Bild 5: En gammal bild på dig själv

Det här var ju lättare än den förra.

 Här spelar jag på Meän Festivaali tillsammans med Andreas och David. Jag fyller, denna dag, 23 år. Har gjort ett år i Stockholm. Har hemlängan. Är ännu inte drabbad av den musikprestationsångesten jag lider av i dag. Jag tyckte jag var bra nog (det tycker jag sällan i dag fast jag är långt mycket bättre på det mesta inom musik är vad jag var då). Det är en fin bild på mig och tvärflöjten. Vid det här laget har jag förlikat mig med att vara tvärflöjtist och spelar med stolthet, utan att skämmas. Till skillnad från förra bilden, menar jag.

2011 - snusklåtarnas år

Det här är nåt jag länge, länge tänkt på. Nu är det dags att det uppdagas. Snusklåtarna tjugohundraelva. De avlöste varandra, en efter en, eller ska jag säga utlöste?

Man får tycka vad man vill, och kanske är jag gammalmodig eller pryd, men det var då fa-an vilken sexanspelning det var på låtarna detta år!

1) Veronica Maggio - Jag kommer
I hissen, i hallen och Gud vet var, men måste vi veta? Måste vi verkligen veta?! Och vad ska jag säga när tjejerna i fyran säger att de vill spela och sjunga den här låten? Uuuuusch!

2) September - Mikrofonkåt
Kåt. Hon sjunger kåt i en låt som spelas på p3.
"Mamma, vad betyder kåt?" Kul att få den frågan från sin åttaåring.

3) Ansiktet - Äckligt
För det första är den dålig. Och man får inte säga att nåt är dåligt utan att motivera, eftersom jag är musiklärare. Här kommer motiveringen: Han sjunger dåligt. Den är äcklig. (Ingen MVG-motivering direkt).  Uusch jag hatar den! (Och jag brukar inte använda det ordet). Men fan den är kass.
Ska vi göra nåt äckligt, baby? Låg där bakbunden i sägen, baby. Jag vill väl inte höra porrlåtar i radio på bästa sändningstid! Inte för att man nu får veta vad det äckliga är, men ändå. Man har ju fantasi. "Det som är uteslutet för de flesta" Vadå? Analsex? Piskor och lack och läder? Bajs? Jävligt irriterande att man inte får veta, faktiskt!

Helvetes, vad mycket kass musik det finns i världen. Sen, när jag googlade Äckligt-låten för att kanske få veta vad han tänkt när han skrivit den så upptäckte jag denna. Men jag VARNAR dig, innan du klickar, detta är inte en musikvideo som vi är vana att se. Men kolla här.

Jag inser ju nu, att det här är kanske min generations, eller i alla fall det jag kommer att förfasas över när jag är pensionär, så som dagens pensionärer förfasar sig över homosexualitet, piercingar och tatueringar. Frispråkigheten. Och kanske är videon i länken ovan bättre än alla halvnakna silikonbrukar som uppträder i var och varannan musikvideo. Kanske är det trots allt bättre att skildra "vanliga" människor. Och kanske är det bra att sjunga om de här sakerna, för att få fram det, inte tabubelägga, låta det blir nåt naturligt. Men förlåt, jag är fostrad till att sånt där stannar i sovrummet eller åtminstone hos ens bästa vänner. Jag vet att alla inte är som jag.

Och då har jag inte ens nämnt Erik Amarillos "Vill du ligga med mig då?" Nej, den är inte värd att nämnas.

Hoff, det var skönt att få det ur systemet. Nu ska tant Alma gå och knyta sig.

Från jag-kan-inte till hur-svårt-kan-de-va?

