En dålig vän...

Jag är så jävla dålig på att höra av mig till mina vänner. Helt jävla skitkass. Jag skäms för det. Det är ju egentligen lätt att åtgärda: att höra av mig. Varför gör jag inte det?

Jo, för när jag sitter i bilen på väg hem, så vill jag sitta där och lämna jobbet bakom mig, sura över att jag har ont i hela huvet och fokusera matlagning och hundar som väntar när jag kommer hem. Sen kommer jag hem och gör allt det där. Sen vill jag bara sitta i soffan och sticka och meditera om jag har tid. Sen är det dags att sova.

Och, jag har hellre kvalitet än kvantitet. När jag ringer vill jag veta att jag hinner prata en halvtimme utan att känna att jag inte har tid. En halvtimme bara för just Dig.

Kan ni förstå mig? Förstå i alla fall att jag tänker på er. I perioder väldigt mycket. Som nu till exempel. Men nu ska jag kolla om det brinner i bastun, äta och sen kommer nog mamma och Gunnar när som helst.

Men jag tänker på er...

Efterlyser: Klädstilen

Har någon sett min klädstil?

Den består av mycket färger, prickar, klänningar, kjolar och strumpbyxor. Den har successivt försvunnit det senaste året och nu börjar förlusten bli påtaglig.

Om du sett den, eller någon liknande, var snäll och hör av dig!

/Marika

Fisk + tomat = big no no

Vem fan kom på att man skulle blanda fisk med tomat?
Jag har ätit två sådana rätter i mitt liv.

1) På kollot. Ungarna måste ju äta fisk nån dag. Vi tar vanlig vit fisk, det är ju billigt. Men lite trist, vi slänger på en burk krossade tomater och sen in i ugnen. Inte en bra idé. Jag kan tusen godare såser att göra till vit fisk.
2) Alldeles nyss. Vi kände för att laga fisksoppa någon dag och letade reda på ett recept på lchf-recept. I dag har jag tillagat den. Vi valde lax. I receptet stod bara fisk. Det stod också 500 g passerade tomater. Det ringde en lite klocka, svagt någonstans, men eftersom man även skulle ha i ingefära så tänkte jag att det kanske blir en härlig kombination. Tomatens sötma och ingefärans syrlighet (?). Men nej. Det var inte gott det heller.

Stackars Anders som snart kommer hem och måste äta det här. Jag kommer inte att vilja ha det till lunchlåda i morgon.

Bläbläblä.

I morse bevittnade jag följande:
Doris kom spatserandes med en mus i munnen längs infarten. Släppte den på marken och fortsatte sin promenad. Då, hoppar (ja, hoppar) det fram en skata och snor musen! Plockar upp musen i näbben och flyger iväg.
Inte visste jag att skator åt kött?

Puh...

Det tar på krafterna att ha mellanstadieelever. Särskilt sexor. Vad händer när de börjar sexan? Varför blir de så jobbiga? Om fem minuter ska jag packa datorn och bege mig för att möte fyrorna. De små, oförstörda fyrorna. Det är jobbigt att se denna utveckling, från små, söta, snälla gullungar till hormonstinna, förpubertala, sexfixerade sexor. Därefter pågår en slags nedbrytning av livsglädjen och när de går i nian så är det inget som betyder nåt. I alla fall inte nåt som har med skola att göra. Från att ha varit babbliga sexor förvandlas de sakta till likgiltiga, tysta, inåtvända femtonåringar.

Fy fan. Det kan inte vara lätt att vara barn/tonåring/ungdom. Tur att man har det bakom sig. Men det är väl annat som väntar i framtiden.

Nu har fem minuter gått. Jag känner mig trött. Vill äta godis, dricka kaffe och snacka strunt. Men det ska jag ju inte.

En lugn kväll

Behövde varva ner med något jag tycker om att göra efter helvetespromenaden med mongohunden. Men nästa gång går det säkert bättre.

