Jag borde plugga, som vanligt. Och vad gör jag? Jo, jag sitter och spelar psalmer. För jag tycker det är trevligt. Jag konstaterar högt att "jag tycker det är rofyllt med psalmer ändå..."
Hur det än är, allt det här med Gud och Jesus och kristendom och andra religioner, så kommer jag inte ifrån det faktum, att jag blir otroligt lugn av att gå till kyrkan och lyssna på en präst. Att jag tycker det är ganska trevligt att sjunga psalmer. Och att jag faktsikt plockar fram min psalmbok då och då och spelar lite.
Mycket som står i Bibeln och sjungs om i psalmerna är ju åt helvete konstigt. Det är dubbelmoral så det sjunger om det. Man får inte det och inte det och man ska vara si och så för att bli accepterad. Men, egentligen, så är budskapet i grund och botten kärlek. Och allt är byggt på de tio budorden. Och kärlek är fint, säger jag ju.
Men jag tycker inte att religion ska prackas på någon. Var och en ska få välja själv. Däremot tycker jag att det är synd, att de som väljer att tro, blir så klankade på. Av många. Att jag inte vågar ha mitt tro, hopp och kärlek halsband för att jag är rädd att folk ska tro att jag är (troende) kristen och därmed dra en massa slutsater om mig som kanske inte är sanna. Att jag ska få frågor jag inte kan svara på. Att jag ska behöva försvara nåt jag inte kan försvara. Kristendomen alltså. Men egentligen så är det ju så enkelt att jag tycker att tro, hopp och kärlek är fina byggstenar i livet. Vad man tror på är sedan var och ens ensak. Jag titulerar ju mig som fatalist, vilket jag nu när jag googlar det ser att det är lite fel ord. Fatalister tror att allt är ödesbestämt, och att den fria viljan är en illusion. Det tror inte jag. Jag tror att de val man gör påverkar en och leder en i en viss riktning, medan andra val kanske hade lett en nån annanstans. Eller kanske till samma ställe? Ordet för det är determinism, och klassas som en filosfi.
Men hoppet är ju det sista som överger människan, och kärlek, ja, det är ju fint, som sagt.
Jag tror, att livet blir lite lättare att leva, om man tror. Det är vad jag tror.
Jag tänker, att jag väljer att tro på min nivå.
Det är helt accepterat att lärare plockar det de tycker är bra från diverse olika pedagogiker, teorier och filosofer och gör det till sin egen undervisning.
Alltså tar jag de bitar jag gillar från kristendomen, samhällets paradigm och min omgivning, och gör till min egen.
Finemang!
Nu ska jag på teater, för vi har premiär på lördag.
1 kommentar:
kloka ord, som vanligt! ;) Egentligen är det nog inte så viktigt att sätta in folk och trosuppfattningar i fack, äve om man gärna gör det. jag tror att de flesta människor har en bild av vad eller vem gud/nån högre makt/ödet/allah osv (oavsett om man tror eller inte) är och man har sin egen relation till det man tror. Om man sen kallar sig religiös eller inte berättar ju inte mykcet om vad man egentligen tror på. Men det är tråkigt med förutfattade meningar, men dessa kommer nog alltid att finnas. Själv tror jag på gud, men jag vet inte riktigt vad jag ska titulea mig. Jag tror att människan ofta bygger upp mycket kring olika religioner, massa regler och sånt. Det är svårt att värdera hur man ska bete sig och vad man får och inte får göra. I slutändan är det ju ändå inte vi som dömer vad som är rätt och fel. Jag tror vi har skapats med en magkänsla (samvete), något som leder oss om vi är sann med oss själva och försöker vara en bra människa. Sen tror jag inte att gud bryr sig om saker som t ex vilket kön två som gifter sig har, eller om det är en man eller kvinna som vill predika hans ord i kyrkan... Det är nog mer människan som är brydd om den saken.
Skicka en kommentar