Alltså.
Jag ska troligtvis, förmodligen arrangera om musik för en uppsättning till sommaren. Inte vet jag om jag kan. Men nu verkar jag ha gett mig in i det, och jag tycker det verkar kul, men samtidigt så skrämmande och läskigt! Ska jag? Arrangera? Jag har väl aldrig arrangerat förut. Det har jag, lite. Men inte så mycket. Sen plötsligt tänker jag "hur svårt kan de va?" som jag införde som motto när jag började jobba på Kulturskolan. Så jag har väl gett mig in i det och jag VET att jag kommer att gå mellan dessa två känslor hela tiden. Det är lite jobbigt. Men jag tänker att det kommer att vara så lärorikt. Och varje gång jag gör nåt "fel" så kommer jag att lida och banna mig själv för att jag inte gör perfekt från början. Sån är jag. Som att nån gör rätt och perfekt från början? Nä, precis.

Jag ska avslöja del ett i husplanerna: På fredag ska vi iväg och titta på ett hus som säljes för avflyttning. Håll alla era tummar att det är okej och att vi får köpa det!

Hej då!

2011 - Summering

Då var det dags igen: 

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Cyklade CykelVasan, dvs 45 km på cykel i varierande terräng. Det var stört och jag har ännu inte insett att jag har gjort det. Skjöt med en riktig älgbössa. Var på älgjakt. Gick ENSAM i Stora Skogen.
Dog någon som stod dig nära?
Chicko, min gris, lämnade ju oss hastigt och olustigt under höstlovet. Hon stod mig nära.

Vilka länder besökte du?
Finland. Nåt besök till Kolari, men också en weekend i Rovaniemi med min älskling.

Vilket datum från år 2011 kommer du alltid att minnas?
Jullebulles sötunge till dotter föddes ju 1 januari.
Största misstaget?
Det är jobbrelaterat och kan inte talas om här. Men, det som inte dödar det härdar.
Bästa köpet?
Mammas Skoda!

Vad spenderade du mest pengar på?
Ja du. Pengarna har gått åt, men till vad?

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Den dagen jag både blev klar med betygssättningen och skrev jägarexamensprovet kände jag mig riktigt jävla lycklig och lättad! Säkert blev jag glad för många andra saker också, men jag minns inte.
Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2011?
Typ allt med Veronica Maggio. På gott och ont.

Hur tillbringade du julen?
Brunch och bastu hemma hos oss. Sen tomte och mat hos m&G, tillsammans med dem, Bea m. familj och Älsklingen.

Blev du kär i år?
Jag är ju kär varje dag...

Favoritprogram på TV?
Jag tittar inte på tv, fortfarande. Men serier jag upptäckt i år är Glee och The Big Bang Theory.

Största musikaliska upptäckten?
Hoja, denna fråga är så prestationsrelaterad för att jag tror att andra förväntar sig att jag ska ha massa musikaliska upptäckter för att jag är musiklärare. Jag lyssnar inte ens på musik.

Vad gjorde du på din födelsedag 2011?
Jag var hemma, hade tårta och fika redo hela dagen och folk trillade in lite då och då. Det var trevligt och jag hade på mig min nya långa Indiska-klänning som jag köpt i Stockholm.

De bästa nya människorna du träffade?
Nu träffar jag ju inte så väldigt mycket nytt folk. Jag träffar mycket folk, men inte så många nya. Istället kan jag glädjas åt att ha fördjupat relationen med min styvbror som nu kikar in bara för skojs skull ibland. Jag gläds också åt att jag fått lära känna mina härliga kollegor Jens och Desiré bättre under året.

Julledig

Nu, äntligen, typ igår har jag kunnat ta jullov på riktigt. Julhelgen var precis jättemysig och fantastisk.

Dan före dan:
Umgicks med mosters Hjärta hela dagen. Vi bakade ett nytt pepparkakshus, åkte hundsläde och myste hela långa dagen. Kvällen spenderades hos mamma och Gunnar med familj, glögg och annat starkt.

Dan:
Brunch hos oss med tomtegröt och skinka (som jag griljerat själv!) och massa gott bröd och pålägg. Sen bastu, julmust, knäck och pepparkakor på det. Och stickning. Sen julaftonsfirande hos mamma och Gunnar. Kring sjutiden ville jag sova, med kämpade tappert och höll mig vaken till typ elva.

