När blicken slocknar

För ganska precis nio år sedan tvingades jag ta beslutet att skicka mina båda katter Saga och Oliver till katthimlen. Jag hade levt i förnekelse allt för länge och pressen från mina vänner tillika roomies blev till slut för stor. Ingen ville leva i ett hem som ständigt lurande med stora kattkissfläckar här och var. En dag följde mamma med mig till veterinären och den slutgiltiga vilan för de två.

Jag glömmer aldrig, aldrig ögonblicket då jag såg livet försvinna i Olivers ögon. Först fanns det där, sedan var det plötsligt borta. Det ögonblicket vill jag aldrig mer uppleva.

I går var dagen då vår förbannade älskade odåga Stella fick sälla sig till Chicko, Busan, Hippo, Kairi och alla de andra i hundhimlen. Beslutet har inte varit lätt. Jag har gråtit både en och tre gånger och den fjärde är på gång nu, känner jag.
Orsakerna är många och jag vill inte gå på dem här. Minuslistan kan göras lång, men trots detta har vi älskat denna hund och beslutet har varit svårt. Hur hemskt det än låter så känns det ändå rätt. Jag tror att Stella hade men från sin tid som valp, problem som inte vi rår på. Problem som hon hade behövt Caesar Millans hjälp för att klara. Stella kunde gå in det som han kallar "red zone", vi har gjort vårt allra bästa som vi bara vetat hur vi ska göra. Vi har lagt ner själ och hjärta, blod, svett och tårar på denna hund och för att hon skulle bli bra skulle det krävas dubbelt så mycket av allt. Vi har inte den tiden. Det är inte heller rättvist mot henne. Vi har ändå förlängt hennes liv med ett år, och det har varit ett bra år för henne. Hon har mått bra. Hon var och kommer nog alltid att vara en av de absolut vackraste, välbyggda, snyggaste hundarna jag nånsin sett. 

Stella, i annonsen på Blocket

Lycklig, lös hund!

Stella och den bästa hussen en hund kan få

Säg mig den hund som slår denna skönhet!

När jag fick ta bort katterna hade jag dåligt samvete i månader efteråt. I min lunarblogg avslutade jag inläggen med ett "förlåt". Så känner jag inte nu. Beslutet var noga övervägt, det var taget en gång och sedan ångrat igen. Hon fick två veckor till. Men jag vet att när snön kommer, då kommer hon att vara saknad, då kommer jag att sakna mitt hundspann.

Det jag vet nu, är att vår vackra, fina Rex kommer att få den tid och uppmärksamhet han förtjänar. För det är verkligen världens finaste hund! (Näst efter Chicko förstås).

Stella, tack för allt du lärt mig! Tack var dig har jag blivit hårdare och envisare, en starkare människa och en bättre lärare. Och en ännu bättre hundägare, förstås.

Vårruset 2012

Idag har mitt lag och en massa andra bekanta och obekanta sprungit vårruset i Luleå. Själv har jag lidit av äggstocksvärk igen. Funderar på att uppsöka läkare alternativt barnmorska för detta.

Jaha. Efter sin enastående prestation (mitt mål var att komma i mål) så får de avnjuta en trevlig picknick i goda vänners lag. Dessutom är det jävligt fint väder idag. Ja, jag är skitsur för att jag inte kunde vara med.

Nu ser jag en gök utanför fönstret! Den kokkoar! Undra vilket väderstreck det är? Fan. Södergök = dödergök. Äsch, jag väljer att inte tro på det.

Nu ska jag roa mig med the Sims ett par timmar innan jag ska sova.

Att ta det lugnt

Idag har jag äntligen lyckats ta det lugnt och sitta stilla. Sov till tio. Åt frukost och spelade sims i ett antal timmar. När jag ledsnade på simmarna så satte jag mig i soffan framför tv:n med virkningen.

Detta har resulterat i att jag inte behövt ta värktablett sen morgonen. Det är bra. Däremot har jag lite ont i nacken, men det är nog pga ovanstående beskrivna aktiviteter.

Så fort jag rör mig kommer dock huvudvärken i bakhuvudet. När jag reser mig får jag lätt yrsel. Så vi får väl se hur detta utvecklar sig, eller avvecklar sig, förhoppningsvis.

Nu börjar det bli sovdags. God natt!

Sjukskriven = spela The Sims

Kom just på att nu är ju ett ypperligt tillfälle att nörda ner sig med The Sims tills ögonen bli fyrkantiga. Även om jag läste nånstans att man inte ska anstränga ögonen när man fått hjärnskakning. Men vadå? Ska jag ligga ner och blunda i en vecka? Snacka om att bli störd på riktigt. Det går ju inte.

Huvudvärken är något otrevligare i dag än igår. Tror det är för att jag har svårt att vara helt stilla. Helst ska man ligga horisontellt också, enligt min moster som har ett helt arbetsliv inom vården bakom sig.

Rex fick komma hem igår, Stella är kvar hos hundvakterna. Vilda hundar kan man inte ha hand om när man har skallskada. Men tama, snälla, hundar som Rex går bra. Dock kände jag att jag ej ska gå så mycket, ty det påverkar huvudet. I går nös jag. Det gjorde fruktansvärt ont!

Dessutom är det strul med husflytten. Blir kanske ännu dyrare än vi tänkt och det går inte. Nå, det löser sig, men en annan skulle ju få huvudvärk av mindre...

I framtiden om någon tycker jag är trög eller korkad, så kan jag alltid skylla på att jag slagit i huvet. Bra va?

Tur i oturen - på riktigt

Hur börjar man? Jag har haft sån tur, sån ofantlig tur. Eller tur i oturen ska man kanske säga.

Det hade regnat hela torsdagen och halva fredagen. Vi var båda lediga för det var Kristi Himmelsfärdshelgen och Anders hade ledigvecka. Hundarna var rastlösa och våra humör var inte på topp. Jag tyckte att vi borde gå ut och testa nya hundkärran, bara för att göra något och få lite frisk luft. Bra idé tyckte Anders. Han körde och jag cyklade bredvid. Det gick jättebra, vi tog bara en kort runda på knappt två kilometer. När vi var nästan hemma så var hundarna trötta så jag tänkte att jag kan prova någon annan dag. Jag var liksom nöjd med min cykeltur. Anders frågade om jag inte skulle prova ändå? Hundarna var ju så trötta. Ja, tänkte jag, lika bra att passa på nu när Anders är med.

Jag satte mig på kärran och vi körde mot Siikavaara. Det gick väldigt bra! Vad kul, tänkte jag, att det funkar så här bra! Så ska man ju aldrig tänka. I samma stund ser jag två-tre ljusa fåglar lyfta ca 100 m framför oss. Jag ser hur Stella spetsar öronen och känner hur hon ökar farten. Hon blir i denna stund jakthund istället för draghund. Det enda jag tänker är: Inte ner i diket!

Jag hör Anders ropa och säga att jag ska titta på honom. Jag fattar att nåt har hänt och att jag måste tala om för honom att jag lever, att han är orolig. Men det kommer bara ljud ur min mun. Gråt av smärta och chock, tror jag, så här i efterhand. Anders får upp mig på hundkärran och hundarna drar hem mig. Jag har ont i nacken och håller handen som stöd hela vägen. Enligt Anders frågar jag "Vad hände?" Han svarar och förklarar, jag frågar igen, han svarar och förklarar. Han sa att det var som i filmer när de tappar minnet och blev rejält orolig. Jag tror han sa att jag nyss frågat det, kom jag inte ihåg det? Då blev jag orolig själv och började fundera på vilken dag det var. Jag ville inte fråga för jag ville inte göra honom mer orolig. I mitt sinne kom jag underfund med att det var fredag för i går var det torsdag och vi hade långhelg. Jag kunde inte komma på vad det var för datum och när jag kom in fick jag fråga vad klockan var för jag kunde inte minnas vilken tid på dygnet det var.

Ambulansen kom efter ca 40 minuter. Jag fick morfin som smärtstillande och de satte på mig nackkrage. Jag kräktes av morfinet och fick sedan antikräkmedel för att jag inte skulle spy mer. Tillåt mig älska morfin och antikräkmedel! Gud, vilken välsignelse! Vårdarna hette Ylva och Sven. Hon var så snäll och fin och bra och omtänksam och jag kände mig så trygg trots att de spände fast mig på en sk. spineboard (för att stabilisera ryggen). De körde i ilfart direkt till Gällivare och jag förstod nog inte då hur allvarligt detta kunde vara. I efterhand har jag fattat. De visste ju inte hur skadorna var. Jag hörde Ylva be Sven att "köra på", vi fick stanna tre gånger för att jag behövde kräkas, och sen sa hon "vi kör på". Jag tror att hon oroades över att jag hade så kalla händer och dålig syreupptagning. Jag fick syrgas och ville sova, men det fick jag inte. Jag koncentrerade mig på att andas, bara för att ha nåt att tänka på. I detta läge tänkte jag inte på i vilket tillstånd jag befann mig, för det kändes så tryggt. Anders körde efter i vår egen bil och hade svårt att hänga med bitvis.

I Gällivare klippte de upp mina tröjor och undersökte rygg och nacke och jag skickades iväg för skiktröntken på huvud och nacke. Att ligga fastspänd inne i en röntkenapparat och vara lätt illamående var inte så skoj, men sköterskan sa med sin lugna sjuksköterskeröst att det bara var att säga till om jag mådde dålig så ger hon genast mer antikräkmedel. Jag blundade, och koncenterade mig åter på andningen och det hela var över på en liten stund. De skjutsade ner mig på intensiven och där fick vi vänta på svaret. Jag förväntade mig inget annat än orden "Det ser bra ut, ni kan åka hem".

När den unga, trygga läkaren Torgny sedan kom och berättade att jag hade ett hål i skallbenet och att han skickat plåtarna till neurokirurgen i Umeå för att avgöra huruvida de skulle bli operation eller inte tog jag det med ro. Säkert för att jag var rätt morfinpåverkad. I det här läget tror jag att mina anhöriga var mer oroliga än jag själv. Själv funderade jag på hur vi gör med bilen om det blir så att jag flygs till Umeå, jag ville ju att Anders skulle följa med. Nå väl, en stund senare kom beskedet från Umeå - ingen operation. Skönt. Läkaren gav mig strikta order om vad jag ska göra, eller rättare sagt, inte göra, de närmaste tre månaderna. Inget VårRus på fredag med andra ord.

Jag fick ligga kvar på intensiven den natten och hela nästa dag. Och jag måste säga att jag är då så nöjd. Jag har blivit väldigt väl omhändertagen, och Anders med. Vi har fått mat, kaffe och sovplats. De har svarat på våra frågor och bara varit där och vaggat oss in i trygghet. Sen att jag var dum i huvet och inte bad om smärtstillande innan jag gjorde är ju en annan sak. Jag sov väldigt lite den första natten och dagen efter ville jag gråta av trötthet. Mitt på dagen, efter den osmakliga lunchen, kunde jag äntligen sova drygt en timme. Det var härligt. På eftermiddagen röntkade dem igen och sa att det såg bra ut. Jag fick säga hej då till de fina sköterskorna på intensiven och flyttas till en annan avdelning där jag kan säga att jag drog ner medelåldern rätt rejält. Jag fick duscha och sedan sova en lång natt och bli serverad smärtstillande till frukost. I går förmiddag blev jag utskriven. Det var så skönt. Jag längtade efter Anders och ville verkligen hem. Den här läkaren förklarade det så som att skallbenet är va 5 mm tjock, och där jag slagit i så har det tryckts in och ära ca 2 mm. Åk hem, ta alvedon som smärtstillande, sa han och tänkte säga hej då. Jag blev ju lite förvirrad efter de här olika buden och frågade om både sjukskrivning och de här med att inte anstränga mig fysiskt på en månad, varpå jag fick svaret att jag är ju inte någon elitidrottare, men att jag inte ska ta ut mig helt och hållet. Jag förstår fortfarande inte hur det ser ut i skallen, men tänker att jag får känna efter och lyssna på kroppens signaler.

Kroppens signaler just nu, säger åt mig att inte göra några hastiga rörelser och att inte böja huvet neråt. Jag äter Aledon var fjärde timme men går ändå omkring med en ständig huvudvärk.

Jag är rädd för att någonsin köra med hundarna på barmark igen, och klarar jag inte det så kommer vi inte att kunna behålla båda. Så förutom att jag har fysiskt ont så har jag några psykiska hinder att ta mig förbi också.

