och asiatisk, tyckte jag. Men ganska trevlig.
Inredning: Jo alltså, det här är ju grejen, det är soffor och bord och det är typ vanliga snygga köksmöbler och det är fåtöljer och småbord, och allt går att köpa. Det står pris och leveranstid på grejerna. Lite kul tycker jag. Det kändes ungefär som att sitta i ett vardagsrum hemma hos nån och det är ju aldrig fel.
Toalett: In till damtoaletten var det en sån där skjutdörr, det tyckte jag var kul. Toan var ren och fräsch, men, pappershanddukarna var slut (här med!). Obsevera också att om du går dit med din bebis och måste byta blöja på ungen så måste du ta med blöjan därifrån. Trevligt.
Atmosfär: Hemma hos...
Personal: Trevlig, men lite långsam. Inte för att vi hade bråttom.
Övrigt: Det var inte alls mycket folk där, och sånt har jag ju en tendens att uppskatta. Trevligt ställe. I like. Jag går gärna dit igen. Ring mig.
Okej, det är lite hotellobby över det hela...
15 februari 2009
Rulle och Rulla nätar in balkongen
1989, i garaget
Pappa: Rulla?
Jag: Ja vad är det Rulle?
Pappa: Kan du ge mig skiftnyckeln?
Jag, fem år gammal, ger pappa skiftnyckeln.
2009, i lägenheten
Jag: Men jag skulle verkligen vilja att man kunde göra på nåt sätt så man kan damma mattorna från balkongen.
Pappa: ...näää, det blir nog svårt... Du får väl gå ut och damma dem.
Vi kapar hönsnätet. Jag mäter, pappa klipper.
Pappa: Hur ska du göra nu när du ska damma mattorna?
Jag: Jag får väl gå ut...
Det var han som lärde mig verktygens namn och ändå blir han förvånad för att jag har verktyg hemma? Klart jag har verktyg, hur skulle jag annars klara mig?
Sen drack vi kaffe och tittade när Vanilla och Doris lekte med varann.
Hur det än är, så är det min pappa.
Hon gör det igen
Lyssna, njut och rys. Spännande, är ordet. Sofia Jannok. Har ni inte köpt skivan än, så gör det. Nu.
14 februari 2009
Ted is back!
Vi har haft ett längre uppehåll, men nu är vi åter tillsammans igen. Det är lite som en nytändning. Han finns alltid där, någon att dela sina känslor med oavsett vilka det är. Det känns fint. Jag är nog lite kär i honom.
Ted Gärdestad, my man. Yes.
Ted Gärdestad, my man. Yes.
Utsida och insida
Igår började jag tänka på en sak, och idag fortsatte jag.
Tanken började när jag var på väg till Pinkpartyt (som för övrigt var mycket trevligt). Det jag hade på mig igår var en svart klänning och neonrosa leggings, och ett rosa, blankt skärp i midjan, håret hade jag fixat till en sån tuppkam som jag brukar ha i bland. I handen hade jag presentpåsen med vinflaska (jag vet, man ska inte ge bort alkohol) och en bok av Per-Anders Fogelström. Då tänkte jag att just nu ser jag nog inte ut som en sån som läser Per-Anders Fogelstömsböcker.
Men alltså, hur ser en sån ut då? Och vad skulle min look igår signalera att jag läser för böcker? Faghag-boken kanske. Varje gång jag säger att jag inte har fördomar, så ljuger jag. Det är sanningen. De dagar jag är mer Per-Anders Fogelström-klädd, med tex byxor, skjorta och väst så är jag ju fortfarande samma person. Som kommer hem och det första jag gör är att byta om till linne, munkjacka och långkalsonger (under vinterhalvåret). Det är liksom hemma-uniformen.
Kanske är det det östermalmstanterna också gör? Och kanske läser de också Faghag-boken, och har dinosauriedammråttor under sängen för de tycker det är trist att städa? Kanske går de också omkring osminkad med håret på ända en hel dag?
Jag menar att detta beteende kanske är mer förväntat av mig med rosa legging än av mig med skjorta och väst? Jag vet inte.
Iallafall så inser jag att fördomar det har man. Och det ska man inte ha egentligen. Man ska inte hålla på och tro att man vet en massa saker för att en person klär sig på ett visst sätt. Ändå väljer ju många sina kläder med omsorg, för att de vill signalera något om sin person. Konstigt det där alltså...
Tanken började när jag var på väg till Pinkpartyt (som för övrigt var mycket trevligt). Det jag hade på mig igår var en svart klänning och neonrosa leggings, och ett rosa, blankt skärp i midjan, håret hade jag fixat till en sån tuppkam som jag brukar ha i bland. I handen hade jag presentpåsen med vinflaska (jag vet, man ska inte ge bort alkohol) och en bok av Per-Anders Fogelström. Då tänkte jag att just nu ser jag nog inte ut som en sån som läser Per-Anders Fogelstömsböcker.
Men alltså, hur ser en sån ut då? Och vad skulle min look igår signalera att jag läser för böcker? Faghag-boken kanske. Varje gång jag säger att jag inte har fördomar, så ljuger jag. Det är sanningen. De dagar jag är mer Per-Anders Fogelström-klädd, med tex byxor, skjorta och väst så är jag ju fortfarande samma person. Som kommer hem och det första jag gör är att byta om till linne, munkjacka och långkalsonger (under vinterhalvåret). Det är liksom hemma-uniformen.
Kanske är det det östermalmstanterna också gör? Och kanske läser de också Faghag-boken, och har dinosauriedammråttor under sängen för de tycker det är trist att städa? Kanske går de också omkring osminkad med håret på ända en hel dag?
Jag menar att detta beteende kanske är mer förväntat av mig med rosa legging än av mig med skjorta och väst? Jag vet inte.
Iallafall så inser jag att fördomar det har man. Och det ska man inte ha egentligen. Man ska inte hålla på och tro att man vet en massa saker för att en person klär sig på ett visst sätt. Ändå väljer ju många sina kläder med omsorg, för att de vill signalera något om sin person. Konstigt det där alltså...
13 februari 2009
En härlig, underbar dag i februari
Åååå! Vilken härlig, underbar dag detta är!
För att:
- jag har haft tre skitbra lektioner
- jag har fyndat på Stadsmissionens second hand, en väska (i handbagagestorlek), en turkos halsduk och ett par röda duntofflor så jag slipper frysa om fötterna nu när alla mina yllesockar är trasiga (jag vill börja sticka!). Allt detta för 110 kr. Second hand alltså, hur har jag kunnat glömma hur bra och kul det är?! I min ungdom handlade jag ofta på second hand, sen började jag ta studielån och tyckte att jag var rik och gick på HM istället...
- det är soligt och underbart
- det är ljust ute ännu klockan fyra
- ...så man kan gå ut och gå med hundarna i dagsljus så kinderna blir rosiga och hakan kall
- jag ska på Pinkparty ikväll och klä mig helt i rosa
Nu ska jag berätta om en bra grej som jag gjort på några lektioner.
Jag nämnde ju att jag tycker det är trist att stå framme och prata för klassen, men på nåt sätt måste ju viss information ut. Så, förra fredag drog jag igång genreresan med femmorna, börja med blues, de kan omöjligt vara tysta när man pratar så jag funderade på hur jag skulle göra. Då kom jag på att jag skulle sjunga blues för dem. Det blev så kul! Eftersom jag inte är en så bra pianist, och absolut inte en bluespianist så låg jag bara på ett a-mollackord hela tiden, och sjöng fram det jag skulle ha berättat. Melodin hittade jag på allt eftersom. Iallafall så tycket jag att det var skitkul, och de ungar som fattade att jag impoviserade text och melodi tyckte också det.
Och idag så var det dags för hip-hop/rap i fyrornas genreresa. Återigen, fan vad trist det är att bara snacka. Ja, men! Jag rappar såklart det jag vill ha sagt! Jag hittade lite fakta och utgick från vad de ville veta mer om (som de sagt när de fick önska), sen skrev jag lite och framförde den i dag med ett beat från "Hip-Hop boken"s CD-skiva (rekommenderas starkt för den som känner sig osäker på hip-hop och rap).
Nå väl, ungarna blev glada när de kom in och jag hade Snoop Dogg igång och de fattade vad genren var i dag. Sen satte de sig och var duktiga (kom ihåg att detta var de babbliga fyrorna och typ slogs med varann i höstas) och jag drog igång mitt beat och rappade the text. Så jäääävla kul! Det tror jag att de tycke också. Först tyckte de att det var en dålig raplåt, då sa jag att jag skrivit texten själv, då tyckte de att jag var grym, de dog och tappade hakan (exakt så bokstavligt talat som det är möjligt). Det var kul. Sen lyssnade vi på Fevens "10 budord" och skulle försöka lyssna vilka budorden var, det var svårt, de hade jättekul, jag fick inte säga det rätta för de ville lyssna om, och om igen tills de hörde vad hon sjöng. Så fantastiskt att se!
Jag tror att jag ska lägga ut min genreplanering på lektion.se sen när vi är klara.
Som pricken över i:t hade jag klätt mig så hip-hopigt det är möjligt med min garderob, de största jeansen jag har, vit t-shirt, hängslen och en huvtröja. Och, så fick ungarna ha mössan på sig. Gud, de borde älska mig ju! Haha! Läxa till nästa vecka är "hit, snap, clap", tyvärr glömde jag tala om för dem att de kan hitta det på youtube, men det går nog bra ändå. För en del.
Well, well. Time to eat and then: Pinkparty.
För att:
- jag har haft tre skitbra lektioner
- jag har fyndat på Stadsmissionens second hand, en väska (i handbagagestorlek), en turkos halsduk och ett par röda duntofflor så jag slipper frysa om fötterna nu när alla mina yllesockar är trasiga (jag vill börja sticka!). Allt detta för 110 kr. Second hand alltså, hur har jag kunnat glömma hur bra och kul det är?! I min ungdom handlade jag ofta på second hand, sen började jag ta studielån och tyckte att jag var rik och gick på HM istället...
- det är soligt och underbart
- det är ljust ute ännu klockan fyra
- ...så man kan gå ut och gå med hundarna i dagsljus så kinderna blir rosiga och hakan kall
- jag ska på Pinkparty ikväll och klä mig helt i rosa
Nu ska jag berätta om en bra grej som jag gjort på några lektioner.
Jag nämnde ju att jag tycker det är trist att stå framme och prata för klassen, men på nåt sätt måste ju viss information ut. Så, förra fredag drog jag igång genreresan med femmorna, börja med blues, de kan omöjligt vara tysta när man pratar så jag funderade på hur jag skulle göra. Då kom jag på att jag skulle sjunga blues för dem. Det blev så kul! Eftersom jag inte är en så bra pianist, och absolut inte en bluespianist så låg jag bara på ett a-mollackord hela tiden, och sjöng fram det jag skulle ha berättat. Melodin hittade jag på allt eftersom. Iallafall så tycket jag att det var skitkul, och de ungar som fattade att jag impoviserade text och melodi tyckte också det.
Och idag så var det dags för hip-hop/rap i fyrornas genreresa. Återigen, fan vad trist det är att bara snacka. Ja, men! Jag rappar såklart det jag vill ha sagt! Jag hittade lite fakta och utgick från vad de ville veta mer om (som de sagt när de fick önska), sen skrev jag lite och framförde den i dag med ett beat från "Hip-Hop boken"s CD-skiva (rekommenderas starkt för den som känner sig osäker på hip-hop och rap).
Nå väl, ungarna blev glada när de kom in och jag hade Snoop Dogg igång och de fattade vad genren var i dag. Sen satte de sig och var duktiga (kom ihåg att detta var de babbliga fyrorna och typ slogs med varann i höstas) och jag drog igång mitt beat och rappade the text. Så jäääävla kul! Det tror jag att de tycke också. Först tyckte de att det var en dålig raplåt, då sa jag att jag skrivit texten själv, då tyckte de att jag var grym, de dog och tappade hakan (exakt så bokstavligt talat som det är möjligt). Det var kul. Sen lyssnade vi på Fevens "10 budord" och skulle försöka lyssna vilka budorden var, det var svårt, de hade jättekul, jag fick inte säga det rätta för de ville lyssna om, och om igen tills de hörde vad hon sjöng. Så fantastiskt att se!
Jag tror att jag ska lägga ut min genreplanering på lektion.se sen när vi är klara.
Som pricken över i:t hade jag klätt mig så hip-hopigt det är möjligt med min garderob, de största jeansen jag har, vit t-shirt, hängslen och en huvtröja. Och, så fick ungarna ha mössan på sig. Gud, de borde älska mig ju! Haha! Läxa till nästa vecka är "hit, snap, clap", tyvärr glömde jag tala om för dem att de kan hitta det på youtube, men det går nog bra ändå. För en del.
Well, well. Time to eat and then: Pinkparty.
10 februari 2009
Marika, 18 år
Jag började läsa mina inlägg från min lunarblogg. Det är roligt. Det handlar om samma saker hela tiden, det här är typ från 2002/03:
- att jag vill skolka från idrotten/att jag gör det
- att kärlek är fint och att jag längtar efter det, men att det inte är mitt fel att det inte händer nåt på den fronten.
- att jag vill bajsa
- att snö är fint och vacker och fantastiskt och underbart
- med blandade känslor är jag en bandgeek
- mina katter
- mina underbara, fantastiska vänner som låter en/får en att vara sig själv
- att jag hatar matte och engelska och alla lektioner med ful(l)Stefan (och idrotten förstås)
- att jag hatar Alla hjärtans-kuk-dag
- att jag har extrema humörsvängningar
- att mitt liv är underbart
- att jag inte orkar vara duktig jämt (känner vi igen det?!)
...ungefär så. Jag gillar verkligen mig själv som 18-åring. Jag hade velat träffa mig nu. Jag gillar mig själv som jag är nu också, såklart, det är ungefär samma, förhoppningsvis har en viss mognad tillkommit. Mina humörsvängningar är inte riktigt lika extrema, jag pratar inte lika mycket om bajs, jag hatar inte saker.
- att jag vill skolka från idrotten/att jag gör det
- att kärlek är fint och att jag längtar efter det, men att det inte är mitt fel att det inte händer nåt på den fronten.
- att jag vill bajsa
- att snö är fint och vacker och fantastiskt och underbart
- med blandade känslor är jag en bandgeek
- mina katter
- mina underbara, fantastiska vänner som låter en/får en att vara sig själv
- att jag hatar matte och engelska och alla lektioner med ful(l)Stefan (och idrotten förstås)
- att jag hatar Alla hjärtans-kuk-dag
- att jag har extrema humörsvängningar
- att mitt liv är underbart
- att jag inte orkar vara duktig jämt (känner vi igen det?!)
...ungefär så. Jag gillar verkligen mig själv som 18-åring. Jag hade velat träffa mig nu. Jag gillar mig själv som jag är nu också, såklart, det är ungefär samma, förhoppningsvis har en viss mognad tillkommit. Mina humörsvängningar är inte riktigt lika extrema, jag pratar inte lika mycket om bajs, jag hatar inte saker.
Blogg, ja, men varför?
Man kan ju ställa sig en fråga. Frågan om varför man egentligen bloggar. Jag har funderat över det här förut, men nu har jag funderat lite till. Alltså, jag har ju hävdat att jag skriver helt för min egen skull. Det är ju egentligen inte sant, för om det var så skulle jag ju kunna skriva en vanlig dagbok som ingen mer än jag läser. Nu har jag till och med installerat en besöksräknare så jag ser hur många läsare jag har. Då kan jag verkligen inte fortsätta hävda att jag skriver endast för min egen skull. Eller jo, det är ju för min skull jag skriver, inte för att någon har bett mig om det. Men ändå... Det är ju kul när nån läser. Jag blir jätteglad när jag får nys om någon ny som följer det jag skriver, jag blir glad när jag får en kommentar, jag blir glad när jag en dag haft flera nya unika besökare.
Och så måste man se det från andra hållet också. Läsaren. Varför läser jag bloggar?
Man kan säga att jag läser tre olika slags bloggar.
1. Mina vänner och bekantas bloggar, för att det är kul att läsa om vad de sysslar med, vad de tänker och vad de känner.
2. Bloggar av lärare, för det är givande.
3. Så kallade "kändisbloggar", tex har jag börjat läsa Sanna Brådings blogg. Hon har något att berätta. Blondinbellas har jag slutat läsa (det är sant!), för hon har inte så mycket att berätta.
Så vadå, frågan är ju också varför du läser min blogg?
Första gången jag kom i kontakt med fenomenet blogg var på Lunarstorm 2006, när det som hette dagbok där bytte namn till blogg. Då skrev jag så här:
vadå blogg???
Tis 14 mar 2006 13:11
Vadå blogg? Vadå blogg? Jag fattar ingenting! Kan alla läsa? Eller bara lunaranvändare? Eller? Va? Hallå???
Nu ska jag vikariera en gitarrlektion. Hej då!
...fast det verkar ju häftigt. Ska kolla in det här när jag får tid...
kl 14.33Jag tror jag har fattat nu.. det här kan ju bli kul.
Samma höst fixade jag mig en sån där Space-sida på MSN och 2007 upptäckte jag blogspot och flyttade hit.
Att skriva är för mig både underhållande och utvecklande. Jag lär liksom känna mig själv. Jag har mycket lättare att formulera mig och uttrycka mig i skrift än i tal. Jag kan vara ärligare i skrift. Jag kan skriva saker som jag verbalt inte kan få ur mig, av olika anledningar. Det är lite konstigt. Och så får jag vara lite kreativ också.
Jag har skrivit på dator/nätet sen 2002, på Lunarstorm. Jag har kopierat alla mina inlägg därifrån och sparat i ett dokument, det är ca 75 sidor, 10 punkters skrift. Det är ganska mycket. Och det är helt sjukt kul att läsa det efteråt. Det är så ärligt. Där finns andra och tredje året på gymnasiet, året på Hampnäs, och året där emellan. Det är ett liv.
Jag tror inte att jag besvarat frågan. Det går nog inte. För man får inte bara svara "för att det är kul", man måste ha en motivering också. Det har jag lärt mig i skolan.
Och så måste man se det från andra hållet också. Läsaren. Varför läser jag bloggar?
Man kan säga att jag läser tre olika slags bloggar.
1. Mina vänner och bekantas bloggar, för att det är kul att läsa om vad de sysslar med, vad de tänker och vad de känner.
2. Bloggar av lärare, för det är givande.
3. Så kallade "kändisbloggar", tex har jag börjat läsa Sanna Brådings blogg. Hon har något att berätta. Blondinbellas har jag slutat läsa (det är sant!), för hon har inte så mycket att berätta.
Så vadå, frågan är ju också varför du läser min blogg?
Första gången jag kom i kontakt med fenomenet blogg var på Lunarstorm 2006, när det som hette dagbok där bytte namn till blogg. Då skrev jag så här:
vadå blogg???
Tis 14 mar 2006 13:11
Vadå blogg? Vadå blogg? Jag fattar ingenting! Kan alla läsa? Eller bara lunaranvändare? Eller? Va? Hallå???
Nu ska jag vikariera en gitarrlektion. Hej då!
...fast det verkar ju häftigt. Ska kolla in det här när jag får tid...
kl 14.33Jag tror jag har fattat nu.. det här kan ju bli kul.
Samma höst fixade jag mig en sån där Space-sida på MSN och 2007 upptäckte jag blogspot och flyttade hit.
Att skriva är för mig både underhållande och utvecklande. Jag lär liksom känna mig själv. Jag har mycket lättare att formulera mig och uttrycka mig i skrift än i tal. Jag kan vara ärligare i skrift. Jag kan skriva saker som jag verbalt inte kan få ur mig, av olika anledningar. Det är lite konstigt. Och så får jag vara lite kreativ också.
Jag har skrivit på dator/nätet sen 2002, på Lunarstorm. Jag har kopierat alla mina inlägg därifrån och sparat i ett dokument, det är ca 75 sidor, 10 punkters skrift. Det är ganska mycket. Och det är helt sjukt kul att läsa det efteråt. Det är så ärligt. Där finns andra och tredje året på gymnasiet, året på Hampnäs, och året där emellan. Det är ett liv.
Jag tror inte att jag besvarat frågan. Det går nog inte. För man får inte bara svara "för att det är kul", man måste ha en motivering också. Det har jag lärt mig i skolan.
9 februari 2009
Brödernas Café
Brödernas Café, i hjärtat av Västermalmsgallerian, tidig söndag eftermiddag.
Sällskap: Ej tidigare nämnd i denna blogg: Linus.
Förtäring: Erbjudande, kaffe och muffin för 35 kr.
Musik: Efter en ganska lång stund på plats hörde jag plötsligt ett konstigt ljud som jag inte kunde lokalisera, det visade sig att det var en jingel till något på radion. Då först upptäcktes den musikaliska underhållningen.
Inredning: Bord. Stolar. Typ så.
Toalett: Cafét har ingen egen, man får gå på gallerians toalett, det kostar 5 kr, men den var helt ok. Absolut godkänd för att vara en offentlig toalett.
Atmosfär: Vad kan man begära egentligen? Det ligger verkligen mitt i gallerian. Mellan rulltrappor och ICA Supermarket. Det är lite köp ditt kaffe, drick upp, hej då.
Personal: Trevligare har jag väl mött...
Övrigt: Påtår på kaffet kostar fem kronor, och det ger ju aldrig pluspoäng. Å andra sidan så blev det ju billigt, två koppar kaffe och en stor muffin för 40 kronor, man ska inte klaga. Det ligger brevid ICA, stressade föräldrar och griniga barn, behöver jag säga nåt mer? Jag har varit där själv en gång tidigare, då käkade jag en macka innan jag skulle gå och lämna blod. Det är mer ett sånt ställe. Inget hängställe, men det kan ju inte alla vara.
Utsikten:
...de säljer i alla fall rättvisemärkt kaffe.
Sällskap: Ej tidigare nämnd i denna blogg: Linus.
Förtäring: Erbjudande, kaffe och muffin för 35 kr.
Musik: Efter en ganska lång stund på plats hörde jag plötsligt ett konstigt ljud som jag inte kunde lokalisera, det visade sig att det var en jingel till något på radion. Då först upptäcktes den musikaliska underhållningen.
Inredning: Bord. Stolar. Typ så.
Toalett: Cafét har ingen egen, man får gå på gallerians toalett, det kostar 5 kr, men den var helt ok. Absolut godkänd för att vara en offentlig toalett.
Atmosfär: Vad kan man begära egentligen? Det ligger verkligen mitt i gallerian. Mellan rulltrappor och ICA Supermarket. Det är lite köp ditt kaffe, drick upp, hej då.
Personal: Trevligare har jag väl mött...
Övrigt: Påtår på kaffet kostar fem kronor, och det ger ju aldrig pluspoäng. Å andra sidan så blev det ju billigt, två koppar kaffe och en stor muffin för 40 kronor, man ska inte klaga. Det ligger brevid ICA, stressade föräldrar och griniga barn, behöver jag säga nåt mer? Jag har varit där själv en gång tidigare, då käkade jag en macka innan jag skulle gå och lämna blod. Det är mer ett sånt ställe. Inget hängställe, men det kan ju inte alla vara.
Utsikten:
...de säljer i alla fall rättvisemärkt kaffe.
Saknas: rutiner
Jag insåg en sak. Fan vad jag älskar att inse saker, om mig själv, särskilt. Jag har ju känt mig lite konstig på sistone. Inte riktigt känt igen mig, så där. Det är två viktiga komponenter som saknats i mitt liv på senaste. Det ena är sol. Det andra är rutiner. Det sistnämnda är nog största orsaken till konstigheten. Sol klarar jag mig ju utan hela vinterhalvåret hemma. Men rutiner alltså. Rutiner, rutiner, rutiner.
Stiga upp, äta frukost, gå hemifrån, göra nytta, komma hem, ha fritid, sova. Stiga upp, äta frukost, göra nytta...osv.
Jag har ätit dåligt och konstigt, liksom inte brytt mig. Har jag inte varit hungrig har jag inte ätit. Jag har ätit våfflor till middag. Jag har inte gått och tränat fast jag haft tid och egentligen lite lust.
Nää, nu är det slut på det rutinlösa livet!
