Jag bloggar om det nu

-Jaha, ska ni blogga om det sen?
-Eh, va? Undrar vi väldigt föråvnat. (Vi = jag och Alex).
-Ja, men det var så intressant att lyssna på er, säger killen bakom oss i Maxkön.
Vi fattar ingenting, och vad fan hade han i vårat samtal att göra?
Vad som hände var att en tjej gick fram till den stackars kassören och klagade på att de inte städade så det inte fanns någonstans att sitta. Klockan var strax efter två, alltså rusningstid efter krogen och det var ganska mycket folk. Men, det fanns massor med lediga platser i andra änden av Max. Detta påpekar vi för varandra, jag och Alex, sen ser vi hur gnälltjejen hivar ner allt som var på bordet på golvet. Just det. Så väldigt mycker mer städat det blev nu. Nä.
Jag fattar fortfarande inte vad bloggandet hade med det hela att göra. Och om han tyckte att det samtalet var intressant kan han inte haft särskilt intressanta konversationer i sitt liv. Eller så var det bara en kass raggningsreplik?

Ja, jag har väl inte så mycket mer att säga om saken. Det var intressant att samtala med honom, han fattade ingenting av vad han själv sa och han kunde inte svara på våra frågor. Typ hur gammal han var, eller varför han var på Max ensam klockan två på natten. Iallafall så håller jag mitt löfte och bloggar om det. Om än inte på det sättet han tänkte.
Tänk så många människor man ska träffa i sitt liv. Så spännande.

Det var ändå en kul kväll igår. Och idag var det bakis med samtliga tillbehör utom illamående. Pizza, cola, djungelvrål och fyra avsnitt av McLouds Daughters.

Jag är en tant

Det är bara att konstatera, jag är en tant. Här är symptomen.

- Om någon skulle föreslå att hitta på något efter att klockan passerat åtta på kvällen så skulle jag säga nej för att det är så sent.
- Volymen på biografen är så hög att jag måste hålla för öronen (och gör det).
- Jag säger saker som: Jag är inte så förtjust i det.
- Vissa klädesplagg påminner om fammos.
- Jag säger att jag ska ut och motionera när jag ska ut med hunden.

Men, jag trivs bra med det! Jag är en liten tant och det är bara att acceptera. Att vara tant vid 23 års ålder är bra mycket bättre än att vara en kärring någonsin.

För övrigt så känner jag att livet rinner ifrån mig och jag inte får nåt gjort. Jag känner att det inte är så meningsfullt som det brukar och det enda jag gör är att gå i skola, plugga, promenera, laga mat och längta efter min familj. Jag vet ju att jag inte ska längta efter framtiden, jag ska leva i nuet och göra det bästa av situationen. Jag vet inte vad det är som håller mig tillbaka den här gången. Varför tar jag inte bara tag i det? Att hitta en kör tillexempel. Fy på mig. Det är lite skönt att ha ett så här lungt liv, men lite trist också.

Den här veckan har jag VFU, det är riktigt kul! Jag får träna min envishet för en del av barnen är verkligen envisa och vägrar göra som jag säger. Oftast vinner jag.

Idag ska jag nog köpa lösgodis.