2011 - snusklåtarnas år

Det här är nåt jag länge, länge tänkt på. Nu är det dags att det uppdagas. Snusklåtarna tjugohundraelva. De avlöste varandra, en efter en, eller ska jag säga utlöste?

Man får tycka vad man vill, och kanske är jag gammalmodig eller pryd, men det var då fa-an vilken sexanspelning det var på låtarna detta år!

1) Veronica Maggio - Jag kommer
I hissen, i hallen och Gud vet var, men måste vi veta? Måste vi verkligen veta?! Och vad ska jag säga när tjejerna i fyran säger att de vill spela och sjunga den här låten? Uuuuusch!

2) September - Mikrofonkåt
Kåt. Hon sjunger kåt i en låt som spelas på p3.
"Mamma, vad betyder kåt?" Kul att få den frågan från sin åttaåring.

3) Ansiktet - Äckligt
För det första är den dålig. Och man får inte säga att nåt är dåligt utan att motivera, eftersom jag är musiklärare. Här kommer motiveringen: Han sjunger dåligt. Den är äcklig. (Ingen MVG-motivering direkt).  Uusch jag hatar den! (Och jag brukar inte använda det ordet). Men fan den är kass.
Ska vi göra nåt äckligt, baby? Låg där bakbunden i sägen, baby. Jag vill väl inte höra porrlåtar i radio på bästa sändningstid! Inte för att man nu får veta vad det äckliga är, men ändå. Man har ju fantasi. "Det som är uteslutet för de flesta" Vadå? Analsex? Piskor och lack och läder? Bajs? Jävligt irriterande att man inte får veta, faktiskt!

Helvetes, vad mycket kass musik det finns i världen. Sen, när jag googlade Äckligt-låten för att kanske få veta vad han tänkt när han skrivit den så upptäckte jag denna. Men jag VARNAR dig, innan du klickar, detta är inte en musikvideo som vi är vana att se. Men kolla här.

Jag inser ju nu, att det här är kanske min generations, eller i alla fall det jag kommer att förfasas över när jag är pensionär, så som dagens pensionärer förfasar sig över homosexualitet, piercingar och tatueringar. Frispråkigheten. Och kanske är videon i länken ovan bättre än alla halvnakna silikonbrukar som uppträder i var och varannan musikvideo. Kanske är det trots allt bättre att skildra "vanliga" människor. Och kanske är det bra att sjunga om de här sakerna, för att få fram det, inte tabubelägga, låta det blir nåt naturligt. Men förlåt, jag är fostrad till att sånt där stannar i sovrummet eller åtminstone hos ens bästa vänner. Jag vet att alla inte är som jag.

Och då har jag inte ens nämnt Erik Amarillos "Vill du ligga med mig då?" Nej, den är inte värd att nämnas.

Hoff, det var skönt att få det ur systemet. Nu ska tant Alma gå och knyta sig.

Inspiration

Okej, minns ni att jag tänkte att jag skulle börja med en sån här dag-för-dag-lista, typ att man skriver om olika saker varje dag i 30 dagar. Jag hittade ju ingen då. Nu hittade jag en som jag kände för, man ska lägga upp bilder på olika saker. Så att, ja, det finns risk att just DU hamnar på bild här inom en snar framtid.

Meningen är väl att man ska göra en varje dag, men eftersom jag har ett liv så blir det nog inte så. Det kan också blir flera på en dag. Då när jag inte har nåt liv. Jag gillar att bestämma själv. Ibland. Oftast inte, i och för sig. Till exempel i dag när Andreas bad mig välja mellan Nova och Thai DanSai till lunch. Det var så jobbigt och han inte orkade vänta på att jag skulle välja klart så han valde. Det var så skönt.

Sen träffades vi på Färghandeln (som nu för tiden heter Colorama, men eftersom det alltid har hetat Färghandeln så får det fortsätta göra det, precis som Coop får heta Konsum) och diskuterade inredning med Paloma. Guuuuuud så många val som ska göras. Inte undra på att jag var slut när jag kom hem!

Ni väl, så här lyder listan:
1a bilden: Någon du umgås väldigt mycket med.
2a bilden: En bild på dig själv.
3e bilden: En bild på någon i din familj.
4e bilden: En bild på en konstig tid i ditt liv.
5e bilden: En gammal bild på dig själv.
6e bilden: En bild på dig och en vän du inte varit med på länge.
7e bilden: En bild som du aldrig lagt upp.
8e bilden: En person som du saknar.
9e bilden: Någon i din släkt.
10e bilden: Någon du tycker är väldigt snäll.
11e bilden: En person du kan berätta allt för.
12e bilden: En bild på din vardag.
13e bilden: Du och någon klasskompis.
14e bilden: En bild som påminner dig om gamla tider.
15e bilden: En person som du vill vara med.
16e bilden: En bild på dig själv.
17e bilden: En ovanlig bild.
18e bilden: En bild på din fritid.
19e bilden: En person som är snygg.
20e bilden: En bild på dina närmaste.
21a bilden: En person som alltid ställer upp för dig.
22a bilden: En bild på en tid du saknar.
23e bilden: En bild från i somras.
24e bilden: En bild som gör dig glad.
25e bilden: En person som alltid gör dig glad.
26e bilden: Någon/några som du alltid har roligt med.
27e bilden: En bild som du alltid skrattar åt.
28e bilden: En tokig bild.
29e bilden: Den nyaste bilden på dig själv.
30e bilden: Någon du aldrig kommer släppa taget om.

Efter regn kommer solsken

Mina dippar går ju rätt snabbt över. Som tur är.
Jag tränade inte igår, för jag kände att jag behövde sticka. Så jag stickade. Avslutade två arbeten: kusinens långsockar, och en ruta på det som ska bli en filt. Det betyder att jag får starta nya projekt! Jippi!
Jag behövde nog lite mental vila. Det verkar för övrigt vara nåt jag behöver ganska mycket av med tanke på att mina nya intressen är stickning och mandala-färgläggning. Ändå snurrar det i huvet när jag går och lägger mig.

Nå väl, uppe med tuppen i dag igen, nästan. Inte riktigt så tidigt som jag tänkte. Tänkte knåpa ihop fyra omdömen nu innan dagen drar igång, så har jag några färre att göra i kväll. Ja, det blir nog kvällsarbete.

Ha en bra daaaaag!

Skämsinlägget

Egentligen skäms jag för det här jag ska skriva. Jag ska erkänna hur dålig jag är. Eller, jag ska erkänna hur dålig jag tycker att jag är. Ni tycker ju om mig ändå.

Jag sitter på jobbet. Jag har haft två timmar på mig att utföra vettiga saker, men det har inte gått. Det har bara inte gått! Olusten, oviljan och den där rastlöshetskänslan/ångesten infinner sig i magen. Jag borde, men det går inte. Så jag surfar runt på bloggar, kollar facebook, försöker komma igång att jobba, surfar mera, blir sugen på godis osv. Går och köper godis. Alltså, jag orkar pallra mig upp och gå till Konsum för att köpa godis. På väg tillbaka till jobbet känner jag mig dålig. Så dålig, så dålig. Dålig, för att jag inte fått nåt gjort. För att jag köpt godis som jag tänker äta. Fast jag vet att det är dåligt.

Varför gör jag så här mot mig själv?

Nu äter jag godis (Polly), dricker kaffe och funderar på varför det blir så här?
Var det för att jag hade glömt husritningarna hemma? Planen var att gå till mammas jobb och kopiera dem när lektionerna var slut för dagen. Men jag glömde dem hemma och gick istället till jobbet. Det blev alltså inte som jag hade tänkt. Det är onsdag och vi har ingen kör i kväll. Kan det vara det som stör? Att rutinen är borta? Jag funderar på om jag verkligen har aspergers på riktigt. Jag googlar, men nä, det har jag nog inte. Det är bara tre saker av alla symptom som stämmer in
1) Avsaknad av rutiner får mig ur balans och skapar ångest
2) Obehagskänslor av kroppskontakt. Minns att jag tyckte att det var otroligt jobbigt när mostrar och andra släktingar ville krama mig när jag var barn. Vet också att jag på gymnasiet och även högre upp i vuxen ålder inte gillat att kramas. Faktum är att jag undviker kramar än i dag. De personer vars kramar jag mår bra av kan jag räkna upp på en hand.
3) Språkbruk. Har fått berättat för mig att jag talade väldigt fint, och svängde mig med tjusiga ord redan som fyraåring. Idag talar jag väl som vilken normal 27-åring som helst.
Personer med aspergers har ofta avsaknad av empati. Det har inte jag. Helt tvärtom, ju.

Jag har nog inte aspergers. Jag är nog bara en normal kvinna av idag, som mår dåligt när hon inte når upp till de krav som ställs på henne. Oftast av henne själv, men säkerligen som en förlängning på det som samhället visat sig uppskatta.

Tillåt mig hata duktighetssyndromet en liten stund, även om jag ibland tycker att det är bra.

Nu, har jag fått en kick av sockret och kaffet och blir sådär svettig på ögonlocken som jag blir då. Snart kommer mina blåsare och vi ska öva på Internationalen som vi ska spela 1:a maj.

För att inte bryta ihop när jag kommer hem och sockerkicken lagt sig så planerar jag att steka ägg och bacon till middag. Efter det borde jag röra på mig, för det mår jag bra av!

Tack för visat intresse!

Jag blir så trött

...och det är inte för att jag har klivit upp halv sex.

Jag blir så trött på alla som tror att hen-debatten handlar om att ta bort definitionerna av kön huvudtaget. Och jag blir så trött på alla som tror att genusdebatten handlar om huruvida pojkar och flickor ska kläs i rosa eller blått.

Jag blir bara så trött. Varför är man så enkelspårig? Varför pratar man inte om det det egentligen handlar om: jämställdhet. Är det för att man inte förstår bättre? Varför förstår man inte bättre? Man och man. "En" har jag hört att man ska säga, nu när vi ändå är inne på det spåret.
Tror en verkligen att våra könsroller formas efter kläderna vi bär som barn?

Och förresten, apropå det där med färger. På 1700-talet kläddes gossebarnen och de fina herrarna i rosa för att symbolisera manlighet. Det härstammar från att färgen röd representerar styrka, som ju är en typisk manlig egenskap. Så det så! Det hörde jag på tv i förra veckan. Tur att vi köpt tv.

Nu ska jag duka fram maten så den står på bordet när min man kommer hem, som den hemmafru jag är. Och precis som jag har det de veckorna när han är ledig.

Diggar nya arbetstiden

Tror det är en skitsmart idé att börja jobba klockan sju. Jag var hemma redan klockan fyra och då hade jag varit och handlar och fått in hundarna. Nu kan jag sitta och surfa i lugn och ro innan jag tar en tur med hundarna, tränar ett hemmazumbapass, lagar mat och sedan förhoppningsvis far till m&G och bastar.

Jag är ju inte tröttare än om jag skulle börjat klockan åtta. Tvärtom nästan. Gud så bra.
Dilemmat är hur jag ska göra i morgon. Min arbetsdag slutar ju inte förrän klockan sex, kanske lite blodigt att börja sju då? Risken är jag kommer hem och är halvdöd. Inte kul. Men vi får se.

Adios amigos!

Mycket i huvet

Igår var en sån där kväll då jag jobbade övertid, kan man säga. Gick och la mig och i huvet snurrade bara jobb, jobb, jobb. Det blir lätt så när vårterminen har passerat sin mitt. Man ska hinna allt, hur ska man hinna allt? Och niorna, de måste få den bästa, mest rättvisa behandling och undervisning som går, helst utan att jag jobbar ihjäl mig. Och åttorna, hur ska det gå med åttorna? De hamnar alltid i skymundan för att niorna har högsta prioritet. Nåväl, igår löste jag saken så att jag skrev ner det jag tänkte och sen gick det bättre att slappna av.

I veckan ska jag prova nya arbetstider, nämligen att börja klockan sju istället för klockan åtta. Det här beror på att sista timmen, mellan tre och fyra, är högst ineffektiv. Jag får inget gjort för jag är helt slut i skallen efter en hel dags arbete. Så om jag flyttar den timmen till morgonen, när jag är pigg och rask så borde det göra susen! Plus att jag kommer hem tidigare, ju. Det borde vara optimalt. Lite jobbigt bara att vi ställt om klockan så jag i "verkligheten" kommer att börja jobba klockan sex.

Dags att gå och knyta sig med andra ord! God natt!

Ingen återvändo

Nu signeras kontraktet. Vuxenpoängskontot steg hastigt.

Terapiarbete

Skaffade mig en sån här målarbok. Kan behövas när hjärnan blir överhettad av all husplanering som komma skall.

Vårt nya hem

Här är det, vårt hus! Det kommer att bli bra det här.

Lördag

Idag är det som bekant lördag. Inatt är det även dags att ställa om klockan. Det där om det är fram eller bak brukar jag lita på att andra vet. Lite koll har jag ändå, vi ska nämligen åka till Luleå på inflyttningsfest hos en god gammal vän, och att vi ställer om klockan betyder alltså att vi får festa en timme kortare. Inte bra.

Så, snart ska hundarna köras till de bästa hundvakterna. Sen ska jag tänka ut vad jag ska ha på mig för tjusigt ikväll osv, sen ska vi åka.

Heippa!

Nya håret

Jag håller ju att spara mitt hår så kolla in frissan jag fixade i morse! Äntligen går det! I bakgrunden ser ni min arbetsplats där jag just idag sitter och lider med omdömen som aldrig tar slut. Visst är det kanske bra, men det är ett helvetes evighetsgöra som aldrig tar slut.
Nu ska jag fortsätta med lidandet.

Choklad!

Ibland gömmer det sig härlig mörk choklad i den här lådan. Men inte idag. Det är synd för jag hade verkligen velat ha en bit nu när jag ska skriva omdömen i två timmar. Kanske går till konsum och köper... Som har bytt namn till Coop för länge sen, men ändå...

En sån dag!

Det är bara lunchtid och så mycket har hunnit hända:
- vi har fått en leverans med blåsinstrument som jag väntat på, och
- HUSET ÄR VÅRT!
Yey! Nu är det bara resten kvar, detta kommer att bli en spännande vår. Välkomna att följa fortsättningen här i bloggen.

Naturlig mat

LCHF-debatten har ju gått het ett tag. I bland skräms jag, ibland skäms jag, ibland skiter jag i allt.
Hur jag än tänker, vad jag än hör och läser, så landar jag alltid i tanken att det är naturlig mat.
Min frukost i morse till exempel:
Turkisk yoghurt, utspädd med lite grädde
Hallon
Mandel, valnötter och solrosfrön
Vanilj (äkta)

Inga konstigheter, bara mat. Jag tänker på hur väldigt lite halvfabrikat vi äter. Jag skulle drista mig att säga att vi inte äter något halvfabrikat överhuvudtaget. Så lite E-ämnen som möjligt. Och det känns bara bra!

Aldrig någonsin har jag lagat och ätit så god mat som jag gör nu. Varje måltid är god, riktigt god, faktiskt. Jag tror att det har att göra med två saker:
1) Bra, äkta råvaor
2) Att jag lärt mig krydda bättre

Om det blir dyrt? Nej, tror inte att vårt matkonto är större än andras. Vi bara lägger det på andra saker. Istället för att köpa limpor och frukostbröd så köper vi bacon.
Istället för fyra kilo mjöl köper vi 100 g fiberhusk.
Istället för färdigblandad müsli köper vi nötter.


Ha en bra dag! Själv fortsätter jag den utan bröd, pasta och socker för att hålla humöret på topp och magen glad.

Ramona

Här hänger hon, med hundkopplerna och undrar när fan hon ska få följa med ut. Hon är danssugen säger hon. Ja, svarar jag, jag med, men det är inte enkelt att bara gå ut och dansa när man bor här. Men det kommer en dag, tröstar jag.
Sen funderar jag på om Blondinbella har samma relation med sina väskor. Hon har precis köpt en Chanel för 32 000. Ramona kostade 399 hos alottalove. Det är mer lagom tycker jag.

Vantfestival

Jag begav mig till Lovikka, allena, ty ingen vän var intresserad av att följa med. Nå, jag frågade inte så många. Det gjorde inte så mycket, för som vanligt här hemma så träffar man alltid nån bekant man kan chitchatta med så man inte ser så ensam ut. Bland annat fick jag kaffesällskap av min gamla lärare Märta.

Jag kom inte hem tomhänt. Jag köpte en bok som heter Solveigs vantar, av Solveig själv. I den finns massor av mönster. Inspirationen flödar redan. Guuud det finns så mycket jag vill sticka!
Jag fick även prova på att spinna Lovikkagarn med en spinnrock. Det var kul! Måste kolla om spinnrocken här i huset är komplett, om den är så är det risk att jag börjar spinna själv.

Jag orkade inte vänta till klockan tre för att se på modevisningen av Heart Of Lovikkas kläder, fast det hade nog varit mycket fint att se på. Jag såg nämligen modellerna smyga omkring där och prata mens. (De gjorde faktiskt det).

Nu ska jag göra lite nytta i form av dammsugning. Sedan ska jag minsann sticka!

Vantfix!

Pimpar mina vantar inför vantfestivalen i Lovikka i morgon! Tänk om man blev certifierad Lovikkavantstickare en dag...
Ställde inte upp i vanttävlingen, prestationsångesten blev för stor. Ska bli kul att se vilka bidrag som kommit in.
Det här är ju vårens höjdpunkt ju!

Distraktion

Hur ska jag kunna sköta mitt jobb när denna inbjudande syn möter mig i rummet där jag ska vara? Mer lego åt folket!

Sökord

Detta har folk skrivit in i googles sökfält och hamnat på min blogg. Det är jävligt kul. Och kanske beskriver det mitt liv lite. Men vad gör min mosters namn där?  

almapower

ingegerd svala

dramaten väska

hunden i helvetet

inför vårruset

jag gör nåt fel

korr och matteexamination

mitt utedass

tentavakt

virka trekantiga rutor

Varför jag inte är en tävlingsmänniska

Det finns människor och så finns det tävlingsmänniskor. Ni vet de där som antar utmaningen så fort de anar dem. De som ger järnet tills de stupar bara för att vinna. Vad den än gäller. Kanske är du själv en sån?

Jag är inte en sån. Absolut inte en tävlingsmänniska. Jag blir snarare orolig och ängslig av tävlingar. Drabbas av prestationsångest, även när det gäller sånt jag är bra på.

Jag kom på varför jag inte är en tävlingsmänniska.
Jag är ju uppvuxen i en tid när det var rätt vanligt man tävlingar på tex. idrotten, rasten, i klassrummet osv. Och det är det nog kanske fortfarande. Gör man en frågesport eller lek där nån kan vinna så har man hela klassen med på noterna. Vad det än månde vara. Kanske därför man anordnade skräpplockartävlingar. Den klass som plockade mest skräp vann. Kul tävling. Inte.

Okej, jag är alltså inte en tävlingsmänniska och här kommer förklaringen:
Jag kom fan alltid sist. För ofta handlade tävlingar om fysiska prestationer. Min barnreumatism gjorde att jag hamnade efter. Att jag inte orkade och kunde springa och hoppa som de andra barnen för att jag hade ont i mina leder. Det blev tråkigt att röra på sig, redan vid sju års ålder. Så jag kom sist. I skidtävlingar, i tre-kamper (där resultatlistan med alla tider och längder delades ut till hela skolan och jag var glad om jag bara var näst sist) och allt annat skithelvete de hittade på.
Jag kom sist, jag blev ledsen, arg och besviken, såklart. Ingen vill vara sämst. Men då fanns det goda vuxna i min värld, som mamma och snälla lärare, som lärde mig att inte jämföra mig med andra, utan med mig själv. Jag fick lära mig att satsa på att slå mig själv. Att glädjas över att jag åkte skidspåret två minuter snabbare än året innan. Att jag tog mig fram till pulkabacken/lägerplatsen för egen motor, i min takt. Att jag i alla fall kom fram. Jag tog snabbt till mig mottot "Bättre sent än aldrig" och Skalmans idé om att skynda är ett fult ord.

Jag var en jävla klenis när jag var liten. Men nu är jag stor och stark. Om inte i kroppen, så i psyket. Envis som satan när det gäller. Men börja inte tävla med mig för då ger jag upp direkt. Jag vet att jag inte kommer att vinna.

Det var den historien.

Turboförkylning

Ha! Jag skrattar förkylningen rätt upp i ansiktet! Nu är jag frisk igen.
Har varit pigg och glad hela dagen! Är fortfarande pigg och glad trots att jag varit i farten sen i morse och kom hem för en halvtimme sen. Så jäla skööööönt!
Snacka om turboförkylning. Hade en sån för nåt år sen, när jag precis hade börjat jobba här. Tror att det går snabbt över för att jag lyssnar på de första signalerna, ställer in mitt liv en eftermiddag och kväll och bara vilar. Som igår. Kanske blev min kropp förkyld för att jag skulle få en lugnare vecka. I går skulle jag ju egentligen ha stannat kvar efter jobbet och gått på Lärarförbundets årsmöte, ännu en sen kväll alltså. Dessutom blir det kväll på fredag också. Och jag vet att jag är helt slut en vecka när jag haft flera långa kvällar. Så när hjärnan är dum så säger kroppen ifrån. Smart kropp jag har.

Fan, den där balansen alltså. Gränsen är så hårfin.

Tack och hej!

Typiskt och konstigt

Jag åkte hem. Naturligtvis blir man frisk så fort man sätter sin fot i hemmet och får tillbringa resten av dagen med dåligt samvete för att man inte jobbar. Har kollat två avsnitt av Lyxfällan och ett avsnitt outsiders, och stickat förstås. Nu börjar jag känna mig lite rastlös. Skittråkigt.

Frågan är om jag är frisk, eller om jag känner mig frisk för att jag vilar? Jag försöker stilla mitt samvete genom att tänka att om jag hade stannat kvar och jobbat så hade jag garanterat blivit sjukare. Nu kanske jag är fit for fight hela långa dagen i morgon och resten av terminen. Vi får hoppas på det.

Jag blir också alltid frisk och symptomfri i typ samma stund som jag bokat tid hos doktorn. Är det inte märkligt?

Att vara eller icke vara

Sjuk, alltså.
Att jag aldrig kan veta om jag är sjuk eller inte. Sitter på jobbet, fryser som en idiot, snörvlar och känner mig trög i skallen. Jag vet att det är förkylning. Jag vet inte om jag ska gå hem. Jag vet inte hur jag kommer att orka ha lektion med sjuorna då jag helst skulle behöva vara på tre ställen samtidigt. Jag vet inte om jag får tag i en vikarie och jag vet inte om hen fixar det som de ska göra. Och niorna ska redovisa. Det behöver jag ju vara med på. Samtidigt så sitter jag här och somnar nästan i detta nu.

