Varför människan inte vill vara singel

Under den gågna veckan har jag förstått varför människan strävar efter att ha en livskamrat och en familj, eller åtminstone en flock. Och det är för att om man blir sjuk, eller mår dåligt på nåt sätt, så blir det så mycket jobbigare om man är ensam. Alltså, även om man har familj och vänner som finns på håll, så är det inte samma sak som att ha nån hos sig, som kan utföra markarbete. Någon som tar hand om en och ser till att man har det så bra man kan även om man mår dåligt. Som lagar mat när man ligger i sin säng och svälter, och samtidigt fryser för att man har feber, som sen han diska, och se till att tvätten blir vikt. Och bara krama en och säga: Det blir bra. Och hålla med om att det mest synd om mig i heeeela världen efter att man fått vänta på akuten i fem timmar och sen gett upp för att man är så trött så man bara vill gråta...
Och hålla om en när man ska sova igen, men fryser åter igen. Och säga: Nä, nu går du till läkaren! För ibland fattar man inte det, fast man fattar det. Man tycker inte att man har tillräckligt ont.
Och när man för fösta gången i sitt liv, känner att man inte orkar göra någonting överhuvudtaget, så kan han bara säga: Ska jag göra det? Vill du det? Så behöver jag bara svara ja och nej. Och sen göra det som jag måste göra. Tex gå å duscha. Som nu är fallet.
Nu orkar jag inte ens skriva mer. Hoja. Hoja är väldens bästa ord. Tack för att det finns.
Jag ska försöka samla kraft att gå å duscha, för jag är inte fräsch...

"Att säga man istället för jag är att fly från sina egna känslor" ur: Dotter av Tove Alsterdal

Kipeä!

Idag mår jag relativt bra, om man jämför med i går kväll så mår jag väldigt bra. Så länge jag bara håller mig lugn, dvs inte går omkring å gör en massa saker. Sitta still så gott det går. Bra. Så kanske jag slipper uppsöka vård, och sitta i väntrum åtta timmar innan de kan ta sig an mig. Hoja. Hur still jag är ska vara så måste jag nog fara till affärn, men dit kan jag ta bussen (fördel med Stockholm, man kan åka buss fast det bara är två km). Jag borde också passa på att plugga lite när jag nu är pigg. Jag tror jag gör det snart. Håller på och läsa en intressant bok om särskillnader mellan könen i klassrummet. Sen måste jag läsa nåt som heter "Det pedagogiska kulturarvet" och det kan väl vara intressant, men på grund av en extremt tråkig föreläsning av författaren av boken så känns det som att boken ska vara lika tråkig.
Nå, kanske ska jag klä mig lite anständigt. Om jag ids. Hoja... jag är lat nu. Eller.. nä, jag vilar, jag kurerar mig.

Hej då...

Dagen, helt enkelt!

Oj herregud! Nu har jag verkligen imponerat på mig själv med min förmåga att plugga/studera/läsa.
Jag är gravt imponerad av att jag har läst konstant sen kl halv fyra till nu: halv tio. Utöver det har vi idag hart en trevlig gruppredovisning där min grupp gestaltade en analys av Fem myror är fler än fyra elefanter ur ett hermeutiskt perpektiv, sedan hade vi äran att gå på den tråkigaste föreläsning i världen! Det borde vara förbjudet att föreläsa om man är så där tråkig! Har man inte visat att detta är intressant de första 15 minuterna så kan man räkna med att åhörarna börjar pyssla med andra saker, som tex; hänga gubbe, läsa andra böcker som ska vara klara i morgon, sova, prata om helgens fester mm, samt att de som skrivit på närvarolistan drar i "benstäckaren". Ni ser, ingen skillnad från gymnasiet! (Observera att jag satt kvar till slutet).
Nå, det tillhör inte vanligheterna att jag måste sätta mig å stressplugga kvällen innan, men en trevlig lördag som övergick till en extremt otrevlig söndag gjorde att mitt pluggande inte blev som jag planerat. Jag vet inte varför min kropp straffar mig på detta grymma sätt, är det inte det ena så är det det andra! Ska det nånsin gå en dag utan fysiska besvär?? Jag bara undrar. Hur ska jag må om 40 år när det är så här illa redan. Voi fan.

Ja. Det var väl det! Heippa!

Huvudrollen i mitt liv

Jag vill bara en sak, och det är att få kunna göra vad jag har lust med utan att någon ska känna sig sårad eller sviken eller dylikt. Jag gör så gott som ALDRIG något för att såra en annan människa. Det är det värsta jag vet, och jag försätter mig själv ofta i knipor för att jag inte vill såra någon. Dock har jag lärt mig att det inte är så nyttigt för min hälsa, därför har jag börjat sätta mig själv i främsta rummet. Det är ju jag själv som är huvdrollen i mitt liv. Man vill alltid att det ska gå bra för huvudrollen, så egoistisk är människan. Därför strävar man efter att få sig själv att må bra och leva ett drägligt liv. Förstås utan att bryta mot lagar eller medvetet såra andra.
Det är egentligen bara det jag vill ha sagt...

Mr. Perfect

Kriterier för Mr. Perfect, utan inbördes rangordning.

-Har inget emot att bo på landsbygden.
-Tycker om att laga saker, snickra, osv.
-Är även bra på det (läs: händig)
-Tycker om naturen.
-Tycker om djur.
-Hyser en önskan om att gifta dig.
-Vill ha 3-4 barn.
-Klarar av att lyssna på ett idogt hårbottenskliande, spec. nattetid.
-Orkar lyssna på mina reumatiska besvär.
-Är beredd på att ta hand om en gammal ledbruten gumma om ca. 50-60 år.
-Jagar älg eller annat gott kött.
-Blir inte svartsjuk på mina manliga vänner.
-Ringer inte för ofta till min telefon.
-Fäller ner toaringen efter toalettbesök.
-Vill bo granne med min bästa väns familj, samt:
-Vara/bli bästa vän med hennes karl.
-Har inget emot att ha huset fullt med nära och kära ibland.
-Hälsar gärna på min familj i Anttis.
-Går inte på krogen varje helg.
-Vet om att kvinnor både fiser och bajsar (dvs klarar av dålig lukt).
-Har åtminstone ett litet hum om hur han ska klä sig bland folk (hemma går det bra med flanellskjorta och långkalsonger).
-Diskuterar gärna personlig utveckling och psykologi.

Okej, jag ger mig. Listan kan göras oändligt lång. Frågan lyder: Finns denna man?
Hur mycket måste jag stryka? Eller hur mycket är jag beredd att stryka när jag träffar någon som det KÄNNS bra med?
Träffar jag någon sån? Säger det klick en dag?
Jag tror att jag ibland tror att jag ska gå på stan eller åka tunnelbana och plötsligt finns det bara där! Kärlek.
Men det fattar jag ju, att det går inte till så. Det kan verka lite som att jag har fötterna på jorden, men huvet ovanför molnen ibland. Vad lång jag måste vara då. Väldigt lång. Jag vet hur saker är, ändå svamlar jag om hur jag skulle vilja ha det.

Nä. Nu ska jag sova. Med min snarkande hund.

PS: Det gör inget att Mr. Perfect snarkar. DS

Ekonomi

Tänk att det är så lätt att slösa pengar. Speciellt om man tar sig i till stan. Åker jag bara mellan hem och skolan så är det inte så farligt, lite mat här, och lite kaffe där... men ger man sig in till stan! Ojoj, håll i börsen! Eller framförallt i pengarna! I går gick det lite pengar för mig, och sånt skapar alltid ångest, även om det är saker jag faktikst behöver, även om jag faktiskt inte är fattig som en kyrkråtta.
I går köpte jag en dataväska (behöver), två tröjor, varav en hade jag tittat på flera ggr redan (behöver inte jättemycket, men lite).
En vit skjorta (behöver definitivt!), paraply (behöver, vill inte se ut som en blå ballong när det regnar), galgar (behvöer, kläderna låg över stången i garderoben). Ja, sen gick jag på bio. Det var inte livsnödvändigt, men påverkade mitt sociala liv på ett positivt sätt. Däremot hade jag kunnat se till att äta medan jag var hemma så jag sluppit slösa pengar på Burgerking på halvtaskig mat som ändå framkallade nu-har-ätit-för-mycket-ångest. Å andra sidan så höjde det mitt blodsocker så att jag kunde bli trevlig igen.
Allt i Stockholm kostar. Hemma så har man lite tråkigt, då säger man: Ska vi gö nåt? Okej, vi köper karra å hyr en film. Vi kommer undan med ca 30-50 kr/person. Beroende på hur många man är och hur mycket godis man tycker att man behöver.
Här: Vi har tråkigt, vad ska vi göra? Jo, vi går ut å käkar, sen går vi på bio, vips är man typ 250 kr fattigare!
Och idag: Nu ska vi färga håret så vi blir vackra! (100 kr), sen ska vi gå å äta med ett gäng från Hampnäs på ett fint ställe som tydligen är ganska dyrt, men värt pengarna (180 kr). Sen då? Öl? (50 kr/öl).
På kåren däremot! En öl 20 spänn! Hurra, hurra! Men vad är det för idé att det är billigt där när sthlmstjejerna inte fattar hur man festar...

Nå ja, snart kommer Alex hit å vi ska färga hår å blir vackra. Just nu sitter jag å njuter av att jag är klar med min reflekterande text så jag inte behöver plugga ett dugg ihelg...

Nu kom hon! Hej svejs! Ha kul, det ska jag ha!

Dagen idag

Dagens händelser:
Idag kom jag försent till skolan för första gången. Det var faktiskt inte mitt fel. Jag planerade att åka med bussen kl 9.57 för att i god tid hinna träffa några klasskompisar, hitta plats å babbla lite. Men, bussen kom aldrig. Den uteblev. Nästa som kom var kl 10:12... Nu kommer jag försent tänkte jag. Desstuom stannade tunnelbanan mitt mellan Stora Mossen och Alvik, stod still säkert två minuter... ocn när man är på väg att komma försent så är två minuter extremt mycket tid. Från tunnelbanan till Aulan är det bara uppförsbacke, uppförsbacke, uppförsbacke. Vet ni hur jobbig en sån kan vara när man har bråttom. Sen vill man ju helst inte flåsa som att man har sprungit tjejmilen när man diskret försöker finna en plats i aulan med ca 200 personer... Men jag hade tur! När jag öppnade dörren så hörde jag sorlet av alla människor, de satt å pratade om nån uppgift så det var typ ingen som märkte att jag kom. Bra!
Föresläsningen var på engelska, det var två personer, en rolig man och en tråkig kvinna. Sen var den skoldagen slut. Jag begav mig till tunnelbanan med några från klassen, alla skulle åt samma håll... utom jag. Det var tråkigt för jag hade ett socialt behov.
Iallafall så stid vi där å sa inte så mycket, då sa Mathias, som är en rolig kille ursprungligen från Luleå: Vilken fin kjol du har. Jag såg nog väldigt förvånad ut när jag klämde ut mig ett "Tack!" Nån kommenterade att den var söt, sen blev det tyst igen. Men jag tänkte att jag blev så förvånad att jag nästan blev stum. Det händer verkligen ytterst sällan att nån annan än ens familj eller tjejkompisar ger en en komplimang, så från en kille dessutom! Kanske borde vi människor säga sånt lite oftare, om man tycker det alltså. Nog kan jag tycka att nån har snygg frisyr eller fina kläder, men jag säger det ju aldrig om jag inte känner personen väldigt väl, eller om det är så fint att jag verkligen inte kan låta bli!
Det om detta!

Idag har jag faktiskt pluggat när det stod "Plugga?" på min msn. Jag har läst ett tråkigt kapitel från en tråkig bok, det handlade om hermeneutik, hur man ser på något utifrån sina förkunskaper. Grupparbete i morgon. Sedan har jag börjat läsa i Matematik som språk, det verkar vara en bra och informativ men lättläst bok!

Sen har jag varit på kör! Jag var ju å lyssnade på Bromma kyrkokör i söndags, och nu skulle jag alltså vara med och sjunga. Det var jättekul! Det var lite svårt, men det var nog det som gjorde att det var kul! Fullt ös från tio över sju till halv tio! Och en liten fikapaus...
Nästa onsdag igen!

