I tidningen

Här kan ni läsa mer om det hela...

Jag fattar det fortfarande inte.
Vad jag vet är att mina ritningar på mina pepparkakshus har blivit kråkvärme. Så även mitt dockhus som jag höll på att bygga. Det är lite trist.
Nu ska jag se om jag kan sova. Det borde gå.

Ett minne blott

Först går kylskåpet sönder. Sen tappar jag mitt SL-kort som gällde sex veckor till.
Sen binner mitt barndomshem ner till grunden. Man får perspektiv på saker och ting.

Före:


Förstukvisten december 2006

Efter:




27 mars 2009

Jag kommer aldrig mer att få komma hem efter fyra månader, och känna lukten av hemma. Aldrig mer. Inte den lukten av hemma.
Jag fick en tjock bok om Pelle Svanslös av farmor, som mamma läste ur. Borta.
Varenda foto som tagits i familjen. Borta. Utom de som ansetts som mina, för de tog jag därifrån i somras.
Jag förstår inte det här ännu. Men jag tackar alla högre makter att det blev som det blev, och inte värre. Att det hände vid sju-tiden på morgonen när man börjar vakna ur sin nattsömn, och inte klockan tre på natten alla sover som djupast.

Det är sånt här som händer andra. Nä, och det ska man komma ihåg. Det händer även en själv. Nu är jag egoistisk, jag sitter och tänker på vad jag har förlorat, och hur jag påverkas av det här. Det betyder inte att jag inte tänker på mamma och Gunnar, Mats och fammo. Mats hade allt där. Datorn, elgitarren och vad som nu kan tänkas vara viktigt för honom. Hans rum var alldeles nyrenoverat och fint, vi fixade det i somras. Nu, borta.
I september i år skulle det ha varit 60 år sedan fammo och faffa flyttade in dit, i huset de byggt själva.

Men som vi sagt hela dagen. Det är bara materiella ting. Det är bara saker. Och säkert en jävla massa skit som man äntligen blivit av med! Och säkert en massa fina grejer man velat ha kvar... Men, men... Vad gör man? Life must go on, och det vet jag att det redan gör för dem där hemma.
I vår familj deppar vi inte ihop, vi grämer oss inte över saker. Det gör vi inte. Vi vet att det finns en framtid, och det är dit vi ska. Det är dit de ska. Familjen.
Jag älskar er, familjen.


Tillsammans

(Samtliga foton: Ingegerd Svala)

Tänk om något oförutsett händer?

Ja, det gjorde det ju, angående mitt PM.
I morse när jag skulle starta Word, så gick det inte. Datorn bara hängde sig, gång på gång. Hur jag än gjorde. Jag städade hela datorn, och rensade och gjorde allt man kan. Och inte hjälper det. Jag kommer fortfarande inte in på Word.
Jag kunde inte heller gå till skolan och skriva för jag väntade på en som skulle komma och titta på köksbordet vi har till salu. Inte fan kom det nån.
Så jag fick säga:
"Joo... alltså, när jag skulle skriva klart så kunde jag inte öppna mitt Word, datorn hänger sig så fort jag provar, kan jag maila istället?"
Det kunde jag. Men det låter ju som världens sämsta ursäkt. Och när ska jag ha tid att skriva det då? I morgon får vi besök av två roliga Pajalabor vid namn Andreas och David, och de stannar till på torsdag kväll.
Så särskilt mycket pluggande lär det ju inte bli...

Jag har iallafall läst det jag skulle...

Ajöken.

Jag har ju tid!

Nu är jag sådär störd igen. På torsdag ska ett litet PM om två lästa kompendier lämnas in i min natur, äventyr och rörelsekurs. Jag har läst typ 10 sidor i det ena kompendiet, det andra har jag knappt öppnat. I kväll har jag tid. Just nu. Hela eftermiddagen har jag egentligen haft tid, men istället har vi fixat med grejer inför flytten, vad vi ska sälja och sånt. Det är ju mycket roligare!
I morgon ska jag jobba och ha teater, däremellan ska jag hem och äta och promenera med hundarna. Jag betvivlar att jag hinner plugga nåt då. På torsdag ska det in. Grejen är att seminariet börjar klockan fem, jag har ju hela långa dagen på mig!
Det är exakt så jag tänker. Det är dumt, för tänk om det händer nåt oförutsett (peppar, peppar ta i trä) och jag inte kan plugga hela dan? Då blir det jobbigt.
Nå väl. Torsdag får det bli för nu är klockan snart halv nio och min plugghjärna har lagt ner för länge, länge sen.

Hoja vilken ointressant läsning.

Ett moraliskt dilemma

Jag har en fundering. Det handlar om sången "Igelkottaskinnet". Jag tycker den är rolig. Jag har alltid gillat den. Jag tror jag har lärt mig den från en sångbok jag fick av min mommo och moffa en gång för länge sen.
Den finns även med i Musikskatten som är en bra bok när man ska ha musik med barn.

Till dilemmat:
Den handlar om att gumman tycker att gubben är så lat för han gör ingenting så när hon ska lappa hans byxor så tar hon ett igelkottaskinn, men vänder det så alla taggarna blir på insidan av byxan. Ja, det är ju inte så skönt förstås så gubben blir arg. Vers 7 kan man tolka som man vill:

Och gubben han tog sina byxor och gick,
och då kan vi veta vad kärringen fick,
uppå ändanom, uppå ändanom,
allt uppå byxorna i ändanom.

Antigen får hon stryk som fan, eller så våldtar han henne (en makthandlig). Så tänker jag. Nå, efter denna händelse tar gumman ett ekorraskinn och vänder de lenaste håren in. Och då blir gubben glad och pussar henne.

Ett: Varför lagar han inte sina jävla byxor själv?
Två: När han straffar gumman så blir hon snäll, det är alltså okej med hustrumisshandel.

Är det detta jag ska förmedla till mina elever? Ni förstår ju att det här går emot hela min livsinställning och allt jag tror på. Jag gillar inte sången längre.
Det är inte ens ett dilemma längre. Det är en dålig låt, jag skiter i att den är skriven för tusen år sen.

Jag skulle ju kunna sjunga den med dem, och sedan prata om innehållet, och sedan skriva en ny text? Eller bara det att man pratar om den är ju ett lärande i sig, faktiskt. Det är bara det att jag inte kan ha vidare djupa diskussioner med mina utmanande ettor för de orkar inte lyssna på varann. Fan...

Hur tänker du?

Självbo

I onsdagens Metro läste jag om en kvinna som skrivit en bok om att gå från singel till självbo. "Från singel till självbo - konsten att trivas i sitt eget sällskap" av Kicki Biärsjö. Jag gillar verkligen det ordet. Det klingar ju mycket bättre än singel. Singelordet är laddat med en massa saker. Det är en person som inte har någon partner, och har man ingen partner så är man halv, för tvåsamhet är normen i vårt samhälle. En singel ska vara ute och svira varje helg, gå på fester och leta efter den rätte. Jag sysslar inte riktigt med sånt. När jag går ut med mina vänner så är jag verkligen ute med mina vänner. Jag fokuserar på dem. Jag glömmer bort att uteställen kan vara raggningställen, för jag raggar inte. Jag startar inte min killradar, för jag är ju där med mina kompisar. Jag tänker inte att jag kan spana in nån som sitter där vid nåt annat bord, för jag vill ju umgås med de jag är där med.

