Jag - en matematiker?

Idag har jag suttit på biblioteket och pluggat matte. Jag läste om bråk och insåg en sak som jag egentligen redan visste. Att notvärden verkligen är bråk. Jo, men jag vet ju det. Dock, har jag inte tänkt på att det kanske är för svårt för ettor att gå igenom sånt, och det är nog väldigt bra att jag inte tänkt på det för då har jag ju gjort det. Och faktiskt, så verkar det som att de har fattat. Och sen när de ska ha sånt med sin vanliga lärare så kommer de att kunna en massa, kanske, och då är det tack vara mig och musiken. Det vore ju fantastiskt! Sen kan det ju naturligvis vara så att de inte har fattat nånting av det jag försökt få sagt och visat.
Ska nog ta det igen här efter lovet, när jag är något mer matematikutbildad.

Och apropå det, matematikutbildad. Idag gick jag igenom så mycket nytt och jag tänker att hur ska jag nånsin kunna undervisa i matematik? Jag, som har bristande kunskaper i grundläggande färdigheter som 10-19-kompisar och multplikationstabellen. Jag som hade behövt få jobba med de där leksakspengarna för att fatta bättre, men inte fick för andra behövde dem mer än jag. Jag som suttit och räknat på fingrarna fast under bänken genom hela min skoltid, som inte förstod att x ska motsvara ett tal när det kom till algebra (när jag fattade det blev det lättare). Jag som suger på huvudräkning för att jag inte har fått några bra huvudräkningsstrategier. För att jag tyckte det var kul och blev fint att räkna algoritmer (uppställning) och hellre gjorde det när jag borde ha övat huvudräkning. Och ingen märkte nåt.
Kanske beror det på att jag haft sex olika lärare från ettan-sexan. Mina problem har varit så små att jag inte behövt särkilt stöd, men nog stora för att faktsikt vålla problem.
Så, hur ska jag se till att mina elever inte blir som jag? Ska jag klara det? Ja. Det ska jag. Alla ska bli matematiker. Vi ska jobba praktiskt och vi ska sjunga sånger och vi ska räkna med bokstäver tidigt, tidigt, så de inte blir chockade när de börjar sjuan. Likväl undrar jag hur jag ska klara detta. Svenskan känns så mycket lättare. Det kommer att gå bra. Jag kommer att kunna lära barn att läsa och skriva och förstå vad de läser.

Fast i och för sig. Det är kanske inte så konstigt att jag känner mig vilsen, vi har ju bara haft 2 matteseminarier á 2,5 timmar = 5 timmar, och jag har kanske läst 200 sidor. Det är inte så mycket. Det är ett helt år kvar tills den här kursen är klar. Kanske är det det som är grejen. Det har gått så pass lång tid och jag har lärt mig så lite tycker jag, för att kursen går på kvartsfart.

Till sist:
En sak jag länge, länge, länge har funderat på. Varifrån kommer ordet apropå?
Nu har jag svaret, eftersom jag är stolt ägare till Nordstedts Etymologiska Ordbok.
Det kommer från franskans á propos som betyder samma sak (på tal om, oväntat).