Att införa en ny rutin

Jag gillar ju att ha fasta rutiner. Jag mår bra av det. Kanske har jag lite aspergers, kanske inte. I alla fall så ska det här i dag införas en ny rutin i mitt, Chickos och Stellas liv. Vi ska börja promenera. Ny rutin? tänker ni nu, att promenera med sina hundar? Gör man inte det?
Alltså, Rex och Stella drar vi med, de får alltså springa av sig nästan varje dag. Och ja, Chicko har blivit lidande sen vi skaffade våra två andra odjur. Hon får nästan aldrig komma ut på promenad. Däremot brukar hon få följa med när vi hälsar på mamma och Gunnar. Hon får också springa lös ute hela dagarna och jaga råttor eller sola bäst hon vill. Så det är inte så synd om henne. Men ibland så väljer hon att ligga still hellre än att röra på sig, och vi vet alla vad som händer med kroppen då. Den jäser. Så även för hunden. Så den nya rutinen är att jag, Chicko och Stella ska gå en liten promenad, på en halvtimme, eller så i alla fall två dagar i veckan. Först och främst är det jag och grisen som behöver röra på fläsket, och Stella får följa med för att hon behöver träning i att promenera. När jag behärskar att gå med båda tjejerna fint och ordentligt, så ska Rex få följa med. Rex och Stella tillsammans är nästan en ohanterbar kombination, just nu. Inte när de drar, förstås.

Dessutom är de ganska tröga. Särskilt Rex när det kommer till nya situationer. Det liksom låser sig i skallen och man ser hur det blir tomt där inne. Ljuset är tänt men ingen är hemma. Man säger "sitt" och han ser ut som att han aldrig hört ordet förut. Jag vet inte han förlorade hjärnceller i samband med kastreringen eller vad som har hänt. Stella, hon kan varken vara tyst eller stilla när det händer något nytt. Hon dallar omkring och piper tills hon vant sig vid det nya. I somras tog jag korta promenader med alla tre. Alltså det går ju, men det är inte lätt och det kräver enoooooormt med tålamod. Så vi tar en sak i taget. Rex kommer nog att bli lite ledsen när han måste stanna hemma, men han överlever nog.

Jag tänkte försöka göra det här på måndagar och torsdagar. Stella är rätt smart och snabb på att lära sig, så det ska nog gå bra. Och däremellan fortsätter vi med draget som vanligt. Vi fortsätter även att längta efter snön då det blir kul på riktigt att ha draghundar.

Stort test:

Vilken bloggtyp är du? Testet kan du göra här, detta blev mitt resultat:

Dagboksbloggare
Din blogg är din offentliga dagbok. Du skriver om tentor, mensvärk, godissug, barnuppfostran, tandläkarbesök, ångest, spindelfobi och relationsproblem. Du skiter fullständigt i huruvida dina inlägg inneheller korrekt grammatik, kommatering och tangentbordsmissar. Din blogg är ändå bara till för vardaglig ventilering och att ingen läser den bekommer dig inte det allra minsta.

Det stämmer ju ganska bra. Inte det där med att skita i grammatiken, förstås. Men resten... Jag misstänker att man kan göra fler tester på den där sidan. Jag ska kolla in det vid tillfälle.

Guuuu så nyttigt!

 

Jag var förkyld i morse, så jag stannade hemma från jakten. Jag har en anonym gäst på besök, vi har lagat mat. Det blev väldigt hot hot. Men också väldigt gott. Jag är inte så förkyld längre. 

Hej då!

Bonde söker...

För två år sen satt jag i min lilla, lilla etta. Jag drack te, stickade och tittade på Bonde söker fru. Den säsong dit jag faktiskt själv sökt som en eventuell blivande bondfru. Nu vet ni det, ni som inte visste. Jag kom ju inte med, som tur var. Men jag såg varje avsnitt. Jag såg hur hästbonden Tilde genast fastnade för en av sina tilltänkta, och jag såg kärleken lysa ur deras och ögon och jag önskade, önskade att jag skulle få uppleva samma sak. Det tog ett halvår ungefär, sen var Anders det enda som upptog mina tankar all min vakna tid. Att plugga var helt omöjligt. Visserligen har han inte en egen gård med många djur, men nog fan är han bonde ändå så det räcker! Han är alldeles lagom perfekt bonnig. Som jag. Vi kör traktor. Vi kör skoter. Vi bärgar hö och räknar renar. Vi uppfostrar våra hundar. Vi har gummistövlar. Vi eldar i kaminen i köket. Anders klipper gräset och jag stickar. Anders värmer bastun och jag steker köttfärs.

Idag, sitter jag i soffan som kom med Anders. Dricker vin istället för te. Virkar istället för stickar. Och gläds med bönderna, utan att känna den där längtan. För jag kan inte och jag behöver inte längta efter något jag redan har.

Och det är tur att han kommer hem redan i morgon!

Häxläger i Ghana och lite annat

Seriöst? Häxläger? För kvinnor som av folk är dömda för att vara häxor. Tjugohundraelva. Jag säger bara: Va? Och tappar mina haka och även mina öron om det gick. Men så är det tydligen. Jag hörde det på radion i morse. Men nu ska politikerna i landet försöka få igenom en lag som säger att det är olagligt att anklaga folk för häxeri. Så bra då. Ska det verkligen behövas?!?!?!

Till något helt annat:
Observera min nya header. Andreas hjälpte mig igår. Han var här hela kvällen, vi åt lchf-pizza och smälte sedan paltkoman på köksgolvet. Sen drack vi mängder med kaffe, fnissade och hade kul. Kom och lyssna på honom och Daniel nästa lördag på Römppäfinalen.

Till något annat igen:
Se så pedagogisk jag var igår när jag skulle ha en nybörjarsaxofonist första gången:

Till något annat ytterligare en gång:

Det fina med hösten

Och så det att Anders kommer hem en dag tidigare än väntat. Jippi!

Jo, och en sak till: Är denna blogg ett skämt?

Blä...

Idag är en tråkig dag. Det regnar och är grått. Jag snoozade 40 minuter (fan ta snoozeuppfinnaren!) i morse. Jag har haft fyra mellanstadieklasser och det var jobbigt. De vill inte vara tysta och jag har ont i halsen, vilket leder till allmänt dåligt tålamod. Och den varan är jag van att ha mycket av. Dessutom upplyste Anders mig om att vi får lön, inte på fredag som vi tänkt, utan nästa vecka. För vi får ju lön den 27:e, inte den 25:e som jag av nån anledning tänkte. Trots att jag haft den 27:e i ett års tid. Och vi behöver verkligen få våra löner, för just nu är det för mycket dagar kvar i slutet av pengarna. Får se om jag kan tanka så jag kan ta mig till jobbet på måndag, liksom. Jag känner mig sur och jag vet inte varför. Usch, usch, usch. Nu ska jag försöka jobba lite till.

Hoppas ni har en bättre dag är jag!

Helgen (känsliga läsare VARNAS!)

Äntligen sol!

Skog

I djup meditation (?)

Ja, man blir blodig och äcklig ibland

Ajaj, ett brustet hjärta

Vad är det första du tänker på morgonen?

Den frågan ställdes idag på radion, i fredagsflörten i Christer i P3. Då började jag tänka på vad jag tänker.
Jag kom fram till att jag inte tänker, i alla fall inte om jag ska jobba. Jag bara gör, på rutin. Det här gör jag:
Snoozar en eller två gånger. Sätter ner fötterna på golvet, aktar så jag inte stampar på Rex. Klär på mig (det som jag lagt fram kvällen före). Går ner, gör frukost. Frukosten är antingen bacon och ägg, eller yoghurt, hackade nötter och bär. Kokar kaffe. Ungefär här börjar jag tänka. Jag tänker på om jag ska koka kaffe hemma, eller vänta tills jag är på jobbet. När jag äter frukost läser jag oftast nåt, eller lyssnar på Morgonpasset i P3. Även där har jag tänkt, för jag gör ju ett val.

Så gör jag.

Idag har jag spelat på den där begravningen. Det var väldigt jobbigt. Det är nog den jobbigaste spelning jag nånsin haft. Det är ju konstigt för jag har ju spelat på släktingars begravningar... Jag tror att det här var jobbigt just för att jag inte kände personen desto mer, och därför är det inte meningen att jag ska vara ledsen. Men självklart blir man ledsen. Kyrkan var proppfull med folk. Han var en otroligt älskad människa och de vackra orden om honom var många. Och så blir jag så empatisk, jag tänker på hur det skulle kännas om det var jag som mist min livs kärlek, och då blir jag ledsen. Väldigt ledsen. Eller på hur det skulle kännas om jag miste en familjemedlem. Då blir jag också väldigt ledsen. Nu har jag ont i huvudet för all gråt jag hållit inne med. För jag kunde ju inte gråta där, eftersom jag skulle spela. Man måste bara samla sig, hela tiden. Och efteråt så är behovet inte lika stort lägre.

Nu ska jag äta ägg.

Å andra sidan...

...så finns det ju också nackdelar med att ha fyra husdjur.
Som till exempel att hitta en död mus på Rex filt, som ligger vid min sida av sängen, när man ska gå och sova. Blä, sa jag. Va? Sa Anders som låg och sov.

Jag säger det igen: Blä. (Efter det var jag inte lika intresserad av att tvinga Doris att sova i sängen, garderoben fick det bli). In i garderoben, Eivor! (Ni som sett Tre Kronor kan skratta nu).

Tre tokiga hjärtan

Chicko, Rex och Stella är idag, inatt och i morgon hos våra bästa hundvakter eftersom vi båda har långa, långa dagar. I kväll när jag kom hem var det väldigt tomt. Det tog mig flera sekunder att fatta att hundarna inte var hemma när jag klev in i hallen (nu sitter attentionwhore Doris och sliter i min tröja och slickar på mina händer, jävligt lätt att skriva då). När jag sen gick upp till övervåningen så väntade jag liksom att Stella skulle komma efter, för det gör hon alltid. Utan undantag. Men nej, ingen hund. Det är så konstigt. Hur har folk det som inte har djur? Herregud vad tomt. Tur att vi har fyra.

Den här bilden personifierar våra hundar ganska väl. Rex håller precis på att lägga sig till rätta, Stella ser allmänt snygg ut utan att hon vet om det, och Chicko, ja stackars Chicko. Hon gör inget väsen av sig, hon bara ligger där och försöker att vara så liten som möjligt, utan att säga nåt medan de två andra bufflar på och tar den plats de tycker att de behöver. Bara för att förtydliga så skulle jag inte ge mig ut på någon längre biltur med hundarna på det här viset. Vi brukar nöja oss med att ha två där bak. Men vi skulle bara till andra änden av byn. Att se hundarna i backspegeln var också en syn värd sitt pris.

Ja, våra fina, tokiga, knäppa, alldeles underbara hjärtan. Nu ska jag ta det fjärde hjärtat med mig upp och tvinga henne att sova med oss i sängen. Hon brukar föredra garderoben.

Header

Det hade varit så kul att ha en fin, personlig header. En som de riktiga bloggarna har. Men jag är så kass på det själv. Kanske ska jag anlita min vän Andreas att göra en. Det är han som gjort den jag har till musikbloggen. Den gillar jag en del.

Nu ska jag åka till mamma och tisdagsbasta. Jag undrar om jag har vätskebrist för mina händer blev plötsligt svullna. Det kan också bero på att jag hade rödvin i köttfärsgrytan, men seriöst, kan man vara så känslig?

Ruta ett igen

Alltså, jag funderar så det snart börjar ryka ur öronen och näsan på grund av överhettning på vad jag ska spela för jazzlåt med sjuorna. Jag letar och letar, provar alla möjlig sökord, till slut testar jag "jazz i klassmusiken", och vart hamnar jag?
Jo, på min egen jävla musiklärarblogg. Vad hjälper det? Jag vill inte spela C-jam blues igen för det var inte bra. Jag vill ha en låt med tre ackord och en text. Jazzig ska den vara, men inte för svår. Eller så vill jag jazza till en poplåt, men det är ju inte heller helt enkelt, har jag märkt.

Och jag har lektion med dem om 2,5 timme.

Jobbe!

Idag har jag jobbat. Det var roligt. Måndagar är min jobbigaste dag, det är bra att ha den i början på veckan när man är pigg och fräsch efter en ledig helg. Jag har fyra lektioner varav en är 80 minuter. Det var alltså kul att jobba trots att det var en hård dag. Då kan man nog säga att man trivs på sitt jobb!

På kvällen lagade jag en gormetmiddag i form av kycklingfile toppad med knaperstekt bacon och en god sallad och en god dressing till. Jag svängde även ihop några nötchokladkakor eftersom vi skulle få besök. Andreas, Johanna och Ida kom och hälsade på. Det var väldigt, väldigt roligt och nåt jag gärna gör om!

