För två år sen satt jag i min lilla, lilla etta. Jag drack te, stickade och tittade på Bonde söker fru. Den säsong dit jag faktiskt själv sökt som en eventuell blivande bondfru. Nu vet ni det, ni som inte visste. Jag kom ju inte med, som tur var. Men jag såg varje avsnitt. Jag såg hur hästbonden Tilde genast fastnade för en av sina tilltänkta, och jag såg kärleken lysa ur deras och ögon och jag önskade, önskade att jag skulle få uppleva samma sak. Det tog ett halvår ungefär, sen var Anders det enda som upptog mina tankar all min vakna tid. Att plugga var helt omöjligt. Visserligen har han inte en egen gård med många djur, men nog fan är han bonde ändå så det räcker! Han är alldeles lagom perfekt bonnig. Som jag. Vi kör traktor. Vi kör skoter. Vi bärgar hö och räknar renar. Vi uppfostrar våra hundar. Vi har gummistövlar. Vi eldar i kaminen i köket. Anders klipper gräset och jag stickar. Anders värmer bastun och jag steker köttfärs.
Idag, sitter jag i soffan som kom med Anders. Dricker vin istället för te. Virkar istället för stickar. Och gläds med bönderna, utan att känna den där längtan. För jag kan inte och jag behöver inte längta efter något jag redan har.
Och det är tur att han kommer hem redan i morgon!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar