17 november 2009

När det är ett halvår kvar

"Lärare kan vara de enda andra vuxna barn träffar förutom sina föräldrar" läser jag i en intervju i Lärarnas Tidning med Therese Eriksson, grundare av föreningen "Maskrosbarn". (Ni vet, såna som haft det jävligt svårt och jobbigt under sin uppväxt, men ändå "lyckats").

Och jag tänker, det måste ju nästan vara svårare att vara lärare än förälder. Man har inte bara sina egna barn att ta ansvar för. Man har andras barn att ta ansvar för. Som lärare kan man både rädda liv, och förstöra liv. Därför håller jag fast vid att det vid lärarutbildningen borde finnas något slags lämplighetstet. Jag har läst i snart sju hela terminer, och inte en gång har min lärare i den aktuella kursen kommit ut på min VFU för att se hur jag jobbar, undervisar, bemöter elever och kollegor. Hur kan de egentligen få utfärda ett examensbevis? I mina examinationer och tentor kan jag ju skriva det som jag tror att de vill läsa. Det är det ju ingen som vet. Så ja, införande av lärarlegitimation är nog en av mycket få frågor jag håller med Jan Björklund i.
Jag tycker inte att vi ska ha obehöriga lärare i skolan. Jag tycker att alla de som jobbar nu, utan utbildning, ska få/ta det. Visst kan det finnas de som är duktiga ändå, men jag tror att de missar nån bit.
Ju längre in i lärarutbildningen jag kommer, desto mer nervös blir jag för att gå ut och jobba på riktigt. För nu vet jag vad som kan gå fel. (De flesta) lärarna på lärarutbildningarna undervisar ju utifrån de senaste forskningsrönen, vad missar man om man aldrig fått det? Eller om man inte fortbildar sig? Eller om man inte tar till sig det senaste på annat sätt?
Fan. Utbildningen slutar inte för att man får sin examen. Som lärare fortsätter den hela livet. En föreläsare hade en gång på nåt sätt räknat ut att om man skulle lära sig allt det som man lär sig efter examen, under högskoletiden, så skulle lärarutbildningen bli 12-14 år. Vet ni vilka andra som har så lång utbildning, inkl. både teori och praktik? Läkare. Och läkare, de får inte jobba utan läkarlegitimation. Skulle ni gå till en olegitimerad läkare? Skulle ni skicka era barn till en obehörig lärare, varje dag?

Jag blir upprörd för att det finns så många dåliga lärare. De behöver inte nödvändigtvis ha varit det alltid. De var säkert riktigt duktiga när de jobbat i fem år. Men om man fortsätter på samma sätt år ut, och år in i 30-40 år, då tror jag inte att det blir bra. Ja, jag ska komma ihåg det här när jag jobbat ett tag. Jag ska också välkomna lärarstudenter med öppna armar.

Det här blev längre än jag trodde. Det är tydligen ett ämne som engagerar mig. Och jag hoppas och tror, att det är det engagemanget som gör mig till en bra lärare. Om lite drygt ett halvår.

Men seriöst, efter en termin på lärarhögskolan kände jag redan att jag var tio gånger bättre lärare än jag varit innan, och så usel var jag nog ändå inte innan jag började.

PS: Fan va skönt det är att få tycka saker utan att behöva styrka det på något sätt Me like blogging. DS.

Inga kommentarer: