Sju månader.
Där skulle vi ha varit nu om det inte gick som det gick.
Jag har inte tänkt så mycket så i sommar. Har liksom haft fullt upp med bröllop och annat och bara omgett mig med personer som vet vad som hänt.
Men tillbaka i vardagen har jag mött personer, som vetat att jag hade nåt på gång. Personer som sneglat mot mig mage för de förväntade sig att den skulle vara rund och fin.
Jag vet ju att de undrar. Men ingen frågar ju, för sånt frågar man inte. Men jag skulle inte ha nåt emot att de frågade, för då fick de ju veta och så slapp de spekulera.
Eller så inbillar jag mig alltihop. Kanske sneglar de inte alls. Men det känns så.
Egentligen har jag ju inte förlorat något, för det fanns ju inte där. Kanske i början, men inte sen. Fast jag trodde ju att det fanns där. I tre månader trodde jag att det fanns där. Man hinner tänka och känna mycket på tre månader. Nu börjar de få sina barn, de som jag sett på Konsum med magarna i vädret och jag tänkte att vi kommer att ha barn som är lika gamla, men ni vet inte det för det syns inte än.
Och jag tycker det är jobbigt. Jätte, jättejobbigt. Och det spelar ingen roll att ni säger att det lyckas säkert nästa gång och allt har sin tid. Det är lika jobbigt för det.
Tack för ordet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar