En sällsynt morgon

I morse hände en grej som inte händer så ofta. Jag försov mig.

Så här gick det till:
Klockan ringde 06.00, jag klev upp ur sängen, tog ett steg till skrivbordet och tryckte på vad jag trodde var snoozeknappen, tar med telefonen till nattygsbordet och lägger mig igen. Ser att telefonen säger "Vill du starta telefonen för samtal?" Nej, tänker jag, bara snooza, trycker jag ja så kommer snoozen att slå av och telefonen på, det gör jag varje morgon. Jag trycker nej, och tänker att jag måste komma ihåg att kolla så att snoozet inte stänger av sig. Somnar.
Vaknar 06.57. Inser fakta. För att jag ska vara på plats i tid så brukar jag gå hemifrån mellan fem och tio över sju. Om ca 10 minunter bör jag alltså vara på väg. Panik.

Så här löste jag det hela:
Gav katten mat, det måste man. Fixade kaffe, det måste man, hällde det i min eminenta GeBlod-termosmugg. Bredde en macka och tog från kylen en som var fördig från igår (ett mellis som jag inte åt). Klädde på mig, trampade nästan ihjäl katten, sminkade mig och fixade håret. Tömde kattlådan. Kollade när bussen gick. Sa till Vanilla att jag inte hinner gå ut men henne. Vid det här laget var klockan var 07.15. Bussen går 20 över. Jag tar min frukost, säger hej då till djuren och sticker ner till bussen.

Så här gick det sen:
Jag är inne i musiksalen exakt kl 08.07. Sju minuter sen. Dock börjar inte min lektion förrän 8.40, så det var lungt. Jag hann i lugn och ro (?) planera vad jag skulle göra med treorna och hur jag skulle presentera bluesen för femmorna som inte är så lättroade.

Man kan vara ganska snabb när man måste.