I fredags var jag till Luleå med några av mina flöjtelever. Det hela började med att vi kom typ en halvtimme för sent för att jag inte hittade. Eller, vi såg skolan, men hittade inte infarten. Och självklart fuckade Maps upp sig i mobilen. Iallfall. Vi hade en mycket trevlig, rolig dag med många skratt och en del ljuv musik. Och tjejerna blev intervjuade av Norrbottens Kuriren.
Men efteråt hade jag lite ångest. Var låtarna för svåra för de som bara spelat ett halvår? Ja, det var de men det visste jag ju innan men de lärde sig ändå två av dem. En skippade vi och en kämpade vi med. Så ibland kände de sig nog dåliga, eftersom de inte kunde. Och det oroade jag mig för. Men jag tröstade dem med att de spelat ett halvår, och att låtarna var utvalda för såna som spelat ungefär två år. Då tror jag de kände sig bra ändå.
Och sen funderade jag på mina egna musik- och orkesterresor jag gjort i min ungdoms dagar. Jag minns alla som roliga, bra resor. Och det är inte själva spelandet jag minns. Det är allt runt omkring. Att få umgås med vänner man redan har, att träffa nya vänner, att bli bättre vän med nån bekant. Att få gå på stan och köpa ett halsband. Att hungrig leta efter ett ställe att äta på. Långa, långa bussresor med kortspel, skratt och skämt. Att komma till ett nytt ställe. Att tycka att folk är konstiga. Att knacka i bussrutan åt folk som passerar och sen ducka.
Få minnen rör själva speltillfället.
 |
| En marsch genom Visby |
 |
| En paus på en bänk i samma stad |
 |
| Att bada i havet den 1 juni när isen knappt gått där hemma. |
 |
| Att ha hejdundrande jävla roligt åt nåt |
 |
| Att åka buss. Långt. |
 |
| Att åka lite mera buss. |
|
|
Musiken spelar rollen som den gemensamma nämnaren som ger upphov till en stark, fin gemenskap. Men det är inte musicerandet som är huvudsaken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar