Långtidssingel

Här om dagen satt jag i mammas söta torp där jag bott när jag varit hemma. Köksklockan tickade, jag drack lite kvällste, tittade ut genom köksfönstret. Det regnade. Då tänkte jag, att nog vore det trevligt att ha någon att dela denna ensamhet men. De vardagliga stunderna i livet. Att när jag åker från mamma på kvällen för att sova i torpet så skulle det inte bli så tomt. Vi skulle sitta där tillsammans och titta ut genom fönstret och lyssna på klockan. Sen skulle jag titta på honom och tänka att jag är lycklig som har nån som tycker om mig. Och när bastum värms och alla går i omgångar och bastar, så skulle jag slippa gå ensam. Jag skulle ha någon som kan skrubba mig på ryggen med rotborsten, någon att svettas tillsammans med.
Där i skymningsmörkret myntade jag uttrycket långtidssingel. Alltså en som varit singel länge. Som långtidssjukskriven, långtidsvikariat, fast singel. Jag har flera vänner som är det också, och det gör nog det hela enklare. Fast det är klart, när folk börjar skaffa barn, bli sambos, tjäna pengar och köpa dyra tv-apparater tillsamams, då känns det ibland som att man ligger lite efter.
Då kan jag fundera på om det verkligen är på riktigt? Det de känner för varandra? Finns det? Letar jag efter något som inte finns? Har jag orimliga krav? Det enda jag egentligen begär är att bli kär, och att personen som är föremål för kärleken skall vilja besvara den. Hur går det till? Men så tänker jag på alla låttexter som finns, dikter om kärlek, böcker och filmer. Någon har ju skrivit detta, och nog måste det väl vara självupplevt? Jag vet inte om jag kommer att uppleva det som R och A verkar ha, man måste kanske vara en extra passionerad, känslig människa för att ha det, och det är ju inte jag. Men får jag bara uppleva hälften av vad de har så skulle jag vara lycklig.
Inte för att jag är olycklig. Tvärtom. Livet är på topp just nu. Jag känner mig oövervinnerlig, snygg och helt enkelt jävligt bra! (Om man får lov och säga så i jantesverige?) Men lycklig på ett annat sätt säkert. Att få somna och vakna upp brevid någon som man älskar, och som älskar en tillbaka. Att tycka om någon så man knappt vill vara ifrån varandra.

Fast det skrämmer mig också. Jag är så självständig så jag undrar hur jag nånsin ska kunna dela mitt liv med någon? Finns det plats för en karl i mitt liv? Nej, inte just nu, och så har jag väl gjort det just för att jag inte har nån. Skulle jag bli dödligt förälskad skulle jag ju göra plats för honom. Det skulle jag.

Nå väl. Det var några tankar som jag burit på några dar. Nu finns de här.

Ha det så gott och lycka till med kärleken!