.
Det har legat där i den lilla lådan i flera år, jag tror jag tog av mig den när jag var sexton, sjutton. När jag började fundera på innebörden. Men nu är den på igen. Nu när jag börjar fundera på innebörden. Mitt konfirmationssmycke, mitt guldhalsband med berlockerna tro, hopp och kärlek. För det är det livet handlar om. Jag vet att hjärtat står för kärleken, det är inget jag har svårt att identifiera. Ankaret står för hoppet, vilket är nästan det viktigaste i våra liv, hoppet är ju det sista som överger människan. Inte heller svårt att identifiera. Men korset, tron. Tron på vadå? Jag har länge nöjt mig med att bara tro på det jag vill tro på. Men idag känns det annorlunda, jag känner ett behov av att veta jag tror på, jag tror till och med att jag känner mig lite vilsen. Eller handlar det bara om trygghet? Jag har en trygghet i min familj och mina vänner, det vet jag. Men, de är ju inte här, inte med mig vart jag går, i varje steg jag tar. Det skulle kännas bra att veta att jag inte är ensam. Jag har så länge varit så säker på min Ödestro, men den är så abstrakt. Även Gud är abstrakt, men det finns skrifter om honom, det talas om honom dagligen i vårt samhälle världen över. Det finns till och med otaliga sånger om honom. "Gud är med oss alla dagar, intill tidens ände". Ja, det är väl härligt att veta, eller att åtminstode tro. Varför finns det inga skrifter och sånger om Ödet? Inga hus dit vi kan gå för att söka vägledning och känna Dens närvaro? Och, varför lever Gudstron kvar? Det har gått över 2000 år sedan berättelsen började skrivas, hur kunde något spridas över världen med sådan fart och etsa sig fast i så många århundranden? Hur är det möjligt, om det inte finns ett uns sanning i det? I världens mest översatta och lästa bok.
Det skrämmer mig lite att ta på mig mitt halsband igen. För om nån frågar, då kan jag inte svara. "Varför har du den där? Är du kristen?"
Kristen är jag, jag är både döpt, komfirmerad och uppfostrad av familj och samhälle enligt den kristna tron. Frågan är: Är jag troende?
Om frågan kommer så skulle jag vilja ha ett enkelt svar. Jo, jag tror ju, men, åter igen: på VAD?
-Hej, nu svarar du, jag ringde tidigare och då var det mobilsvar.
-Jaha, ja, jag var i kyrkan.
-I kyrkan?!
-Ja, vi har sjungit med kören.
-Jaha, jag tänkte att du har varit på högmässa...
Det finns saker som gör att jag inte kan ge min tillit till kristendomen helt och fullt. En orsak är ovanstående kommentarer, som gör att jag känner mig så fel. Människor idag tror inte. Eller jo, många gör ju det. Men inte på samma sätt som förr. Inte ALLA. I och för sig är det här inte något stort hinder. Om jag skulle känna att jag var helt troende, så skulle jag inte bry mig om vad andra sa. För jag är inte sån, som bryr mig så mycket. Sen är det ju den där boken. Det är ju gammal och uråldrig, vi kan inte leva efter det som skrevs för 2000 år sedan idag! Det går inte! Men samtidigt så finns det ju bra berättelser. Som i grund och botten handlar om kärlek, förståelse och förlåtesle. Love, peace and understandig. Tro, hopp och kärlek. Det handlar nog mycket om vem som tolkar och varför.
Varför jag plötsligt fått de här tankarna vet jag inte. Men det är ju egentligen oväsentligt...
Och jag är ju jag. Oavsett vad eller vem jag tror eller inte tror på, så kommer jag ju inte att vara nån annan. Jag kommer inte att förändras. Om jag nångång slutar svära så är det nog för att jag jobbar i skolans värld. Jag har fortfarande ett enormt tålamod, jag tror att alla är lika mycket värda, att vi måste ge våran nästa en andra chans, förlåta och gå vidare.
Ja. Ett svar får jag inte här och nu idag. Men det är skönt att dela med sig oavsett om nån läser eller inte.
Det är väl knappast så att jag är ensam om mina tankar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar