Idag har jag gjort rivstart nummer två, nämligen med jobbet. Fem musiklektioner och massa planering en del pedagogiskt prat. Jag är jättenöjd med själva lektionsinnehållet för samtliga, klasserna uppnådde dagens mål och verkade ha roligt. Mer kan man ju inte begära?
Däremot fnissade de åt att jag sjöng "så ljust", de skrattade alltså åt min sångröst. Det var hårt måste jag säga. Lite sårad blev jag, särskilt som jag själv tyckte att det gick ovanligt bra att sjunga idag. Då fick jag strängt förklara att vi har musik för att man ska få sjunga, för att det är roligt att sjunga och att alla kan sjunga, och framförallt att alla har olika sångröster. De blev tysta.
I två klasser har de påpekat mina sch-ljud. Det gäller verkligen att veta vem man är när man jobbar med barn. Jag sa att jag aldrig, aldrig kommer att börja prata Stockholmska, bara så de vet.
Det tog en miljon år innan jag somade igår. Elva släckte jag lampan efter att ha läst. Halv två tittade jag på klockan sista gången.
Men nu är jag trött i kropp och själ. Det är skönt.
Och jo. Nu när jag är igång, så känns det jättekul! Visst kan jag vara musiklärare ett tag... Jo.
1 kommentar:
Du som har så underbart charmig dialekt! Jovars, de skrattade på utsidan. Men insidan kved nog av avund, de vill också prata så! Iaf skulle jag vilja det. Ha en dialekt alltså. Det är så tråkigt att prata rikssvenska..
Skicka en kommentar