Förr, i min ungdom, när jag var universitetsstuderande, då kunde jag sätta mig vid datorn för att kolla nån social medie till exempel Facebook och sen blev jag kvar där resten av kvällen.
VAD gjorde jag på internet i flera timmar, undrar jag nu?
Nu skummar jag Facebook, kollar några bloggar och sen är det liksom jaha? Vad ska jag göra nu? Googla nån sjukdom? Lunarstorm? Skunk? Nej, just ja, de finns typ inte längre. Nåt jag börjat med nyligen är att beundra mina framsteg på RunKeeper. Det är trevlig sysselsättning. Men oftast går jag från stickningen och tv:n till sängen. Utan att mellanlanda vid datorn.
Men jaha! Nu vet jag! Jag chattade. MSN. Det var ju det jag gjorde. Och då tog ju alla andra göromål hundra gånger längre. Vi har inte ens msn installerad på den här datorn. Minns ej när jag msn:at senast. Det har i alla fall inte hänt i det här huset. Då chattade man ju med alla sina vänner där. Den tiden verkar vara förbi...
Visar inlägg med etikett tysta tankar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett tysta tankar. Visa alla inlägg
12 september 2013
30 augusti 2013
10 saker jag älskar
Okej, så här mitt på fredagen, så ska jag lista 10 saker jag älskar med mitt liv.
Jag älskar att jag har ett jobb som jag trivs med
Jag älskar den trygga hamn som är min man och min familj
Jag älskar att bo på landet
Jag älskar att syssla med teater
Jag älskar att få avsluta mina dagar i fåtöljen, framför tv:n med en stickning
Jag älskar att jag har så goda vänner
Jag älskar att jag kommit igång att motionera för det det mig kraft att älska ännu mer
Jag älskar vinterns hundturer
Jag älskar min positiva inställning till livet
Jag älskar mig själv
Ja, jösses, det var inte lätt! Men se, vilket värdefullt fint liv jag lever! Det här är faktiskt min tillvaro, och det kan vara nyttigt att tänka på det ibland. För just nu i livet är jag så trött att jag helst vill gå och sova så fort jag kommer hem. Jag vill så mycket, men jag har ingen energi till nåt och då kan det lätt kännas tråkigt och värdelöst. Men i går tog jag en promenad, just för att jag var så trött och jag visste att jag blir ju piggare om jag går ut en sväng. Så ett stycke sommarprat (Kristian Gidlund, fantastiskt bra och inte konstigt att jag började tänka på livet) och ett stycke hund i 50 minuter. Sen orkade jag vara pigg och glad ända till halv tio.
Till skillnad fråm tisdagen när jag hade ont i ryggen, nacken, huvudet, ansiktet, ögonen hela kvällen och inte orkade nånting och inte ville nånting. Det var en tråkig dag.
Nu ska jag återgå till mitt arbete!
26 augusti 2013
Minus sju månader
Sju månader.
Där skulle vi ha varit nu om det inte gick som det gick.
Jag har inte tänkt så mycket så i sommar. Har liksom haft fullt upp med bröllop och annat och bara omgett mig med personer som vet vad som hänt.
Men tillbaka i vardagen har jag mött personer, som vetat att jag hade nåt på gång. Personer som sneglat mot mig mage för de förväntade sig att den skulle vara rund och fin.
Jag vet ju att de undrar. Men ingen frågar ju, för sånt frågar man inte. Men jag skulle inte ha nåt emot att de frågade, för då fick de ju veta och så slapp de spekulera.
Eller så inbillar jag mig alltihop. Kanske sneglar de inte alls. Men det känns så.
Egentligen har jag ju inte förlorat något, för det fanns ju inte där. Kanske i början, men inte sen. Fast jag trodde ju att det fanns där. I tre månader trodde jag att det fanns där. Man hinner tänka och känna mycket på tre månader. Nu börjar de få sina barn, de som jag sett på Konsum med magarna i vädret och jag tänkte att vi kommer att ha barn som är lika gamla, men ni vet inte det för det syns inte än.
Och jag tycker det är jobbigt. Jätte, jättejobbigt. Och det spelar ingen roll att ni säger att det lyckas säkert nästa gång och allt har sin tid. Det är lika jobbigt för det.
Tack för ordet.
Där skulle vi ha varit nu om det inte gick som det gick.
Jag har inte tänkt så mycket så i sommar. Har liksom haft fullt upp med bröllop och annat och bara omgett mig med personer som vet vad som hänt.
Men tillbaka i vardagen har jag mött personer, som vetat att jag hade nåt på gång. Personer som sneglat mot mig mage för de förväntade sig att den skulle vara rund och fin.
Jag vet ju att de undrar. Men ingen frågar ju, för sånt frågar man inte. Men jag skulle inte ha nåt emot att de frågade, för då fick de ju veta och så slapp de spekulera.
Eller så inbillar jag mig alltihop. Kanske sneglar de inte alls. Men det känns så.
Egentligen har jag ju inte förlorat något, för det fanns ju inte där. Kanske i början, men inte sen. Fast jag trodde ju att det fanns där. I tre månader trodde jag att det fanns där. Man hinner tänka och känna mycket på tre månader. Nu börjar de få sina barn, de som jag sett på Konsum med magarna i vädret och jag tänkte att vi kommer att ha barn som är lika gamla, men ni vet inte det för det syns inte än.
Och jag tycker det är jobbigt. Jätte, jättejobbigt. Och det spelar ingen roll att ni säger att det lyckas säkert nästa gång och allt har sin tid. Det är lika jobbigt för det.
Tack för ordet.
22 augusti 2013
Jag vill inte krysta!
Nä vet ni. Det har jag kommit på. Egentligen har det alltid varit så, jag har bara glömt det. Jag vill inte krysta fram tråkiga inlägg om vad jag gjort i dag bara för att uppdatera bloggen. Så har jag ju aldrig hanterat den tidigare, så varför i min vildaste fantasi trodde jag att jag skulle börja uppdatera frekvent nu?
Mitt liv är inte ett dugg intressantare nu än för fyra år sedan. Men för fyra år sedan var jag mer ensam eftersom jag var singel och självbo, och hade därför fler tysta tankar och ett behov av att uttrycka mig. Jag uppdaterar ju knappt min status på Facebook för att jag inte vill "fläka ut mig". För fyra år sedan uppdaterade jag flera gånger om dan. För att jag hade tid och lust. Nu gör jag det bara ibland och det känns ju okej.
Så att, jag ska bara försöka att inte glömma bort att jag har en blogg. För jag tycker det är rätt kul att skriva. Att fnula på inlägg när de kommer upp i mitt huvud. Men det är ju en kreativ process, och nu när jag börjat jobba igen så är jag så trött. Lektionerna har liksom inte ens kommit igång än, men jag är trött.
Jag är inte helt återhämtad från våren och känner ett enormt behov av att bara vila och ta hand om mig själv. Därför tänker jag inte vara med i kören, även om sång har en helande kraft. För jag orkar inte med långa dagar i Pajala. Jag vill jobba och åka hem. Träna. Vattna blommorna. Röja i garaget om jag orkar eller sortera nån låda. Eller bara sitta och sticka hela kvällen om det är det som behövs.
Nu ska jag anse lunchen avslutat och återgå till att pussla med scheman.
Ikväll är det joggingdags igen. Tänkte prova lyssna på ett sommarprat den här gången. Tror att jag kan lyckas lura mig själv ännu mer då.
