...

I morse var det gråt igen när jag for iväg. När jag kom hem hade hon slitit loss en bräda som sitter på utsidan, på nedre delen av hundgården och grävt en grop vid ladan. Försöker hon nu ta sig in till Rex? Mysteriet är stort. Vi blev bjudna på mat allihopa, av moster I och det är vi tacksamma för.
Ikväll ska vi ut och köra igen, på den skogsvägen som är bra och slät istället för gropig och spårig.

Trots hög energinivå så har Stella idag suttit på första kommandot och ibland av sig självt. Hon lär sig!

Stark som en oxe

Då så. Som sagt, alltid lika spännande att komma hem och se vad hon hittat på.
Dagens happening: Slitit av ståltråden som agerar linan i luften i löplineanordningen. Den här gången hade hon sprungit ända hem till Hans, Gunnar fångade upp henne där och körde hem henne. Inte bra. Så nu ska ståltråden bytas ut mot en vajer. Men alltså, hur gör hon?
Vad har hänt det stackars livet när det värsta som finns är att bli lämnad ensam (med resten av djuren), i ett hus eller en hundgård eller fast i en lina som ändå ger mycket mer rörelsefrihet än hundgården? När man är hemma är det ju nemas problemas.

Vi har nyss varit på en låååång promenad och fortsatt träna sitt. Hundgodset var slut så vi gick till moster I på en tiggarrunda, hon hade leversnittar, visste vi. Men Stella var inte så förtjust i dem. I början fick jag säga sitt kanske sju, åtta, nio, tio gånger och ställa mig framför henne och så vidare. Halvvägs kunde hon få gå på löst koppel, och hon gjorde det utan att dra. Vid det laget behövde jag inte heller säga sitt när vi stannade, för hon satte sig ändå. Min lycka var fullständig och hoppet närdes rikligt. Men ungefär 500 meter hemifrån började det vända igen. Vi såg en hare, en storspov, vi hörde Chicko skälla på nåt... Men ändå, hon kunde sitta. Inte utan att gnälla och gny och tjata om att få gå, men hon kunde sitta.

Jag har också tagit bort stygnen i hennes tass, och hon är ju världens bästa att hålla på med, så lugn och avslappnad vad man än gör.

Inte ett ljud...?

Natten blev en lugn historia, alla djuren lät matte sova hela, långa natten. På morgonen mindes Stella något från gårdagen och satte sig efter bara lite om och men ute på trappan, innan jag lät henne gå och kissa. Hon grät när jag gick iväg med Rex, men blev sen distraherad av Chicko (duktiga Grisen!).

Jag stannade hemma så länge det gick men kl nio fick jag bege mig mot jobbet. Satte ut Stella först, i löplinan. Fyllde på vatten åt dem, tog ut Rex till hundgården och släppte ut Chicko (och Doris). Stella betraktade ömsom mig, ömsom Chickos äventyr. Jag gjorde hela proceduren med att låsa dörren och packa bilen lite längre än vanligt, för att lite förbereda henne på att jag skulle åka. När jag gick till bilen för att lämna grejerna, så la hon sig ner och tittade på mig. Jag gick fram till henne och klappade henne hej då och då plötsligt ville hon följa med. Jag sa "Gå och lägg dig" och hon blev tyst och stilla.
Hoppade in i bilen, startade. Tittade på hunden. Hon satt där. Tyst. Backade ut på vägen. Lyssnade. Tyst. Körde några meter, vevade ner rutorna och sänkte radion. Inte. Ett. Pip.

Så tydligen är det inget vidare problem om man far iväg med bilen. Det är ju bra, men lite konstigt.

Vi får se hur det ser ut när jag kommer hem...

En gnutta hopp...

Efter att ha lämnat två ylande hundar för att äta middag hos min ömma moder var det med stor spänning jag återvände hem efter ett par timmar.
Skulle hon ha hittat på ett sätt att ha slitit sig ur löplinan? Skulle ha fått för sig att gräva sig in till Rex?
Det var oroväckande tyst när jag och Chicko nästan ljudlöst gick längs infarten. Var hon inte kvar? Jag bad en stilla bön till en högre makt om att hon skulle vara kvar.
Hon var kvar! Och inte ett ljud sa de, de bara satt och tittade.

Jag bestämde mig för att ta Stella på en liten kisspromenad. Någonstans fann jag inspiration till att få henne att lyda så jag använde mig av hundgodiset jag hittade i min jackficka. Och oj! Så fint man kan gå när man får godis! Man kan gå utan att dra. Man kan stanna när matte säger stanna.
Vi tränade på att först stanna, sen sitta. Varje gång vi stannade, så fick hon sitta. Ibland gick det på första "sitt" ibland på tredje osv. Men på slutet gick det nästan helt på första. Ibland fick hon ligga på kommandot "lägg dig". Först fattade hon ingenting utan gav tass och allt möjligt. Hela övningen försvårades av att fåglar som levde sitt liv i vägkanten och i träden. Men det gick minsann! Hon går att lära! Jag insåg att det är faktiskt bara en valp, så gott som. Klart hon behöver träning! Jag kände inspirationen flöda i kroppen och tänkte exakt så här: Jag ska fixa dig! Med den största beslutsamhet ni kan tänka er. Jag kände mig lite schizofren på samma gång, med tanke på de föregående dagarnas händelser och smädelser.

Ju närmare hem vi kom, desto svårare blev det igen eftersom Chicko, Doris och Rex var ute. Så mycket distraktioner för en ettårig, understimulerad draghund. Men matte var envis, och det gick! Det gick att ligga ner och titta på det som hände på gården, men än går det inte att ligga ner och lugnt och stilla (calm and submitted) betrakta det som sker, eller kanske nåt helt annat. Rex kan det, nu för tiden.

Blablabla.
Sen ertappade jag odjuret med att stå på köksbordet. Jag upprepar: Stå på köksbordet. Med en ihopvikt platspåse i munnen, som tidigare varit av intresse. Stå på köksbordet. Så gör man väl inte?! Nä, det fattade hon ju och hoppade raskt ner (tur att vi inte har ett nytt, fint, dyrt köksbord). Jag fyade och jagade henne ett varv runt huset tills jag fattade att så får jag inte tag på henne. Jag sa stanna. Stella stannade. Sänkte sitt huvud när jag kom fram till henne. Satte sig ner, lade sig ner på rygg.
Hon la sig ner på rygg för mig! Hon har gått med på att det är jag som bestämmer! (Åtminstone inomhus).

Följ den spännande fortsättningen på livet med Stella här, på bloggen...

Hunden från helvetet

Nu ska jag berätta om Hunden från Helvetet. Hon heter Stella och är inte egentligen från Helvetet utan från Kalix. För precis två veckor sedan hämtade vi hem henne till oss. Hon är en blandning av alaskan hysky och grönlandshund. Hon är ungefär ett år gammal.

Så här söt är hon:

Sånt här djävulskap kan hon ställa till med:

Hon har potential att bli en finfin draghund för hobbyåkare. Och det är ju positivt. Hon verkar ha ett stenhårt psyke och är inte rädd för nånting. Hon backar aldrig och går bara framåt, framåt, framåt. Det är för tillfället mest negativt. Dessutom är hon stark som fan. Tjugotre kilo muskler har hon och drar omkull mig om hon vill.

Problemen är större och fler än det som är bra just nu. Det frestar på mitt tålamod enormt mycket och hon har fått höra många fula, hatiska ramsor. Jag tror inte att det är en hund egentligen, det är nog en björn.

Rex, vår ängel, däremot. Han blev den finaste, bästaste, lyhördaste hund man kan tänka sig när Stella kom. Han är nästan i klass med Chicko nu. När jag kommenderar Stella "sitt" gång på gång, så sitter han så fint och ser på mig och säger "Men jag sitter ju redan...". När han är uppe i varv och helst vill busa och jag kommenderar "sitt" så sitter han, på en gång. Det som var så svårt i början. Det är vetskapen om att vi fått Rex att bli den hund vi ville ha, som gör att det finns hopp om att Stella en dag också ska bli den hund vi vill ha. Antingen blir det lättare för att hon bara är ett år, eller så blir det svårare just därför.  

Tillsammans bildar de ett fint spann som går bra ända tills de får syn på ett djur för då blir de jakthundar istället. Ingen av dem är längre spårhundar när man är ute och drar.