Nu är jag ju inte självbo. Än. Men jag kommer att bli det senast den 1:a juni. Just nu har jag ju status kombo, och vad det signalerar har jag ingen aning om?
Jag tror att första tiden kommer att vara lite som en smekmånad med mig själv, som en nyförälskelse och jag kommer att trivas bra med det för det är fem år sen jag sist bodde ensam i en lägenhet. Sedan kommer jag att bli rastlös, känna mig ensam och det kommer att vara jobbigt, och sedan kommer jag att hitta ett lugn och en trivsamhet (bra ord!) och ha det bra. Föressten kommer jag ju aldrig att vara ensam, jag har ju medvetet fixat det så, jag har ju en hund och en katt.

Men självbo alltså, jag ska börja använda det ordet. Man har helt enkelt valt att bo själv. Att vara själv. För så är det ju även med mig. Faktiskt. Jag skulle säkert kunna ha en partner om jag ville, men jag vill inte ha vem eller vad som helst. Jag har ju vissa krav. Kärlek är ett av dem.
Jag hoppas att ni noterat att jag använder ordet partner. Det har jag lärt mig på lärarutbildningen att man ska göra, det är ett steg i jämställdhetsriktningen, att inte ta för givet att alla är heterosexuella. För alla är inte det. Det måste vi komma ihåg. Jag såg en ansökan om plats på förskola där man skulle fylla i mammas uppgifter och pappas uppgifter. Varför inte bara målsman ett och målsman två?

Nu ska jag och min kombo syssla med lite hunduppfostran.
Ajö!

Ett sant nöje

1. Ta fram din mobil.
2. Gå till inkorgen!
3. Svara på frågorna genom att skriva första meningen i sms:en
4. Fråga 1 - första meningen i första sms:et
5. Fråga 2 - första meningen i andra sms:et, o.s.v
6. Tagga ett par personer (om du gör detta på Facebook)


1. Vad skulle du säga om din partner var otrogen?
Ja!

2. Vad säger du alltid till din bästa kompis?
Jaha, men jag har inte inspiration att ringa nu.

3. Vad är det första du säger när din kompis blivit påkörd av en buss
Är du vaken?

4. Vad är det värsta du skulle kunna säga åt din fiende?
Du ville ligga med försäljaren, men det går inte.

5. Vad skulle du skrika om du vann en miljon?
Det var kanske extrapris då?

6. Vilka ord skulle du säga till gud om du träffade honom?
Sitter fast i tunnelbanan!

7. Vad vill du höra mest av allt?
Jag vet redan var du har för piano.

8. Vad kommer bli dina sista ord i livet?
Banankontakt är min kontakt är din kontakt är...

9. Vad säger du till en nära vän som fått en dödlig sjukdom?
Jag slutade precis jobba.


Vem kom på detta! Det är sjuuuukt kul! Se så, sätt fart. Låt mig skratta.

En jävla tjatkärring

Det är vad jag har varit i dag. Efter att mitt ordinarie arbetspass var slut gick jag in och vikarierade på samma skola. Det innebar en resa i kollektivtrafiken med 22 barn, iväg mot simskolan.
Jag kan tycka att stadstrafiken är stressande i sig, lägg då till 22 barn i åtta, nio-årsålden, snö som yr rätt in i ögonen så du inte ens kan se de 22 barnen och på det det faktum att du sovit ca fem timmar. Då har du mig. På Ringvägen.
- Tjejer! Skynda er nu!
- Men hur kommer det sig att det blir en sån här lucka där hela tiden?
- Lyft på fötterna så du inte skvätter slask på de som går framför dig.
- Kom nu, du hamnar efter.
- Jag vill att du går här så jag kan se dig.
- KOM NU! Ni får springa ifatt oss.

Så där har jag gått omkring och låtit. Hur kul är det? Det är inte kul. Jag hamnar oftast längst bak för att jag inte hittar vägen, och för att jag är en sån som går sist. Det har jag alltid varit. Det betyder alltså att jag har varit ett av de barnen som jag nu tjatar på att de måste gå fortare för att de ska hinna med. Jag hatade när fröknarna tjatade på det. Jag tyckte precis som Skalman att "skynda" var det fulaste ord som fanns. Och att "Bättre sent än aldrig" var ett alldeles fantastisk motto. Och nu då? Hoja...