Mitt liv är inte ett dugg intressantare nu än för fyra år sedan. Men för fyra år sedan var jag mer ensam eftersom jag var singel och självbo, och hade därför fler tysta tankar och ett behov av att uttrycka mig. Jag uppdaterar ju knappt min status på Facebook för att jag inte vill "fläka ut mig". För fyra år sedan uppdaterade jag flera gånger om dan. För att jag hade tid och lust. Nu gör jag det bara ibland och det känns ju okej.
Så att, jag ska bara försöka att inte glömma bort att jag har en blogg. För jag tycker det är rätt kul att skriva. Att fnula på inlägg när de kommer upp i mitt huvud. Men det är ju en kreativ process, och nu när jag börjat jobba igen så är jag så trött. Lektionerna har liksom inte ens kommit igång än, men jag är trött.
Jag är inte helt återhämtad från våren och känner ett enormt behov av att bara vila och ta hand om mig själv. Därför tänker jag inte vara med i kören, även om sång har en helande kraft. För jag orkar inte med långa dagar i Pajala. Jag vill jobba och åka hem. Träna. Vattna blommorna. Röja i garaget om jag orkar eller sortera nån låda. Eller bara sitta och sticka hela kvällen om det är det som behövs.
Nu ska jag anse lunchen avslutat och återgå till att pussla med scheman.
Ikväll är det joggingdags igen. Tänkte prova lyssna på ett sommarprat den här gången. Tror att jag kan lyckas lura mig själv ännu mer då.
26 september 2012
Hemska tankar
Det har gått en period nu, där jag lätt får så hemska tankar och fantasier, särskilt när jag ensam. Såna där att jag känner sorg i hela min själ och nästan inte kan hålla emot tårar. Hemska fantasier om att närstående dör, hur fruktansvärt ledsen jag skulle vara, att livet skulle bli olidligt och så vidare.
Jag insåg precis att jag hade en sån period förra hösten också. Ungefär vid den här tiden. Jag tror jag skrev om det här då. Jag vet inte var det beror på och jag vet inte vad jag kan göra åt det. Jag drömmer också otäcka drömmar, som i det stora hela egentligen handlar om att jag inte har kontoll.
Kanske är det bara en förlängning av det här husprojektet som nu bara går av farten, i svindlande hastighet, men mot det jag vill. Dock, ur mitt perspektiv, något okontollerat.
Jag önskade att jag har tid, lust och inspiration att blogga mer. Jag gillar ju som det på något vis. Men som jag sagt förr: Kreativiteten räcker inte till.
Eftersom jag bloggar så torftigt så länkar jag här till en vettig, flitig bloggerska.
Jag insåg precis att jag hade en sån period förra hösten också. Ungefär vid den här tiden. Jag tror jag skrev om det här då. Jag vet inte var det beror på och jag vet inte vad jag kan göra åt det. Jag drömmer också otäcka drömmar, som i det stora hela egentligen handlar om att jag inte har kontoll.
Kanske är det bara en förlängning av det här husprojektet som nu bara går av farten, i svindlande hastighet, men mot det jag vill. Dock, ur mitt perspektiv, något okontollerat.
Jag önskade att jag har tid, lust och inspiration att blogga mer. Jag gillar ju som det på något vis. Men som jag sagt förr: Kreativiteten räcker inte till.
Eftersom jag bloggar så torftigt så länkar jag här till en vettig, flitig bloggerska.
4 augusti 2012
Sommar = död blogg
Det verkar vara nåt som går hos mig. Jag finner liksom inte tid, lust och inspiration till att blogga på sommaren. Men som Ellen sa: Marikas blogg är för såna som inte träffar henne så ofta men som vill veta vad som händer. Och hon har ju rätt. Så har det alltid varit. När jag bodde i Stockholm tyckte mor och familjen att det var bra att kunna läsa lite om mitt liv. Jag är ju inte den som ringer runt och berättar allt som händer.
Det som händer nu är att huset är på ingång. Vi har själva kapat taket och tagit hem det. Det står här på ängen. Garaget är ju också hemma, men i delar. Plattan är gjuten, bergvärmen är på g. Elen lyser med sin frånvaro. KOM IGEN VATTENFALL!
Systra med familj har varit här nästan 4 veckor. Och med barn i huset är det ju fullt ös medvetslös hela tiden. Vi har fått en ny hund som vi ärvt av Hans. Hon heter Musti och är en vallhund. Tyvärr hör hon dåligt och fungerar därför dåligt i skogen. Vi tänker försöka göra henne till draghund, och lyckas inte det så får hon vara gårdshund.
Så är läget. Hej!
Det som händer nu är att huset är på ingång. Vi har själva kapat taket och tagit hem det. Det står här på ängen. Garaget är ju också hemma, men i delar. Plattan är gjuten, bergvärmen är på g. Elen lyser med sin frånvaro. KOM IGEN VATTENFALL!
Systra med familj har varit här nästan 4 veckor. Och med barn i huset är det ju fullt ös medvetslös hela tiden. Vi har fått en ny hund som vi ärvt av Hans. Hon heter Musti och är en vallhund. Tyvärr hör hon dåligt och fungerar därför dåligt i skogen. Vi tänker försöka göra henne till draghund, och lyckas inte det så får hon vara gårdshund.
Så är läget. Hej!
28 april 2012
Vad teatern har i skolan att göra
Igår såg jag en fantastisk föreställning, här i lilla Pajala. Det var så bra, så gripande och så jävla fantastiskt bra. Jag lämnade salongen på darriga ben och med ångesttryck över bröstet.
Då har man blivit berörd. Då har skådisarna ta mig fan lyckats.
Pjäsen ska spelas för skolor under hösten och meningen är att den ska väcka frågor kring droger, vänskap, förhållanden osv.
Och jag tänker att teater borde vara en så mycket större del i undervisning än vad den är. Man kanske inte lär sig räkna och skriva med hjälp av teatern. Men jag är rätt säker på att man kan lära sig om andra världskriget, kost och hälsa, människokroppen och djurlivet, musikhistoria och fram för allt om sig själv. Det du har upplevt fastnar ju i dig på ett annat sätt är det du till exempel har läst.
Jag fantiserar om en skola där teater och film används som faktainhämtning i mycket stor grad. Naturligtvis ska vi läsa också. Men vill vi att eleverna ska lära sig nåt räcker det oftast inte med att ge dem en faktabok. För man lär sig i stunden, inte för livet. Jag vet detta och jag skäms när jag ger mina elever en bok och ett frågeblad, men tröstar mig med att frågorna jag ställer åtminstone kräver lite tankeverksamhet, inte bara läsförståelse. Men helst ville jag kanske ta dem på en föreställning eller låta dem se en spelfilm som beskriver musikens framväxt genom tiderna. Och när de får uppgiften att gestalta en genre så känner jag mig mer nöjd med mig själv som lärare.
Sen är det faktiskt så här, och nu är jag kanske kontroversiell, och kanske man inte får säga sånt här som lärare. Men alltså, vi behöver inte lära våra elever fakta. För idag har vi Internet. Vi behöver lära dem att läsa, att förstå vad de läser och kunna sålla blad detta enorma flöde av information som omger oss idag. De behöver gå i skola för att lära känna sig själva, för att växa in i ett socialt samspel och bli trygga vuxna. Jag anser att den kunskap som inte är mätbar, är den allra viktigaste kunskapen. Kunskapen om dig själv och dina medmänniskor.
När jag gick i skolan stickade jag tre saker:
En rektangulär bit med räta maskor som sen syddes ihop till en gubbe, på mellanstadiet.
Ett par lovikkavantar i åk 9. Det tog typ en termin.
En väska med räta och aviga maskor, som aldrig blev klar, på gymnasiet.