Spelar ju ingen roll om jag är sjuk eller inte, omdömena måste ändå skrivas och gör att jag inte kan vara sjuk med gott samvete.
Men jag är en sån dålig lärare när jag är sjuk. Jag har dåligt tålamod, ingen humor, och längtar bara tills lektionen är slut.

Usch...

Nix!

Jag tänker INTE äta denna kvarleva från fredagens festmåltid. Den var väldigt god. Ni kan be mig baka den om ni kommer och hälsar på.

Söndag kväll

Jag provade jaktbyxorna i veckan, de kändes tighta över magen. Det finns kläder i min min garderob som jag inte använder för att jag tycker att "jag ser tjock ut i dem". (Jag brukar väl inte tycka att jag ser tjock ut!) Igår kväll kom domen:

67,4 kg
80 cm i midjan där jag brukar ha 75.
102 cm stuss där jag brukar ha 100.

Vad det beror på? Socker förstås. Det är ju så gott med fika. Det är inte det att jag känner ett enormt sug eller verkligen inte kan låta bli. Det är dummare än så. Det är så enkelt att jag tycker att det är gott med fika.
Och när man äter enligt lchf så ska man inte fika, för då får man i sig både mjöl och socker och det rimmar inte gott med den annars fettrika kosten. Det vore väl en sak om jag kände ett obönhörligt sug som inte gick att stå emot, då skulle det ju vara förståeligt. Men jag gör inte ens det, alltså. Utan jag fikar fast jag inte ens är sugen. Så dumt, så dumt.

Jag är ledsen att detta blev en viktblogg. Men så här många kilon har jag aldrig vägt tidigare.
Jag har även känt att jag blivit en soffpotatis och det gillar jag inte. Så för några veckor sen satte jag upp ett mål för mig att motionera tre gånger i veckan. Det har gått ganska bra och jag pallrar mig ut på promenader då och då. Har även varit och simmat en gång, vilket jag gärna vill upprepa.

Det är som så destruktivt att inte träna och samtidigt äta onyttigheter. Så jävla onödigt slitage på en ung, frisk och ganska snygg kropp. Så vill jag inte ha det.

Motivationen är på topp och jag vet att det inte kommer att vara svårt. Jag vet att jag kan säga nej till kakafikabulla utan några större problem. Och jag vet att det i samband med att jag dessutom rör på mig mer igen kommer att ta mig till målvikt på kanske en månad. Målvikten är mitt forna 62 kg och de centimetrar som jag nämde tidigare.

Så att jag kan börja använda mina kläder igen...

Bättre sent än aldrig

Jag är inte så duktig på att blogga frekvent. Men det gör inget för jag är bra på många andra saker.
Jag har planerat att ta bilder på vår festliga måltid och lägga upp här, men jag hann bara fota förrätten. Resten slank ner utan att bli förevigade. Alla blev mätta i alla fall. Jag blev så mätt att jag funderade på att aldrig äta igen. Jag har faktiskt inte varit hungrig sen dess. Fast jag har ju ätit ändå, förstås. Att jag inte är hungrig betyder inte att jag inte behöver äta. Det har jag lärt mig för läääänge sen.

Igår såg jag inte på melodifestivalen, trots att Andreas tycker att det är min plikt som musiklärare. Vi såg på Crocodile Dundee istället.

Och jag har en förkylning på gång. Latade mig mycket igår och känner mig faktiskt piggare i dag. Vi får se hur det utvecklar sig. Vill även rekommendera Camilla Läckbergs böcker. De är bra. Om jag var min elev skulle jag fråga "vad är det som är bra med dem", men det ids jag inte gå in på nu för jag hatar bokrecensioner. Läs dem bara!

