...är en fröjd för ögat. De har jobbat hårt och intensivt på dagens träningspass. Alla är nöjda!
Published with Blogger-droid v1.6.7
31 juli 2011
Trötta hundar
...är en fröjd för ögat. De har jobbat hårt och intensivt på dagens träningspass. Alla är nöjda!
Dopp i kopp
Årets första är på gång! Lök och potatis är från eget land. Fint!
Published with Blogger-droid v1.6.7
Julia min vän
Jag har som sagt varit i Luleå en snabbis. Åkte vid 12 på fredag, kom hem vid 16 på lördag. Jag har hälsat på min goda, goda vän Julia. Julia och jag har känt varandra länge, sen vi började på gymnasiet och det var hösten 2000. Vi har töntat med hästar och klassisk musik. Vi har blivit fulla med allt vad det innebär och lite till. Vi har levt i kollektiv och önskat att det var 70-tal, så Julia skaffade rastaflätor och jag hade hippietunikor. Sen har vi bott ihop igen och när vi varit långtidssinglar har vi dejtat och blivit missnöjda, saknat mannen i våra liv och fantiserat om att bo ihop igen när vi är helt vuxna och fortfarande singlar. Så blev det inte. Julia bor i Luleå med sitt hjärtegull Edith och jag bor i Anttis med Anders. Det är bra att hon bor i Luleå så kan vi träffas oftare. Som i helgen till exempel. Trots att hon fått barn så gjorde vi sånt som vi brukade göra förr. Vi promenerade, lagade mat (fisksoppa stod kanske inte på menyn för några år sedan), drack te och pratade till klockan ett på natten, då vi gick och la oss för att man borde och inte för att vi egentligen ville.
Tacksam ska man vara, för att få ha vänner av detta slag!
Tacksam ska man vara, för att få ha vänner av detta slag!
30 juli 2011
29 juli 2011
Nåt gott på kvällskvisten
I går kväll åt vi en smarrig sak, receptet hittade jag i Coops medlemserbjudandebroschyr som jag tycker är skitonödig. De skickar nämligen ut kuponger, och vem fan använder kuponger? Men den här veckan hade de alltså ett smarrigt recept också, så här:
För 2 pers:
100 g vit choklad, smält den i vattenbad.
125 g kesella, rör ner i chokladen.
1,25 dl grädde, vispa och rör ner i kesella/chokladblandningen.
Fördela i prtionsformar av nåt slag, tex små dricksglas. Låt stå i kylen minst 2 timmar.
Servera med valfria bär.
Det här är inte exakt samma recept, för där fanns en jordgubbssalsa med massa exotiska frukter som jag inte ides göra, utan jag serverade med björnbär, vinbär, hallon (trädgårdsblandning från Coop).
Det blev svingott! Ibland kan jag tycka att vit choklad blir lite för mycket och slemmigt i halsen, men kesellan är lite syrlig så det blev perfekt. Denna rätt är inte LCHF-riktig, för första ingrediensen på vit choklad är socker. Men ändå... Det blev ingen bild för jag kom på det när den var halvuppäten.
För 2 pers:
100 g vit choklad, smält den i vattenbad.
125 g kesella, rör ner i chokladen.
1,25 dl grädde, vispa och rör ner i kesella/chokladblandningen.
Fördela i prtionsformar av nåt slag, tex små dricksglas. Låt stå i kylen minst 2 timmar.
Servera med valfria bär.
Det här är inte exakt samma recept, för där fanns en jordgubbssalsa med massa exotiska frukter som jag inte ides göra, utan jag serverade med björnbär, vinbär, hallon (trädgårdsblandning från Coop).
Det blev svingott! Ibland kan jag tycka att vit choklad blir lite för mycket och slemmigt i halsen, men kesellan är lite syrlig så det blev perfekt. Denna rätt är inte LCHF-riktig, för första ingrediensen på vit choklad är socker. Men ändå... Det blev ingen bild för jag kom på det när den var halvuppäten.
28 juli 2011
Något att titta på
Jag har funderat på någon serie jag kan titta på samtidigt som jag stickar eller virkar, men haft svårt att komma på nån. Så vad gör man? Jo, man googlar, naturligtvis. Hamnar på Wikipedia, naturligtvis. Där fanns alla amerikanska tv-serier genom tiderna, typ (ja, det måste vara amerikanskt för andra engelskpråkiga dialekter kan jag inte förstå samtidigt som jag tänker på annat och svenska serier är jag inte sugen på).
Jag sammanställde en lista:
Beverly Hills, har jag ju bara sett flyktigt i min barndom
Cityakuten, kanske inte är nåt att ha efter att man sett Greys Anatomy
Dallas, den gamla godingen som jag inte sett alls
Dexter, som folk pratar om
Doktor Quinn, som jag följde slaviskt varje onsdag kväll kl. 20.00.
Felicity, kikade jag på när jag flyttade till Stockholm, flyktigt
Glee, finns de som säger att den är bra och de som säger att den är dålig
Lilla Huset på Prärien, kanske min första kontakt med en tv-serie, ljuva minnen med Laura och hennes familj. Har även läst böckerna
One Three Hill, kikade jag lite på när jag bodde med Julia, andra omgången.
Scrubs, har jag sett väldigt mycket av redan.
The Vampire Diarys, pratas det ju också om, men är den läskig?
Och duger inte nån av dessa, så kan man ju slå till med Blossom, Clarissa eller förstås Sunset Beach. I den gör det ju absolut ingenting om man missar lite för att man räknar maskor eller gör nåt svårt, tankekrävande samtidigt för det händer ju ändå ingenting...
Nu ska jag gå och duscha av all svett som jag utsöndrat under min 34 km cykeltur som jag genomförde för en stund sedan. Jag är mäkta imponerad av mig själv. En mil till så är jag uppe i den faktiska sträcka som ska cyklas den 13 augusti.
Jag sammanställde en lista:
Beverly Hills, har jag ju bara sett flyktigt i min barndom
Cityakuten, kanske inte är nåt att ha efter att man sett Greys Anatomy
Dallas, den gamla godingen som jag inte sett alls
Dexter, som folk pratar om
Doktor Quinn, som jag följde slaviskt varje onsdag kväll kl. 20.00.
Felicity, kikade jag på när jag flyttade till Stockholm, flyktigt
Glee, finns de som säger att den är bra och de som säger att den är dålig
Lilla Huset på Prärien, kanske min första kontakt med en tv-serie, ljuva minnen med Laura och hennes familj. Har även läst böckerna
One Three Hill, kikade jag lite på när jag bodde med Julia, andra omgången.
Scrubs, har jag sett väldigt mycket av redan.
The Vampire Diarys, pratas det ju också om, men är den läskig?
Och duger inte nån av dessa, så kan man ju slå till med Blossom, Clarissa eller förstås Sunset Beach. I den gör det ju absolut ingenting om man missar lite för att man räknar maskor eller gör nåt svårt, tankekrävande samtidigt för det händer ju ändå ingenting...
Nu ska jag gå och duscha av all svett som jag utsöndrat under min 34 km cykeltur som jag genomförde för en stund sedan. Jag är mäkta imponerad av mig själv. En mil till så är jag uppe i den faktiska sträcka som ska cyklas den 13 augusti.
Måla vidare...
Jag har i alla fall två läsare, det tycker jag är trevligt. Särskilt som jag skriver ganska långa inlägg och har fått synpunkter på att "man inte ids läsa allt". Det skiter jag lite i.
Snart ska jag gå ut och måla sista väggen i bastukammaren. Det är irriterande att man måste vänta på att färg ska torka och så. I går tänkte jag måla klart, men då ringde storebror och hade bastun varm, det kunde jag inte stå emot eftersom jag svettats som en gris halva dagen i målardräkten, så en vägg blev kvar. Det mest irriterande med det är att man måste rengöra målarverktygen en extra gång.
Nu går jag och målar och fortsätter lyssna på p3.
PS. Rönnen utanför fönstret har fyra gula blad. DS
Snart ska jag gå ut och måla sista väggen i bastukammaren. Det är irriterande att man måste vänta på att färg ska torka och så. I går tänkte jag måla klart, men då ringde storebror och hade bastun varm, det kunde jag inte stå emot eftersom jag svettats som en gris halva dagen i målardräkten, så en vägg blev kvar. Det mest irriterande med det är att man måste rengöra målarverktygen en extra gång.
Nu går jag och målar och fortsätter lyssna på p3.
PS. Rönnen utanför fönstret har fyra gula blad. DS
27 juli 2011
Några delar ur ett liv
Om jag nån gång skriver en självbiografi så ska den heta "Hur hamnade jag i den här böghögen?"
Det vore roligt, men jag vet inte riktigt vad den ska handla om.
Hej, när jag var liten ville jag bli lärare och bo i en liten by. Hej, nu är jag stor och jag jobbar som lärare och bor i en liten by. Det konstiga är, att mycket i mitt liv blir som jag har tänkt mig, än så länge. Inte det att jag ville ha barn innan 25, förstås. Men det sa jag när jag var typ fjorton och tyckte att tjugofemåringar var gamla. Undra hur man gör en biografi spännande, för hur spännande är ett liv egentligen. Och är mitt liv mindre spännande än Tina Turners bara för att hon är känd? Egentligen tror jag inte det. Och jag tycker att mitt liv är precis så spännande som jag vill ha det. När jag tog studenten så kunde jag känna att det var så väldigt, väldigt spännande att få se vad det verkligen blir av en, hela världen framför fötterna och man vet ingenting om framtiden. Det gör man ju i och för sig aldrig. Men i dagsläget planerar man kanske i ett längre perspektiv än vad jag gjorde för fem år sen.
Man kan ha olika delar, typ Marika som lärare, där kan jag skriva om strävan att bli en bra lärare, att jag ibland vill sluta för jag känner mig kass, att jag har för höga krav på min lärarroll och att jag jobbat för kort tid för att vara grym, och att jag trots allt är grym med tanke på hur kort tid jag har jobbat. Om tvivlet på mig själv som är det som kommer att göra mig till en skitbra lärare på riktigt. Förmodligen kommer jag alltid att tvivla och kritisera, och förmodligen är det det som kommer att göra att jag fortsätter utvecklas, som lärare.
Marika och familjen, Hm, det kan handla om att man kan bli en trygg, stabil person trots att man har separerade föräldrar. Jag kan skriva om pappor. Om helsyskon och halvsyskon och styvsyskon. Om längtan att få bilda en egen familj, reservidéerna om provrörsbefruktning i Danmark och ett flyktigt förhållande för att hinna göra ett barn. Till slut förlikningen om att jag kommer att leva ensam, utan barn, men istället bli världshistoriens bästa moster. Hur jag plötsligt en natt insåg att min stora kärlek funnits mitt framför ögonen på mig i flera år och mer vet jag ju inte i dagsläget.
Marika the faghag ska handla om mina relationer till mina homovänner, som inte var homo när jag träffade dem. Där ska jag fundera på min roll i deras komma-ut-genombrott och kanske komma fram till att jag är en sjuhelvetes bra vän! Detta förutsätter ju att de låter mig skriva om dem.
Marika - ickemusikern ska handla om musiken, det där elementet jag blir förknippat med men inte känner mig rätt i. Att jag ändå blev musiklärare. Om, återigen - tvivlet kring mig och musiken. Kampen mellan min uppfattning om mig och andras uppfattning om mig.
Almapower blir kapitlet om tonåringen Marika. Alma - galen, glad och lycklig. Hur svårt jag har att identifiera mig med alla dem som haft en jobbig tonår. Alltså, nog var jag också arg hemma, skrek och svor och smällde i dörrar. I skolan en helt annan. Det är också i detta kapitel jag kan berätta om hur det känns att hitta hem till vänner man inte visste att man saknat, om gymnasietiden och om Urbans Harem.
Hmm.. kanske blir det en bloggföljetong istället?
Det vore roligt, men jag vet inte riktigt vad den ska handla om.
Hej, när jag var liten ville jag bli lärare och bo i en liten by. Hej, nu är jag stor och jag jobbar som lärare och bor i en liten by. Det konstiga är, att mycket i mitt liv blir som jag har tänkt mig, än så länge. Inte det att jag ville ha barn innan 25, förstås. Men det sa jag när jag var typ fjorton och tyckte att tjugofemåringar var gamla. Undra hur man gör en biografi spännande, för hur spännande är ett liv egentligen. Och är mitt liv mindre spännande än Tina Turners bara för att hon är känd? Egentligen tror jag inte det. Och jag tycker att mitt liv är precis så spännande som jag vill ha det. När jag tog studenten så kunde jag känna att det var så väldigt, väldigt spännande att få se vad det verkligen blir av en, hela världen framför fötterna och man vet ingenting om framtiden. Det gör man ju i och för sig aldrig. Men i dagsläget planerar man kanske i ett längre perspektiv än vad jag gjorde för fem år sen.
Man kan ha olika delar, typ Marika som lärare, där kan jag skriva om strävan att bli en bra lärare, att jag ibland vill sluta för jag känner mig kass, att jag har för höga krav på min lärarroll och att jag jobbat för kort tid för att vara grym, och att jag trots allt är grym med tanke på hur kort tid jag har jobbat. Om tvivlet på mig själv som är det som kommer att göra mig till en skitbra lärare på riktigt. Förmodligen kommer jag alltid att tvivla och kritisera, och förmodligen är det det som kommer att göra att jag fortsätter utvecklas, som lärare.
Marika och familjen, Hm, det kan handla om att man kan bli en trygg, stabil person trots att man har separerade föräldrar. Jag kan skriva om pappor. Om helsyskon och halvsyskon och styvsyskon. Om längtan att få bilda en egen familj, reservidéerna om provrörsbefruktning i Danmark och ett flyktigt förhållande för att hinna göra ett barn. Till slut förlikningen om att jag kommer att leva ensam, utan barn, men istället bli världshistoriens bästa moster. Hur jag plötsligt en natt insåg att min stora kärlek funnits mitt framför ögonen på mig i flera år och mer vet jag ju inte i dagsläget.
Marika the faghag ska handla om mina relationer till mina homovänner, som inte var homo när jag träffade dem. Där ska jag fundera på min roll i deras komma-ut-genombrott och kanske komma fram till att jag är en sjuhelvetes bra vän! Detta förutsätter ju att de låter mig skriva om dem.
Marika - ickemusikern ska handla om musiken, det där elementet jag blir förknippat med men inte känner mig rätt i. Att jag ändå blev musiklärare. Om, återigen - tvivlet kring mig och musiken. Kampen mellan min uppfattning om mig och andras uppfattning om mig.
Almapower blir kapitlet om tonåringen Marika. Alma - galen, glad och lycklig. Hur svårt jag har att identifiera mig med alla dem som haft en jobbig tonår. Alltså, nog var jag också arg hemma, skrek och svor och smällde i dörrar. I skolan en helt annan. Det är också i detta kapitel jag kan berätta om hur det känns att hitta hem till vänner man inte visste att man saknat, om gymnasietiden och om Urbans Harem.
Hmm.. kanske blir det en bloggföljetong istället?
26 juli 2011
Norge...
Jag kan fortfarande inte formulera mig. Sedan i lördags har jag inte läst eller hört desto med om attacken, dådet, vad vi ska kalla det. Jag har fortsatt leva mitt lilla lugna liv här hemma, för det där, det är ju så långt borta, fast egentligen är det ju så nära. I dagens Haparandablad blev jag påmind igen, en länk på Facebook förde mig vidare till aftonbladet och så vidare och så vidare. Detaljerade berättelser om allt, planerandet av dådet, skjutningen på ön, räddningen, gripandet... Splittrade familjer, vänner förlorade för evigt, och säkerligen ett minne för livet som alla helst hade velat vara utan.
Samtidigt, så sker sånt här hela tiden, i de krig som pågår i den här sjuka världen. Och en del kritiserar medierna och konsumenterna för att de/man/vi bara bryr oss nu för att det händer i Norge, menar att de/man/vi inte bryr oss om övriga katastrofer i världen. Jag läste nånstans att samma dag som det här hände, så hände det något med en buss i Kina och alla dog, typ. Personen som skrev detta menade att det skriver tidningarna inget om.
Men alltså. Jag tror inte att kineserna lägger så stor vikt vid norge-händelsen, för dem är nog busshändelsen viktigare och mer omskakande, för Norge ligger ju lika långt bort från Kina som Kina ligger från Norge, och Sverige.
Hemska saker händer varje dag. Världen skulle inte fungera om alla blev lika berörda av alla händelser. Folk skulle ju inte orka gå till jobbet eller laga mat för att sorgen för alla hemskheter skulle vara för stor.
Så kanske har jag formulerat mig nu: Sörj å norska befolkningens vägnar, vårt grannland i väst. Sörj för att din cykel blev stulen eller för att semestern är över. Sörj det du vill sörja, men sörj inte för att det förväntas av dig.
Samtidigt, så sker sånt här hela tiden, i de krig som pågår i den här sjuka världen. Och en del kritiserar medierna och konsumenterna för att de/man/vi bara bryr oss nu för att det händer i Norge, menar att de/man/vi inte bryr oss om övriga katastrofer i världen. Jag läste nånstans att samma dag som det här hände, så hände det något med en buss i Kina och alla dog, typ. Personen som skrev detta menade att det skriver tidningarna inget om.
