Min favoritbloggerska Egoina och hennes kille har gjort slut. Jag tror jag skulle dö om jag och Anders tog slut.

Minnet bleknar så fort....

Det är dags att skriva ur sig nu, för minnena bleknar så fort och jag vill ha dem kvar i tid och evighet.
Första gången jag träffade Chicko bodde hon med mamma och Gunnar. Jag vaknade en lördag och gick upp till köket. När jag öppnade källardörren stod där en bedårande liten varelse med alldeles för stora öron. Hon var då ungefär fyra månader. Fem år senare flyttade hon med mig till Pajala och blev en i gänget.

Hoja. Det finns så mycket att säga om min Gris, men jag har ändå inget att säga. Det finns ju inte ord för vad hon gjort för mig och betytt för mig fast jag inte riktigt fattat det förrän nu.
Att hon följt mig på resan till vuxenvärlden. Hon har tvingat mig upp ur sängen när inget annat gjort det. Hon har slickat mina tårar och med henne har jag aldrig, aldrig känt mig ensam. Hon har vaktat och skyddat mig i Stora Staden och i Mörka Skogen. Det var liksom vi, jag och Chicko. Det var vi som packade väskan och reste iväg till släkt och vänner.

Chicko har jobbat både på camping och på kollo och charmat alla som kom i hennes värld. En del sa att hon var vacker, en del att hon var ful. Jag säger att hon var bäst, roligast, vackrast, fulast, mjukast, sötast. Hon hade ungefär en miljard ansiktsuttryck och man kunde verkligen läsa henne. Här kommer några:

En i gänget, verkligen. Hon hade en egen röst, och även ett ledmotiv. Hon hade en personlighet som fick hjärtan att smälta.

Jag är glad att allt gick snabbt, och att hon fick lindring under det onda, och att det onda snabbt gick över. Jag är ledsen att jag inte var där, men kanske var det meningen? Kanske visste hon och väntade, så hon skulle slippa känna min sorg. Vem vet? Min kloka, kloka vakthund.

Nå väl. Vila i frid, mitt hjärta. Jag ska snart ordna en sten till din plats. Tack för allt du gjort för mig.

Bloggen dog med Chicko...

Jag har inte skrivit på länge. För att jag vet att nästa gång jag skriver så måste det handla om Chicko. Eller måste och måste... Jo. Det måste det. För blogglivet kan inte gå vidare som om inget har hänt utan att jag skrivit om att Grisen lämnat jordelivet.

Jag drar på det för att jag inte har ork och energi till att faktiskt sörja. För att jag vet att när jag väl börjar skriva så kommer det att göra ont. Det gör det redan nu, men jag ska inte fortsätta. Inte idag. Hon var inte bara en hund, så ni vet.

Det känns lite som att hon bara är nånstans och snart kommer hem igen. Och det kan väl få kännas så ett tag till, tänker jag.