Murarmästare Marika

Och jag tänker, är det hos mig felet ligger? Är det jag som har problem? Jag letar ett tag, och plötsligt står jag bakom en fet jävla mörkbrun tegelmur som sträcker sig högt ovanför mitt huvud. Jag funderar en liten stund. Jo, men så är det ju. Det är detta byggnadsverk som ställer till problem. Hur ska någon kunna ta sig in till mig när jag är här på andra sidan? Att jag inte fattat det förut. Så, sakta men säkert plocker jag bort en teglesten i taget. Jag kan, jag törs, jag vågar. Till slut har jag fått upp ett hål tillräckligt stort för att rymma en fullvuxen karl. Det är lite skrämmade, och drar gör det också. Bäst är det när det är stängt, men den som vill vinna måste våga. Dags att avlägsna några stenar till. Jag är så modig! Sen säger jag: Hej, välkommen in! Du tackar och tar emot, hälsar på en liten, liten trevlig stund. Du säger att du kommer tillbaka, jag berömmer mig för mitt mod. Men det är ingen som kommer. Fortare än kvickt har jag murat igen hålet, passar på att göra muren ännu lite högre och ännu lite tjockare, ännu lite mer oigenomtränglig...