Varför ska ni bo så jävla långt bort?!

Guuuuud vilket tråkigt inlägg. Jag ska försöka blir roligare. I väntan på det: God natt!

Dag 7

Efter tjugo minuters överläggning och ett idogt studerande av den regntunga himlen beslutade laget att avvakta med jakten. Ingen kände nog för att återuppleva måndagens blöta.

Dag 6

Fikapaus vid öppen eld

Siikajärvi

Fest i hundgården!

...och utanför. Fast nog ser hon deppig ut...

Detta ska sen skavas, till skav

Kött, kött, kött hela dagen lång.

Dag 5

Idag fick Anders gå till skogen istället för mig. Han har gått hemma och väntat hela veckan, stackarn. Alla andra har varit på jakt och han har sällat sig till sällskapet och hjälpt till med vattenvärmning, slakt och styckning. Jag stannade hemma och gjorde det här:

 Jobbar

Jakten var klar mitt på dan, så då for vi och hämtade den här:

Snön kan komma nu...

Dag 4

Idag har vi delat kött i slaktbodan hela dagen. Jag har karvat och skurit om vartannat. Mest i älgköttet men även i mitt eget finger. Det är nu det är värt besväret. När frysen fylls med kött så betalar sig skavsår, svett, frys och björnskräck.

 Förklaringar till märkningarna:

Ful = stekbit som måste stekas i ugn för att bli fin och bra. Eller skäras till fint grytkött.

Fin = stekbit som kan användas till vad man vill, tex. stekas i ugn, skäras i skivor och steka eller grilla.

Tjusig = en tjusig, extra fin stekbit med fettet på rätt ställe som kan användas till vad man vill, kanske vid speciella tillfällen. 

Jag har även vägt bitarna och skrivit, så vet man hur mycket det är när man står där med huvet i frysen och funderar på hur mycket kött som behövs. Hans skulle nog garva ihjäl sig om han såg det.

Sen kom Andreas och hälsade på. Han är tillbaka för ett tag och det är så kul, så kul! Vi hade tacoorgie och det var underbart. Som ni ser så lchf-fuskade jag, för jag tog bröd. Det var inte riktigt en tacoorgie för jag blev inte så mätt att det enda som hjälper är att lägga sig raklång på golvet. Men gott var det!

Dag 3

Ett kort inlägg, för nu vankas det soffmys.

Idag har tänkt följande tanke:
Är det här så kul egentligen? Först svettas man ihjäl när man går till passet. Sen sitter man och fryser och önskar att jakten ska avblåsas så man får gå hem till värmen. Sen går man igen, ensam, ovän med gps:en, rädd för björnar, less på skogen, svettig som en gris. Då undrar jag, vad fan är det för mening? Men sen, när man sitter vid elden, berättar hur man gått, får stöttande tips, grillar en korv, ja då känns det rätt trevligt ändå. Så jag vet inte, känslorna är ambivalenta. Och att gå i skogen och på myren är inte som att gå på asfalt. Inte ett dugg. Jag har gått 3 km i dag. Det känns som tre mil. Prova gå på en norrländsk myr så ska ni ser hur lätt det är. Fy fan.

Det blev ändå två älgar idag. Vi nykomlingar sattes att ta hand om en av dem, gamlingarna fick vila.

 Vice jaktledaren, jaktledaren och älghunden

 Snyggare än så här är man inte

(observera bösspipan, coolt va?)

Basse, älghunden

Dag 2

Jag ska försöka skriva lite varje dag, om hur jag tänker och känner inför det här med älgjakt. Jag ska vara ärlig, så kan jag se om mina tankar och känslor förändras med tiden.

Idag har det inte regnat, så denna dag har varit en miljard gånger bättre än i går. Jag hade också jättenära till mitt pass. Det var bara ca 300 meter på en skogsstig och sen var jag framme. Det kändes skönt för mina skavsår.

Visst ser ni att jag lyssnar efter älgen?