Nu är jag lite trött, och jag har lite ont i huvet. Men i morgon är en ny dag och det är ju kul och tur det!
Ha det bra!

En högmässa

Idag har jag varit med om något ovanligt. Jag har varit på högmässa i Bromma kyrka. Det är inte det att jag varit i kyrkan som är ovanligt, för det händer ibland. Det ovanliga är att prästen var så väldigt bra så jag hade kunnat bli frälst då och där!
Hon stod där fram och läste sin predikan, en text som hon jobbat med. Man hörde det, det låg något i det hon sa, hon ville säga oss något, få oss där i de stenhårda kyrkbänkarna att tänka.
Hon läste om den barmhärtige samariten, att det egentligen var en samarier, och att han var barmhärtig för att han hjälpte en vän i nöd medan två andra, varav en var präst, bara gick förbi. Fast själva grejen är väl inte heller vad hon predikade om... Jag vet inte vad själva grejen var egentligen... Men, hon var så bra. Hon sa bra saker.
Plötsligt förstår jag att människor kan bli så inbitna i sin tro som de är, så ett tag blev jag lite rädd. "Oj, är det så här lätt man blir övertygad om vad som är rätt å vad man ska göra? En står där å säger att vi ska alla sälja allt vi äger och har för snart kommer Silverarken som ska ta oss till Paradiset. Och så gör alla det." Så därför började jag lyssna väldigt kritiskt på det hon sa. Och hon sa bra, smarta och moderna saker! Det var ju jättekul! Sen blev det dags för nattvarden. Jag har tagit den två gånger i mitt liv, på konfirmationen och en gång senare, sen kände jag att det var lite hädiskt att delta i det pga min bristande tro. Så jag gjorde det inte igen. Men idag, det var nära alltså. Men jag satt kvar. Jag har aldrig förr känt "Nu är det dags att ta nattvarden". Så ni förstår att det är en märklig upplevelse jag haft.

Det var en liten familj där, en mamma och pappa på knappt trettio år med sin kanske två årige son med sig. De skulle också ta nattvarden, men alla rymdes inte på samma gång, så de stod brevid och väntade, och de såg så lyckliga ut med sin son, det var deras kärleksbarn, och de älskar varann. Ungen kommer förmodligen att fortsätta följa med till kyrkan, konfirmera sig och sedan själv ta nattvarden med sina föräldrar. Eller så inte. (Tänk så mycket folk i kyrkan när det blir kö till nattvarden, inte som Pajala). Det var inte heller nån som såg arg ut eller blängde på ungen för att han skrattade och lekte lite... i den kyrkan var alla välkomna. Fem barn döpta och tre gamla döda under veckan. Och de var verkligen gamla! 96, 98 och 99 år gamla. Vad är det för special när de blir så gamla? Kolla, jag kommer till och med ihåg det, fatta att jag har lyssnat. I en timme och en kvart. Kören sjöng fint så det blir nog kul att vara en del i den!
Det var också kul att i "programbladet" fanns alla sånna här: Heee-eee-eee-liii-ge aaaa-aa-nde" utskrivet på noter! Man kunde sjunga med på riktigt! Nu tror ni att jag har blivit galen. Men så är det inte. Nä, jag är som vanligt. Och nu är det dags att sätta igång å plugga!

Ha det bra!

Tillåt mig gnälla

Hej!
Detta är alltså min blogg, som jag kanske kommer att använda...
Idag känner jag mig mycket konstig. Min kropp är alldeles trött, matt....
nästintill lam... samtidigt känner jag mig så rastlös... det är så konstigt.
Och jag har så tråkigt!!! Och min dator är så stööööööörd! Den surrar
som om den skulle dö vilken sekund som helst, men så har jag ju köpt
den från kupan också, man kan inte förvänta sig hur mycket som helst.
Iallafall så har jag beställt en ny dator, som förhoppningsvis kommer i morgon
men min dvd och skrivare...
Så har jag nåt att sysselsätta mig med...

Äh.. jag vet inte vad jag ska säga. Det är kul i skolan iallfall!!

Hej då...