Då och nu

Hej, jag heter Marika. Jag är 23 år, singel och kokar köttsoppa idag för första gången i mitt liv.
Jag börjar fundera på att göra något åt mitt singeltillstånd, men jag har liksom ingen lust att anstränga mig. Det är det som är problemet. Hade jag det så skulle det väl inte vara nåt större problem.

Jag har nyss läste lite i min blogg som jag har, eller snarare hade, på Lunarstorm. Så gammal jag är, jag sa hela namnet, inte Lunar. Jag gick in där för att ta bort den, men då kom jag på att jag massor skrivet i bloggen där. Det kan jag inte bara kasta iväg. Det måste sparas. Jag skrev verkligen bra på den tiden. När jag var 18 tycket jag att jag var gammal. Det tycker jag inte länge att jag var då. Det tycker jag inte heller att jag är nu. Men snart blir jag 24, och det är ganska vuxet. Man ska egentligen vara förlovad vid det här laget. Det är jag inte heller. Men jag lever ett lungt, tryggt och stadgat samboliv med Alex. Trots det så är det ju nåt som saknas...
I min Lunar-blogg var jag väldigt utelämnande, jag är inte det lika mycket nå mer. Jag var det i våras också. Jag vet inte vad som har hänt. Är jag rädd för att blotta mina innersta känslor? Det vet jag inte, det tror jag inte...

I kväll ska jag på Power Yoga. Det ska bli oerhört spännande. Nu borde jag gå ut med Chicko faktsikt. Innan det blir mörkt. Jag gör nog det nu.

Hejs!

Marika: 223 år

Enligt några mycket tillförlitliga tester på Facebook så är jag egentligen född på 1800-talet, och min egentliga ålder är 55. Annan fakta är att jag tar med mig en plastpåse hemifrån när jag går och handlar. Det handlar dock inte om snålhet, utan om miljö-omtanke. Plus att vi har mer plastkassar hemma än vi hinner använda till våra sopor. Annars skulle det kunna läggas till på min "jag-är-pensionär"-lista.
I morgon ska vi låna pappas bil och fara och storhandla. Kanske nåt att lägga till på listan? Vi ska köpa en megabal med toapapper och många kilo hundmat hade vi tänkt, eftersom vi snart får tillökning i familjen av en bedårande byracka till.
Trots att jag, som jag nämnde tidigare, planerar mitt liv i jag-form, så är det väldigt trevligt att säga "vi ska".

Idag har jag fixat bromsarna på min cykel helt själv. Det var inte svårt, det var kul och jag blev jättesmutsig på fingrarna, så smutsig att jag fick tvätta med YES. En bra kvinna reder sig själv!

Jag håller på att renskriva mitt släktträd, det är ett projekt som heter duga må jag säga. Jag har kommit fram till att mommo och moffa är fjärdekusiner, inte ovanligt i Tronedalen. De är även släkt på annat sätt i nionde led. Mycket intressant.
När det är klart ska jag nog kartlägga min nu levande släkt så långt jag kan tror jag. Det är ju trevligt att veta vilka som lever också, de jag skriver om nu är ju döda hela högen, utom just mommo och moffa. Det finns anor ända bak till 1300-talet. Coolt!

Hej då!

LHS + SU = sant

Jag går inte längre på Lärarhögskolan i Stockholm, jag är numera universitetsstuderande på Stockholms Universistet, tillsammans med 52 000 andra. Så unik man känner sig. Ja, LHS har gått ihop med Sthlms Universitet. Jag ska inte säga varken bu eller bä, det blir säkert bra. De vet nog vad de gör, även om man kan fundera och tycka. Det som är positvit är att jag då tillhör SU:s kår, och därmeds SU:s kårliv och studentliv. Det betyder att jag kan vara med när de hittar på roliga saker. Till exempel kan jag vara med i deras teaterförening, så det ska jag ta tag i nu.

Det är väldigt länge sedan jag uppdaterade. Jag vet inte om det beror på att jag inte haft några speciella tankar att skriva om, eller om jag bara inte haft tid. Jag har haft VFU i fem veckor innan jul. Det var väldigt kul, och det känns bra att vara sysselsatt hela dagarna. Nu kommer två veckor med för lite lektioner igen. Sen börjar ny kurs och då blir det nog andra bullar! (Tantuttryck).

Det har varit jullov så jag har varit hemma, och magsjuk. Väldigt kul. Nej. Så har jag och Chicko hälsat på Julia, det var mycket trevligt.

Ikväll är jag ensam hemma. Alex anländer från Skåne-land i morgon kväll. Det ska bli trevligt att fortsätta bo med henne. Jag har bra känslor för detta kommande år. Det viktiga är för mig att vara sysselsatt, så är det.

Jag har under den senaste veckan funderat på mitt singeltillstånd. Det är absolut inget jag vantrivs med, i så fall skulle jag nog anstränga mig mer för att göra något åt det. Däremot har jag funderat på varför jag inte bryr mig om att göra nåt åt det. Jag har kommit fram till följande: Jag är en mycket stark person med klara mål och planer i livet. Jag tror att jag är rädd för att det ska komma någon emellan som förhindrar mig att geomföra mina planer. Tex känner jag i hela min själ att jag hör hemma i Pajala kommun. Det är dit jag vill flytta när jag är klar här, om två år. Det är där jag kan ådstakomma något som jag upplever som vettigt. Tänk om jag träffar en karl som känner samma sak för tex Stockholm? Hur ska det gå? När jag tänker på min framtid så ser jag mig ensam. Jag flyttar, börja jobba, skaffar en fin(are) bil och ett hus. Med mig själv. Me, myself and I.
Det är lite dumt, för jag låser mig själv. Jag kanske träffar nån här som också vill bo och leva i Pajala? Det kan man ju inte veta. Men jag är nog hemskt rädd att det inte ska vara så. Nå, det känns skönt att ha kommit på detta, så vet jag vad jag kan arbeta utifrån. Ja, jag får väl börja leta efter nyckeln att låsa upp med...