Dan efter dag:
En hel dag med älsklingen som jag knappt sett i december. Skoterkörning och hundkörning och filmmys och glögg och på kvällen förfest med de som skulle ut på galej i Pajala.

Annandagen:
Fin konsert i kyrkan. Jag var nervös, otroligt nervös. Så nervös att jag skakade innan jag skulle upp första gången. Det är riktigt länge sedan jag var så nervös. Över 200 pers i publiken. En härlig, julig konsert och sen, efter det kunde jag andas ut och slappna av.

Bara jag har någon liten plan för var dag, så kommer det här lovet att bli fantastiskt och utan skuldkänslor eller jag-är-dålig-och-behövs-inte-för-jag-gör-ingen-nytta-känslor.

Idag har jag barnvaktat ett par timmar, planerat nyårsafton, diskat undan och snart ska jag köra en maskin tvätt. Sedan är det Glee och stickning som gäller.

God fortsättning på er!

Vad är det första du tänker på morgonen?

Den frågan ställdes idag på radion, i fredagsflörten i Christer i P3. Då började jag tänka på vad jag tänker.
Jag kom fram till att jag inte tänker, i alla fall inte om jag ska jobba. Jag bara gör, på rutin. Det här gör jag:
Snoozar en eller två gånger. Sätter ner fötterna på golvet, aktar så jag inte stampar på Rex. Klär på mig (det som jag lagt fram kvällen före). Går ner, gör frukost. Frukosten är antingen bacon och ägg, eller yoghurt, hackade nötter och bär. Kokar kaffe. Ungefär här börjar jag tänka. Jag tänker på om jag ska koka kaffe hemma, eller vänta tills jag är på jobbet. När jag äter frukost läser jag oftast nåt, eller lyssnar på Morgonpasset i P3. Även där har jag tänkt, för jag gör ju ett val.

Så gör jag.

Idag har jag spelat på den där begravningen. Det var väldigt jobbigt. Det är nog den jobbigaste spelning jag nånsin haft. Det är ju konstigt för jag har ju spelat på släktingars begravningar... Jag tror att det här var jobbigt just för att jag inte kände personen desto mer, och därför är det inte meningen att jag ska vara ledsen. Men självklart blir man ledsen. Kyrkan var proppfull med folk. Han var en otroligt älskad människa och de vackra orden om honom var många. Och så blir jag så empatisk, jag tänker på hur det skulle kännas om det var jag som mist min livs kärlek, och då blir jag ledsen. Väldigt ledsen. Eller på hur det skulle kännas om jag miste en familjemedlem. Då blir jag också väldigt ledsen. Nu har jag ont i huvudet för all gråt jag hållit inne med. För jag kunde ju inte gråta där, eftersom jag skulle spela. Man måste bara samla sig, hela tiden. Och efteråt så är behovet inte lika stort lägre.

Nu ska jag äta ägg.

Bögmusik

Idag hade jag en grupp med sjuor. Vi lyssnade på Rhapsody In Blue, som är en tidig jazzhit. Då sa en unge: Vilken bögmusik.
Då sa jag: Är det?
Då blev han lite generad eller nåt, det var nog inte meningen att jag skulle höra det. Då sa jag att vi någongång ska ha en lektion om "bögmusik".
Spela bögmusik nu! sa nån annan.
Jag kan inte, sa jag, jag vet inte vad det är. Det är därför vi måste ha en lektion om det. Det här är ju tydligen bögmusik, fortsatte jag eftersom Rhapsody In Blue gick i bakgrunden.

Det ska bli en synnerligen intressant lektion. Det passar också väl in i nya kursplanen där det ska handla om "musikens funktion för att markera identitet och grupptillhörighet i olika kulturer, med fokus på etnicitet och kön". Det vore också kul att få autentiska musiklistor från mina bögvänner att visa/spela, så kan man se hur fördomarna stämmer överrens med verkligheten. Gud, vilken bra idé.

Man ska tillvara på elevernas intresseområden, har jag lärt mig.

Att spela eller icke spela

Jag har inte spelat mycket i sommar. Jag har spelat piano på G:s dop och sen har jag spelat flöjt på den där minnesstunden för Norge. Och övat lite inför dessa två saker. Däremellan ingenting. Nothing. Jag tog hem klarinett, saxofon och trumpet och noter till dessa. Jag tog hem en pianobok jag tänkte spela i från. Men icke. Ingenting. Och det är ju jävla synd att jag ska sluta spela bara för att jag blev musiklärare, det var ju inte tanken. En period i mitt liv hade jag som vana att, om jag inte var trätt när det var läggdags, så spelade jag piano tills jag blev trött. Mycket bra vana.
Sen känner jag mig ju dålig som inte spelar, och konstig som inte spelar för jag är ju musiklärare.

Nu ska jag gå och ropa på katten på byn, för jag har fått in ett tips.

Till minne...

...av de som gick förlorade i massakern på Utöja så hölls i går en musikandakt i Pajala Kyrka. Jag spelade där. Det kändes bra att kunna bidra på något litet sätt. Jag som inte vetat vad jag ska säga eller göra, men då kunde jag i alla fall spela. Visserligen fanns nog inte en enda norrman i församlingen, och visserligen är inte någon anhörig medveten om vad vi gör i Pajala. Men ändå, det kom folk dit, för att få en liten lugn stund att kanske reflektera ordentligt över det som hänt och jag hoppas att jag gav iallafall dem, någonting. Det fanns en kondoleansbok som man kunde skriva i, som skulle skickas till Norge någonstans, sen. Men jag skrev inget. Jag spelade iallafall sjuhelsickes vackert och felfritt. Och det är inte ofta jag kommer från en spelning och har spelat felfritt. Alla andra som spelade och sjöng gjorde också ett fantastiskt fint jobb och jag tror att vi alla var nöjda.

Denna bild är inte från igår, utan från nationaldagskonserten 6 juni.

Ikväll åker jag och älsklingen till grannlandet i Öst för en liten helg på tu man hand. Vi ska bo på hotell, äta på restaurang och promenera på strandpromenaden som vi tror finns där. Det blir vår första resa någonsin där det inte handlar om att "åka och hälsa på någon" så det ser vi fram emot!

Vad man bör och vad man gör

Fastän gårdagen kändes seg och det var som att jag aldrig kom igång så hann jag med en hel del ändå.

- dammsuga hemmet - KLART
- måla bastun på utsidan
- frysa in mangolden
- kasta in en pall ved, kanske - KLART
- tvätta kläder - KLART delvis
- hälsa på grannen och ordna älgjaktsmöjligheter
- cykla fort och långt
- ringa frisören och klippa mig (typ NU) - blir helt KLART i eftermiddag

Dessutom slet jag av tyget på soffdynorna inför tvätt som vi planerat i hundra år ungefär. Och så spelade jag flöjt och det var behövligt för det lät inte så vackert, och jag ska spela i kyrkan på torsdag då det är "Bön för Norge", jag ska nog spela Chess, ur Chess, och Bachs Air.

På kvällen for vi ut på sjön och kollade om det kommit några mörtar i mjärden. Det hade det inte, däremot hade en tre kilos gädda simmat in dit. Inte riktigt vad vi hade förväntat oss! Först tänkte vi torka den och ge till hundarna, men sen for vi till våra hundvakter och frågade om de ville ha den, för hon brukar gör gäddbiffar. Det ville hon. Där hittade vi norska släktingar och mamma och Gunnar så vi blev kvar ett tag.

Jag ska erkänna att jag var lite rädd för den, och det sprutade gäddslem över hela båten när det sprattlade för sitt liv. Men såna där måste upp ur sjön, annars äter de upp all annan fisk, och gädda är fan inte gott. Förresten så börjar jag bli en fena på att ro!

Några delar ur ett liv

Om jag nån gång skriver en självbiografi så ska den heta "Hur hamnade jag i den här böghögen?"
Det vore roligt, men jag vet inte riktigt vad den ska handla om.

Hej, när jag var liten ville jag bli lärare och bo i en liten by. Hej, nu är jag stor och jag jobbar som lärare och bor i en liten by. Det konstiga är, att mycket i mitt liv blir som jag har tänkt mig, än så länge. Inte det att jag ville ha barn innan 25, förstås. Men det sa jag när jag var typ fjorton och tyckte att tjugofemåringar var gamla. Undra hur man gör en biografi spännande, för hur spännande är ett liv egentligen. Och är mitt liv mindre spännande än Tina Turners bara för att hon är känd? Egentligen tror jag inte det. Och jag tycker att mitt liv är precis så spännande som jag vill ha det. När jag tog studenten så kunde jag känna att det var så väldigt, väldigt spännande att få se vad det verkligen blir av en, hela världen framför fötterna och man vet ingenting om framtiden. Det gör man ju i och för sig aldrig. Men i dagsläget planerar man kanske i ett längre perspektiv än vad jag gjorde för fem år sen.

Man kan ha olika delar, typ Marika som lärare, där kan jag skriva om strävan att bli en bra lärare, att jag ibland vill sluta för jag känner mig kass, att jag har för höga krav på min lärarroll och att jag jobbat för kort tid för att vara grym, och att jag trots allt är grym med tanke på hur kort tid jag har jobbat. Om tvivlet på mig själv som är det som kommer att göra mig till en skitbra lärare på riktigt. Förmodligen kommer jag alltid att tvivla och kritisera, och förmodligen är det det som kommer att göra att jag fortsätter utvecklas, som lärare.
Marika och familjen, Hm, det kan handla om att man kan bli en trygg, stabil person trots att man har separerade föräldrar. Jag kan skriva om pappor. Om helsyskon och halvsyskon och styvsyskon. Om längtan att få bilda en egen familj, reservidéerna om provrörsbefruktning i Danmark och ett flyktigt förhållande för att hinna göra ett barn. Till slut förlikningen om att jag kommer att leva ensam, utan barn, men istället bli världshistoriens bästa moster. Hur jag plötsligt en natt insåg att min stora kärlek funnits mitt framför ögonen på mig i flera år och mer vet jag ju inte i dagsläget.
Marika the faghag ska handla om mina relationer till mina homovänner, som inte var homo när jag träffade dem. Där ska jag fundera på min roll i deras komma-ut-genombrott och kanske komma fram till att jag är en sjuhelvetes bra vän! Detta förutsätter ju att de låter mig skriva om dem.
Marika - ickemusikern ska handla om musiken, det där elementet jag blir förknippat med men inte känner mig rätt i. Att jag ändå blev musiklärare. Om, återigen - tvivlet kring mig och musiken. Kampen mellan min uppfattning om mig och andras uppfattning om mig.
Almapower blir kapitlet om tonåringen Marika. Alma - galen, glad och lycklig. Hur svårt jag har att identifiera mig med alla dem som haft en jobbig tonår. Alltså, nog var jag också arg hemma, skrek och svor och smällde i dörrar. I skolan en helt annan. Det är också i detta kapitel jag kan berätta om hur det känns att hitta hem till vänner man inte visste att man saknat, om gymnasietiden och om Urbans Harem.

Hmm.. kanske blir det en bloggföljetong istället?

Den fagra(?) sanningen

Jag kan konstatera att jag inte är så snygg i min karvalakki. Ser lite ut som en ryssgubbe kan jag tycka. Men, något jag däremot ÄR i den är varm. Och det är ju det som är huvudsaken. Sen känner jag mig lite lagom bonnig när jag tar den på mig för att gå ut på gården en sväng och göra nåt. Det gillar jag.

Igår var jag och Anders och kollade på "Sions Sånger" en musikalisk föreställning om hur det kan vara att växa upp i ett hem med leastadianska influenser fast inte riktigt vara laestadian. Den var mycket, mycket bra. Fin. Berörande. Jag hade gåshud många gånger och fällde en tår en annan gång. Och så skrattade jag också.
Det var inte det jag skulle komma till. Det var apropå bonnigheten så skulle jag berätta att genast när vi kom hem så rusade vi båda två upp på vindan och bytte om till vardagsstassen som består av ett varmt underställ närmast kroppen toppat med de svarta varmaste mjukisbyxorna och fleecetröjan alt. ytterligare ett underställ. Och så innetofflorna i fårull. Sen kunde vi ta tag i kvällens göromål.
Det låter som att vi går omkring och är identiska, men faktiskt så har vi alltid olika tröjor på, och tofflorna är helt olika. Oo, jag glömde. Förutom tofflorna så har vi oftast dubbla yllesockar i varierande tjocklek (inge bomull här inte!). Det var apropå bonnigheten det.

Idag ska jag sluta så tidigt jag kan, för jag har nämligen börjat jobba typ halv sju. Då kan man få sluta halv tre. Det tycker jag.

Det är inte musiken som är huvudsaken

I fredags var jag till Luleå med några av mina flöjtelever. Det hela började med att vi kom typ en halvtimme för sent för att jag inte hittade. Eller, vi såg skolan, men hittade inte infarten. Och självklart fuckade Maps upp sig i mobilen. Iallfall. Vi hade en mycket trevlig, rolig dag med många skratt och en del ljuv musik. Och tjejerna blev intervjuade av Norrbottens Kuriren.
Men efteråt hade jag lite ångest. Var låtarna för svåra för de som bara spelat ett halvår? Ja, det var de men det visste jag ju innan men de lärde sig ändå två av dem. En skippade vi och en kämpade vi med. Så ibland kände de sig nog dåliga, eftersom de inte kunde. Och det oroade jag mig för. Men jag tröstade dem med att de spelat ett halvår, och att låtarna var utvalda för såna som spelat ungefär två år. Då tror jag de kände sig bra ändå.

Och sen funderade jag på mina egna musik- och orkesterresor jag gjort i min ungdoms dagar. Jag minns alla som roliga, bra resor. Och det är inte själva spelandet jag minns. Det är allt runt omkring. Att få umgås med vänner man redan har, att träffa nya vänner, att bli bättre vän med nån bekant. Att få gå på stan och köpa ett halsband. Att hungrig leta efter ett ställe att äta på. Långa, långa bussresor med kortspel, skratt och skämt. Att komma till ett nytt ställe. Att tycka att folk är konstiga. Att knacka i bussrutan åt folk som passerar och sen ducka.
Få minnen rör själva speltillfället.

En marsch genom Visby

En paus på en bänk i samma stad

Att bada i havet den 1 juni när isen knappt gått där hemma.

Att ha hejdundrande jävla roligt åt nåt

Att åka buss. Långt.

Att åka lite mera buss.

Musiken spelar rollen som den gemensamma nämnaren som ger upphov till en stark, fin gemenskap. Men det är inte musicerandet som är huvudsaken.

Helt okej faktiskt.