Middagsbjudning

I kväll ska vi bjuda familjen på middag och bastu. Anders ansvarar för bastun, jag för maten. Det brukar bli bäst så. Även om jag naturligtvis skulle kunna ansvara för bastun och Anders naturligtvis skulle kunna ansvara för maten. Jag ska läska er med kvällens meny:

Förrätt

Avocadohalvor med skinkröra

Huvudrätt

Philadelphiafylld, baconlindad fläskfilé och klyftpotatis

bearnaisesås

Efterrätt

Mustig chokladkaka med smak av mint

Ingen kommer att lämna huset hungrig!

Nu åter till köket. Hej då.

En bra dag!

Känsliga läsare varnas, dött djur visas längre ner på sidan!

Idag har varit en mycket bra dag! Jobbet har haft friluftsdag/planering på Vasikkavuoma. Jag tog med mig Rex och han uppförde sig exemplariskt. Han fick vara lös nästan hela tiden och rymde inte. Han tog en springtur men när vi kallade på honom så vände han. Fina, fina Rex, jag är så stolt och lycklig för det. Han har liksom överträffat sig själv. Att kunna springa lös, utan att smita. Ja, bara en sån sak.

Så jag kom hem, glad i hågen! Har inte behövt tänka på huset så mycket idag. Väntar på avgörande samtal, bara.

Sen. Sen hände en kul grej. Kolla:

 Jag har skjutit min första räv! Alltså, jag har dödat mitt första djur. Visste nog att det bodde en liten jägare i mig. Hihi! Gud det var spännande. Jag säger bara en sak: One shot, one kill.

Nu har jag sportlov. Hej då!

Utslagen av febern

I går var jag med Gunnar och tittade på det där huset. Kändes mycket bra. Jag vill gärna ha det. Sen fick vi veta att det nog kostar dubbelt så mycket som vi trott att flytta det. Om det ens är möjligt. Luften gick ur. Jag kom hem och däckade på soffan. Vem kunde tro att husfeber var så här utmattande? Sen har vi funderat och diskuterat och funderat. Det blir fortfarande billigare än att bygga nytt. I natt drömde jag att vi hade en boendekostand på 22 000 kr/månaden. Det är typ min lön innan skatt. Haha! Tur att det var en dröm. Man kan säga att den här husfebern har toppar och dalar precis som vanlig feber. Antingen tar vi detta tåg, eller så väntar vi och ser om det kommer ett nytt. Det är ju inte säkert att det gör det.

I dag ska jag jobba med omdömen, för igår var jag ju på husjakt. Kul lördag.

3½ år senare

Jag fastnade i mina gamla blogginlägg. Jag tycker jag har tappat stinget. Jag var mycket bättre på att skriva förr. Det tyckte jag även typ 2008 när jag läste gamla lunardagböcker. Så kanske är det egentligen precis samma bara det att man inte ser det. Men jag tycker att mina tankar var klokare, viktigare på nåt sätt än vad de är idag. I alla fall, det jag skulle säga var att jag hittade ett inlägg med rubriken Långtidssingel, läs det här, nu.

Precis det jag önskade mig då, 3 augusti 2008 har jag nu. Jag hade inte orimliga krav. Jag var bara lite kräsen. (Och det lönade sig minsann! Det visste jag ju hela tiden.) Jag sitter i samma torp som då, och då och då hör vi bara ljudet av köksklockan och varandras andetag och det är underbart. Jag går inte ensam till bastun och jag somnar och vaknar intill den person jag verkligen tror att jag kommer att älska resten av livet.

Nu kom han hem, så jag ska ta tag i matlagningen. Vilket jag borde gjort för läääängesen. Nå väl.

Överaktiva hundar

Hundarna har haft fyra vilodagar. Vi har liksom inte hunnit. Detta innebar en räsertur alldeles nyss. Och att Stella tycker att hon behöver puckla på Rex två, tre gånger medan de springer innan hon kan börja agera som en normal draghund. Det händer då och då. I dag råkade jag köra på henne med sparken, men inte gjorde det nån skillnad. Säger ju att hon är gjord av sten.

Gud, jag är så spänd inför allt det här med huset....