En lärande lärare

Idag har jag jobbat min första dag som vikarierande musiklärare. Jag är glad att jag känner många av barnen innan och vet hur saker och ting går till på skolan. Förutsättningarna för dagen var dessa:
- Första dagen efter lovet (alla barn är extra tokiga då).
- Ny lärare/vikarie (ni vet själva, alla har vi varit elever).
- Vårkänslor och spritt i benen.

Med andra ord; det är många mycket rörliga, pratglada och sociala barn jag träffat idag. Det var en intressant upplevelse. Det var ganska kul också, att få göra det på rikigt. Inte nån liten VFU-observerare, eller "Nu ska Marika testa en grej på er". Nej, på riktigt. Med ansvar och allt.
Efter denna dagen funderar jag på hur jag ska göra för att få dem att vara lite tystare och lite lugnare. Det är inte det att jag kräver att de ska vara det h e l a tiden, för vi gör saker där man ska röra sig också. En idé är att börja med en avslappningsövning. Eller så kan jag införa nån slags melodi, eller signal som betyder ungefär "varsågod att lyssna". Det känns i och för sig väldigt Foucalut-inspirerat. Typ, disciplin är grunden till all nytta i världen. Men vad ska man annars göra? Det är såååå mycket mindre krävande att vara lärare i ett teoretiskt ämne, det ska ni veta...

Så, jag är numera en lärarvikarierande och -studerande bybo som bosatt sig i storstan. Och som jag faktiskt trivs! Det är rätt så stor skillnad mot för ett år sedan.

Nu är det dags att sova, i morgon ska jag till min egen skola.

Hemma till våffeldagen

Nu är jag tillbaka i stan. I går kände jag förstås "Hoja, jag vill inte åka". Men så känns det ju alltid, den här gången för att jag lätt hade kunnat stanna några dagar till solandes på mitt renskinn.
När jag hörde orden "...och för er som bor här vill vi säga välkommen hem" med Pernilla August röst på Arlanda Express så kände jag att det var himla trevligt att bli välkomnad hem på det sättet! Hem känns inte länge främmande i tal om Stockholm, och det är ju väldigt skönt. När jag sedan stod i hissen i vårat hus så blev jag helt lugn, för jag var hemma hos mig igen. Nästan så jag kan säga "Borta bra hem hemma bäst". Men oroa er inte, mitt hjärta hör alltid till Tornedalen.

Idag är det våffeldagen, och ju mer jag tänkte på det desto sugnare blev jag på att få äta våfflor. Tyvärr är mitt 70-tals våffeljärn magasinerat hemma i Byn, så det fick bli plättar (ja, inte pannkakor) med grädde och sylt i stället. Mumma!
Jag funderade på en sak. Varför, varför finns det ens en speciell dag för våfflor? Och kanelbullar för den delen? En sann Googlare som jag är ska jag nu googla svaret. *Googlar* Jaha. Det har med Marie Bebådelsedag att göra. Det konstiga är ju att den har ju varit. Nå iallafall så hette det förr vårfrudagen, sedan började folk slarva och kalla dagen för våffeldagen, och så blev det så att vi skall äta våfflor denna dag! Där ser man.

Angående min avvänjning så gick det inte så bra. Det är snö och minusgrader även här, och då tar jag i n t e av mig mina långkalsonger!

Långfredagen

Igår var en väldigt bra dag. Den hade allt som en lyckad påskhelgsdag ska ha, bland annat pimpling, skidåkning, bastu, vin och vänner.
Jag fick som väntat ingen fisk på pimpeltävlingen, men jag vann ändå en mycket fin tumstock, jag är extremt nöjd! När jag satt där på isen och snön yrde och det nappade dåligt fångade jag upp följade och lade i minnet. Jag tycker att det beskriver en pimpeltävling ganska bra.
- Det borde ju nappa bra när det snöar.
- Det är väl inte konstigt att det inte kommer nån fisk när det inte är nåt vatten! (Gör sig bättre på meänkieli men jag kan inte riktigt återge det).
- De där har fått fisk, de använder Maggots, jag har ju mask, man kanske skulle byta?
- Klockan ett byter jag taktik.
- Varför har ni pimpeltävlingen där det inte är något vatten?

Sedan har jag alltså bastat, skrubbat bort Stockholmssmutsen. G sa att golvbrunnen kommer att bli full med löss och mamma sa att då var det ju tur att hon har städat den nyss.
Sedan har jag druckit vin och lite farlig sprit som gjorde att mitt besök på krogen varade typ en kvart. Och det som hände sen skedde ju efter midnatt så det var ju idag och då räknas det inte till den perfekta dagen igår.

Det var det!

Den värdefulla, saknade tystnaden

I morse när jag hade ätit frukost här hemma hos mamma och G kände jag att jag ville göra något aktivt, så jag gick till magasinet för att gräva fram mina skidor. Jag hittade även pjäxorna som försvinner spårlöst varje år. Dessa är hyfsat under kontroll, men ett par är borta, jag har nog använt dem två vintrar sen jag var tretton, för "vi lägger dem här så vet vi var de är sen", och sen minns vi inte var "här" ligger.
I alla fall så var skidorna där vi trodde, det var fågelskit på dem och jag tror inte att de är vallade sen min sista skolskidtävling i nian. Jag spänade på mig dem, och kände mig som en femåring de första metrarna (ungefär lika duktig). Sen begav jag mig ut på kalhygget.
Kylan bet lite i kinderna, snön gnistade så vackert vit och jag såg älgspår. Sen stannade jag, och lyssnade... först på ingenting, sen en fågel. Jag log för mig själv i skogen, och skidade vidare.

Jag var ute ungefär en halvtimme, när jag kom hem värmde jag choklad och satte mig på altanen på ett renskinn. Men först skottade jag halva altanen. För nu är det påsk!

Avvänjning

Förra veckan började jag på en avvänjningsprocess, det handlar om mina kära långkalsonger. Jag insåg att jag måste face the truth att det snart är vår och att ingen annan i den här staden använder långkalsonger i mars. Varje gång jag har tagit av dem har jag frusit röven av mig, det är väl inget man vill utsätta sig för?! Det finns en anledning till att folk har långkalsonger i alla månader med R i namnet. Och det är en och en halv månad kvar tills de tar slut.
Så idag utmanade jag mig igen, endast två grader varmt (se, det är ju vansinne!) och utan mina långfillingar, iklädd jeans. Jag tänkte att jag bara ska gå mellan huset, bussen och tunnelbanan så det är väl inte så farligt.
Vad händer när jag är på väg hem från skolan? Jo. Det börjar snöa. Fort som attan fiskar jag upp mitt paraply från ryggsäcken (hemma använder man inte paraply). Så där går jag, på Odenplan, det snöar, jag har paraply (mot snö!) men inga långkalsonger. Som en och annan 08:a! Hjälp! Vad händer med mig?! TUR att jag åker hem på onsdag.

Jag har grav ångest för min examination i den här kursen. Inte ångest på riktigt, bara vanlig plugg-ångest. Jag vet inte hur och vad jag ska skriva. Jag fattar ingenting och jag förbannar min slöa inriktningskurs för att vi inte tvingats skriva mer akademiska texter! Jag har läst och lärt mig massor, men jag kan inte sätta det i perspektiv till uppgiften. Jag blev i allafall Godkänd på förra kursen, och jag tror inte att den här läraren är jättesträng, men Underkänt vill man inte ha!
Nå väl. Jag ska börja skriva i morgon trots att jag inte vet vad jag ska skriva. Sen ska jag fortsätta på onsdag, och på onsdag eftermiddag ska jag åka hem och glömma bort den.

Ajö!

Baciller på tuben

Jag vill skriva här oftare än jag gör, och jag kommer på så bra saker jag kan skriva om när jag lever mitt liv, men sen, när jag ska skriva, så minns jag ju inte vad jag tänkte skriva om.
En sak minns jag.
Jag blir inte så lätt äcklad av saker och ting. Maskar och larver är en sak (två) och sen är det lite andra allmänt äckliga saker. Och till sist:

Man sitter på tunnelbanan på väg någonstans, lite lagom reseavslappnad. Så sitter det någon mitt emot en och nyser, rätt i handen. Atjoo, atjoo, och håller handen för munnen, utan vante. Så att bacillerna fastnar där, och sen när de tar tag i stången för att gå ut ur tåget, så fastnar alla bacillerna där. Och så vips! Så fick man själv en förkylning till! Bläääääää!!!
Varför inte bara nysa i jackärmen?! Så bacillerna fastar i tyget och dör.

Sen har jag även tänkt på min titel på bloggen "Tyst tänkta tankar", jag blev lite nöjd över mig själv här om dagen när jag kom på hur bra den var, för att den var sann. Jag har på senaste tiden blivit extra mycket anklagad för att jag inte berättar något för mina vänner.
Min familj kan ju intyga att jag varit sån hela livet, min syster berättar allt, jag berättar inget. Fråga mamma. Men det beror ju på att jag inte har så stort behov av att ventilera mig åt många personer. En del har det, andra inte.
Jag pratar ju när jag känner att jag vill och behöver prata.

Jag har också lärt känna en ny del av mig själv på senaste tiden, nämligen den pratiga Marika. Den som driver ett samtal framåt, bjuder på sig själv och skämtar. Det är intressant att prova den här rollen, även om jag tvivlar på att jag skulle orka med den i längden, eftersom jag ger mer av mig själv än jag är van vid och har behov av.
Man skulle kunna säga att det är motsatsen till det jag nyss skrev, om att jag inte pratar. Men det handlar om olika slags prat vill jag bara poängtera.

Det är hemskt trevligt att ha en egen blogg, för jag får skriva så mycket jag bara vill om mig själv, om jag vill! =)
Vilket nog också är en anledning till att jag inte behöver prata så mycket, för jag skriver istället.

Nu ska jag ta med Chicko ut på en cykeltur!