Morgonen började med att jag nästan försov mig. Jag vaknade 05:23 och fick en chock när jag insåg att jag glömt att ställa klockan i går kväll. Det glömmer man ju inte! Herregud. Jag hann notera att jag hade ont i min högra knäled, var stel i axlarna och hade allmän träningsverk i benen. Anders, den bästa mannen i världen, klev upp med mig och gjorde frukost åt mig så jag kunde ägna mig åt att plåstra om mina skavsår och packa ner allt i väskan, som varit på tork under natten.
Jag var lycklig för att det inte regnade, och för att jag fick ett pass som det inte var så långt till. Morgonkaffet drack jag i bilen på väg till skogen så då var allt frid och fröjd.

Eftersom jag hade lättast att ta mig till mitt pass, så innebar det också att jag fick sitta ganska länge innan själva jakten började. Alltså då när hundföraren släpper hunden. Jag sysselsatte mig med att installera mig i tornet. Placera sittplatsen på bra ställe, kolla in skjutgångarna och i övrigt rekognosera platsen. Fullt upp. Sen kom utrop om att hunden släpps. Det är då det blir spännande! Oftast. Inte idag. Jag hörde inte ett skit. Inte ett ljud på en timme. Då började det bli tråkigt. Jag började dricka kaffe för skojs skull. Studera kartan. Kolla facebook i mobilen. Ja fy fan vad det var tråkigt. Sms:a med Anders. Fundera på att göra eld. Gjorde ingen eld. Nånstans här började jag förlika mig med tanken på att det inte kommer att hända nåt. Att jag får sitta här tills klockan fyra då vi ger upp för dagen. Så då blev jag lite lugn i min själ. Men efter ytterligare en och en halv timme sms:ade jag lillebror för att höra om han hört nåt eller sett nåt. Nej då, ingenting.
Men ungefär då började det hända saker. Hunden hade nåt spår, fast jag inte hade hört den. Men, de stack och sen bestämde de att allt var klart för dagen. Vi for till kojan och fikade och sen for vi hem.

Jag har inte sett nån björn i dag heller och jag hoppas jag slipper det i fortsättningen.
Adjö.

Dag 1

Igår hann jag inte blogga. Jag hann inte ens kolla min mail. Jag var inte på Internet på hela långa dagen. Nu ska jag berätta vad jag gjorde i stället.

Klockan fem ringde klockan och då klev jag upp utan snooze. Åt ägg och extra mycket bacon, blev mätt. Och så vidare och så vidare.
Sedan vandrade jag på en myr i många timmar för att hitta mitt pass. Det visade sig att det var en lång omväg. Jag trampade i ett myrhål och sögs fast med foten, fick in vatten i skon. Blev alltså väldigt blöt. Blöta skor och blöta strumpor + lång promenad = skavsår. Hittade till mitt pass. Hade inte så mycket tid att tänka på björn. Satt och frös i ungefär 1,5 timme innan det var dags att gå tillbaka till bilarna för att storebror skjutit älg. Tre stycken, råkade det bli. Gick tillbaka till bilen, tog en kortare väg.

Kvällen tillbringades i slakthuset där även jag, med mina bara händer, hjälpte till att flå älgen och putsa köttet.

Jo, just det. Det regnade hela dagen. Vet ni hur blöt man är efter en hel dag i regn? Jag var blöt både från insidan (svettig efter myrpromenaden) och från utsidan (regnet). Mamma bjöd på köttfärssoppa och bastu. Det var gudomligt.

Dan före dan...

I morgon ska jag på mitt livs första älgjakt. Inte riktigt, för jag har varit med förut, men i morgon ska jag gå själv ut i stora skogen, med skogsryggan och bössan. Jag ska med hjälp av gps:en hitta till mitt pass. Sitta där och lyssna på den ljuvliga tystnaden (detta ser jag mest fram emot av allt), och vänta på att se en älg. Om jag ser en älg som är skjutbar så ska jag rikta bösspipan mot djuret, osäkra och trycka av. Är det tänkt.

Nu kanske en del tycker att jag ska ut i skogen och döda oskyldiga djur. Så kan man ju se på det om man vill. Men faktum är, de älgar som inte dör av ett skott i hjärtat, dör förmodligen en längre och plågsammare död på vägen, där det också är stor sannolikhet att du eller någon närstående är inblandad. Med en krossad vindruta, en ihoppressad front, eller kanske en sladd ner i diket och så volta några varv.