Hans har undersökt diket och hittat en enda sten på hela sträckan. Hur stor är sannolikheten att jag just nu körde utan hjälm, och att jag just den gången slår i den enda jävla stenen som finns!? Det är så konstigt. Nå väl, jag tror att det finns en mening med allt som sker och hade vi åkt till Berlin som planerat så hade nåt hänt där, hade vi åkt till Bea som vi tänkte sen så hade nåt hänt där. Det är vad jag tror. Jag tror inte man kommer undan vissa grejer.

Jag är i allafall så glad att jag det gick så bra. Fy fan, det hade kunnat gå så mycket värre. Så väldigt  mycket värre.

Sensmoralen i sagan lyder: Använd hjälm! 

Middag!

Idag blir det pizza till middag. Den här bottnen borde alla prova. Linfrön, sesamfrön, bakpulver, fiberhusk, ost, ägg och keso. Bara nyttigheter! Inget jäsande eller slabb, bara att röra ihop och smeta ut.

Må bra!

Detta är kanske inte någon elitprestation, men det hindrar inte mig från att känna mig bäst i världen just nu! Och det är väl det viktigaste? Nu, värma bastun. Det är hundra år sen jag bastade (hundra år = två veckor).

Skam den som ger sig!

Tänkte både Doris och Jamas och gav sig inte. Stella väckte mig halv sex, jag beslutade mig för att fortsätta vara vaken så det blev frukost och nyhetsmorgon i soffan. Rätt skönt.

Sämsta bloggbilden evvah

Men när jag såg mig i spegeln utbrast jag: fan, vad färgglad jag är! Och tyckte att jag ville dela den upplevelsen med er. Blir man inte glad när man ser mig, så säg!

Nya springskor!

Gick till sportaffärn för att prata om åtgärder för min blåsa. Det slutade med att jag köpte helt nya skor. Hoppas fan att de är bättre och nu jävlar ska här springas! Förstår ej varför jag börjat svära så mycket.

Nöjd men lite sur hurtbulle

Igår tog jag en gåjoggingtur med Stella.
Det gick skiiiiitbra (och det är därför jag är nöjd) ända tills jag började få en blåsa på foten (och det är därför jag är sur) efter ca halva rundan. Jag hade vilja och kapacitet att fortsätta springa men så gick det inte för blåsjäveln! Jag är arg och revanchsugen.

Så här glad var jag innan blåsan

Och anmäld till Vår Ruset 2012 i Luleå.

Nu jobbe. Hej.

Bakom Kulisserna 2012

Ni är vi igång så ni kommer inte att se mycket av mig här eller på andra sociala nätverk den här helgen. Klockan är nu lite över åtta och snart ska jag bege mig till Pajala och fortsätta detta fantastiska projekt. De gamla goda minnena haglar över en hela tiden. Särskilt påtagligt blir det för att vi återigen är på Folkets Hus. Herregud så mycket kul vi haft där. Jag är så hemma på stället att jag tar av mig skorna när jag kommer dit.

I år är jag ledare för teatergruppen. Har varit lite nervös för det i veckan, helt i onödan eftersom det där ju sitter i ryggmärgen, det är jag säker på.

Så, nu laddar jag för en hetsig, intensiv rolig dag! Hoppas ni får lika kul som jag, men det betvivlar jag starkt!

/Alma - galen, glad och lycklig

Om äggstockar

Det här inlägget kommer att handla om mina äggstockar, så den som inte vill läsa om det kan sluta nu. Jag tänker skriva det här för att detta, som så mycket annat som handlar om kvinnans nedre regioner, inte pratas om. Kanske kan jag hjälpa någon stackare som googlar på "ont i äggstockarna", om inte, så jag kan upplysa läsare om detta. 

Hur det känns
Jag minns inte när det hände första gången, kanske var det på gymnasiet, kanske var det redan på högstadiet? Det som händer är att jag får en otrolig smärta i nedre delen av buken. Det sitter så lågt och så långt in så det känns som att det är nere i röven. Det är en molande värk, jag är öm både inuti och utanpå, och jag brukar säga att "det känns som att allt sitter löst där inne". I intervaller kommer megakramper som känns ungefär som att nån kör in en påle i röven (eller som jag föreställer mig att det skulle kännas, jag vet tack och lov inte). Det gör med andra ord jääääävligt ont. När dessa kramper kommer kan jag varken andas eller röra på mig. Bara stå till och vänta på att det går över.
Om man där emellan försöker fisa, skita eller pissa kan man räkna med att det gör ungefär lika ont. Du behöver ju slappna av för att göra de grejerna, och det är nästan omöjligt för det krampar så. När jag sitter ner ömmar hela sittmuskulaturen i buken, när jag går känns det som att det skramlar inuti. När jag ligger ner känns det helt okej. Det här kan komma när som helst under vaken tid på dygnet, och håller oftast bara i sig den dagen. Tre gånger har det hållit i sig längre, i dag är en sån dag.

En känsla av skam
Det här händer lyckligtvis inte ofta. När jag gick på gymnasiet minns jag att jag fick så här ibland, jag vågade inte säga nåt åt nån utan led i det tysta. Fortsatte leva mitt liv som vanligt, gick i skolan, på teaterrep och så vidare. Om det gör ont att fisa kan ni tänka er hur känns att spänna sig för att hålla in en fis. Jag kan inte fatta att ingen märkte att nåt var fel. Jag vet inte varför jag inget sa, jag skämdes väl för att jag inte visste vad det var. För att det var pinsamt att prata om de delarna av kroppen, kanske. Hade vi haft en ungdomsmottagning hade jag kanske gått ditt.
I efterhand kan jag bli lite arg, för att jag inte vågade säga nåt. För att folk i allmänhet inte pratar om såna här saker. Varför? Äggstockarna är ju en del av kroppen precis som fingrar eller ben. 

En dag kom detta på tal med min mor. Det visade sig att hon upplevt precis samma sak, men teorin var att det var för att hon blivit kall. Nå, den fick hålla. Skönt att veta vad det var och hur man kan undvika det. Gissa om jag aktar mig noga för att bli kall!

Att äntligen få ett svar
När jag gick på folkhögskolan, och var 20 år gammal, fick jag detta igen. Den gången gjorde det nog ondare än någonsin för det slutade med att jag fick med mig en vän och vi åkte till akutmottagningen. Där fick jag träffa en läkare som sa att det alltid är oroväckande när så här unga tjejer kommer in med buksmärtor. Jag försökte förklara hur det kändes, och att ta de orden i min mun som jag använt här ovan var inte helt lätt, men jag försökte. Han såg oförstående ut. Jag fick vänta på en annan läkare och sedan lägga mig i en gynstol för första gången i mitt liv, livrädd att råka fisa (gynstolar är ju ultimat fisställning!). Han kände och klämde och jag sa när det gjorde ont.
Han kom fram till att det nog var sk. chokladcystor, och att en sådan spruckit. Ofarligt, men obehagligt. Det visade sig sedan att även en av mina mostrar haft stora problem med detta, och mycket riktigt är det ju genetiskt och inte alls så ovanligt man kanske tror.

En cysta är en vätskefylld blåsa, som till höger

Det var otroligt skönt att få ett svar på vad det egentligen var som hände, även om jag inte förstod så mycket just då. Har sedan googlat mig till mer vetskap. Läs här till exempel.

När jag nu får så här så kan jag säga "jag har ont i äggstockarna", jag kan också på ett bättre sätt förklara hur det känns och jag kan veta att det går över snart. Jag vet också att ingenting hjälper för att ta bort smärtan. Det kan lindra att ta en hutt. Sprit. Jag gjorde det igår och det var så fasansfullt äckligt så jag nästan kräkts, fan vad jag hatar spritsmak! Hutten var ganska stor och efter en kvart kände jag hur jag blev dåsig och avslappnad och bestämde mig för att gå och sova. Idag är de värsta kramperna över, men jag är fortfarande väldigt öm och så fort jag börjar röra på mig blir det värre. Därför sitter jag still, hemma, framför datorn. En annan sak som också lindrar lite är att hålla sig varm, vira en filt runt, ta ett varmt bad men bli för guds skull inte kall!

Det här är mitt perspektiv. Nu ska jag ge mig ut på nätet och se om jag hittar fler personliga berättelser av detta slag. Jag hoppas det.