Året som gick: 2008

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Jo, en del:
Jobbade på kollo.
Slog mitt badrekord med 29 maj, i Lilla Värtan. Har tidigare legat på 1:a juni i havet utanför Båstad.
Var på en konsert med Celine Dion.

Dog någon som stod dig nära?
Tack och lov, nej.

Vilka länder besökte du?
Har hållit mig innanför riket, utom nån sväng till Kolari, Finland.

Vilket datum från år 2008 kommer du alltid att minnas?
Inget speciellt tror jag?

Största misstaget?
Äsch, jag gör väl aldrig några misstag? Allvarligt så ser jag inte på saker och ting som misstag, allt för ju nåt gott med sig.

Bästa köpet?
Mitt piano!

Vad spenderade du mest pengar på?
Pianot om man säger en sak. Annars har en hel del gått till kläder i år. Rabattcheckarna från HM är beviset.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Alldeles säkert en massa saker.

Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2008?
Sail away, med David Gray
No woman, no cry
I dont feel like dancing (det enda jag vill är att dansa när jag hör den!)

Hur tillbringade du julen?
Hemma i Anttis med familjen

Blev du kär i år?
Inte riktigt, men jag kände nåt som kan liknas vid en förälskelse tror jag.

Favoritprogram på TV?
Jag upptäckte "Vänner" till slut, 24 år gammal.

Största musikaliska upptäckten?
Att jag kan, vill och vågar när det gäller mitt egna musicerande. Och så förundras jag över att jag inte ger upp eller bryter ihop fast jag spelar fel jämt så fort det gäller.

Vad gjorde du på din födelsedag 2008?
Citerar från min 5-årsdagbok "Barnen har sjungit utanför fönstret. Hård dag, bad på morgonen. Ett barn åkt hem, sex st illamående och febriga. Bra personalmöte på kvällen. Fixat med djuren."
Det var det jag gjorde den dagen.

De bästa nya människorna du träffade?
Jag har svårt att begränsa mig här, alla människor är ju bra människor i grunden och jag träffar väldigt mycket folk varje år. Men okej: Fia, Kristofer, Fredde, Kiti, Sandra och Natasa. Christofer jag pluggat med (någon att hänga i julgranen!). Jonas.
Det är de bästa bra människorna även om jag inte har kontakt med så många av dem i dagsläget.

Jag är nöjd med 2008. Jag lovar mig själv inför 2009 att ha mer fritid. Det ordnar sig automatiskt genom att jag går ner på 50% med pluggandet. Väntar bara på antagningsbeskeden nu... Skolan börjar ju om en vecka. Jag ska göra en bättre termingsplanering på jobbet och se till att femmorna uppnår målen i musik. Jag ska jobba på gruppkänslan i de klasser som behöver det. Jag ska fylla 25 och jag vill ha ett party för att fira att jag är hälften till 50. Jag ska åka till Island och jag planerar en kort fjällvandring i augusti.
Detta är inte nyårslöften. Jag avger inte sådana.

Nu ska jag utnyttja min pizza som jag har till godo under pizzastoppet. God fortsättning vänner!

Lugnt och fint

Jag ligger lite lågt här under mig ledighet. Är alldeles för upptagen med att leka med min systerdotter. Hon är roligast i hela världen. Och sötast. När någon som hon tycker om kommer hem efter att ha varit borta en stund så klappar hon händerna, dansar och snurrar runt på stället för att visa sin glädje. Tänk er en sån uppskattning!
Vi är hemma hos syster nu, här är det snö och minusgrader och det är fint och skönt.

Nå, bloggandet återgår säkerligen till det normala igen när jag är åter i Stockholm, den 5:e januari 2009.

Gott nytt!

Nu måste jag skriva ikapp mig.

I fredags hade vi julspel på den andra skolan. Det gick jättebra. Ungarna är fantastiskt duktiga så efteråt föreslog jag för rektorn att vi borde ha en skolkör. Det tyckte han med och att jag skulle köra igång på en gång efter jullovet. Jag har aldrig lett barnkör tidigare men det känns jättekul, jag har nämligen läst en bok som inspirerade mig.

I lördags startade vi från utanför Stockholm strax före sex på morgonen. Det tog väldigt länge, men till slut kom vi fram. Jag och Chicko sov mesta delen av vägen. Kanske inte så konstigt när detta är utsikten:



I dagarna två har jag hållt på med årets pepparkakshus. I år var ambitionerna på topp. Pajala Kyrka skulle jag göra. Och det gjorde jag. Det är vissa små detaljer som är fel, men minnet sviktade. Lite synd, men jag är ganska nöjd ändå. Det finns 26 mallar till det hela, och många av dem är sedan dubblade eller till och med fyrdubblade. Några bitar har jag gräddat. Jag brände mig även på det smälta sockret. Det hör väl till.
Se:






Snart är det dags för bastu och middag och kanske ska vi rimma på några julklappar också. Jag trivs fint när alla är samlade.

God jul!

Önskelistan 2008

Jag chattade nyss med min mor på facebook, hon bad mig maila min önskelista. Så modern är hon. Jag är värre. Jag gör som alla andra, lägger ut min önskelista på min blogg. Den kommer inte att bli lång. Jag är inte särskilt materiell av mig, och sånt jag verkligen vill ha, som tex ett piano är för dyrt att få i julklapp. Men jag gör ett försök, i ordning med det jag vill ha helst högst upp:



Etymologisk ordbok, om ords ursprung och historia. Sjukt spännande (nördvarning).




Boda Nova porslin, glas har jag fyra stycken. En karaff hade jag, den gick sönder. I grönt.




Batteriladdare. Gärna en som passar både AA och AAA. Min är kass.




Svenska Akademiens Ordlista. Jag vill lära mig många fina ord, som tex. flatulera för det mer dagliga uttrycket "fisa".




En pianopall. Skulle vara fint och ganska bra. Men det är lite dyrt...

Men mamma, mest av allt vill jag ha en lugn och kärleksfull jul med snö, sällskapsspel, glögg och familjen. Och få låna bilen nångång...

Hatkärlek som drog

Alltså. Blondinbella. Jag har sådana problem. Jag läser hennes blogg, jag höll på att sluta i helgen för jag hade inte tid, men av nån anledning läste jag ikapp mig. Jag tittar på hennes videodagbok och jag vill kräkas och försvinna nånstans för att det är så fejkat och onaturligt. Ändå tittar jag. Och i natt, vad händer? Jo, inatt har jag drömt om henne! Jag funderar på att starta en grupp på facebook "Hatkärlek till Blondinbella - terapigrupp för oss som inte kan sluta".
Vad är det hon gör som gör att man inte slutar läsa hennes inlägg?
Det är ju egentligen inte intressant. Jag skiter fullständigt i vad hon har köpt för nya kläder och vilket smink hon använder, när hon skriver politik blir jag arg för hon är MUF:are och har ju därmed dåliga åsikter om mycket. Det stör mig att hon är 18 år och har för mycket pengar som hon använder till ytligheter.
Kanske är det just det? Att jag får något att irritera mig på? Att ta ut mina inneboende aggretioner på, på någon som lite lider av det.

Om jag bara inte slagit på radion den där dagen i somras...

O, du ljuva tystnad och julfest: check

Jag har precis kommit hem. Här är det alldeles knäpptyst och det är helt fantastiskt för mina öron efter en sån här dag. Det är skönt vanliga jobbdagar men, men en dag som denna är det extra härligt.
Jag inser också, åter igen, hur fantastiskt kul jag tycker det är att jobba med barn och ungdomar i sådana här sammanhang. Teater och musik. En föreställning. Det är jobbigt att öva, barnen vill inte vara tysta när man repar. Man repar ändå, man blir arg, ungarna blir less, man undrar vad man gett sig in på. Alla skriker efter en och har tusen frågor, och sen gör man en bra (eller mindre bra) föreställning och barnen är fantastiska och alla tycker det är kul. De föreställningar jag är inblandad i nu är inte så hektiska för mig för jag har inget större knyta-ihop-säcken-ansvar den här gången. Men jag skulle gärna ha det. Jag vet att jag är bra på det. Problemet på de här skolorna är att jag inte vet vilken roll eller vilken ansvar jag har, och då vet jag ju inte vad som förväntas av mig och hur mycket jag ska styra och ställa.

Julfest: check
Min inställning var bra. Det var inte jag som gjorde fel.
Men visst blev det fel. Onaturligt mycket fel med tanke på hur bra det gick när vi repade. En gång välte ett barn mina papper mitt under en låt, han förstod inte att han skulle ställa upp dem heller. Jag fick sluta spela och fixa det eftersom jag är så jävla beroende av noter, ackord eller papper. Det ska jag börja jobba på.
Det var inte heller mitt fel att den som textade gav fel text till ungarna så jag spelade en sak och de sjöng en annan, jag bankade på med det rätta tills jag insåg att det inte kommer att ändra sig. Då fick jag böja mig för deras vilja.
Okej, ett intro blev fel. Det var mitt fel, men det korrigerade jag snabbt som attan, det var nog ingen som märkte säger vi. Ehe... Den låt jag bävade mest för gick fantastiskt bra. Jag spelade inte fel! Weeeeho! Hurra, hurra, hurra.

Jag undrar vad de andra lärarna tänker egentligen. De måste ju undra ibland varför den ordinarie musikläraren ville att jag skulle vikariera henne. Någon mer kompetent måste ju ha gått att hitta om man letat. Men jag tackar och bockar och ju mer jag spelar desto bättre blir jag. Piano är faktiskt inte mitt huvudinstrument. Om det hade gått att kompa på tvärflöjt hade det aldrig blivit fel. Faktiskt. Man kan inte kunna allt på en gång.

Nu ska jag äta lax.

Det svarta guldet - kaffe

Jag håller på att förgås av trötthet. Har repat julspel på ena skolan i morse och genrepat julfest på andra skolan efter lunch, det sätter igång nu klockan fyra, men själva föreställningen är halv sex. Jag missbrukar kaffe och godis för att orka. Det hjälper föga. Jag vill sova. Somnade mitt i natten av nån anledning. Halv tre minns jag att tittade på klockan senast. Det är mycket för sent om man ska upp klockan sex. I väntan på att allt ska starta har jag städat musiksalen och rensat i pappershögarna jag har här, det känns skönt att ha det gjort. Snyggt och fint inför nästa termin. Bara inte nån jävel stökar här under jullovet.
Jag kan inte göra nån planering ännu för jag vet inte vad temana är, men vi har planeringsdag den 7:e. Då hinner jag. Det känns så kul att få fortsätta!

Jag skulle verkligen vilja ha nya gardiner här i musiksalen. Dessa är skitfula. Jag skulle också vilja få upp gitarrerna på väggen.

Jag har ingen lust att gå och försöka vara social med föräldrar just nu. Jag vill gömma mig här tills det är dags, men jag vet inte om det funkar så. Man får nog föressten kaffe där så jag ska väl dra mig åt det hållet.

Hoppas att jag inte spelar så mycket fel... Fel!
Idag ska jag inte spela fel.
Punkt slut. Adjö!

Bulle i ugnen?

Idag hände följande:
Jag var på praktik och höll en lektion tillsammans med en klasskamrat. Han stod och förklarade vad vi skulle göra, det var ganska stimmigt i klassrummet. En tjej kommer och frågar mig vad vi ska göra, jag säger att hon ska lyssna på vad J säger. Hon står kvar, sen ser jag att hon tittar på mig.
- Förstod du vad du skulle göra? frågar jag
- Har du det? säger hon
- Va? (Jag fattar ingenting)
- En bebis i magen, det ser lite ut som det.
- Jaha. Nä. Jag ser bara ut så här. Jag är bara... tjock. (Jag vet att jag inte är det).

Barn är allt bra ärliga.
Ser jag gravid ut tycker ni?


Idag fyller Alex år. Det ska vi fira med sällskapsspel, dip och grönsaktsstänger. Känns bra för hälsan. Ajdö.

Lucia: check

Dåså, Lucia avklarat.
Jag trodde jag hade koll och nerver av stål. Det hade jag inte. Inget av det. När jag kommer till skolan halv åtta på morgonen verkar inte min nyckel passa till matsalen. Jag tittar in genom fönstret och ser inte pianot nånstans. Panik! Jag vet att världens bästa vaktis varit sjuk, tänk om han är det fortfarande? Tänk om han inte fått mitt mail om vad vi behöver för framträdandet? Går snabbt som fan till musiksalen, tänker att jag får väl försöka frakta pianot själv, hur det nu ska gå till i regnet. Men, pianot står inte i musiksalen. Måste ju betyda att det är i matsalen. När jag kommer dit igen är flera av barnen på plats som vi sagt och nyckeln fungerar som genom ett under. Jag säger åt dem att börja byta om.
Ser att pianot står på scenen, där ska ju barnen stå, och de behöver se mig och jag dem så jag får flytta ner det. Vaktis har glömt cd-spelaren men sticker iväg för att fixa det. Under tiden får jag hjälp av snälla föräldrar, de hjälper mig med pianot och de ställer om stolarna så de är vända mot scenen. Varför hade jag inte tänkt på hur publiken ska sitta? Fet miss. Satan. Förebrår mig själv för att jag är så dålig. Tackar föräldrarna en miljon gånger för att de är så snälla. Och så vidare och så vidare. Stressnivån är hög. Helt i onödan, allt ordnar ju sig.
Just när vi ställer upp oss och tänder ljusen säger Lucian:
- Jag är så nervös!
Jag vill skrika "Vad tror du jag är jag?! Jag klarar inte detta!" Istället säger jag:
- Det är ingen fara, det kommer att gå jättebra. Ni är jätteduktiga.

Har uppsjungning med barnen, går bra. Fixar Luciakronan, går också mycket bra. Det var bra att jag sa att barnen skulle vara på plats 45 minuter innan det var dags, vi hade gott om tid. Här är det min erfarenhet i teaterbranschen som kommer till nytta.

Luciatåg nummer ett går inte så bra. Det var synd för det var för det arbetslaget som hade mest barn med. Jag spelade skitmycket fel. Det är ju synd om barnen som måste oroa sig för att jag ska spela fel. Vem vill ha en opålitlig ledare liksom? Hade vi varit djur hade någon muckat med mig, vi hade slagits och jag hade förlorat. Det blir krångel på Julen är här där det är solistgrupper på verserna, de hittar inte tonarten på Rudolf med röda mulen (en sång jag aldrig gillat, säkert för att vi spelat den i blåsorkestern). I publiken vet jag att en yrkesmusiker sitter, en gitarrist till en av mina favoritsångerskor. Nervös? Jag? Näää då. Jävla skit.

Luciatåg nummer två går mycket bättre. I pausen mellan hinner jag påminna solisterna om när de ska gå fram och det fixar de galant. Jag spelar inte fjantiga fel på saker jag egentligen kan, förutom i Julen är här när jag på sista refrängen vräker på med ett Bb-ackord där det ska vara F. Väldigt vackert. Jag tror hela publiken skrattade. Det bjuder jag på för den här gången. Den här publiken applåderade mellan sångerna, det kändes kul.

Luciatåg tre på serviceboendet. Halva styrkan backar ur. De starkaste tjejerna från femman lämnar oss. Eftersom jag inte skrivit upp tidigare vilka som sagt att de ska med så kan jag ju inte banna dem och säga att de har lovat. Jag hade bara sagt att så här ska vi göra, vilka vill? Och de räckte upp handen och jag såg att så gott som alla ville med, därför tog jag inga namn. Två, också starka och bra tjejer från femman, tänker dra sig ur, men stannar efter lite övertalning. Jag berömde dem för det. Framförandet gick bra. Jag spelade gitarr på det jag kunde, det gick också bra. Barnen var snälla och trevliga och vi fick fika efteråt.

Bra saker:- När det blev krångel på Julen är här så slutade jag inte spela, utan låg kvar på ett ackord medan jag sa att de skulle gå fram.
- På luciatåg nummer två gav jag ton bättre och spelade lite melodi där det är svårt att komma rätt i Rudolf...
- Vi hade olika lucior i alla tåg så hela tre tjejer från femman fick vara lucia. Utsedda genom lottning. Rättvist och bra.

Saker att tänka på till nästa gång:- Men låt Lucia läsa en dikt eller nåt. Hallå, nu fick hon ju ingen fin extrauppgift förutom att gå med eld i håret.
- Ha ett ordentligt genrep för guds (eller alla inblandades) skull.
- Tänk på hur publiken ska sitta.
- Gör låtarna med nyanserade, nu var det mezzoforte hela tiden, på allt.
- Glöm inte bort de som ev. inte närvarar när det är uppställningsövning. De behöver också en plats.
- Tänk mer musikaliskt.
- Låt lucian prova gå med kronan tänd

Ja jag kan hålla på en evighet. Nå, i det stora hela är jag ändå ganska nöjd. Vi fick beröm efteråt, ungarna var jätteduktiga. Jag tycker det är jättekul att ordna sånt här, men fan, fan, fan va nervös jag blir när det kommer in publik i bilden. Det är fruktarnsvärt. Hemskt. Jobbigt... och jag spelar så fel när jag blir nervös. Nån som har ett tips på att hantera nervositet? När jag spelar teater går den över så fort man kommit ut på scen, men inte i musiksammanhang av nån anledning.

Dåså. Julfest på tisdag är nästa. Genrep i morgon. Min idé! Man lär sig.

Nu sova.

Lucianerver

Okej. Nu så. Jag har varit coollugn inför stundande lucia hela veckan. Men nu börjar det kännas. Igår insåg jag att jag glömt att öva kompet på "Julen är här". Gissa vad jag gjort intensivt? Nu kan jag det. Sen kom jag på att jag ju inte kan ha med piano när vi går och lussar på serviceboendet så jag måste kompa på gitarr. Har jag övat låtarna på gitarr? Typ en gång.
Sen då.

Luciakrona + kanalljus + huvudduk - klart
Kan barnen sångerna? Ja
Kan jag sångerna? Ja
Vet barnen hur de ska stå och gå? Ja
Har jag någon som hjälper mig och barnen omklädningsbestyren? Ja
Vet barnen när vi ska samlar? Hoppas de flesta har fattat det
Har jag förberett en uppsjungning? Nej.
Finns pinao och cd-spelare på plats? Antagligen. Är där tidigt i morgon för att kontrollera. Men världens bästa vaktis brukar ha koll.
Kommer det att finnas hinkar med vatten, i fall att? Ja, även här hjälper världens bästa vaktis till.

Har jag glömt nåt?

Idag har jag kommit på massa saker som vi hade kunnat göra mycket bättre. Men det får jag väl ta nästa gång jag får anordna luciatåg. Det kommer nog fler tåg. Gud så vitsigt.

Nu. Gitarr. Hej då.

Några ord om vänskap

En dag när jag gick in på toaletten hemma stod det: "När träffades vi för första gången? Vi borde nästan fira våra år som vänner!"
"25 augusti 2005" skrev jag som har koll på sådana onödiga saker. Vi hade upprop på Hampnäs då. Alex satt till höger om mig, jag tror det var en person mellan.

Och faktsikt, varför gör man inte det? Firar sina år som vänner? Vänskap är ju också en relation. En relation som behöver vårdas för att hålla, men på olika sätt med olika vänner. Jag och Alex får fira 5 år som vänner nästa augusti. Vi har bott tillsammans och vi har bott med 200 mils avstånd. Är det inte fantastiskt egentligen?
Julia och jag har varit vänner sen vi började gymnasiet, det är nu 8,5 år sen. Det är ju helt sjukt länge. Jag tror jag vet när vi blev vänner. Det var en vintrig dag, jag hade varit med henne på Kyrkans Hus och vi hade gjort marsipanfigurer. Sen hade vi sällskap hem (det är ganska långt), när jag skulle svänga av och hon fortsätta rakt stod vi kvar och pratade säkert en timme. Och det snöade. Vi hörs av då och då, periodivs ofta och ibland mycket sällan. Och vi vet, att den andra finns där, även om vi inte hörts av på fem veckor. Vi träffas när vi kan, och det blir tyvärr inte så ofta. Och det är alltid som om det vore igår.

Och när blir man vänner? Jag har nyligen fått en ny vän känns det som. I april i år var hon bara den som skulle vara min chef över sommaren. Sen blev hon en kompis som jag gärna ville träffa och bokade in fikor med, nu har det blivit en vän som jag kan ringa och säga: Hej, vad gör du? Jag har tråkigt, ska vi göra nåt? Och om hon har tid så svarar hon ja.

Det var tre av mina vänner. Jag har fler och det är jag glad för.

Nu är det dags att sova. God natt, vänner, kompisar, familj och bekanta!

Skattebetalare är vi allihopa

Jag gör faktsikt ganska mycket bra saker för samhället och miljön. Bland annat så lämnar jag blod några gånger om året. I går gjorde jag det. Då började jag fundera på varför jag gör det. Jag kom på några saker när jag låg där på britsen och blev tappad, som man säger i kretsen. Dels så känns det bra att göra en god gärning, dels så är det ganska trevligt att gå dig och bli omhändertagen av snälla sköterskor som frågar om man vill ha lite juice och säger att man gärna får ligga kvar en stund efteråt. Också, detta:
Att lämna blod är lite som att betala skatt. Man ger en liten del, och om man en dag behöver något (i det här fallet extra blod), så vet man att man kan få det. Alla behöver inte utnyttja den möjligheten, men den finns för de som behöver det.

Egentligen, alltså egentligen borde det vara lag på att alla som kan ska lämna blod. Fatta vad bra. För det är inte jobbigt på något sätt. Det är bara trevligt. Det är lungt och avslappnande och efter att man gjort det kan man inte stressa omkring för då kanske man svimmar av vätskebrist. Man får alltid lite fika när man kommer dit och det är trevligt, dessutom får man ju en liten sak också. Jag har hittills samlat på mig
- Två glas
- Två glas till
- En handduk
- En termosmugg
- En duk

Se så: Iväg med er!

Kreativitetspoäng

Den här helgen har jag spelat ganska mycket piano. Jag håller fortfarande fast vid att det är det bästa jag har köpt i hela mitt liv. Definitivt välanvänt. I helgen har jag huvudsakligen övat på att läsa noter. Jag är bra på det när det handlar om att läsa en notrad, men när det kommer till att läsa flera på en gång eller hela ackord så blir det svårare. Men jag inser verkligen hur fort man lär sig när man väl börjar öva. Jag har roat mig med "Julens önskesångbok", stor röd fantastisk julsångbok med både notarrangemang och ackordsnalys. Bland annat beslöt jag mig för att lära mig arret på "Önskelistan" (förenklad Schuberts militärmarsh), det gick ganska bra. Jag är mycket nöjd med min insats. Eftersom det är ett elpiano jag har införskaffat så roar jag mig ibland med att spela psalmer med orgelljud eller andra sånger med roliga ljud. Ibland händer det att jag fnissar lite för mig själv också, när det är extra kul.

Jag har inte pluggat alls. Däremot har jag brutit ner målen i musik och skrivit dem i två varianter. Ett så att de är mer lättöverskådliga för mig, och ett så att eleverna kan förstå dem.

Jag känner mig utvilad och peppad inför den kommande veckan. Detta ska hända:
- i morgon: möte med en klasskompis som jag ska göra projektet med. Lämna blod om jag hinner. Allpersonalmöte på jobbet, inkl. julbord.
- Teater på onsdag
- Lucia hela fredagen lång
- Hälsa på pappa och farmor på lördag
- Fett med party på lördag kväll
Utöver det ska jag sysselsätta mig med projektet i massor har jag tänkt. Vara lite extra på praktik i samband med det. Försöka läsa lite litteratur och gärna inhandla de sista julklapparna.

Nu verkar det bli dags att sova.

Sova, sova, sova

Halv elva. 10.30. Jag har sovit till halv elva.
Till saken hör att jag somnade framför tv:n igår, klockan elva. ca. 23.00.
Jag har faktiskt ingen ångest för det. Däremot känner jag mig lite full, alternativt bakis. Kan inte riktigt fokusera blicken på en gång, kroppen känns fettig, rösten skrapig.
Men jag är varken full eller bakis. Jag har bara sovit för mycket. Dessa symptom får man ju även om man sovit för lite. Intressant.

Nu ska jag äta frukost. Sen får vi se vad dagen bär med sig i sitt sköte.
Kanske lite plugg?

Bara vara

Ibland är jag faktiskt nöjd med att bara vara. I dag känns som en sån dag. Jag känner mig (än så länge) helt nöjd med att bara vara här ensam hemma hela kvällen. Jag tror det är för att jag kom på en grej. Jag hade fått för mig att ledighet och avkoppling = titta på tv/film.
Det är det för mig i viss mån. Men avkoppling är även att spela piano, pyssla med bloggen, städa och som i kväll: pyssla vidare med lite julklappar.
Förra gången jag var ensam hemma ledig så gick det ju si sådär, då beslutade jag mig för att se på en film, bara för att. Och köpa godis till, bara för att. Jag var egentligen inte sugen på vare sig film eller godis.

Det var dagens insikt.

Varför har jag inte tänkt på det tidigare?

Förra veckan fick jag en idé för att underlätta undervisningen i musiksalen. Jag kontaktade datateknikern som hänvisade mig vidare till vaktis. Jag skickade ett mail, och när jag kom till skolan igår så satt han vid datorn i musiksalen och fifflade. Kopplade ihop grejer så jag kan köra musik från datorn direkt ut i PA-anläggningen. Det är fantastiskt! Youtube, sök, play. Weehooo! Detta nyttjades fyra gånger igår.
1. Under femmornas musikkryss. De låtar jag inte kunde spela och sjunga själv spelade jag upp därifrån.
2. Med fyrorna och femmorna när vi hittade pulsen i kroppen.
3. Med desamma när vi avslutade lektionerna med dansstopp.
4. På luciaövningen när vi sjöng "Tomten jag vill ha en riktig jul" och inte kom på hur det skulle vara på ett ställe i vers 2. Då spelade jag upp den på youtube, vi lyssnade några gånger, sjöng med några gånger och återgick sedan till vårt fantastiska färdiginspelade komp (Ja! Det är bra som fan!). Sen kunde vi den!

Våran datatekniker och ovan nämnda vaktis är verkligen skitbra. De gör allt man ber dem, och de gör det med nöje. Underbara människor. Jag vore körd som musiklärare utan dem. Nästan.

Grupper av olika slag

Idag är det fredag så jag har ju jobbat.
Det började mycket trevligt med att luciatåget skulle ställa upp sig i matsalen så de vet var de ska stå och hur de ska gå. De flesta sprang dit direkt, istället för att gå till matsalen som vi sagt, så två tjejer kom och hämtade mig.
När vi kommer till matsalen så har de ställt upp sig på scenen, med lucia i mitten, tärnorna omkring och tomtarna sittandes på kanten. Precis som vanligt, som jag tänkt. Där stod de och sjöng "Natten går..." jättehögt och tydligt. Det var himla roligt! Ibland överraskar de verkligen, de små liven.

Sen hade jag femmorna, sista lektionen innan jul. De överraskade också genom att vara helt jävla skitjobbiga. Inte alla, förstås. Men några. Och det räcker för att det ska störa alla. Jag hade tänkt att vi skulle ha så mysigt med tända ljus och ett julmusikkryss. Men ack, omysigare försök till mysighet har jag aldrig upplevt.
Nästa termin (om jag får fortsätta), då jävlar. Då är det "intet leende förrän påsk". Evetuellt pingst om det vill sig illa. Det får vi sannerligen inte hoppas. Det är jävligt trist att vara arg och sträng.

Resten av dagen blev helt extremt bra, treorna är alltid bra. Fyrorna var skitbra idag (för att vara de), och det extra luciarepet gick också fantastiskt!
Härligt!

Teatern igår var skitrolig. Jag är sååå glad att jag bestämde mig för att vara med. Jag hade ångrat mig mycket annars, sen när jag fått se det färdiga reultatet.
Igår var vi iallafall på golvet för första gången. Himla trevlig grupp. Bra gruppklimat. Bra ledare, bra övningar. Hon har verkligen tänkt igenom allt. Och jag lär mig om teaterledarskap samtidigt. Jag vill kanske jobba med det sen? Alltså, det kanske är på en kulturskola jag hör hemma? Men språkutveckling är ju också så kul!
I morse när klockan ringde så höll jag på att drömma nåt om gruppdynamik i teatergruppen (vi övade lite sånt i går) så när jag snoozade var jag liksom kvar i drömmen lite, men ändå klarvaken. Jag började fundera på hurdan gruppdynamik vi har, vem eller vilka som tar ledarroller och sånt. Medan jag funderade på det så somnade jag om såklart. När klockan ringde igen upprepade jag samma procedur. Eftersom jag somnade så kom jag inte fram till så mycket.

Hej då!

En ond dag (men ganska bra ändå)

Dagen började med att jag brände pannan på locktången (använder den för att luggen inte ska stå rakt upp). Det var iallafall inte så skönt. Sen gick jag till bussen, när jag nästan var framme hörde jag den gasa så jag började kuta. Helt i onödan för som vanligt var jag ute i god tid, den buss jag hört skulle bara till Universitetet, och längre än så skulle ju jag. Sen frös jag i ca 4 minuter innan bussen kom. Det har varit svinigt jävla kallt idag.

Sedan var jag på en mycket, mycket bra föreläsning av Magnus Blixt om läraryrket. Han berättade i princip det man behöver veta men som inte ingår i lärarutbildningen. Han har bla skrivit en bok som heter "Välkommen till verkligheten". Jag tror jag ska införskaffa den, verkar mycket bra. Han började med att upplysa om oss att man räknat ut att om man skulle lära sig allt en lärare behöver kunna innan de går ut och jobbar så skulle lärarutbildningen ta 14-15 år. Nu går vi ju bara 3,5 och sen får vi lära oss mer allt eftersom. Det vi får på de tre och ett halvt åren är ju iallafall en bra grund (fem år för åk 6-gymnasielärare).

Efter denna fantastiska föreläsning underhöll jag mig på stadsbiblioteket en stund, sedan hade jag tid på Naprapathögskolans Elevklinik (billigt och bra, 120 kr för studerande). Fixade tid där igår eftersom jag haft mongohuvudvärk i två dygn. Idag var den naturligvis borta eftersom jag skulle behandla den. Så är det ju alltid. Väl där började jag inse att mina äggstockar jävlades med mig. De gör det ibland. Det gör väldigt, väldigt ont. Succesivt. Man känner att det är på gång och sen trappas det upp och har man tur så hinner man hem innan det blir allt för jävligt. Det gjorde jag idag. Men, vi har ju tetaer ikväll. Första gången i en lokal där vi faktiskt kan göra något. Börja leka. Utan mig skulle vi inte komma in där för jag har nyckeln. Jag visste inte om jag skulle kunna gå.
Det kan jag. Jag har kurerat mig med två huttar finsk sprit, Minttu. Smakar skit trots att det är smaksatt med mint. Men, sprit är det enda som hjälper mot denna åkomma. Inte för att jag vill uppmana skåpsuperi men i det här fallet hjälper det faktiskt oftast. Lite alkis kände jag mig dock när jag tog fram flaskan och snapsglaset, och serverade mig på diskbänken.

Jag tänker ta bussen ner till tunnelbanan för äggstockarna är gladare ju mindre jag rör på mig. Den går om en kvart, så hej svejs! Hoppas eran dag varit mindre smärtsam än min. =)

Kramar från ett annat perspektiv

Klockan är ett, det är onsdag, det är självstudiedag. Jag har:
- sovit till tio
- ätit frukost och tittat på slutet av Topmodell
- promenerat med hundarna
- diskat.

Inte riktigt som planerat fast ändå lite.
När jag stod och diskade började jag tänka på det här med kramar. Jag kan nästan tycka att det kramas så mycket att det missbrukas ibland. Man kramas hej och man kramas hej då, både med bekanta och obekanta. Det är nästan så att man kramas mer med folk man känner mindre. Jag kramar tillexempel så gott som aldrig Alex. Hur skulle det se ut? Hej, nu är jag hemma (kram). Nu går jag till tvättstugan (kram).

När jag var 19 och var med i teaterprojektet "Framtidslandet" via Norrbottensteatern och en massa lokalteatrar i Norrbotten blev jag alldeles överrumplad av denna kroppskontakt. På första träffen skulle vi börja krama varandra. Det var alltså en teaterövning. Det var väldigt, väldigt jobbigt. Verkligen. Krama främmande människor. Jag tyckte till och med att det var lite obehagligt, men jag gjorde ju det ändå förstås.
Sedan, på Hampnäs, efter två månader blev det höstlov, många skulle åka bort den veckan. Vi hade bott och pluggat ihop i (endast) två månader och plötsligt skulle de börja kramas för att säga hej då.
Jag minns att jag tyckte det var konstigt, och jobbigt och försökte smita därifrån. Det lyckades inte. När jag sa "Hej då" och sträckte upp handen och vinkade lite i farten blev jag stoppad och överfallen av klassakamrater som skulle kramas hej då. Här började jag tro att jag hade problem med kroppskontakt. Riktigt så är det inte. men jag är dålig, mycket dålig på att ta initiativ till kroppskontakt av vilket slag det är må vara.

I Stockholm kramas det mer än någon annanstans känns det som. Ibland tycker jag att det är jobbigt. Det blir jobbigt för att jag vet inte när man ska kramas och när man inte ska det. Vem man ska krama och vem man inte ska krama. Vissa kramar man hej men inte hej då, andra inte alls, endel både och.

Och som sagt, det känns som att det missbrukas. Jag kan tycka att alla de kramar som inte är riktigt genuina är onödiga. Och man känner ju när en kram är "nu kramar jag dig för att jag verkligen tycker om dig och det var längesedan vi träffades" eller "nu kramar jag dig för att man ska kramas när man träffas". Jag ger tyvärr ofta de sistnämnda. Ger är fel ord, besvarar är mer rätt.

Genuina kramar:
- min syster när vi inte träffats på länge
- min moster I när vi inte träffats på länge
- Mikas, alltid
- R när han plötsligt från ingenstans får för sig att krama mig
- elever som kramar mig, för man vet att de gör det för att de vill, det är äkta uppskattning.

Övriga i min familj kramar jag mest för att man ska, men det känns sällan naturligt. Det är konstigt. Men det har väl att göra med att vi inte kramats så mycket under min uppväxt. Det är klart man präglas. Min ovan nämnde moster I kramade alltid en jääääättemycket hårt och länge, och det var såååå jobbigt när man var liten. Nu tycker jag inte det längre. Nu uppskattar jag det mycket.

Det är kanske dumt att mig att skriva om det här här, nu kanske jag inte får några kramar alls? Det vill jag inte heller! Fortsätt kramas! Jag behöver tränas. Tror jag.

Nu ska jag försöka läsa lite, hitta forskning som säger att musik är språkutvecklande.