Malliga Moster Marika

Vad annat kan jag vara? Jag är mallig och stolt över min fantastiska syster som även hon klarat av bedriften att föda fram ett barn till denna värld. Som vi väntat, och väntat. I två dygn har jag väntat. Bea och Lasse ännu längre. Men nu är det avklarat. Ett nytt liv har tagit plats på denna jord. Jag önskar henne all lycka i livet och älskar redan den lilla flickan som jag inte har träffat.
Jag är fylld till brädden med vår och kärlek. Livet är fantastiskt.
Valborgsmässoafton firar jag med Chicko. Det är helt självvalt och inget jag lider av. Vi har varit och tittat på en majbrasa och lyssnat på en kör som vi knappt hörde. Hälsat på några hundar och sett jättemycket folk. Jag mindes mina barndoms valborgmässoaftonsfirande i Anttis. Vi hade just fått ta fram cyklarna, och cyklade som galningar mellan husen. Ibland fick vi barn samla ihop oss till en liten vårkör och sjunga in våren. Vad söta vi måste ha varit.

Det är vår.

Kollektivtrafik

Klockan är ca. 00:25. Gröna linjen, resenärerna är trötta. En del åker ensam, många i par och några i gäng. Jag har planerat för att tajma bussen så jag ska slippa gå i natten. "Vi står stilla på grund av tekniska problem i vagnen framför". Fan, jaja, bara vi är iväg senast tjugofem i så ska jag nog hinna. Det går några minuter.
Alternativ stockholmare: Fan, nu får jag ångest. Hur länge har vi stått här? Ungefär fyra minuter. Ångest? Av det här? Men lilla vän...
Inflyttad från ett annat land: Typiskt jävla kollektivtrafiken. Men gud, de gör nog så gott de kan.
Efter att vi stått stilla i ca fem minuter rullar tåget igen. "Avstigning sker på vänster sida i färdriktningen" (alltså inte höger som vanligt).
Brunett från Dalarna till sin pojkvän: Men, varför åker vi åt fel håll? Vi åker inte åt fel håll. Vi ska bara kliva av på fel sida av plattformen.
Alternativ stockholmares väninna: Jaha, vi var ju bara en station ifrån!?
Alternativ stockholmare: Ja! Det är ju så jävla typiskt, det är det som är så irriterande!
Motorn stängs av en liten, liten stund.
Brunett från Dalarna: Vad tyst det blev? Ja, de stängde av motorn. Hoppas jag hinner, hoppas jag hinner, hoppas jag hinner. Jag ställer mig vid dörren vid nästa station, sen kutar jag fort som fan.
"Avstigning sker på vänster sida i färdriktningen".
Inflyttad från annat land: Det här är fett dåligt. Vadå? Det är väl för fan bara att kliva av och göra precis samma sak som om man hade klivit av på rätt sida. Fett dåligt... herregud.
Brunett från Dalarna: Alltså kommer vi att kliva av här. (Pojkvännen svarar ej, verkar plugga). Men jaaaa!
Hon kliver av med pojkvännen, det alternativa gänget och den inflyttade med polare kliver också av.
Kom igen, kör, kör, kör så hinner jag.
Tåget kör. Stannar. Enligt stationsklockan så är det hela två minuter kvar tills min buss går. Jag kutar fort som fan enligt planerna. Eftersom jag nu är mycket rutinerat på området går det mycket smärtfritt. Ingen buss vid hållplatsen. Fan. Okej, den kanske kommer. Eller så har den farit. Fan.
En tjej kommer lunkandes efter mig till hållplatsen, en kille samt ett tjejgäng anländer.
-Meh kom igen då! Den har gått! Nu går vi och köper chips!
-Nej, den har kanske inte åkt!
-Meh klockan på McDonalds visar tio i. Den går före. Det vet jag.
-Vi väntar, schyssta. Du, har bussen gått?
-Jag tror den gick alldeles nyss. Det tror jag med, men jag ger mig inte än.
-Ja, men då köper vi chips.
De går. Killen frågar tjejen nåt. Jag ser bussen anlända.
-Nu kommer den. Fy fan va skönt.
-Ja jävlar vad bra.
-Men... mina chips då? Nu blir jag deprimerad...

En hållplats som kan andas ut för att de slipper vänta en halvtimme på nästa buss. En liten stunds gemenskap med vilt främmande människor. Alla strävar åt samma håll. De når sitt mål. Skiljs åt och glömmer att de någonsin träffats.

Tur att jag inte säger allt jag tänker...

En vacker dag.

Men är inte livet härligt så säg! Jag har VFU (fd praktik) denna vecka, och det är så kul! Jag vill verkligen bli lärare. Tur att jag ska det då. Jag är på oerhört bra humör, jag har inte direkt nån speciell anledning, men glad är jag och bra mår jag! Måste säga att jag börjar känna igen mig själv igen. I morse var jag uppe med tuppen eftersom vi började halv åtta. Jag planerade att vara framme vid skolan 7.25, men som vanligt kommer jag alltid tidigt hur jag än bär mig åt, så jag var framme 7.15. Då kom även min handledare, alla andra var mer eller mindre sena. Jag vet inte hur det går till, men jag är verkligen nästan aldrig sen. Tänk att det finns folk som nästan aldrig är i tid, vad jobbigt det måste vara. I somras hände det att jag var sen en eller två gånger, men det kan ha berott på att jag jobbade heltid och engagerade mig i musikal på heltid och aldrig fick sova. Det gör jag inte om kan jag tala om. Men nog var det kul också.

Apropå sommar så börjar jag oroa mig rejält för sommarjobb. Jag söker och söker men inget händer. Vad göra? Och hur stavar man apropå. Jag tror att det är en sammansättning av "att bero på". Eller nåt.

Jaja. Ha det bra! Ajöken så länge!

Något som gror...

Det känns helt okej det här. På tåget söderut igår, mot storstaden, så kände jag mig liksom förväntansfull, nervös, ja det var liksom nåt som spirade inom mig. Kanske är det våren? Iallfall så var den en härlig och oväntad känsla. Två dagar innan jag skulle lämna lugnet i Bollsta inföll sig den vanliga jag-villa-inte-till-Stockholm-känslan ett litet slag.
Nu är jag alltså tillbaka. Fit fot fight som jag brukar vara när jag fått andas norrluft ett tag, och nu var ju det taget ganska långt. Många, långa, härliga dagar!
I morse på bussen till tunnelbanan kom jag på en grej. Förut när jag var i Stockholm, då var det ju semester. Man var ledig och ville hinna så mycket som möjligt på dagarna. Shoppa, se på teater, gå på biofilmer som ännu inte kommit till Pajala och sånt. Men nu, nu är ju Stockholm vardag för mig. Jag har skapat mig ett liv här, med fasta rutiner och vanor. Tillexempel så var jag ganska trött när jag åkte hem i eftermiddags, jag tänkte: Nu ska jag av. Och klev av. Sen såg jag ganska snabbt att så här ser det inte ut på min station, jag såg mig snabbt omkring för att fatta var jag var, men såg ingen skylt, det kändes iallafall inte "hemma" så jag skyndade mig in i tåget igen. Det är konstigt, jag skulle inte kunna säga att den stationen ser ut så och den si, för de här två är ganska lika. Ändå hann jag så snabbt fatta att det inte var min.

Nu vill jag börja jobba. Fort! För jag är så helvetes satans jävla fattig. (Just så fattig!) Vi har massor att göra i skolan, jag ska snart till Paris, och sen är det så gott som sommarliv. Nu blev det fel igen. Sommarlov ska det stå, det har hänt förut. Fast i och för sig så är det ju inte heller fel att skriva så för det är ju sommarliv man lever!

Nu är det iallfall vårliv, jag måste sova!

Ha det gott!

Frid i sinnet

Det är vackert här. Fast våren är som fulast här just nu kan jag inte känna annat är lugn och ro i min själ. Det är nog det som är det vackra. Det finns ingen stress någonstans, trots stora funderingar så är jag helt lugn. En promenad med hunden på en skogsväg. Att tvätta lite kläder som inte är bara mina, att laga mat och koka kaffe som inte bara är till mig, att rensa en garderob och städa en strykbräda som inte är min, det fyller mig med lugn, ro och någon slags lycka. Det är helt enkelt så att jag är inte skapt att leva själv. Jag ska bo med andra, för ensam trivs jag inte.

Jag är hos Syster nu. Det är så skönt. Chicko trivs dock lite si så där. Det som är bra är att hon får vara ute lös hur mycket hon vill. Det som är dåligt är att det bor en 18-veckors jämthundsvalp i huset som hon inte är så förtjust i. Fasktiskt så oförtjust att hon vägrar komma in genom dörren om hon ser att han är i hallen.
I torsdags hade Chicko bott hos mig i ett år. Mycket har hänt. Hon har flyttat till Pajala. Fått börja sova i soffor och sängar. Åkt tåg, flyttat till Stockholm och en massa annt förstås! Och hon verkar må bra! =)

Hej då!