I 24-årsåldern började jag intressera mig för stickning igen. Hade ett vagt minne av hur man skulle lägga upp maskor men fick konsultera Internet och farmor för att begripa. Att jag stickat lite under min skoltid var alltså föga till hjälp.
Jag tycker skolan ska erbjuda elever möjlighet att prova på många olika saker, som de kanske inte skulle mött annars. Så att varje elev har möjlighet att utveckla sina intressen och sitt unika jag. Så som det är idag. Mina elever ska alla prova på att spela ackordsinstrument, trummor och bas, de ska få sjunga och de ska få komma i kontakt med olika musikstilar, som de kanske inte skulle mött annars. De ska få en chans att prova. Och de ska lära sig hur de kan ta hjälp av internet om de senare i livet kommer på att de kanske vill lära sig att spela gitarr. Men att känna till olika genrers särdrag, är det så viktigt egentligen? Det kan man ju läsa sig till. Då tycker jag vi ska lägga mer fokus på musiken som identitetsskapande och ta vara på sånt som att ett elev säger "Utan musik skulle jag dö!"
Gudars, så skönt att ha en blogg där man får tycka och tänka som man vill utan att behöva underbygga sina resonemang desto mer. Fast det tycker jag ändå att jag gör.
Nå, Jan Björklund, vad säger du? Låt oss plocka in teatern och bränna faktaböckerna!
Då har man blivit berörd. Då har skådisarna ta mig fan lyckats.
Pjäsen ska spelas för skolor under hösten och meningen är att den ska väcka frågor kring droger, vänskap, förhållanden osv.
Och jag tänker att teater borde vara en så mycket större del i undervisning än vad den är. Man kanske inte lär sig räkna och skriva med hjälp av teatern. Men jag är rätt säker på att man kan lära sig om andra världskriget, kost och hälsa, människokroppen och djurlivet, musikhistoria och fram för allt om sig själv. Det du har upplevt fastnar ju i dig på ett annat sätt är det du till exempel har läst.
Jag fantiserar om en skola där teater och film används som faktainhämtning i mycket stor grad. Naturligtvis ska vi läsa också. Men vill vi att eleverna ska lära sig nåt räcker det oftast inte med att ge dem en faktabok. För man lär sig i stunden, inte för livet. Jag vet detta och jag skäms när jag ger mina elever en bok och ett frågeblad, men tröstar mig med att frågorna jag ställer åtminstone kräver lite tankeverksamhet, inte bara läsförståelse. Men helst ville jag kanske ta dem på en föreställning eller låta dem se en spelfilm som beskriver musikens framväxt genom tiderna. Och när de får uppgiften att gestalta en genre så känner jag mig mer nöjd med mig själv som lärare.
Sen är det faktiskt så här, och nu är jag kanske kontroversiell, och kanske man inte får säga sånt här som lärare. Men alltså, vi behöver inte lära våra elever fakta. För idag har vi Internet. Vi behöver lära dem att läsa, att förstå vad de läser och kunna sålla blad detta enorma flöde av information som omger oss idag. De behöver gå i skola för att lära känna sig själva, för att växa in i ett socialt samspel och bli trygga vuxna. Jag anser att den kunskap som inte är mätbar, är den allra viktigaste kunskapen. Kunskapen om dig själv och dina medmänniskor.
När jag gick i skolan stickade jag tre saker:
En rektangulär bit med räta maskor som sen syddes ihop till en gubbe, på mellanstadiet.
Ett par lovikkavantar i åk 9. Det tog typ en termin.
En väska med räta och aviga maskor, som aldrig blev klar, på gymnasiet.
I 24-årsåldern började jag intressera mig för stickning igen. Hade ett vagt minne av hur man skulle lägga upp maskor men fick konsultera Internet och farmor för att begripa. Att jag stickat lite under min skoltid var alltså föga till hjälp.
Jag tycker skolan ska erbjuda elever möjlighet att prova på många olika saker, som de kanske inte skulle mött annars. Så att varje elev har möjlighet att utveckla sina intressen och sitt unika jag. Så som det är idag. Mina elever ska alla prova på att spela ackordsinstrument, trummor och bas, de ska få sjunga och de ska få komma i kontakt med olika musikstilar, som de kanske inte skulle mött annars. De ska få en chans att prova. Och de ska lära sig hur de kan ta hjälp av internet om de senare i livet kommer på att de kanske vill lära sig att spela gitarr. Men att känna till olika genrers särdrag, är det så viktigt egentligen? Det kan man ju läsa sig till. Då tycker jag vi ska lägga mer fokus på musiken som identitetsskapande och ta vara på sånt som att ett elev säger "Utan musik skulle jag dö!"
Gudars, så skönt att ha en blogg där man får tycka och tänka som man vill utan att behöva underbygga sina resonemang desto mer. Fast det tycker jag ändå att jag gör.
Nå, Jan Björklund, vad säger du? Låt oss plocka in teatern och bränna faktaböckerna!
23 april 2012
Att göra sånt man mår bra av
I dag har varit en ganska jobbig jobbdag. Den började med att jag hade ont i huvet redan på första lektionen och ingen värktablett tillgänglig förrän klockan tre. Har genomlidit lektionerna utan engagemang och känt mig som väldens sämsta lärare. Jag har ifrågasatt mitt val av yrke och funderat på vad fan som fick mig att välja att bli lärare. Jag saknar viljan och orken att inspirera och förbannar Björklunds skolpolitik för att den får mig att endast tänka på bedömning och kunskapskrav. Fan, musik är ju så mycket mer...
Nå väl. Jag tänkte många negativa tankar på vägen hem och ville inget hellre än att gå och lägga mig på stört. Men då, mitt i det tunga så gjorde jag rätt val: Beslutade mig för att ta en timmes yoga.
Ja visst. Nu är huvudvärken borta, och de negativa likaså. Jag har energi att fylla i husblanketter och på köpet fick jag bra hållning.
Det är det allt handlar om. Att välja att göra sånt man vet att man mår bra av i slutändan. Kanske verkar det skönare att gå och sova, men det är det ju sällan. Jag sover nästan aldrig på dan eftersom jag hatar att vakna och fortsätter vara seg resten av dan. I dag valde jag träning och det kändes riktigt bra.
Det är med de här tankarna jag ska ta mig igenom slutet på denna termin.
Nå väl. Jag tänkte många negativa tankar på vägen hem och ville inget hellre än att gå och lägga mig på stört. Men då, mitt i det tunga så gjorde jag rätt val: Beslutade mig för att ta en timmes yoga.
Ja visst. Nu är huvudvärken borta, och de negativa likaså. Jag har energi att fylla i husblanketter och på köpet fick jag bra hållning.
Det är det allt handlar om. Att välja att göra sånt man vet att man mår bra av i slutändan. Kanske verkar det skönare att gå och sova, men det är det ju sällan. Jag sover nästan aldrig på dan eftersom jag hatar att vakna och fortsätter vara seg resten av dan. I dag valde jag träning och det kändes riktigt bra.
Det är med de här tankarna jag ska ta mig igenom slutet på denna termin.
14 april 2012
Om jag bodde i Stockholm...
Om jag bodde i Stockholm idag, skulle min lördag inte sett likadan ut som den nu gör. Inte över huvud taget förmodligen. Jag ska försöka tänka hur det skulle varit:
Jag hade nog, som idag, vaknat halv tio och tyckt att jag sovit bort hela dagen. Sen hade jag nog slösurfat en stund, gjort mig i ordning med smink och vardagskläder och gett mig av för att möta upp nån som jag planerat att möta upp för något. Exempel på aktivitet är: fika på ett fik, promenera med nåns hund i nån park (inte min för Chicko är ju borta och jag hade nog inte skaffat nån ny), gå på IKEA, hänga på stan. Exempel på någon att möta upp är: Anderas (fast han är ju här nu), David, Johanna (fast hon är ju i London nu) och Fia. Min söta fina Fia som jag saknar!
Sen hade jag åkt hem i en svettig tunnelbana och väntat på att Anders skulle sluta jobba. Sen skulle vi kanske gått ut och ätit med några vänner eller umgåtts hemma hos någon.
Jag hade haft på mig en vårig kjol, sneakers och en vårig nyköpt jacka i en käck vårig, modern färg.
Kanske hade vi tagit en öl på en uteservering och låtsats att det var varmt och skönt fast vi egentligen hade för tunna kläder på oss.
Så här ser min lördag ut i dag, i verkliga livet:
Vaknade som sagt halv tio och tyckte att jag sovit bort halva dan. Klädde på mig underställ. Åt frukost och slösurfade på mobilen under tiden. Tog en tur med hundarna på det långa spåret som redan börjar kännas för kort. Njöt av solen och kände lycka i hela min kropp. Funderade på hur livet skulle sett ut om vi bott i Stockholm. Sitter i detta nu och skriver om det med Jamas klängande i mitt knä. Han hade nog inte bott med oss då. Dagen kommer att fortsätta med ett besök hos mamma där hon ska hjälpa mig att deklarera, jag ska fylla på dricksvatten och hämta hit spjälsängen, barnvagnen och bilstolen (nej, vi väntar inte barn, men vi får besök av en ettåring och hans pappa nästa vecka). Sen ska jag åka hem och antingen städa vindan eller skriva omdömen. Eller både och. Jag har även en vision om att hinna med nån form av träning. Sedan ska jag värma utebastun. Mamma och Gunnar och kanske Mats och Alexandra kommer att komma hit. Och Hans också säkert, och alla kommer att basta i tur och ordning utom Alexandra och kanske bjuder vi på ett glas vin eller öl också. Sen kommer de att åka hem, Anders kommer att gå och lägga sig och jag kommer att avsluta mitt vinglas i soffan med stickningen och Glee och vara helt nöjd med livet.
Jag säger ju att det är två helt olika liv som inte går att jämföra med varandra...
Jag hade nog, som idag, vaknat halv tio och tyckt att jag sovit bort hela dagen. Sen hade jag nog slösurfat en stund, gjort mig i ordning med smink och vardagskläder och gett mig av för att möta upp nån som jag planerat att möta upp för något. Exempel på aktivitet är: fika på ett fik, promenera med nåns hund i nån park (inte min för Chicko är ju borta och jag hade nog inte skaffat nån ny), gå på IKEA, hänga på stan. Exempel på någon att möta upp är: Anderas (fast han är ju här nu), David, Johanna (fast hon är ju i London nu) och Fia. Min söta fina Fia som jag saknar!
Sen hade jag åkt hem i en svettig tunnelbana och väntat på att Anders skulle sluta jobba. Sen skulle vi kanske gått ut och ätit med några vänner eller umgåtts hemma hos någon.
Jag hade haft på mig en vårig kjol, sneakers och en vårig nyköpt jacka i en käck vårig, modern färg.
Kanske hade vi tagit en öl på en uteservering och låtsats att det var varmt och skönt fast vi egentligen hade för tunna kläder på oss.
Så här ser min lördag ut i dag, i verkliga livet:
Vaknade som sagt halv tio och tyckte att jag sovit bort halva dan. Klädde på mig underställ. Åt frukost och slösurfade på mobilen under tiden. Tog en tur med hundarna på det långa spåret som redan börjar kännas för kort. Njöt av solen och kände lycka i hela min kropp. Funderade på hur livet skulle sett ut om vi bott i Stockholm. Sitter i detta nu och skriver om det med Jamas klängande i mitt knä. Han hade nog inte bott med oss då. Dagen kommer att fortsätta med ett besök hos mamma där hon ska hjälpa mig att deklarera, jag ska fylla på dricksvatten och hämta hit spjälsängen, barnvagnen och bilstolen (nej, vi väntar inte barn, men vi får besök av en ettåring och hans pappa nästa vecka). Sen ska jag åka hem och antingen städa vindan eller skriva omdömen. Eller både och. Jag har även en vision om att hinna med nån form av träning. Sedan ska jag värma utebastun. Mamma och Gunnar och kanske Mats och Alexandra kommer att komma hit. Och Hans också säkert, och alla kommer att basta i tur och ordning utom Alexandra och kanske bjuder vi på ett glas vin eller öl också. Sen kommer de att åka hem, Anders kommer att gå och lägga sig och jag kommer att avsluta mitt vinglas i soffan med stickningen och Glee och vara helt nöjd med livet.
Jag säger ju att det är två helt olika liv som inte går att jämföra med varandra...
13 april 2012
Lyxfällan
Har just sett ett avsnitt av Lyxfällan. Alltså. Hur går det till? Hur kan folk låta det gå så långt? Vad är det som gått fel? Vad är det de inte fattar? Jag tappar både andan och hakan i varje avsnitt av chock, vilket nog är poängen med programmet.
Själv skälver jag av nervositet när banken beviljar oss huslån. Jag oroar mig att pengarna inte ska räcka, att vi ska få leva i fattigdom med enorma skulder resten av vårt liv. Men så är det ju inte. För vi är ju två kloka, vettiga, ekonomiska personer med bra inkomster och normala utgifter. När nån nämner ordet kredit eller inkasso knyter det sig i magen av rädsla. Ekonomisk har jag alltid varit, på gränsen till snål, men det har ju berott på fattigdomen jag levt med i tio års tid. Nu när jag tjänar pengar är jag rädd för att jag ska börja slösa på onödiga saker. Helt obefogad rädsla eftersom jag i princip aldrig köper onödiga saker. Jag tänker ju igenom varje köp både en och två och ibland fem gånger.
TACK för att jag blivit fostrad så!
Vad är det som driver de här människorna att söka till Lyxfällan? Det måste ju finnas andra som kan hjälpa en om man verkligen är i sådan ekonomisk kris som de här personerna alltid är. Måste man förnedra sig i tv för att få hjälp? Nånstans måste ju det goda landet Sverige ta sitt ansvar. Eftersom det är så jävla lätt att låna pengar, borde det också vara lätt att få hjälp när man lånat för mycket. Om man nu inte hade vett nog att fatta när det hände.
Hoja, tänk att ha en halv miljon i skulder och inte ha nåt för det. Okej om du äger ett hus eller bil eller nåt annat så du vet att där, där är mina pengar. Men när lånen gått till en soffa, mobiltelefoner, mat, andra skulder... Gud.
Tanke två: Varför är det alltid karlslokarna som är de oansvariga? I Lyxfällan är det faktiskt så. Om det är ett heteropar så är det alltid mannen som är den stora syndabocken och kvinnan får skäll för att hon inte lyckats stoppa honom. Är det så här i verkligheten också? Är kvinnor bättre ekonomiskt sinnade än män? Vad beror det i så fall på? Och så vidare och så vidare nu blev det en genusdebatt med mig själv som jag inte hade tid med för jag ska duscha, göra mig fager, köra in till Pajala, möta min man som är nästan lika ekonomiskt sinnad som jag och äta samt se på teater.
Och säg inte att det är skolans ansvar...
Själv skälver jag av nervositet när banken beviljar oss huslån. Jag oroar mig att pengarna inte ska räcka, att vi ska få leva i fattigdom med enorma skulder resten av vårt liv. Men så är det ju inte. För vi är ju två kloka, vettiga, ekonomiska personer med bra inkomster och normala utgifter. När nån nämner ordet kredit eller inkasso knyter det sig i magen av rädsla. Ekonomisk har jag alltid varit, på gränsen till snål, men det har ju berott på fattigdomen jag levt med i tio års tid. Nu när jag tjänar pengar är jag rädd för att jag ska börja slösa på onödiga saker. Helt obefogad rädsla eftersom jag i princip aldrig köper onödiga saker. Jag tänker ju igenom varje köp både en och två och ibland fem gånger.
TACK för att jag blivit fostrad så!
Vad är det som driver de här människorna att söka till Lyxfällan? Det måste ju finnas andra som kan hjälpa en om man verkligen är i sådan ekonomisk kris som de här personerna alltid är. Måste man förnedra sig i tv för att få hjälp? Nånstans måste ju det goda landet Sverige ta sitt ansvar. Eftersom det är så jävla lätt att låna pengar, borde det också vara lätt att få hjälp när man lånat för mycket. Om man nu inte hade vett nog att fatta när det hände.
Hoja, tänk att ha en halv miljon i skulder och inte ha nåt för det. Okej om du äger ett hus eller bil eller nåt annat så du vet att där, där är mina pengar. Men när lånen gått till en soffa, mobiltelefoner, mat, andra skulder... Gud.
Tanke två: Varför är det alltid karlslokarna som är de oansvariga? I Lyxfällan är det faktiskt så. Om det är ett heteropar så är det alltid mannen som är den stora syndabocken och kvinnan får skäll för att hon inte lyckats stoppa honom. Är det så här i verkligheten också? Är kvinnor bättre ekonomiskt sinnade än män? Vad beror det i så fall på? Och så vidare och så vidare nu blev det en genusdebatt med mig själv som jag inte hade tid med för jag ska duscha, göra mig fager, köra in till Pajala, möta min man som är nästan lika ekonomiskt sinnad som jag och äta samt se på teater.
Och säg inte att det är skolans ansvar...
30 mars 2012
2011 - snusklåtarnas år
Det här är nåt jag länge, länge tänkt på. Nu är det dags att det uppdagas. Snusklåtarna tjugohundraelva. De avlöste varandra, en efter en, eller ska jag säga utlöste?
Man får tycka vad man vill, och kanske är jag gammalmodig eller pryd, men det var då fa-an vilken sexanspelning det var på låtarna detta år!
1) Veronica Maggio - Jag kommer
I hissen, i hallen och Gud vet var, men måste vi veta? Måste vi verkligen veta?! Och vad ska jag säga när tjejerna i fyran säger att de vill spela och sjunga den här låten? Uuuuusch!
2) September - Mikrofonkåt
Kåt. Hon sjunger kåt i en låt som spelas på p3.
"Mamma, vad betyder kåt?" Kul att få den frågan från sin åttaåring.
3) Ansiktet - Äckligt
För det första är den dålig. Och man får inte säga att nåt är dåligt utan att motivera, eftersom jag är musiklärare. Här kommer motiveringen: Han sjunger dåligt. Den är äcklig. (Ingen MVG-motivering direkt). Uusch jag hatar den! (Och jag brukar inte använda det ordet). Men fan den är kass.
Ska vi göra nåt äckligt, baby? Låg där bakbunden i sägen, baby. Jag vill väl inte höra porrlåtar i radio på bästa sändningstid! Inte för att man nu får veta vad det äckliga är, men ändå. Man har ju fantasi. "Det som är uteslutet för de flesta" Vadå? Analsex? Piskor och lack och läder? Bajs? Jävligt irriterande att man inte får veta, faktiskt!
Helvetes, vad mycket kass musik det finns i världen. Sen, när jag googlade Äckligt-låten för att kanske få veta vad han tänkt när han skrivit den så upptäckte jag denna. Men jag VARNAR dig, innan du klickar, detta är inte en musikvideo som vi är vana att se. Men kolla här.
Jag inser ju nu, att det här är kanske min generations, eller i alla fall det jag kommer att förfasas över när jag är pensionär, så som dagens pensionärer förfasar sig över homosexualitet, piercingar och tatueringar. Frispråkigheten. Och kanske är videon i länken ovan bättre än alla halvnakna silikonbrukar som uppträder i var och varannan musikvideo. Kanske är det trots allt bättre att skildra "vanliga" människor. Och kanske är det bra att sjunga om de här sakerna, för att få fram det, inte tabubelägga, låta det blir nåt naturligt. Men förlåt, jag är fostrad till att sånt där stannar i sovrummet eller åtminstone hos ens bästa vänner. Jag vet att alla inte är som jag.
Och då har jag inte ens nämnt Erik Amarillos "Vill du ligga med mig då?" Nej, den är inte värd att nämnas.
Hoff, det var skönt att få det ur systemet. Nu ska tant Alma gå och knyta sig.
Man får tycka vad man vill, och kanske är jag gammalmodig eller pryd, men det var då fa-an vilken sexanspelning det var på låtarna detta år!
1) Veronica Maggio - Jag kommer
I hissen, i hallen och Gud vet var, men måste vi veta? Måste vi verkligen veta?! Och vad ska jag säga när tjejerna i fyran säger att de vill spela och sjunga den här låten? Uuuuusch!
2) September - Mikrofonkåt
Kåt. Hon sjunger kåt i en låt som spelas på p3.
"Mamma, vad betyder kåt?" Kul att få den frågan från sin åttaåring.
3) Ansiktet - Äckligt
För det första är den dålig. Och man får inte säga att nåt är dåligt utan att motivera, eftersom jag är musiklärare. Här kommer motiveringen: Han sjunger dåligt. Den är äcklig. (Ingen MVG-motivering direkt). Uusch jag hatar den! (Och jag brukar inte använda det ordet). Men fan den är kass.
Ska vi göra nåt äckligt, baby? Låg där bakbunden i sägen, baby. Jag vill väl inte höra porrlåtar i radio på bästa sändningstid! Inte för att man nu får veta vad det äckliga är, men ändå. Man har ju fantasi. "Det som är uteslutet för de flesta" Vadå? Analsex? Piskor och lack och läder? Bajs? Jävligt irriterande att man inte får veta, faktiskt!
Helvetes, vad mycket kass musik det finns i världen. Sen, när jag googlade Äckligt-låten för att kanske få veta vad han tänkt när han skrivit den så upptäckte jag denna. Men jag VARNAR dig, innan du klickar, detta är inte en musikvideo som vi är vana att se. Men kolla här.
Jag inser ju nu, att det här är kanske min generations, eller i alla fall det jag kommer att förfasas över när jag är pensionär, så som dagens pensionärer förfasar sig över homosexualitet, piercingar och tatueringar. Frispråkigheten. Och kanske är videon i länken ovan bättre än alla halvnakna silikonbrukar som uppträder i var och varannan musikvideo. Kanske är det trots allt bättre att skildra "vanliga" människor. Och kanske är det bra att sjunga om de här sakerna, för att få fram det, inte tabubelägga, låta det blir nåt naturligt. Men förlåt, jag är fostrad till att sånt där stannar i sovrummet eller åtminstone hos ens bästa vänner. Jag vet att alla inte är som jag.
Och då har jag inte ens nämnt Erik Amarillos "Vill du ligga med mig då?" Nej, den är inte värd att nämnas.
Hoff, det var skönt att få det ur systemet. Nu ska tant Alma gå och knyta sig.
28 mars 2012
Skämsinlägget
Egentligen skäms jag för det här jag ska skriva. Jag ska erkänna hur dålig jag är. Eller, jag ska erkänna hur dålig jag tycker att jag är. Ni tycker ju om mig ändå.
Jag sitter på jobbet. Jag har haft två timmar på mig att utföra vettiga saker, men det har inte gått. Det har bara inte gått! Olusten, oviljan och den där rastlöshetskänslan/ångesten infinner sig i magen. Jag borde, men det går inte. Så jag surfar runt på bloggar, kollar facebook, försöker komma igång att jobba, surfar mera, blir sugen på godis osv. Går och köper godis. Alltså, jag orkar pallra mig upp och gå till Konsum för att köpa godis. På väg tillbaka till jobbet känner jag mig dålig. Så dålig, så dålig. Dålig, för att jag inte fått nåt gjort. För att jag köpt godis som jag tänker äta. Fast jag vet att det är dåligt.
Varför gör jag så här mot mig själv?
Nu äter jag godis (Polly), dricker kaffe och funderar på varför det blir så här?
Var det för att jag hade glömt husritningarna hemma? Planen var att gå till mammas jobb och kopiera dem när lektionerna var slut för dagen. Men jag glömde dem hemma och gick istället till jobbet. Det blev alltså inte som jag hade tänkt. Det är onsdag och vi har ingen kör i kväll. Kan det vara det som stör? Att rutinen är borta? Jag funderar på om jag verkligen har aspergers på riktigt. Jag googlar, men nä, det har jag nog inte. Det är bara tre saker av alla symptom som stämmer in
1) Avsaknad av rutiner får mig ur balans och skapar ångest
2) Obehagskänslor av kroppskontakt. Minns att jag tyckte att det var otroligt jobbigt när mostrar och andra släktingar ville krama mig när jag var barn. Vet också att jag på gymnasiet och även högre upp i vuxen ålder inte gillat att kramas. Faktum är att jag undviker kramar än i dag. De personer vars kramar jag mår bra av kan jag räkna upp på en hand.
3) Språkbruk. Har fått berättat för mig att jag talade väldigt fint, och svängde mig med tjusiga ord redan som fyraåring. Idag talar jag väl som vilken normal 27-åring som helst.
Personer med aspergers har ofta avsaknad av empati. Det har inte jag. Helt tvärtom, ju.
Jag har nog inte aspergers. Jag är nog bara en normal kvinna av idag, som mår dåligt när hon inte når upp till de krav som ställs på henne. Oftast av henne själv, men säkerligen som en förlängning på det som samhället visat sig uppskatta.
Tillåt mig hata duktighetssyndromet en liten stund, även om jag ibland tycker att det är bra.
Nu, har jag fått en kick av sockret och kaffet och blir sådär svettig på ögonlocken som jag blir då. Snart kommer mina blåsare och vi ska öva på Internationalen som vi ska spela 1:a maj.
För att inte bryta ihop när jag kommer hem och sockerkicken lagt sig så planerar jag att steka ägg och bacon till middag. Efter det borde jag röra på mig, för det mår jag bra av!
Tack för visat intresse!
Jag sitter på jobbet. Jag har haft två timmar på mig att utföra vettiga saker, men det har inte gått. Det har bara inte gått! Olusten, oviljan och den där rastlöshetskänslan/ångesten infinner sig i magen. Jag borde, men det går inte. Så jag surfar runt på bloggar, kollar facebook, försöker komma igång att jobba, surfar mera, blir sugen på godis osv. Går och köper godis. Alltså, jag orkar pallra mig upp och gå till Konsum för att köpa godis. På väg tillbaka till jobbet känner jag mig dålig. Så dålig, så dålig. Dålig, för att jag inte fått nåt gjort. För att jag köpt godis som jag tänker äta. Fast jag vet att det är dåligt.
Varför gör jag så här mot mig själv?
Nu äter jag godis (Polly), dricker kaffe och funderar på varför det blir så här?
Var det för att jag hade glömt husritningarna hemma? Planen var att gå till mammas jobb och kopiera dem när lektionerna var slut för dagen. Men jag glömde dem hemma och gick istället till jobbet. Det blev alltså inte som jag hade tänkt. Det är onsdag och vi har ingen kör i kväll. Kan det vara det som stör? Att rutinen är borta? Jag funderar på om jag verkligen har aspergers på riktigt. Jag googlar, men nä, det har jag nog inte. Det är bara tre saker av alla symptom som stämmer in
1) Avsaknad av rutiner får mig ur balans och skapar ångest
2) Obehagskänslor av kroppskontakt. Minns att jag tyckte att det var otroligt jobbigt när mostrar och andra släktingar ville krama mig när jag var barn. Vet också att jag på gymnasiet och även högre upp i vuxen ålder inte gillat att kramas. Faktum är att jag undviker kramar än i dag. De personer vars kramar jag mår bra av kan jag räkna upp på en hand.
3) Språkbruk. Har fått berättat för mig att jag talade väldigt fint, och svängde mig med tjusiga ord redan som fyraåring. Idag talar jag väl som vilken normal 27-åring som helst.
Personer med aspergers har ofta avsaknad av empati. Det har inte jag. Helt tvärtom, ju.
Jag har nog inte aspergers. Jag är nog bara en normal kvinna av idag, som mår dåligt när hon inte når upp till de krav som ställs på henne. Oftast av henne själv, men säkerligen som en förlängning på det som samhället visat sig uppskatta.
Tillåt mig hata duktighetssyndromet en liten stund, även om jag ibland tycker att det är bra.
Nu, har jag fått en kick av sockret och kaffet och blir sådär svettig på ögonlocken som jag blir då. Snart kommer mina blåsare och vi ska öva på Internationalen som vi ska spela 1:a maj.
För att inte bryta ihop när jag kommer hem och sockerkicken lagt sig så planerar jag att steka ägg och bacon till middag. Efter det borde jag röra på mig, för det mår jag bra av!
Tack för visat intresse!
27 mars 2012
Jag blir så trött
...och det är inte för att jag har klivit upp halv sex.
Jag blir så trött på alla som tror att hen-debatten handlar om att ta bort definitionerna av kön huvudtaget. Och jag blir så trött på alla som tror att genusdebatten handlar om huruvida pojkar och flickor ska kläs i rosa eller blått.
Jag blir bara så trött. Varför är man så enkelspårig? Varför pratar man inte om det det egentligen handlar om: jämställdhet. Är det för att man inte förstår bättre? Varför förstår man inte bättre? Man och man. "En" har jag hört att man ska säga, nu när vi ändå är inne på det spåret.
Tror en verkligen att våra könsroller formas efter kläderna vi bär som barn?
Och förresten, apropå det där med färger. På 1700-talet kläddes gossebarnen och de fina herrarna i rosa för att symbolisera manlighet. Det härstammar från att färgen röd representerar styrka, som ju är en typisk manlig egenskap. Så det så! Det hörde jag på tv i förra veckan. Tur att vi köpt tv.
Nu ska jag duka fram maten så den står på bordet när min man kommer hem, som den hemmafru jag är. Och precis som jag har det de veckorna när han är ledig.
Jag blir så trött på alla som tror att hen-debatten handlar om att ta bort definitionerna av kön huvudtaget. Och jag blir så trött på alla som tror att genusdebatten handlar om huruvida pojkar och flickor ska kläs i rosa eller blått.
Jag blir bara så trött. Varför är man så enkelspårig? Varför pratar man inte om det det egentligen handlar om: jämställdhet. Är det för att man inte förstår bättre? Varför förstår man inte bättre? Man och man. "En" har jag hört att man ska säga, nu när vi ändå är inne på det spåret.
Tror en verkligen att våra könsroller formas efter kläderna vi bär som barn?
Och förresten, apropå det där med färger. På 1700-talet kläddes gossebarnen och de fina herrarna i rosa för att symbolisera manlighet. Det härstammar från att färgen röd representerar styrka, som ju är en typisk manlig egenskap. Så det så! Det hörde jag på tv i förra veckan. Tur att vi köpt tv.
Nu ska jag duka fram maten så den står på bordet när min man kommer hem, som den hemmafru jag är. Och precis som jag har det de veckorna när han är ledig.
15 mars 2012
Sökord
Detta har folk skrivit in i googles sökfält och hamnat på min blogg. Det är jävligt kul. Och kanske beskriver det mitt liv lite. Men vad gör min mosters namn där?
| ||||||||||||
| ||||||||||||
| ||||||||||||
| ||||||||||||
| ||||||||||||
| ||||||||||||
| ||||||||||||
| ||||||||||||
| ||||||||||||
|
14 mars 2012
Varför jag inte är en tävlingsmänniska
Det finns människor och så finns det tävlingsmänniskor. Ni vet de där som antar utmaningen så fort de anar dem. De som ger järnet tills de stupar bara för att vinna. Vad den än gäller. Kanske är du själv en sån?
Jag är inte en sån. Absolut inte en tävlingsmänniska. Jag blir snarare orolig och ängslig av tävlingar. Drabbas av prestationsångest, även när det gäller sånt jag är bra på.
Jag kom på varför jag inte är en tävlingsmänniska.
Jag är ju uppvuxen i en tid när det var rätt vanligt man tävlingar på tex. idrotten, rasten, i klassrummet osv. Och det är det nog kanske fortfarande. Gör man en frågesport eller lek där nån kan vinna så har man hela klassen med på noterna. Vad det än månde vara. Kanske därför man anordnade skräpplockartävlingar. Den klass som plockade mest skräp vann. Kul tävling. Inte.
Okej, jag är alltså inte en tävlingsmänniska och här kommer förklaringen:
Jag kom fan alltid sist. För ofta handlade tävlingar om fysiska prestationer. Min barnreumatism gjorde att jag hamnade efter. Att jag inte orkade och kunde springa och hoppa som de andra barnen för att jag hade ont i mina leder. Det blev tråkigt att röra på sig, redan vid sju års ålder. Så jag kom sist. I skidtävlingar, i tre-kamper (där resultatlistan med alla tider och längder delades ut till hela skolan och jag var glad om jag bara var näst sist) och allt annat skithelvete de hittade på.
Jag kom sist, jag blev ledsen, arg och besviken, såklart. Ingen vill vara sämst. Men då fanns det goda vuxna i min värld, som mamma och snälla lärare, som lärde mig att inte jämföra mig med andra, utan med mig själv. Jag fick lära mig att satsa på att slå mig själv. Att glädjas över att jag åkte skidspåret två minuter snabbare än året innan. Att jag tog mig fram till pulkabacken/lägerplatsen för egen motor, i min takt. Att jag i alla fall kom fram. Jag tog snabbt till mig mottot "Bättre sent än aldrig" och Skalmans idé om att skynda är ett fult ord.
Jag var en jävla klenis när jag var liten. Men nu är jag stor och stark. Om inte i kroppen, så i psyket. Envis som satan när det gäller. Men börja inte tävla med mig för då ger jag upp direkt. Jag vet att jag inte kommer att vinna.
Det var den historien.
Jag är inte en sån. Absolut inte en tävlingsmänniska. Jag blir snarare orolig och ängslig av tävlingar. Drabbas av prestationsångest, även när det gäller sånt jag är bra på.
Jag kom på varför jag inte är en tävlingsmänniska.
Jag är ju uppvuxen i en tid när det var rätt vanligt man tävlingar på tex. idrotten, rasten, i klassrummet osv. Och det är det nog kanske fortfarande. Gör man en frågesport eller lek där nån kan vinna så har man hela klassen med på noterna. Vad det än månde vara. Kanske därför man anordnade skräpplockartävlingar. Den klass som plockade mest skräp vann. Kul tävling. Inte.
Okej, jag är alltså inte en tävlingsmänniska och här kommer förklaringen:
Jag kom fan alltid sist. För ofta handlade tävlingar om fysiska prestationer. Min barnreumatism gjorde att jag hamnade efter. Att jag inte orkade och kunde springa och hoppa som de andra barnen för att jag hade ont i mina leder. Det blev tråkigt att röra på sig, redan vid sju års ålder. Så jag kom sist. I skidtävlingar, i tre-kamper (där resultatlistan med alla tider och längder delades ut till hela skolan och jag var glad om jag bara var näst sist) och allt annat skithelvete de hittade på.
Jag kom sist, jag blev ledsen, arg och besviken, såklart. Ingen vill vara sämst. Men då fanns det goda vuxna i min värld, som mamma och snälla lärare, som lärde mig att inte jämföra mig med andra, utan med mig själv. Jag fick lära mig att satsa på att slå mig själv. Att glädjas över att jag åkte skidspåret två minuter snabbare än året innan. Att jag tog mig fram till pulkabacken/lägerplatsen för egen motor, i min takt. Att jag i alla fall kom fram. Jag tog snabbt till mig mottot "Bättre sent än aldrig" och Skalmans idé om att skynda är ett fult ord.
Jag var en jävla klenis när jag var liten. Men nu är jag stor och stark. Om inte i kroppen, så i psyket. Envis som satan när det gäller. Men börja inte tävla med mig för då ger jag upp direkt. Jag vet att jag inte kommer att vinna.
Det var den historien.
1 mars 2012
3½ år senare
Jag fastnade i mina gamla blogginlägg. Jag tycker jag har tappat stinget. Jag var mycket bättre på att skriva förr. Det tyckte jag även typ 2008 när jag läste gamla lunardagböcker. Så kanske är det egentligen precis samma bara det att man inte ser det. Men jag tycker att mina tankar var klokare, viktigare på nåt sätt än vad de är idag. I alla fall, det jag skulle säga var att jag hittade ett inlägg med rubriken Långtidssingel, läs det här, nu.
Precis det jag önskade mig då, 3 augusti 2008 har jag nu. Jag hade inte orimliga krav. Jag var bara lite kräsen. (Och det lönade sig minsann! Det visste jag ju hela tiden.) Jag sitter i samma torp som då, och då och då hör vi bara ljudet av köksklockan och varandras andetag och det är underbart. Jag går inte ensam till bastun och jag somnar och vaknar intill den person jag verkligen tror att jag kommer att älska resten av livet.
Nu kom han hem, så jag ska ta tag i matlagningen. Vilket jag borde gjort för läääängesen. Nå väl.
Precis det jag önskade mig då, 3 augusti 2008 har jag nu. Jag hade inte orimliga krav. Jag var bara lite kräsen. (Och det lönade sig minsann! Det visste jag ju hela tiden.) Jag sitter i samma torp som då, och då och då hör vi bara ljudet av köksklockan och varandras andetag och det är underbart. Jag går inte ensam till bastun och jag somnar och vaknar intill den person jag verkligen tror att jag kommer att älska resten av livet.
Nu kom han hem, så jag ska ta tag i matlagningen. Vilket jag borde gjort för läääängesen. Nå väl.
28 februari 2012
Så låser det sig
Det jag tänkte göra för att komma igång med bloggandet igen var att göra en sån där dag-för-dag lista som verkar vara poppis. Jag började surfa runt för att hitta nån bra. Såklart hittar jag inte nån bra. Då tänkte jag att jag kan göra en egen. Men då kommer prestationsångesten. Vad skulle den handla om, vad vill jag skriva om och vad vill jag inte skriva om?
Fan, att de små valen i livet alltid ska vara så jävla jobbiga. Snacka om att ha problem. Helvete. Då är det mycket lättare att ta beslut som tex. "ska vi köpa ett hus?" Mycket lättare. Jävla konstigt.
Jag skiter nog i listan. Eller så gör jag en egen. Eller så skiter jag i den, eller...
Andreas har lärt mig att Twittra i dag. Följ mig! Jag heter såklart Almapower, men man hittar nog mig om man söker på mitt namn också.
Tack och god natt!
Fan, att de små valen i livet alltid ska vara så jävla jobbiga. Snacka om att ha problem. Helvete. Då är det mycket lättare att ta beslut som tex. "ska vi köpa ett hus?" Mycket lättare. Jävla konstigt.
Jag skiter nog i listan. Eller så gör jag en egen. Eller så skiter jag i den, eller...
Andreas har lärt mig att Twittra i dag. Följ mig! Jag heter såklart Almapower, men man hittar nog mig om man söker på mitt namn också.
Tack och god natt!
24 februari 2012
Vad hände?
Jag vet inte vad som hände? Och sen har jag velat skriva igen, men inte kunnat för jag har inte vetat hur jag ska börja igen. Nu har jag kommit på hur jag kan göra.
Först ska jag försöka analysera varför jag slutade skriva. Tror att det var en kombo av tråkigheter, stress, dödsfall, en känsla av att inte kunna skriva det som jag verkligen vill (vart kom den ifrån?), depp osv. Jag har tre inlägg som ligger i utkast, får se om jag publicerar dem. Det jag vet är att jag saknat att skriva. Jag har inte någon vanlig dagbok som jag kan skriva av mig i, eller jo, men jag skriver inte i den. Och jag märker att jag blir låg när jag inte får eller kan lufta mig om saker som jag vill. Mycket som jag skriver här är sånt jag inte pratar om, det är inte för att jag inte har nån att prata med, jag har många att prata med, men vissa saker skriver jag hellre om. Vissa saker tänker jag inte ens på förrän jag börjar skriva. Alltså - jag behöver skriva.
Nu hoppas jag att ni ska få följa mig i mina tankar igen. Ni gillar ju det, och jag gillar nog att ni gör det (attention whore som man är innerst inne).
Så, för att komma igång, så tänkte jag göra en sån där dag-för-dag lista. Listan anger vad man ska skriva om/visa och så gör man det. Sen om det blir varje dag eller inte, det får vi se. Jag har ju annat för mig än att blogga. Nu måste jag bestämma mig för hur listan ska se ut. Vad svårt.
Jag återkommer.
Hej då!
Först ska jag försöka analysera varför jag slutade skriva. Tror att det var en kombo av tråkigheter, stress, dödsfall, en känsla av att inte kunna skriva det som jag verkligen vill (vart kom den ifrån?), depp osv. Jag har tre inlägg som ligger i utkast, får se om jag publicerar dem. Det jag vet är att jag saknat att skriva. Jag har inte någon vanlig dagbok som jag kan skriva av mig i, eller jo, men jag skriver inte i den. Och jag märker att jag blir låg när jag inte får eller kan lufta mig om saker som jag vill. Mycket som jag skriver här är sånt jag inte pratar om, det är inte för att jag inte har nån att prata med, jag har många att prata med, men vissa saker skriver jag hellre om. Vissa saker tänker jag inte ens på förrän jag börjar skriva. Alltså - jag behöver skriva.
Nu hoppas jag att ni ska få följa mig i mina tankar igen. Ni gillar ju det, och jag gillar nog att ni gör det (attention whore som man är innerst inne).
Så, för att komma igång, så tänkte jag göra en sån där dag-för-dag lista. Listan anger vad man ska skriva om/visa och så gör man det. Sen om det blir varje dag eller inte, det får vi se. Jag har ju annat för mig än att blogga. Nu måste jag bestämma mig för hur listan ska se ut. Vad svårt.
Jag återkommer.
Hej då!
12 december 2011
Kreativiteten har en gräns
I helgen slog det mig en sak som jag funderade lite över.
Man har nog inte hur mycket kreativitet i sig som helst. Tillslut tar den slut.
Jag sysslar med många saker som kräver kreativitet. Antagligen sysslar jag med dem, just för att de kräver det. Jag får utlopp för mitt kreativa tänkande.
Saker jag gör:
- jobbar som lärare, musiklärare dessutom. Det kräver sitt av idéer kan jag säga.
- stickar och virkar
- att rita hus är min dolda talang, som just nu får användas för första gången på riktigt. (Tidigare har det visat sig i The Sims, och millimeterblocket).
- att varje år komma på, rita ritningar, och skapa ett pepparkakashus.
- skriva blogg
- sorterar grejer. Blir alldeles till mig när jag skådar en välsorterad hylla eller garderob! Sen utvecklar jag förvaringsutrymmena hemma hela tiden.
Jag har nu märkt, att jag inte kan göra allt detta på samma gång. Till exempel har jag ju inte bloggat så flitigt på sistone, och det beror nog på att jag haft så mycket på jobbet. Och nu när husfebern är så hög, så går mitt skapande till det istället för att sticka och virka. Det finns liksom en gräns.
Vad betyder då ordet kreativ? (Jag konsulterar min ordböcker)
SAOL: skapande, nydanande, produktiv
Etymologiska ordboken: av engelska creative med samma betydelse, till create ´skapa´jfr kreera.
(Okej, jag fattar inte allt det där).
Jo, men jag kan nog känna att "kreativ" är en egenskap som faktiskt beskriver mig. Myyyyycket mer än till exempel musikalisk.
Nu väntar matlagning, bastuvärmning och hundkörning i nytt spår i skogen. En runda blir det. Kommer inte att behöva vända och hoppas på att hundarna gasar järnet ända hem. Annars blir de alltid lite slöa när man vänder hemåt igen.
Man har nog inte hur mycket kreativitet i sig som helst. Tillslut tar den slut.
Jag sysslar med många saker som kräver kreativitet. Antagligen sysslar jag med dem, just för att de kräver det. Jag får utlopp för mitt kreativa tänkande.
Saker jag gör:
- jobbar som lärare, musiklärare dessutom. Det kräver sitt av idéer kan jag säga.
- stickar och virkar
- att rita hus är min dolda talang, som just nu får användas för första gången på riktigt. (Tidigare har det visat sig i The Sims, och millimeterblocket).
- att varje år komma på, rita ritningar, och skapa ett pepparkakashus.
- skriva blogg
- sorterar grejer. Blir alldeles till mig när jag skådar en välsorterad hylla eller garderob! Sen utvecklar jag förvaringsutrymmena hemma hela tiden.
Jag har nu märkt, att jag inte kan göra allt detta på samma gång. Till exempel har jag ju inte bloggat så flitigt på sistone, och det beror nog på att jag haft så mycket på jobbet. Och nu när husfebern är så hög, så går mitt skapande till det istället för att sticka och virka. Det finns liksom en gräns.
Vad betyder då ordet kreativ? (Jag konsulterar min ordböcker)
SAOL: skapande, nydanande, produktiv
Etymologiska ordboken: av engelska creative med samma betydelse, till create ´skapa´jfr kreera.
(Okej, jag fattar inte allt det där).
Jo, men jag kan nog känna att "kreativ" är en egenskap som faktiskt beskriver mig. Myyyyycket mer än till exempel musikalisk.
Nu väntar matlagning, bastuvärmning och hundkörning i nytt spår i skogen. En runda blir det. Kommer inte att behöva vända och hoppas på att hundarna gasar järnet ända hem. Annars blir de alltid lite slöa när man vänder hemåt igen.
18 november 2011
Min favoritbloggerska Egoina och hennes kille har gjort slut. Jag tror jag skulle dö om jag och Anders tog slut.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)