Jag känner inget dåligt samvete för älgjakt, det har varit en naturlig del av mitt liv, hela mitt liv. Sen vet jag inte hur det blir när älgen väl står där framför mig, om jag verkligen kan skjuta. Det får vi se den dagen. Jag tror inte att det är nåt problem. Men man vet aldrig. Jag vet i alla fall att jag inte kommer att smälla av det första skottet om jag inte är väldigt säker på att träffa bra.

Dagen kommer att handla om förberedelser inför detta:
- Kl. 12.00, möte med laget hos min granne som är och orsaken till att jag får gå ut och jaga hela denna vecka.
- Packa ryggsäcken med allt som kan behövas.
- Prova gps:en lite till.
- Prova radion och hörselkåporna lite till.
- Leta fram en orange keps hos mamma och Gunnar, så jag syns i skogen.
- Ta fram torrköttet på tining. NU.
- Baka äggmuffins, som man kanske kan ta med sig till skogen.
- Dammsuga. Har väl inget med jakten att göra, men det behövs.

Jag ska även bjuda på en bild på mig som jägare, någon dag.

Tänk om jag möter en sån här?

Mysmorgon

Beskriver den med en bild och några ord:

Lägg sedan till Svenska Hollywoodfruar och tre sovande hundar.

En härlig start på dagen.

PS. Gårdagens ledsenhet försvann i bastun.

Inuti

Jag har gråt inom mig. Jag vet inte varför. Så fort det dyker upp minsta lilla tillfälle så kommer den nästan ut. En film, en tanke, nåt sånt.
Jag tänker ledsna tankar, som att någon som står mig nära skulle dö. Då vill jag gråta. Sen säger jag till mig själv att skärpa mig, för det har ju inte hänt, och så blinkar jag bort den där vätskan i ögonen som inte ännu hunnit bli en tår. Barn brukar gå igenom en sån här tänka-på-döden-fas. Kanske missade jag min och tar igen det nu?

Om jag förstod orsaken till detta skulle jag göra nåt åt det. Men jag förstår inte. Då och då i mitt liv, har jag tänkt, eller väntat, eller förväntat mig att nåt hemskt ska hända, för jag har det alldeles för lätt, alldeles för bra. Jag är rädd för att straffas med ett bakslag värre än värst, för att jag haft det så bra. Men alla människor kanske inte drabbas av hemska saker som svek och sjukdomar?

Nästa fredag ska jag spela på en begravning. Det är för en omtyckt, engagerad, godhjärtad människa som jag inte kände så väl, men som många, många andra har känt. Han var lärare. Hans 16-åriga son har förlorat sin pappa. Han har anledning att gråta. Det kommer nog att bli rätt jobbigt, kan jag tro.

Jag har ingen lust att laga mat. En restaurang i Anttis hade inte suttit fel just nu.

I postlådan

Där fanns idag denna bok. Jag fullkomligt hatar namnet på den och tänkte bojkotta den på grund av det. Sen läste jag en bra recension åt den och bestämde mig för att svälja stoltheten. Den är bra, allt ser gott och fint ut och jag börjar längta efter att skriva nästa veckas matlista. Men varför ska den heta lchf för tjejer? Varför?

Published with Blogger-droid v1.7.4

Bögmusik

Idag hade jag en grupp med sjuor. Vi lyssnade på Rhapsody In Blue, som är en tidig jazzhit. Då sa en unge: Vilken bögmusik.
Då sa jag: Är det?
Då blev han lite generad eller nåt, det var nog inte meningen att jag skulle höra det. Då sa jag att vi någongång ska ha en lektion om "bögmusik".
Spela bögmusik nu! sa nån annan.
Jag kan inte, sa jag, jag vet inte vad det är. Det är därför vi måste ha en lektion om det. Det här är ju tydligen bögmusik, fortsatte jag eftersom Rhapsody In Blue gick i bakgrunden.

Det ska bli en synnerligen intressant lektion. Det passar också väl in i nya kursplanen där det ska handla om "musikens funktion för att markera identitet och grupptillhörighet i olika kulturer, med fokus på etnicitet och kön". Det vore också kul att få autentiska musiklistor från mina bögvänner att visa/spela, så kan man se hur fördomarna stämmer överrens med verkligheten. Gud, vilken bra idé.

Man ska tillvara på elevernas intresseområden, har jag lärt mig.