Vill och vill...

Jag vill gärna uppdatera min blogg, jag vill skriva och berätta och visa bilder.
Men det finns två hakar. Den första är att min dator är paj, troligen är det sladden som är felet, det går att åtgärda. Det andra är att jag jobbar ju, och att jobba på kollo, det är inte som andra jobb.
Alltså visst, jag är schemalagd och då förväntas ju att jag tar ett visst ansvar. Men sen så är det ju så att man bor här, sover, äter, skiter, skrattar, har vardagskrämpor, irriteras och så vidare. Och när man är så att säga ledig (ledig+kollojobb=lögn), så vill man (jag) inte sätta sig vid en dator och vara asocial, för alternativet är ju att hänga med övrig personal, oavsett om de är lediga eller jobbar. Och jag är ju en social människa, naturligtvis väljer jag det senare. Dessutom är övrig personal jävligt rolig. Särskilt ju fler vi är tillsammans, tillsammans, tillsammans...

Nu skriver jag ju, för det råkar vara så att mina roomies är lediga. Lediga som i att de är hemma, i Stockholm, så det är jag och grabbarna tills på tisdag. Och plötsligt börjar de snacka fotboll allihopa, och svänga sig med krigstermer. Typiskt grabbigt. Och då vill jag inte vara med.

Nå väl. Det återstår att se vad av det jag tänkt skriva om skriver om i slutändan. Jag har tex tänkt skriva om min födelsedag, men det verkar ju lite förlegat nu, och jag har tänkt skriva om fotbollen i mitt liv, och kanske lite mer om kollolivet...

Jag längtar lite hem

Jag tittar på bilder från Meän Festivaali, med midnattssol och folk man känner. Hemma. Jag saknar midnattssolen. Att vilja vara ute och vaken hela natten för det är så underbart, fint och ljust. Alla kommer hem, alla träffar varandra.

Jag är inte där.

Med födelsedagen kommer ångesten

Mina födelsedagar drar alltid med sig en viss grad av ångest. Det har varit så många år, och det har handlat om saker som "Kommer hon/han så kommer inte jag" på själva firandet, kalaset. När jag ska hinna fixa tårta och städa, vilka lekar jag ska ha och vilka som ska komma. Sällan handlar det om själva åldern. Många (iallafall två) är gångerna då jag gråtit kvällen innan eller på min alldeles egna dag.

I år kan jag inte bestämma mig för vilken tårta jag ska baka. Behöver jag ens baka nån tårta för är det nån som kommer för alla är ju bortresta eller jobbar hela dygnet.

Jag har i allafall fyra garanterade gäster, och några kansken. Och tårta ska man såklart ha. Dels för att det är gott, dels för att jag tycker det är himla kul att baka tårta!

Jag har fortfarande inte åkt för att trampa hem min cykel. För först måste jag bestämma mig för vilken tårta jag ska göra så jag vet vad jag ska handla. Och det här med att bestämma sig, det är ju inte min starkaste sida.

Och till råga på allt, så känner jag mig himla ensam just nu. Troligvis för att jag umgåtts och bott med 31 barn, 6 andra vuxna, hund, får, grisar och kaniner de senaste fem dygnen och innan det min syster med familj. Och innan det kollopersonalen igen. Och nu är det bara tomt och ensamt här på mina 19 kvadrat.

Vilken tårtjävel ska jag baka!? Den som jag vet blir god, eller en ny grej som jag inte smakat?

Nu har jag bestämt mig. Det blir den som jag inte provat. Tack för hjälpen, bloggen!
(Detta är svaret på varför jag har en blogg).

Föressten, välkommen på kaffe och tårta i morgon! =) (Fast det är på tisdag jag fyller år).

En tupplur

Jag kom hem. Blev plötsligt trött. Tog en icke rogivande lur. Om jag bara låtit mig sova hade den blivit bättre, eller om jag helt enkelt struntat i den. Nu ställde jag klockan så jag skulle låta mig vila i en kvart. Sen snoozade jag, i 45 minuter.
Gud så onödigt.
Nu fryser jag, och bannar allt jag måste göra. Det är bara och börja.

Och jag ska börja med att cykla hem min cykel från Kungsgatan, om den fortfarande står kvar.

In action

I går anlände jag till kollot. Det känns som att det var en vecka sen och det är både bra och dåligt. Det är bra för det betyder att jag kommit in i det bra trots att jag kom två dar senare än alla andra. Det är dåligt för jag är typ lika trött som man är efter en vecka. Inte bra.

Jag har funderat på det här med ledighet och semester. Undra hur det känns egentligen? Alltså, jag var ju ledig fyra dar nyss och det var ju skönt. Men jag menar riktig semester. Jag snackar fyra veckorssemester, det är det jag undrar hur det känns. Jag drömmer om att kunna få ett lärarsommarlov inte nästa sommar, men sen. Men det innebär ju att man måste ha en riktig anställning nånstans. Inget timvikarieskit. De senaste åren har jag som mest varit ledig ca 2,5 vecka i rad (och det är ju mycket om man jämför med andra i den här världen) och då tar det ju typ två veckor innan man varvat ner och fattat att man är ledig. Hur känns det sen? Vad gör man då? Blir man rastlös då igen, eller?
Det ska bli kul att få uppleva i framtiden.

Nu ska jag sova. Inatt har jag jour. Jourrummet i år innehar en dubbelsäng.
Jag har lite svårt med dubbelsängar. De är så stora. De senaste åren har jag sovit i 80-90 cm sängar, den här är 160, vilket innebär att jag kan ligga tvärsöver och den räcker nästan till ändå.

God natt!

12 timmar hemma

Ikväll kom jag hem från Bollsta, där jag har sovit, sovit och sovit. Och lekt med My såklart. I morgon åker jag till kollot, där en utvilad jag kan komma väl till pass.
Innan dess måste jag

- packa upp och packa ner
- duscha
- äta nåt
- sova

Som vanligt när saker radar upp sig på måste-listan så vet jag inte var jag ska börja. Jag var hemma strax innan halv nio, nu är klockan 21.40 och jag har fortfarande inte fåt nåt vettigt gjort.

Nu tror jag att jag börjar med att äta.

Lugn och ro, och fullt ös - samtidigt

Jag är lite ledig nu. Så i morse åkte jag till min fristad i Bollsta, där folk säger: "Var det nu till helgen Marika skulle komma hem?" och My säger "Moster också hemma". Och Bea spelar hyllningslåtar till Höga Kusten så jag ska känna att jag vill bo där. Och Exit kommer fram ur sin hundkoja och skäller och blir tokig när han hör att det är jag som kommer ut på altanen.

Jag och My har hunnit rita, leka cowboys och älgjägare, promenera, gunga, leka favoritleken där moster jagar henne genom huset flera varv (tur att de flyttade från lilla torpet), sjunga alla sånger hon kan och några nya, Hon är mån om att moster ska också äta, moster ska bada My, moster ska leka osv. Jag tror hon gillar sin moster.

Nu är det baddags!

Förundran över hushållsmaskiner

Det här med mangling. Jag har länge i mitt liv undrat varför man ska mangla, och fått till svar att det är för att då håller påslakanet/duken/lakanet längre och att det tar minde plats i det vackra linneskåpet från sekelskiftet där det förvaras (det sista sa personen inte, det fantiserar jag om).

Idag har jag provat mangla mina lakan, mest för att det ska ta minde plats (i det vackra linneskåpet från sekelskiftet).
Jag kan bara konstatera en sak: Jag kan inte mangla. Jag vet inte hur man gör.
När jag jobbade på campingen var jag icke betrodd med att mangla lakan och påslakan, endast handdukar och örngott.

Vidare vill jag berätta om de enastående intelligenta tvättmaskinerna som finns här i huset. Man lägger i tvätten. De centrifugerar en minut och väger tvätten och ber en sedan dosera tvättmedlet. Och så undrar jag, hur kan torkskåpet veta när tvätten är torr?

En annan bra sak är mina plattor. Det är sådana som blir röda när de blir varma. Och det blir de fort! Det är extremt bra för sådana som jag, som alldeles för ofta slår igång fel platta. Då ser man nästan genast om det blev fel, inte när man börjar undra varför det blev så varmt vid spisen plötsligt, eller varför vattnet aldrig börjar koka.

Tack!

Det är ett ord som jag lärt mig tidigt i livet. När man tackar är man artig och det uppskattas av folk. Jag tackar för maten, jag tackar för att du ringde, jag tackar för att du lyssnade på mig, jag tackar för hjälpen, jag tackar när nån håller upp dörren. Jag tackar när nån gör något för mig, när nån ställer upp. Jag tackar för visat förtroende när jag lämnar en tjänst jag haft i två och en halv termin.

Jag har fixat lucia, varit behjälplig vid skolavslutningar, ställt upp och kompat på invigningar och föräldramöten och öppna hus, skrivit omdömen, sett till att femmorna kan gå vidare till sexan på nya skolor och med nya musiklärare utan att behöva skämmas för sin okunskap. Jag har pratat med föräldrar, kämpat med stökiga klasser och fått de lugnare.

Jag har velat vara med i teman och projekt, på kvällsmöten och arbetslagsmöten. Men jag har inte fått.

Tomhänt, arg, med en känsla av misslyckande och oduglighet lämnade jag skola nummer två idag (samma ledning).
Utan ett tack från rektorn eller biträdande rektor. Inte ens ett jävla tack.
För att jag ställde upp, så de slapp ta in någon helt ny som barnen inte kände. För att jag kände till rutiner och traditioner på skolan. För att jag har brytt om eleverna, om ämnet musik.

"Tack för visat förtoende", sa jag.
"Höhö, det är vi som ska tacka", skrockar rektor.
Ja, fan i helvete att det är!

Är jag dålig? Har jag inte skött mitt jobb? Varför har jag aldrig fått veta nåt i tid? Går jag inte att samarbeta med? Är jag otrevlig?
Tack vare övrig trevlig personal så vet jag att det inte är så. Men ändå. Hur jävla svårt ska det vara?

...och ändå säger jag "Man kan ringa om man behöver en vikarie". För att jag trivs med eleverna och övrig personal.

Hur?

Men hur ska det här gå till?!







Inte får man nån hjälp av henne heller...

Idag:

Nu: Hemma hos pappa.
Snart: Dags att gå och rösta!
Sen: Göra ett ryck i lägenheten så den blir beboelig och trivsam.

Vilken jävla ungkarl jag är. Jag sitter framför datorn i mjukisbyxor och äter middag. Och där tog vi ett steg för jämställdheten eftersom jag är kvinna.

Eller?

Matlagning

1. Potatiskokning. Fört händer ingenting, sen händer ingenting. Potatisarna är stenhårda. Sen händer allt och innan man hunnit tänka på att stänga av plattan och hälla av vattnet så har det förvandlats till potatismos. Är det fler än jag som behöver använda durkslaget för att hälla av potatisvattnet?

2. Senildemens kan visa sig redan i 20-årsåldern. Jag glömde, åter igen, att stänga av plattan. Min nya 300-kronorsstekpanna står kvar och fräser på. På omslaget till stekpannan stod "Låt inte stekpannan bli het utan att det är något i den". Vilket jag noga tänkt på när jag lagat mat i den. Vad fan hjälper det nu?! Jag äter min mat i godan ro och tänker att oj, vad osigt det blev här inne, luktar det inte bränt?

I allafall så blev maten jävligt god. Stekt laxfilé, (sönder)kokt potatis och en kall citronpepparsås. Och gurka och tomat. Och mjöööööölk. Vad gott det var med mjölk!

Ikväll blir det 21-årskalas, unge Robert fyller år, och sedan träff med Familj Vanilj.

I´m back!

Nu är jag med i matchen igen! Tack vare mobilt bredband från Telia. Känns fint. Dock märker jag ju hur mycket tid man kan slösa vid datorn. Om jag inte haft internet än, så hade jag nog vid det här laget både hunnit vara ut med hunden och diskat. Men det hinns.

Apropå disk. Jag är nog lite kär i mitt kök. Okej då, i min kokvrå. Jag diskar undan och torkar av, plockar undan disk, torkar lite till. Vårdar den ömt. Jag tänker mig att jag inkluderar vägghyllorna brevid också till den. Bilder kommer när allt är i ordning. Och det blir det inte förrän jag varit på IKEA, och det har jag inte förrän tidigast lördag.

I lördags tog mitt sl-kort slut. Det var då dags att plocka fram cykeln. Och fan vad jag har cyklat. På de här tre dagarna har jag nog cyklat mer än sju mil. Det känns i benen vill jag lova. Betänk att jag knappt cyklat alls sen jag flyttade hemifrån. Då är de här milen en fet rivstart. Men det känns väldigt bra. Det är trevligt att cykla. Det är så gott som gratis, det är miljövänligt, man får motion, man behöver inte trängas med svettiga kollektivtrafiksresenärer på bussar och tunnelbanor och jag lär mig hitta skitbra i stan. Och nu är det dags att motionera Chicko.

Några ord om ingenting

Det här är kanske inte vad jag borde göra nu, men jag har lite bloggabstinens.
Jag hinner tänka så mycket när jag pysslar på där hemma ensam i lägenheten med hunden och radion som sällskap (Doris är hos pappa). Jag trakasserar min mor med dagliga telefonsamtal, pratade med Andreas en hel halvtimme igår. Det är mycket. Våra samtal brukar annars vara mellan 3 och 120 sekunder långa.

Kanske borde jag packa upp djembetrumman jag beställt, som jag inte kommer att hinna använda för jag har typ en dag kvar med lektioner och då ska det övas till skolavslutningen (som jag förövrigt inte har nåt med att göra, är det inte konstigt?!). Kanske borde jag kolla vad jag ska sjunga med F-2 snart. Kanske borde jag sortera i en pärm? Nä, de är nog ganska sorterade redan.

Kanske borde jag be en bön till en högre makt om att det ska sluta regna för jag blir så blöt när jag cyklar. Ja, det borde jag.
"Käre väderallsmäktige, låt det sluta regna tills jag ska cykla vidare, och du, det vore schysst om det kunde vara uppehåll tills jag varit ut med hunden också, för hon hatar regn."

Jag vill ha sommarlov!