Rätten till sig själv

Visst ska väl jag kunna få stå och vänta på tunnelbanan i lugn och ro klockan tre på natten utan att behöva lyssna på vad någon skulle vilja göra med mig och min kropp? Citat: "Men seriöst, jag skulle vilja ta dig bakifrån nu". Dessutom ställde han sig framför mig och tog sina händer på mina axlar. Det är icke tillåtet om man inte känner mig! Nej, nej och åter nej. Det är att inkräkta på min personliga sfär. Mitt revir. Min kropp. Mig. Jag.

Och visst ska jag väl kunna få åka tunnelbana på väg till jobbet en tidigt tisdag morgon, utan att någon tar jävligt mycket större plats än han behöver bara för att han ska kunna trycka sitt ben mot mitt lite extra mycket sådär? Och sedan, när jag kliver av och kastar en blick mot hans håll, så blinkar han åt mig! Men låt mig vara! Det var egentligen ingen big deal innan den där jävla blicken, för innan den var det bara ett krig som jag utkämpade för rätten om min plats. Men sen alltså, usch. Usch, säger jag bara. Det kändes... jävligt... otrevligt. Mitt lår, mitt ben! Mitt.

Kroppskontakt av eller med främmande personer uppskattas ej.
Till saken hör ju allt det här jag skrev om en gång om kramar. Hur jobbigt jag tyckte att det var en gång i tiden. Teatern har hjälp mig. Nu tycker jag det är ganska trevligt med en kram då och då. Men det innebär inte att jag tycker det är okej att folk tar sig friheter och tränger sig på min personliga sfär.

Och det här är ju verkligen smågrejer i jämförelse med vad en del svin verkligen tar sig för friheter med kvinnors kroppar. Och detta lilla var obehagligt så det räcker. Vad är det för jävla värld vi lever i?! Fan.

Fan.