Så här blir veckan:
Tisdag: Jobb/plugg/träning
Onsdag: Jobb/plugg/teater
Torsdag: Plugg hela dagen (nån som vill sällskapa på ett bibliotek?)/träning
Fredag: Jobb/(träning)/Pinkparty
Det kommer att bli fantastiskt! Sen kan man ju alltid frångå nåt nånstans om det dyker upp nåt, men nu har jag en grund. Skönt. Bra.
Idag har jag pluggat mellan halv fyra och sju. Det känns utomordentligt bra. I morgon blir det mera.
Solen har strålat från klarblå himmel hela dagen, termometern visat nån minusgrad och snön som regnade bort igår kom tillbaka inatt. Bättre vårvinterväder finns inte! Så härligt!
Nu är det dags att äta middag, trots den sena timmen. Det är iallafall riktig mat. Spenat- och svamppaj.
Stiga upp, äta frukost, gå hemifrån, göra nytta, komma hem, ha fritid, sova. Stiga upp, äta frukost, göra nytta...osv.
Jag har ätit dåligt och konstigt, liksom inte brytt mig. Har jag inte varit hungrig har jag inte ätit. Jag har ätit våfflor till middag. Jag har inte gått och tränat fast jag haft tid och egentligen lite lust.
Nää, nu är det slut på det rutinlösa livet!
Så här blir veckan:
Tisdag: Jobb/plugg/träning
Onsdag: Jobb/plugg/teater
Torsdag: Plugg hela dagen (nån som vill sällskapa på ett bibliotek?)/träning
Fredag: Jobb/(träning)/Pinkparty
Det kommer att bli fantastiskt! Sen kan man ju alltid frångå nåt nånstans om det dyker upp nåt, men nu har jag en grund. Skönt. Bra.
Idag har jag pluggat mellan halv fyra och sju. Det känns utomordentligt bra. I morgon blir det mera.
Solen har strålat från klarblå himmel hela dagen, termometern visat nån minusgrad och snön som regnade bort igår kom tillbaka inatt. Bättre vårvinterväder finns inte! Så härligt!
Nu är det dags att äta middag, trots den sena timmen. Det är iallafall riktig mat. Spenat- och svamppaj.
8 februari 2009
Spy på basgruppsdagar
Jävla basgruppsdagar alltså. Ingen fattar varför vi har dem, och även om man fattar det så är innehållet ändå inte så himla bra för de flesta. Och om innehållet är bra så är informationen dålig och ledarna tråkiga (ända sen fantastiska Lisa slutade).
Jag gick in på mina sidor för att kolla in mina betyg (fick nog storhetsvansinne pga senaste betyget), och där står ett F för varje Fullgjord termin med basgruppsdagar. Jag har tre fina sådana, för tre terminer. Nu har de blivit frivilliga, jag har tänkt fortsätta. Men jag missade två tillfällen förra terminen (för jag jobbade) så nu måste jag komplettera, och det orkar jag verkligen inte! För tänk om man måste stå där framför alla och prata?! Nej tack. Inte i detta sammanhang. Iallfall, det stör mig att förra terminen inte är Fullgjord. Det blir ju fult i mitt fina betygsdokument. Det stör mig.
Är det någon som vet hur det står till på andra lärarutbildningar i landet?
Är det bara Stockholm som har detta? Varför?
Jag tror jag är i en identitetssvacka. Jag vet inte om jag är student eller lärare. Det är som att jag gör båda sakerna för lite för att jag ska få kalla mig nåt av det. Jag får inte köpa SL´s studentkort för jag pluggar bara 50%. Jag får inte vara med på studiebesök och arbete med ett visst förhållningssätt på jobbet, för jag är bara vikarie (och sen är det andra som gnäller på att de måste, satan, låt mig då!).
Usch... så negativ jag är. Jag fattar inte vart jag tagit vägen. Jag saknar mig lite... Det kanske är vädret... Jag skyller på vädret och ber en bön om att våren ska komma snart. Förutom november så är februari min ofavoritmånad.
I morgon:
- Poweryoga
- Tvätt
- Lunch med F hemma
- Plugg
- Plugg
- Plugg
God natt.
Jag gick in på mina sidor för att kolla in mina betyg (fick nog storhetsvansinne pga senaste betyget), och där står ett F för varje Fullgjord termin med basgruppsdagar. Jag har tre fina sådana, för tre terminer. Nu har de blivit frivilliga, jag har tänkt fortsätta. Men jag missade två tillfällen förra terminen (för jag jobbade) så nu måste jag komplettera, och det orkar jag verkligen inte! För tänk om man måste stå där framför alla och prata?! Nej tack. Inte i detta sammanhang. Iallfall, det stör mig att förra terminen inte är Fullgjord. Det blir ju fult i mitt fina betygsdokument. Det stör mig.
Är det någon som vet hur det står till på andra lärarutbildningar i landet?
Är det bara Stockholm som har detta? Varför?
Jag tror jag är i en identitetssvacka. Jag vet inte om jag är student eller lärare. Det är som att jag gör båda sakerna för lite för att jag ska få kalla mig nåt av det. Jag får inte köpa SL´s studentkort för jag pluggar bara 50%. Jag får inte vara med på studiebesök och arbete med ett visst förhållningssätt på jobbet, för jag är bara vikarie (och sen är det andra som gnäller på att de måste, satan, låt mig då!).
Usch... så negativ jag är. Jag fattar inte vart jag tagit vägen. Jag saknar mig lite... Det kanske är vädret... Jag skyller på vädret och ber en bön om att våren ska komma snart. Förutom november så är februari min ofavoritmånad.
I morgon:
- Poweryoga
- Tvätt
- Lunch med F hemma
- Plugg
- Plugg
- Plugg
God natt.
6 februari 2009
En sällsynt morgon
I morse hände en grej som inte händer så ofta. Jag försov mig.
Så här gick det till:
Klockan ringde 06.00, jag klev upp ur sängen, tog ett steg till skrivbordet och tryckte på vad jag trodde var snoozeknappen, tar med telefonen till nattygsbordet och lägger mig igen. Ser att telefonen säger "Vill du starta telefonen för samtal?" Nej, tänker jag, bara snooza, trycker jag ja så kommer snoozen att slå av och telefonen på, det gör jag varje morgon. Jag trycker nej, och tänker att jag måste komma ihåg att kolla så att snoozet inte stänger av sig. Somnar.
