Idag har jag åkt med Arlanda Express. Det var mycket folk så jag fick lov att sätta mig brevid en kille. Han var norrman. Och inte bara det, han var trevlig också. Ja, han var inte bara norrman och trevlig, han var även snygg. (Observera att jag oftast säger: "Nå inte var han ju ful" när man frågar om nån var/är snygg).
Jag vet att han var trevlig för han frågade vart jag bodde och så började vi prata om väder, vind, resor och geografi. Aldrig har de där 20 minutrarna gått så fort. Plötsligt var vi framme och han klev av tillsammans med sina kollegor, och jag ser nog honom aldrig igen.
Då tänkte jag på ett kedjemail jag fick i veckan, om att människor kommer in i ens liv av en anledning. En del för en liten stund, andra för flera år och några tills döden skiljer oss åt. Man kanske inte förstår meningen just då, det kanske går upp för en långt efteråt.
Iallfall så innan vi började prata, så berömde jag mig själv i tanken för att jag satte mig brevid den snygga killen i stället för den jämnåriga tjejen. Jag tänkte sätta mig där, men hon hade sin väska på sätet brevid. Bara det gjorde att mitt självförtroende sköt i höjden. När jag sedan lyckades upprätthålla konversationen ända till Arlanda blev jag mäkta imponerad av mig själv. För jag tror faktsikt inte att han är gay. Faktiskt inte.
Nu är jag hemma hos familjen. Jag har ätit av Gunnars goda älgskav och här är det lite snö på marken. Ett vackert norrsken och Jord på bilradion välkomnade mig hem. Virkko var ovanligt lugn och lillebror är verkligen inte liten längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar