Ensamhet eller tvåsamhet

Här om dagen riktades ordet pojkvän mot mig, och jag blev alldeles ställd. Jag och pojkvän matchar liksom inte, det låter konstigt, påhittat.
Jag började fundera.
Efter ca 4½ år som singel så känner man (jag) sig rätt van vid det, trygg. Det är det som är det rätta på nåt vis, det är så det ska vara. Man förväntar sig inte nåt annat heller. I dagens tvåsamhetssamhälle så kan det hända att man blir lite utanför. Inte jag, för jag har så många vänner som är lika mycket singlar som jag, det gör nog det hela väldigt mycket lättare. Även det faktum att jag och min kombo lever ett stadgat samboliv gör nog singelskapet mycket lättare. Vi delar lägenhet, vi storhandlar tillsammans, vi planerar våra dagar så hundarna inte behöver vara ensamma så länge och delar på promenadansvaret, vi pratar om hur vi ska få dem att lyssna och lyda och vara duktiga hundar, vi pratar om vilka regler som ska gälla för hundar och katter, vi delar på städning och matlagning. Ja, ni förstår.

Fyra år är en ganska lång tid, ännu i tjugoårsåldern hinner det hända ganska mycket. Vänner flyttar ihop, förlovar sig, köper bostad, får barn (!)... Och själv lever man sitt liv. På sitt sätt. Jag inser att jag finner en trygghet i att vara min egen. Själv. Ensam. Singel. Tankar på pojkvänner och relationer kan skrämma livet ur mig, jag börjar skaka vid blotta tanken. Man vet vad man har men inte vad man får, så varför ens leta efter något annat?
Ser ni? Det är precis samma sak som ett par som varit tillsammans länge, en dag börjar den ena, eller kanske båda, fundera på om det verkligen är rätt. Om de är rätt, för varandra, om det här är vad de vill. Men de stannar, för det är en trygghet. Man vet vad man har med inte vad man får. Så man stannar, ännu ett tag...

...men snart är det alla-hjärtans-kuk-dag igen (jag döpte den till det under gymnasiet). Och herregud, det är väl klart jag vill höra samman med nån, planera en gemensam framtid, få barn, renovera ett hus...