Vaknar 06.57. Inser fakta. För att jag ska vara på plats i tid så brukar jag gå hemifrån mellan fem och tio över sju. Om ca 10 minunter bör jag alltså vara på väg. Panik.
Så här löste jag det hela:
Gav katten mat, det måste man. Fixade kaffe, det måste man, hällde det i min eminenta GeBlod-termosmugg. Bredde en macka och tog från kylen en som var fördig från igår (ett mellis som jag inte åt). Klädde på mig, trampade nästan ihjäl katten, sminkade mig och fixade håret. Tömde kattlådan. Kollade när bussen gick. Sa till Vanilla att jag inte hinner gå ut men henne. Vid det här laget var klockan var 07.15. Bussen går 20 över. Jag tar min frukost, säger hej då till djuren och sticker ner till bussen.
Så här gick det sen:
Jag är inne i musiksalen exakt kl 08.07. Sju minuter sen. Dock börjar inte min lektion förrän 8.40, så det var lungt. Jag hann i lugn och ro (?) planera vad jag skulle göra med treorna och hur jag skulle presentera bluesen för femmorna som inte är så lättroade.
Man kan vara ganska snabb när man måste.
Så här gick det till:
Klockan ringde 06.00, jag klev upp ur sängen, tog ett steg till skrivbordet och tryckte på vad jag trodde var snoozeknappen, tar med telefonen till nattygsbordet och lägger mig igen. Ser att telefonen säger "Vill du starta telefonen för samtal?" Nej, tänker jag, bara snooza, trycker jag ja så kommer snoozen att slå av och telefonen på, det gör jag varje morgon. Jag trycker nej, och tänker att jag måste komma ihåg att kolla så att snoozet inte stänger av sig. Somnar.
Vaknar 06.57. Inser fakta. För att jag ska vara på plats i tid så brukar jag gå hemifrån mellan fem och tio över sju. Om ca 10 minunter bör jag alltså vara på väg. Panik.
Så här löste jag det hela:
Gav katten mat, det måste man. Fixade kaffe, det måste man, hällde det i min eminenta GeBlod-termosmugg. Bredde en macka och tog från kylen en som var fördig från igår (ett mellis som jag inte åt). Klädde på mig, trampade nästan ihjäl katten, sminkade mig och fixade håret. Tömde kattlådan. Kollade när bussen gick. Sa till Vanilla att jag inte hinner gå ut men henne. Vid det här laget var klockan var 07.15. Bussen går 20 över. Jag tar min frukost, säger hej då till djuren och sticker ner till bussen.
Så här gick det sen:
Jag är inne i musiksalen exakt kl 08.07. Sju minuter sen. Dock börjar inte min lektion förrän 8.40, så det var lungt. Jag hann i lugn och ro (?) planera vad jag skulle göra med treorna och hur jag skulle presentera bluesen för femmorna som inte är så lättroade.
Man kan vara ganska snabb när man måste.
Sanningen om våfflorna
Jag ska bekänna en sak som några vet, andra inte.
När jag äter våfflor, så blir det snarare grädde med våfflor och sylt än våfflor med grädde och sylt. Det är så jävla gott, och den laktosfria grädden är enastående. Av den vanliga får jag ont i huvudet (och magen nu för tiden) och jag äter bara lite mer än lite.
Men jag har att brås på, både genetiskt, och miljöbetingat. Pappa äääälskar grädde(genetiskt), och Gunnar ääääälskar grädde (miljöbetingat).
Ajöss!
När jag äter våfflor, så blir det snarare grädde med våfflor och sylt än våfflor med grädde och sylt. Det är så jävla gott, och den laktosfria grädden är enastående. Av den vanliga får jag ont i huvudet (och magen nu för tiden) och jag äter bara lite mer än lite.
Men jag har att brås på, både genetiskt, och miljöbetingat. Pappa äääälskar grädde(genetiskt), och Gunnar ääääälskar grädde (miljöbetingat).
Ajöss!
Jag är så jävla bra!
Fick ett himla trevlig sms idag, från J:
"Ett B fick vi för vårat, citat: ´självständiga arbete´. Bra jobbat Marika!"
Oho, oho! Oh yeah! Oh yeah! Faaan vad bra jag är! (Jag följer ett råd jag fick att ge mig själv cred när jag är duktig och strunta i att vara arg och besviken när jag inte är det). Kolla, kolla, inte för att jag på något sätt vill skryta, men jag är allvarligt talat imponerad av min plugginsats förra terminen. Resultaten blev följande: moment 1, om läs-och skrivinlärning, betyg A. Moment 2, om skönlitteratur i skolan, betyg C. Moment 3, om läs-och skrivsvårigheter, betyg C. Moment 4, projektarbete, betyg B. Låt mig då tillägga att jag även har jobbat. Gud, det är verkligen så att jag gör mer och bättre saker ju mer jag har att göra. Men alltså, så sitter jag och säger att jag inte vill plugga långsammare för att jag inte hinner göra mitt bästa... Shit, vad störd jag är. Det jag ändå gör räcker ju definitivt tillräckligt. Jag har ju som sagt aldrig varit nån toppbetygselev.
Borde kanske hoppa på en kurs till egentligen. Matematik för yngre åldrar II, till exempel. Egentligen. Nä, det ska jag inte. Jag ska njuta av livet.
Hur nu det ska gå till. I kväll till exempel njuter jag inte av min ledighet.
Vad ska jag göra? Jag kommer ju att sitta här framför datorn tills Alex kommer hem, om tre timmar, sen kanske vi ser en film. Och bara för att det är fredag så kommer jag ju att somna klockan tio...
Just ja, jag har ju längtat efter att spela piano, har ju lånat nya pianoböcker från biblioteket. Dags att checka in dem kanske...
Och ja. Man får tycka att man är bra. Det får man... Jag tycker verkligen det. Och det gäller inte bara mig själv. =)
"Ett B fick vi för vårat, citat: ´självständiga arbete´. Bra jobbat Marika!"
Oho, oho! Oh yeah! Oh yeah! Faaan vad bra jag är! (Jag följer ett råd jag fick att ge mig själv cred när jag är duktig och strunta i att vara arg och besviken när jag inte är det). Kolla, kolla, inte för att jag på något sätt vill skryta, men jag är allvarligt talat imponerad av min plugginsats förra terminen. Resultaten blev följande: moment 1, om läs-och skrivinlärning, betyg A. Moment 2, om skönlitteratur i skolan, betyg C. Moment 3, om läs-och skrivsvårigheter, betyg C. Moment 4, projektarbete, betyg B. Låt mig då tillägga att jag även har jobbat. Gud, det är verkligen så att jag gör mer och bättre saker ju mer jag har att göra. Men alltså, så sitter jag och säger att jag inte vill plugga långsammare för att jag inte hinner göra mitt bästa... Shit, vad störd jag är. Det jag ändå gör räcker ju definitivt tillräckligt. Jag har ju som sagt aldrig varit nån toppbetygselev.
Borde kanske hoppa på en kurs till egentligen. Matematik för yngre åldrar II, till exempel. Egentligen. Nä, det ska jag inte. Jag ska njuta av livet.
Hur nu det ska gå till. I kväll till exempel njuter jag inte av min ledighet.
Vad ska jag göra? Jag kommer ju att sitta här framför datorn tills Alex kommer hem, om tre timmar, sen kanske vi ser en film. Och bara för att det är fredag så kommer jag ju att somna klockan tio...
Just ja, jag har ju längtat efter att spela piano, har ju lånat nya pianoböcker från biblioteket. Dags att checka in dem kanske...
Och ja. Man får tycka att man är bra. Det får man... Jag tycker verkligen det. Och det gäller inte bara mig själv. =)
4 februari 2009
Carbonarans förvandling
I förrgår lagade jag pasta carbonara, två portioner. Den ena åt jag upp tillsammans med några strån ekologisk spaghetti och den andra tänkte jag spara till ett senare tillfälle. Det tillfället var idag, till middag. Jag kokade lite ny pasta och värmde carbonaran i micron. Medan den snurrade och sprätte där inne så tänkte jag på hur gott min syster och hennes äkta hälft tycker det är med uppvärmd carbonara och så tänkte jag på att det var sån tur för mig att jag får äta det. Det sprättar hejvilt inne i micron så jag avslutar uppvärmningen innan den hinner plinga.
Men då har det hänt nåt. Det som var ost- och skinksås har efter två dagar i kylen och en och en halv minut i micron förvandlats till ägg- och baconsås/stanning.
Äggen har liksom stannat under tiden i micron. Det var en helt ny upplevelse för mig. Nåväl. Jag åt, och det gick bra, och nu är jag mätt och belåten. Nu avslutar jag den delikata måltiden med en kopp kaffe.
...jag kan ändå inte sluta tänkta på hur gott det vore med nygräddade våfflor, hallonsylt och (laktosfri) grädde. Och kaffe. Hoja.
Men då har det hänt nåt. Det som var ost- och skinksås har efter två dagar i kylen och en och en halv minut i micron förvandlats till ägg- och baconsås/stanning.
Äggen har liksom stannat under tiden i micron. Det var en helt ny upplevelse för mig. Nåväl. Jag åt, och det gick bra, och nu är jag mätt och belåten. Nu avslutar jag den delikata måltiden med en kopp kaffe.
...jag kan ändå inte sluta tänkta på hur gott det vore med nygräddade våfflor, hallonsylt och (laktosfri) grädde. Och kaffe. Hoja.
3 februari 2009
Tre helt olika grejer
Grej 1: Jag har känt mig lite konstig på sistone, stundtals, lite hänging, tung, tråkig. Det här är inget som min omgivning kan märka, för det kommer till mig när jag är ensam. I sällskap av andra är jag normal, jag funkar så automatiskt. Det är bra, tycker jag.
Min morgon började med att Vanilla behövde gå ut, och i min morgonplanering ingår inte att gå ut med hundarna (eftersom Alex är hemma på förmiddagen och fixar det), så det blev jävligt stressigt. Förutom detta så roade Chicko sig med att sticka iväg och skälla på en stackars hund i grannskapet som också var ute och morgonkissade. Vanilla följde hennes exempel. Jag skämdes. Jag var arg, och jag var stressad. Jag skyndar mig att slänga in dem i lägenheten igen, går fort ner mot bussen, inser att jag glömt mitt sl-kort. Missar bussen. När jag väl kommer till tunnelbanan känner jag bara hur jävla arg jag är. Jag sitter typ där och utstrålar ilska, och alla som känner mig till och med bara lite, vet att det inte riktigt är mitt normaltillstånd, tackar för det. Jag jobbar, det går bra, men jag får veta att jag inte får ha mina utmanande ettor i halvklass, det går inte att få in i schemat. Jag poängterade att de verkligen måste tänka på att inte göra för stora musikgrupper till nästa läsår.
Nå väl. Lunchade med goda vännen Fia, pratade av mig lite, var liiiite arg (inte på henne förstås), blev lugn.
Pluggade. Ofokuserad. Blä, trist tråkigt, en stund. Sen gick det bra och jag tog igen allt jag inte gjort tidigare. Extra cred till mig för jag är bra! =)
Åkte till goda vännen Robert, spelade spel och pratade om livet, och nu känns allt fint.
Fan alltså. Att jag inte bara förstår ibland att jag måste öppna käften och prata med nån. Jag är ingen superkvinna, jag måste visst prata ibland. Som alla andra, man kan inte bara gå omkring och bara inte säga nåt.
Jag är typ flera kilo lättare i sinnet och det är inte ens några speciellt allvarliga saker jag delat med mig av, inte alls. Smågrejer bara.
Och jag som har så många fina vänner att prata med, så gör jag inte det. Jag ska försöka skärpa mig. Tack!
Grej 2: Idag såg jag en tjej iklädd bla nylonstrumpbyxor och värsta pälsmössan, sån som mommo har i garderoben och plockar fram när det närmar sig -25 strecket på termometern. Denna kombination förstår jag lika lite som ballerinaskor och Canada Goose-jacka, samtidigt. Om man kan ha nylonstrumpbyxor då är det inte så kallt att man behöver karvalakki, om man kan ha ballerinaskor så är det inte så kallt och snöigt att man behöver en sån tjock jacka. Man går inte heller omkring i bikini och vinterstövlar på sommaren. För det är opraktiskt. Precis lika opraktiskt som ovastående.
Grej 3: En helt annan sak är att idag har jag ont i halsen, kanske för att fröken Jag-blir-aldrig-sjuk satt i drag hela lördagkvällen, i en klänning lika kortärmad som en väst (ä ru me?!). Ännu en ointelligent sak jag gjorde den kvällen. Haha!
Min morgon började med att Vanilla behövde gå ut, och i min morgonplanering ingår inte att gå ut med hundarna (eftersom Alex är hemma på förmiddagen och fixar det), så det blev jävligt stressigt. Förutom detta så roade Chicko sig med att sticka iväg och skälla på en stackars hund i grannskapet som också var ute och morgonkissade. Vanilla följde hennes exempel. Jag skämdes. Jag var arg, och jag var stressad. Jag skyndar mig att slänga in dem i lägenheten igen, går fort ner mot bussen, inser att jag glömt mitt sl-kort. Missar bussen. När jag väl kommer till tunnelbanan känner jag bara hur jävla arg jag är. Jag sitter typ där och utstrålar ilska, och alla som känner mig till och med bara lite, vet att det inte riktigt är mitt normaltillstånd, tackar för det. Jag jobbar, det går bra, men jag får veta att jag inte får ha mina utmanande ettor i halvklass, det går inte att få in i schemat. Jag poängterade att de verkligen måste tänka på att inte göra för stora musikgrupper till nästa läsår.
Nå väl. Lunchade med goda vännen Fia, pratade av mig lite, var liiiite arg (inte på henne förstås), blev lugn.
Pluggade. Ofokuserad. Blä, trist tråkigt, en stund. Sen gick det bra och jag tog igen allt jag inte gjort tidigare. Extra cred till mig för jag är bra! =)
Åkte till goda vännen Robert, spelade spel och pratade om livet, och nu känns allt fint.
Fan alltså. Att jag inte bara förstår ibland att jag måste öppna käften och prata med nån. Jag är ingen superkvinna, jag måste visst prata ibland. Som alla andra, man kan inte bara gå omkring och bara inte säga nåt.
Jag är typ flera kilo lättare i sinnet och det är inte ens några speciellt allvarliga saker jag delat med mig av, inte alls. Smågrejer bara.
Och jag som har så många fina vänner att prata med, så gör jag inte det. Jag ska försöka skärpa mig. Tack!
Grej 2: Idag såg jag en tjej iklädd bla nylonstrumpbyxor och värsta pälsmössan, sån som mommo har i garderoben och plockar fram när det närmar sig -25 strecket på termometern. Denna kombination förstår jag lika lite som ballerinaskor och Canada Goose-jacka, samtidigt. Om man kan ha nylonstrumpbyxor då är det inte så kallt att man behöver karvalakki, om man kan ha ballerinaskor så är det inte så kallt och snöigt att man behöver en sån tjock jacka. Man går inte heller omkring i bikini och vinterstövlar på sommaren. För det är opraktiskt. Precis lika opraktiskt som ovastående.
Grej 3: En helt annan sak är att idag har jag ont i halsen, kanske för att fröken Jag-blir-aldrig-sjuk satt i drag hela lördagkvällen, i en klänning lika kortärmad som en väst (ä ru me?!). Ännu en ointelligent sak jag gjorde den kvällen. Haha!
2 februari 2009
En vikaries meningslösa tid (och lite annat)
Idag har jag vikarierat på fritids. Det är ganska tråkigt. Först gick jag omkring en timme och försökte se viktig och upptagen ut, det gick så där. Sen kikade jag in i legorummet men fann konstigt nog ingen inspiration till att bygga något, så tillslut hamnade jag i hobbyrummet där jag började på en pärlplatta föreställande en rosa kamel på grönt gräs. Satt där och småpratade med killarna, det var trevligt. Sen blev jag less på det och tänkte att jag kanske skulle försöka göra nån nytta. Men det fanns ingen nytta att göra, trots att vi var kort om personal. Ungarna var ganska snälla. Sen stod jag i hallen och såg trevlig ut när mammor och pappor kom och hämtade sina barn.
Men lite rikare blev jag på det hela.
Så har jag varit på ett pass Bodybalance, det är verkligen balans för både kropp och själv. Lite långtråkigt i bland, och jag får alltid ont i knäna. Man balanserar och sträcker och tränar. Och det bästa av allt, det är avslappningen på slutet. Fan vad skönt det är. Jag skulle vilja göra det varje dag. Fast det är lite jobbigt när hon säger "...och så låter ni tankarna bara fara iväg..." eller nåt liknande. Precis innan hon säger det så ligger man där i nåt slags meditativt tillstånd och tänker på ingenting, så vad händer när hon säger att man inte ska tänka på nånting, jo men man börjar tänka! Så måste man fokusera på att inte tänka. Så jävla onödigt.
Jag känner mig alltid lite längre när jag kommer därifrån, som att jag rätats ut några centimeter, till min rätta kroppslängd. Undra om det kan vara så?
I morgon ska jag ta tag i mina studier på riktigt. Ajö.
Men lite rikare blev jag på det hela.
Så har jag varit på ett pass Bodybalance, det är verkligen balans för både kropp och själv. Lite långtråkigt i bland, och jag får alltid ont i knäna. Man balanserar och sträcker och tränar. Och det bästa av allt, det är avslappningen på slutet. Fan vad skönt det är. Jag skulle vilja göra det varje dag. Fast det är lite jobbigt när hon säger "...och så låter ni tankarna bara fara iväg..." eller nåt liknande. Precis innan hon säger det så ligger man där i nåt slags meditativt tillstånd och tänker på ingenting, så vad händer när hon säger att man inte ska tänka på nånting, jo men man börjar tänka! Så måste man fokusera på att inte tänka. Så jävla onödigt.
Jag känner mig alltid lite längre när jag kommer därifrån, som att jag rätats ut några centimeter, till min rätta kroppslängd. Undra om det kan vara så?
I morgon ska jag ta tag i mina studier på riktigt. Ajö.
1 februari 2009
När fasaden rämnar
Jag blir arg när folk tror att jag är fröken Duktig jämt, och jag blir arg när jag inte klarar av att vara det. Hur ska jag ha det egentligen?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)