Nå väl. En god nyhet är att mina utmanande ettor var alldeles, alldeles fantastiska idag. Visserligen var en av de mest utmanande inte med hela tiden och det kan ju vara en orsak. En annan orsak kan vara att jag varit på fritids både torsdag och fredag förra veckan. Och att några har fått byta platser. Jag fick avsluta lektionen med att berömma dem och det var såååå kul!

Upp till kamp!

Det finns mycket jag tycker är fel. Ibland har jag tankar om hur man kan göra saker och ting bättre i samhället. Orättvisor gör mig arg. Min politiska ådra har legat i träda, men nu har den börjat sjuda igen.
Idag är det Internationella Kvinnodagen, det har jag firat på ABF-huset i ett arrangemang med Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Många är kritiska och det har även jag varit, varför ska vi behöva ha en speciell dag för kvinnor? Betyder det då att alla andra dagar är internationella mansdagar? Får det inte en motsatt effekt på jämställdheten? Borde vi inte ha Internationella Mansdagen då? Idag fick jag ett svar. Så länge vi lever i ett ojämställt samhälle (ja, det gör vi) så behövs sådana här dagar just för att uppmärksamma ojämställdheten. Den kommer inte att försvinna av sig själv. För att kvinnor och män skall betraktas jämlikt måste männen offra något av sig själv. Hur många är villiga att göra det egentligen?

Partiledarna var där i sina egna höga personer, så även Ingvar Karlsson. Det var ju himla kul! Jag har aldrig sett dem live nångång. Det finns en vilja, en glöd och någon slags strategi för att återta styret i nästa val. Det måste vi! Hur ska det annars gå för oss vanliga, dödliga, ej förmögna människor?

Som sagt, jag har åsikter, tankar och idéer. Jag uttrycker dem sällan i samtal med andra och det är löjligt. Jag har inga problem med att antyda att jag står på de rödas sida, för det fattar man ganska snabbt. Men mer specifikt, vilka jag faktiskt röstar på, det säger jag sällan. Det är nog för att jag är rädd att bli ifrågasatt, att hamna i en verbal diskussion som jag inte kan ta. Varför kan jag inte? För att jag är dåligt påläst? För att jag inte kan argumentera för min (partiets) åsikter och ståndpunkter? För att jag inte håller med om allt partiet säger? Vem gör det liksom? Nu får det vara slut med fegheterna. Jag vill göra något och i dag ansökte jag om medlemsskap i S-kvinnor. Vi börjar där.

Jag fick också prata med radion. Det var lite pinsamt. J var på vift så jag stod kvar med våra grejer, då kommer en man och säger att han är från Sverigs Radio och frågar om han får ställa några frågor. Men det är väl klart att jag inte säger nej! Jag säger sällan nej. Jag borde ha sagt nej. Han frågade svåra frågor. Först frågade han hur jag trodde att det röd-gröna samarbetet skulle kunna använda dessa frågor (jämställdhet) för att vinna i nästa val. Hoja, vad svårt. Så ska man komma på nåt snabbt, jag hasplade ur mig att det nog kan vara bra att visa att man arbetar med jämställdhetsfrågor och låta det vara en av grundstenarna eftersom det är något som ligger många männsikor varmt om hjärtat. Det svaret var jag ganska nöjd med. Sen frågade han om jag hade reflekterat över ett ev. samband mellan den pågående finanskrisen och att vi har Fredrik Reinfeldt som stadsminister. Det hade jag inte, fick jag lov att säga. Sen vår det nån mer svår fråga som jag inte kunde svara på. Jag tror inte att det kom med, jag hoppas att det inte gjorde det. Men lite spännande var det...

"'Kvinnor kan...' är en halv mening" eller "Kvinnor kan... allt!"?

Just det.

Tacka vet jag yttrandefrihetslagen!