Men alltså. Jag tror inte att kineserna lägger så stor vikt vid norge-händelsen, för dem är nog busshändelsen viktigare och mer omskakande, för Norge ligger ju lika långt bort från Kina som Kina ligger från Norge, och Sverige.
Hemska saker händer varje dag. Världen skulle inte fungera om alla blev lika berörda av alla händelser. Folk skulle ju inte orka gå till jobbet eller laga mat för att sorgen för alla hemskheter skulle vara för stor.
Så kanske har jag formulerat mig nu: Sörj å norska befolkningens vägnar, vårt grannland i väst. Sörj för att din cykel blev stulen eller för att semestern är över. Sörj det du vill sörja, men sörj inte för att det förväntas av dig.
25 juli 2011
Pajalas framtid
I min bokhylla hittade jag en bok, i serieformat, som heter "Fucking Vittula". Det är en kille som varit en vecka i Pajala och en vecka i Åmål för att kolla hur filmerna Populärmusik från Vittula respektive Fucking Åmål påverkat den lilla okända bygden. Jag och många andra blev intervjuade av honom och allt detta skildrar han i en seriebok. I sista avsnittet som handlar om Pajala och framtiden, ser det ut så här:
Intervjuerna skedde sommaren 2006, och se, där sitter dåvarande kyrkohedern Sigge och har hört nåt löst rykte om ett utländskt gruvföretag som ska börja leta malm här....
Intervjuerna skedde sommaren 2006, och se, där sitter dåvarande kyrkohedern Sigge och har hört nåt löst rykte om ett utländskt gruvföretag som ska börja leta malm här....
24 juli 2011
Återuppstånden
Ja, kanske är bloggen det nu. Eftersom jag har tre veckor sommarlov kvar och många långa ensamma dagar, så kanske jag använder bloggen till att uttrycka mig, och dela med mig av saker och ting. Som till exempel hur fint zucchinin växer i mitt land, eller vilka framsteg Stella gör eller vad jag bakat eller annat som jag tror att jag kommer att pyssla med.
Syster har varit här med sin familj. Hon och barnen kom för fyra veckor sedan, mannen och hundarna för två veckor sedan. Eftersom hon har en fyraåring med energi för att driva ett kärnkraftverk så har det varit fullt ös - medvetslös mest hela tiden. Dagarna har gått skitfort och jag fattar inte att fem veckor av denna oändliga ledighet har passerat så fort. Det var roligt, men i dag har de åkt hem och det känns lite tomt. Inte så lite heller. Men jag ska inte sörja, utan ägna mig åt sånt jag vill göra på min egna lediga tid.
Jag vet av erfarenhet att jag skriver mer när jag är ensam mer. För det blir som att jag skriver det jag vill dela med mig av. Sen om nån läser är ju en annan sak, jag har i alla fall delat med mig och delad glädje är dubbel glädje och delad sorg är halv sorg.
Nu när jag bytt några bilder här på bloggen, och skrivit ett inlägg så ska jag sätta mig och alternativ 1: lyssna på radio eller alternativ 2: titta på nåt på nån playkanal samtidigt som jag fortsätter virka på evighetsprojektet mormorsrutesjal till min goda vän Julia.
Tack och hej!
Syster har varit här med sin familj. Hon och barnen kom för fyra veckor sedan, mannen och hundarna för två veckor sedan. Eftersom hon har en fyraåring med energi för att driva ett kärnkraftverk så har det varit fullt ös - medvetslös mest hela tiden. Dagarna har gått skitfort och jag fattar inte att fem veckor av denna oändliga ledighet har passerat så fort. Det var roligt, men i dag har de åkt hem och det känns lite tomt. Inte så lite heller. Men jag ska inte sörja, utan ägna mig åt sånt jag vill göra på min egna lediga tid.
Jag vet av erfarenhet att jag skriver mer när jag är ensam mer. För det blir som att jag skriver det jag vill dela med mig av. Sen om nån läser är ju en annan sak, jag har i alla fall delat med mig och delad glädje är dubbel glädje och delad sorg är halv sorg.
Nu när jag bytt några bilder här på bloggen, och skrivit ett inlägg så ska jag sätta mig och alternativ 1: lyssna på radio eller alternativ 2: titta på nåt på nån playkanal samtidigt som jag fortsätter virka på evighetsprojektet mormorsrutesjal till min goda vän Julia.
Tack och hej!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)