SSK-MoDo

Igår blev jag bjuden på hockey av min fader. Södertälje mot MoDo i SSK:s hemmarena Scaniarinken, som förövrigt är mycket ombyggd sen jag var där sist.
Mitt allra första hockeymatchminne är från när jag i femårsåldern ungefär och har följt med pappa på match. Det är ju livat och stojigt på sådana där tillställningar så lilla Marika somnar där, trygg i allt oväsen. Men usch, de skriker lite väl mycket.
-Pappa, varför skriker de? frågar jag sömnigt.
-Det blev mål, svarar pappa. Och sen tar den minnessekvensen slut.

Igår var även Britta med. Vi åt god mat och drack lite vin/öl. Brevid vårat bord sitter ett gäng MoDo-supportrar (heter det så i hockey?) och under nationalsången fick jag verkligen höra en riktig, riktig fotbolls(hockey)kör. Herregud, det var så roligt så jag tvungen att vända mig bort och skratta. Nog sjunger de ju fint, men alla i varsin tonart. Så fantasktiskt. Sen slog det mig att jag måste lära mina elever nationalsången så de kan sjunga den vid dylika tillfällen.

Matchen drar igång och efter knappt en minut ligger MoDo:s målvakt framför målet och stiger inte upp. Det var ju läskigt men verkade inte vara så allvarligt för efter ett tag klev han upp, tog på sig hjälmen och fortsatte. Efter ytterligare ett tag kom första slagsmålet. Herregud, testosteron alltså.
- Jag tror dom har ADHD hälfen av dem, sa Britta, och jag är beredd att hålla med henne. De kan ju inte kontrollera sin ilska. Visst, man kan bli arg, man kanske smäller till nån, men man forstätter sen inte att slå.
Men jo då, slåss ska de minsann. Annars är det väl kanske inte ishockey på riktigt?

SSK gjorde första målet och när sista perioden vad avslutat stod det 2-2. Så MoDo vann i förlängningen. Det var riktigt, riktigt spännande! Inte heller överraskande med tanke på att Södertälje ligger längst ner i Elitserien. Strax under Luleå vill jag tillägga.

Hm, det är kanske ett tecken, på vilka man ska heja på, och vart man ska flytta när utbildningen är klar? Kanske?