En härlig fredag

Idag har jag druckit varm choklad från termos, utomhus, åkt lite skridskor, druckit kaffe, suttit och lyssnat när en sträng fritidsfröken hade ett samtal med ungarna, tagit ut ackord till en låt som några barn skrivit, tillsammans med dem.
Och fått betalt för det hela. Ibland är livet härligt må jag säga!

Den här låten, det är jättekul. Det är några tjejer som ofta kommer och säger att de har gjort en låt och så vill de sjunga den för mig. Den här gången frågade de om jag kunde hjälpa dem att spela på den för de vill skicka in den till "Lilla Melodifestivalen". Jag tänkte "Men herregud, när ska vi hinna det" och sa: "Jaa... vi får kolla om vi kan göra det nångång". Sen var de ganska tjatiga och fortsatte prata om detta under lektionen och komma med olika förslag på när jag skulle kunna hjälpa dem så det passar alla. Vi enades om att de skulle få vara inne på en rast nästa vecka när jag är där. Alla var nöjda.
Men, så vikarierade jag ju på fritids. Och vi var ganska många personal så jag kunde ta de här tre tjejerna och gå till musiksalen.
Det var så roligt! De fick sjunga den några gånger, sen provade jag spela den. Jag har alltså aldrig förr tagit ut ackord på en låt så där. Men det gick! Jag blev imponerad av mig själv. Det låter lite fel på nåt ställe, men det ska jag se över inom en snar framtid. Tjejerna själva hade en massa förslag på hur det ska vara med lite bongotrumma på ett ställe, jag sa att att de kan ju ha med ägg också, och så började de prata om var ägget skulle spela och så ville de ha ett intro på pianot och så vidare. Så duktiga! Och, de går alltså i tvåan. Det är häftigt.

Premiär!

Nej, jag har inte haft en nervpirrande teaterpremiär, inte heller har jag varit på en filmpremiär eller tagit första turen på cykel för året.
Jag har varit utan långkalsonger/dubbla strumpbyxor för första gången sen i oktober. Det känns alltid lite pirrigt så där, ska jag klara det? Kommer jag att frysa jättemycket? Det fick förvånansvärt bra. Framåt kvällen blev det lite kyligare och då undrade jag vad jag tänkte med egentligen, men jag överlevde.
Idag beslutade jag mig dock för att ta på dem igen, eftersom jag skulle vikariera i skolan och på fritids, vilket sannolikt innebär utomhusvistelse. Och när jag sen gick ut tackade jag alla goda gudar för mitt fantastiska beslut. Jag hade frusit i 50 minuter annars.

Vik ja. Hoja. Åtta timmar med barn. Mina öron. Mina stackars, stackars öron. Varför i helvete måste de leva om så mycket? Jag börjar misstänka att jag är lätt bullerskadad och att det därför blir så jobbigt med allt surr, för jag blir nästan tokig. Bikupa. Det låter som en bikupa hela tiden. En gång satte jag fingrarna i öronen och bara njöt av allt jag inte hörde. Jag ska inte bli fritidspedagog. Men jag har tjänat pengar.

Luuuuurad!

Kallax, innan flygresa söderut. Lite hungrig. Jag tänker "Åh, jag vill ha den där hamburgertallriken, vad gott. Men nej, inte 97 kr". Tänker att jag tar en paj istället, pajen var slut och jag tappar tankeförmågan. Köper en smörgås med philadelphia och kalkon, kaffe och två kexchoklad (2 för 20). Det hela går på 96 kronor.
Det var ett hårt slag. För att trösta mig lite återbetalade Johanna en skuld på 50 kr till mig. Det hjälpte föga. För att kompensera förlusten bestämde jag mig för att dricka så mycket kaffe jag bara hinner, eftersom det står så fint "Drick hur mycket du vill". Jag hann tyvärr bara två koppar. Precis när jag börjat glömma hela incidenten hörs en högtalarröst:
"En hamburgertallrik färdig"

...men tack.