Dagen som kom och gick

I söndags var det ju Alla Hjärtans Dag. Även tidigare nämnd i denna blogg som Alla- hjärtans-kukdag. En skillnad från den här alla hjärtans dag och alla andra jag nånsin skrivit om var att jag hade, som jag uttryckt det tidigare, någon Speciell Speciell att fira den med. Och med de orden offentliggör jag i min blogg att jag har en pojkvän. Jag har fortfarande inte vant mig vid ordet. Jag har fortfarande inte presenterat honom som "min pojkvän" för någon. Det är fortfarande ovant och det är fortfarande underbart, fantastiskt och ofattbart att det händer. Han kom från ingenstans från att ha varit runtomkring i ett och ett halvt års tid. Han kom i rättan tid för att jag skulle slippa känna mig ensam när min bästaste spontanumgås-vän och vän lämnade stan. Amerikanarna firar Thanksgiving en gång om året. Jag gör det varje dag.

Nå väl. Dagen var inte överdrivet klassiskt romantisk. Den var nog snarare överdrivet klassiskt Svensson. Eller vad sägs om ett besök på Ikea en dag som denna? Eller thaihämtmat och film? Det bästa av allt var ändå att vi inte hade nån tid att passa och inga måsten.



PS. Jag ber om ursäkt ifall min smörighet känns stötande för någon. DS.

Aktuell klädsel:

- långkalsonger och såna där tjocka mjukisbyxor
- linne, collagetröja och Islandskofta i jätteäkta ull
- vanliga sockar, yllesockar och duntofflor.

Jag tycker fortfarande att det är kyligt här inne. Nu har jag lagt filten i knät och den värmer känner jag, lite te på det hela så blir det kanske finemang. Fingrarna är i alla fall inte stelfrusna så jag kan skriva.

Jag sitter alltså hemma och pluggar. Jag minns när jag gick på gymnasiet och man inte fick ha ytterkläder på sig på lektionerna, vi protesterade för det var så jävla kallt i klassrummen så man frös ihjäl. Till svar fick vi att det är bra när det är lite friskt för då kan vi kan koncentrera oss bättre och liknande. Jag är fortfarande inte övertygad, och kom då ihåg, att det är lärare jag ska bli.

Jag tror det är en myt.

Crazy animal woman

Nu är Chicko och Doris hemma igen. Jag har hämtat dem från Alex och J. Jag kände mig verkligen som Crazy Cat Woman + hund på bussen. Hund, katt i bur samt sandlådan i Ikeapåse. Lite grejer ja. Men, men, släpat grejer har jag väl gjort förut.

För övrigt så är jag ganska trött mest hela tiden och det beror nog helt enkelt på att jag somnar för sent i relation till hur tidigt jag ska kliva upp. Men det får det vara värt. Nu är vfu:n ändå slut för den här gången, så då behöver jag ju inte kliva upp i samma arla morgonstund.

Annars så leker livet. För första gången har jag utfört en mycket välplanerad vfu-uppgift och det kommer att göra det ovanligt lätt att skriva rapporten. Det ska jag börja med i morgon, efter att jag förberett muntan vi har på fredag eftermiddag. Jag fick C på fortsättningskursen i matte. Skål för det!

Tja... så mycket mer var det väl inte.

Ha det gott!

Sally? Marika?

Vem är egentligen vem?

På Facebook pågår nu en grej att man ska ha en profilbild på någon känd person som man fått höra att man är lik. Jag funderade länge och tänkte att gud vad trist att jag aldrig hört nåt sånt. Men så kom jag på, att jag fler än en gång fått höra att jag är lik Sally. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det riktigt. Hon är ju rätt kul, och ganska speciell. Men snygg är hon ju inte. Fast jag ser nog, att vi är ganska lika.



Eller?

I ärlighetens namn...

...så orkar jag inte vara så vuxen längre, så tillåt mig uttrycka mig. I ärlighetens namn så saknar jag A jättemycket. I ärlighetens namn så blev jag lyckligare när jag trodde att det inte gick. I ärlighetens namn så är allt så bra och det gör mig livrädd.

I ärlighetens namn så är nog det här bland det ärligaste jag skrivit i hela mitt liv.

Fammo

Jag har haft lyckan i livet att ha två farmödrar och två farfädrar. För att skilja dem åt i vardagligt tal har pappas föräldrar fått heta farmor och farfar och Gunnars föräldrar fammo och faffa. Att ha dubbel upplaga betyder såklart dubbelt så mycket glädje, men också dubbelt så mycket sorg. Farfar gick bort 1992 och faffa 2003. I går jordfästes fammo, och det är om henne detta ska handla.

Fammo kom in i mitt liv (och jag i hennes) 1991, jag var då sju år gammal. -92 flyttade vi till Anttis och det är väl egentligen först därifrån jag kan börja minnas. Jag har aldrig gått på fritids, för de gånger G haft sysselsättning som inte var hemma så kunde jag vara hos fammo och faffa tills mamma eller G kom hem. Fammo ville alltid bjuda på fika, både mig och mina kompisar. Vi fick bullar (som var ganska torra), sockerkaka och konstiga finska bakverk, vi fick mjölk och nångång kanske läsk. Fammo pratade finska med oss och vi försökte förstå. Fammo var en av anledningarna till att jag ville läsa finska i skolan.
Fammo lagade också mat till oss ibland, hon kallade all pasta för makaroner och kokade den lika länge som man ska koka potatis. Hon lagade gudomlig köttsoppa och bakade fantastiskt bröd. När jag flyttade hemifrån hade jag alltid uppdrag att utföra när jag kom hem på besök. Några standarduppgifter var att torka taklamporna, dra lakan och torka ovanpå köksskåpen. Jag suckade såklart när mamma sa "Fammo ville ha hjälp med något" men utförde uppgiften gjorde jag såklart.

Fammo gav chokladlådor och lotter/pengar i julklapp till hela familjen. Många julaftnar har jag slagit in de här chokladlådorna till henne, lagt lotter och pengar i rätt kuvert och tejpat fast kuvertet på rätt paket så ingen fått mörk choklad som inte vill ha. Jag har skrivit "God Jul Marika önskar Fammo". Men visst är det väl tanken som räknas?

Fammo var alltid klädd i en sån där städrock som tanter har, och nylonstrumpor i alla väder. Fammo tjatade på oss barn om vi hade för lite kläder på oss och min lillebror har varit föremål för mången förmaning. Av kärlek naturligtvis, men kanske har det ofta upplevts som tjat.

När jag flyttade till Stockholm började jag kunna föra samtal helt på finska med henne. Jag kunde fråga saker och hon svarade. Men mest pratade hon. Jag förstod inte allt, men lyckades nog oftast säga ja, nej, jaha och oj på rätt ställen.
En sorg idag är att jag inte frågat mer om hennes liv. Fammo kom till Sverige som flykting under andra världskriget. Hon träffade faffa och de bosatte sig i Anttis, de hade djur fram till 70-talet och slet nog hårt från morgon till kväll. De fick barn och barnbarn men ett av barnbarnen dog blott 12 år gammal. I och med mamma fick de en stor familj och nytt liv på gården, som (som bekant) brann när hon bott där i precis 60 år.

Igår spelade jag Air i G av Bach för henne. Jag vet inte om hon nånsin lyssnat på musik och i så fall av vilket slag, jag vet inte om hon hört Air, men jag vet att jag ibland stått ute på gården en sommardag och spelat flöjt, och aldrig, aldrig har hon bett mig sluta.

Det här är mina minnen av fammo.