Jag har gråt inom mig. Jag vet inte varför. Så fort det dyker upp minsta lilla tillfälle så kommer den nästan ut. En film, en tanke, nåt sånt.
Jag tänker ledsna tankar, som att någon som står mig nära skulle dö. Då vill jag gråta. Sen säger jag till mig själv att skärpa mig, för det har ju inte hänt, och så blinkar jag bort den där vätskan i ögonen som inte ännu hunnit bli en tår. Barn brukar gå igenom en sån här tänka-på-döden-fas. Kanske missade jag min och tar igen det nu?
Om jag förstod orsaken till detta skulle jag göra nåt åt det. Men jag förstår inte. Då och då i mitt liv, har jag tänkt, eller väntat, eller förväntat mig att nåt hemskt ska hända, för jag har det alldeles för lätt, alldeles för bra. Jag är rädd för att straffas med ett bakslag värre än värst, för att jag haft det så bra. Men alla människor kanske inte drabbas av hemska saker som svek och sjukdomar?
Nästa fredag ska jag spela på en begravning. Det är för en omtyckt, engagerad, godhjärtad människa som jag inte kände så väl, men som många, många andra har känt. Han var lärare. Hans 16-åriga son har förlorat sin pappa. Han har anledning att gråta. Det kommer nog att bli rätt jobbigt, kan jag tro.
Jag har ingen lust att laga mat. En restaurang i Anttis hade inte suttit fel just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar