Kramar från ett annat perspektiv

Klockan är ett, det är onsdag, det är självstudiedag. Jag har:
- sovit till tio
- ätit frukost och tittat på slutet av Topmodell
- promenerat med hundarna
- diskat.

Inte riktigt som planerat fast ändå lite.
När jag stod och diskade började jag tänka på det här med kramar. Jag kan nästan tycka att det kramas så mycket att det missbrukas ibland. Man kramas hej och man kramas hej då, både med bekanta och obekanta. Det är nästan så att man kramas mer med folk man känner mindre. Jag kramar tillexempel så gott som aldrig Alex. Hur skulle det se ut? Hej, nu är jag hemma (kram). Nu går jag till tvättstugan (kram).

När jag var 19 och var med i teaterprojektet "Framtidslandet" via Norrbottensteatern och en massa lokalteatrar i Norrbotten blev jag alldeles överrumplad av denna kroppskontakt. På första träffen skulle vi börja krama varandra. Det var alltså en teaterövning. Det var väldigt, väldigt jobbigt. Verkligen. Krama främmande människor. Jag tyckte till och med att det var lite obehagligt, men jag gjorde ju det ändå förstås.
Sedan, på Hampnäs, efter två månader blev det höstlov, många skulle åka bort den veckan. Vi hade bott och pluggat ihop i (endast) två månader och plötsligt skulle de börja kramas för att säga hej då.
Jag minns att jag tyckte det var konstigt, och jobbigt och försökte smita därifrån. Det lyckades inte. När jag sa "Hej då" och sträckte upp handen och vinkade lite i farten blev jag stoppad och överfallen av klassakamrater som skulle kramas hej då. Här började jag tro att jag hade problem med kroppskontakt. Riktigt så är det inte. men jag är dålig, mycket dålig på att ta initiativ till kroppskontakt av vilket slag det är må vara.

I Stockholm kramas det mer än någon annanstans känns det som. Ibland tycker jag att det är jobbigt. Det blir jobbigt för att jag vet inte när man ska kramas och när man inte ska det. Vem man ska krama och vem man inte ska krama. Vissa kramar man hej men inte hej då, andra inte alls, endel både och.

Och som sagt, det känns som att det missbrukas. Jag kan tycka att alla de kramar som inte är riktigt genuina är onödiga. Och man känner ju när en kram är "nu kramar jag dig för att jag verkligen tycker om dig och det var längesedan vi träffades" eller "nu kramar jag dig för att man ska kramas när man träffas". Jag ger tyvärr ofta de sistnämnda. Ger är fel ord, besvarar är mer rätt.

Genuina kramar:
- min syster när vi inte träffats på länge
- min moster I när vi inte träffats på länge
- Mikas, alltid
- R när han plötsligt från ingenstans får för sig att krama mig
- elever som kramar mig, för man vet att de gör det för att de vill, det är äkta uppskattning.

Övriga i min familj kramar jag mest för att man ska, men det känns sällan naturligt. Det är konstigt. Men det har väl att göra med att vi inte kramats så mycket under min uppväxt. Det är klart man präglas. Min ovan nämnde moster I kramade alltid en jääääättemycket hårt och länge, och det var såååå jobbigt när man var liten. Nu tycker jag inte det längre. Nu uppskattar jag det mycket.

Det är kanske dumt att mig att skriva om det här här, nu kanske jag inte får några kramar alls? Det vill jag inte heller! Fortsätt kramas! Jag behöver tränas. Tror jag.

Nu ska jag försöka läsa lite, hitta forskning som säger att musik är språkutvecklande.