Jag brukar tycka att jag inte är så bra på musik. För jag har typ inget gehör och spelar otighta pianokomp. Dessutom lyssnar jag inte på musik särskilt mycket. Frågan är om jag egentligen har ett musikintresse? Jag förmår mig att spela endast när det fyller ett syfte. Som till exempel att öva inför ett uppträdande. Eller att jag ska undervisa femmor i bas, och sånt. Men så kom jag på, för ungefär två minuter sen att med tanke på att jag fått pianolektioner ur "Pianot och jag 1" eller nåt endast ett år, på gymnasiet, och en endaste gitarrlektion så är jag ju rätt okej ändå. För jag spelar ju lite mer avancerat piano är "Pianot och jag 1". Gällande gitarren måste jag lära mig barréackordshelvetet. Helgens projekt är att stämma åtminstone en av de nybeställda ukulelena och gärna lära mig ett ackord till. Nu kan jag G. Grejen med ukulelena är att de stämmer ur sig efter en sekund ungefär, tydligen för att det är nya. Så nu har jag tre hemma som ska få sig ett stort antal stämningar under helgen, så kanske de håller i tio minuter. Vad fint det kommer att låta med 12 ostämda ukulele. Not.

Och så håller jag på att öva in några grundläggande universalpianokomp. Det är bra att jag gör det.

Nu ska jag förbereda köttbullarna som vi ska äta tillsammans med stuvade makaroner. Apropå det borde jag ringa farmor.

En gång bandgeek, alltid bandgeek

Alliansen vill ta bort den obligatoriska estetiskta verksamheten från schemat. Blåsorkester-Sverige är i kris och den klassiska musiken utdöende.

Det är inga vackra visor man får läsa i Fotnoten detta nummer. För en gammal bandgeek som jag svider det i hjärtat att behöva läsa detta. Jag började spela tvärflöjt i blåsorkester när jag var nio år med lärare som var/är riktiga eldsjälar.
Utan detta hade jag sannolikt inte varit den och där jag är i dag. Jag har fått chansen att upptäcka det roliga med musik, gemenskapen att spela i en orkester. Jag har vidgat mina vyer, spelat klassiskt, jazz och pop. Ja, till och med tvärflöjtsrock. Kicken man får av att stå på scen, oavsett om det är ensam, i en duo, ett band eller en hel orkester. Jag kan aldrig minnas att jag haft särskilt dåligt självförtroende och jag är säker på att jag har musiken och mina musiklärare att tacka för detta.

Hjärnan behöver arbeta med estetiska processer för att den ska må bra. Båda hjärnhalvorna behöver arbeta för att det ska bli riktigt bra. Kanske är det musiken jag har att tacka för mina VG:n och A:n på senaste tiden?
Visst, nog spelade jag hellre flöjt, piano eller fiol än att göra kemiläxan på högstadiet, men ändå...

Kanske vill jag jobba på en kulturskola ändå?
Idag hade jag Luciarep för första gången. Det var endast 12 elever där i dag. Det var väldigt gemytligt, men jag hoppas naturligvis att vi lyckas värva några fler. Mitt musiksjälvförtoende fick en kick när jag insåg att jag spelade låtar ackords a vista som jag förut sagt "den tonarten är för svår, jag kan inte Bb-moll" om.
Det är väldigt, väldigt kul att jobba med elever som är där av egen fri vilja.

Jag har haft mina jobbiga ettor idag. Jag får inte ha dem i halvklass som jag önskade för "de ska ha 40 minunter musik i veckan". Två av dem klarade inte ens av att ställa sig i ledet för att gå till musiken (nyinförd regel), så de blev kvar nere hos klassläraren. Det var inte särskilt mycket lugnare för det, men jag fick chans att se de där gränsfallsbarnen. De som varken sköter sig exemplariskt, men inte heller stör mest. Efter 20 minuter kändes det som att vi hållit på en evighet. Usch.

Ja. Jag vet en sak, och det är att jag vill spela i en orkester. En dröm jag har är att få vara medlem i en symfoniorkester. Det har jag velat ungefär sen jag förstod vad det var för något. Tyvärr verkar det vara så i den här stan att måste vara bäst på allt för att få vara med. Så bra är jag inte på tvärflöjt. Nån som har nån idé om vad jag ska göra?

Så här såg jag ut i begynnelsen av mina glansdagar i Bifurkationsblåsarna:


Marika, 10 år.