40:e oktober - Tankar om singelskapet

Jag har på sistone tänkt mycket på en grej. Det är det här med dejtande och Spraydejt och killar. Egentligen så är jag så jävla ointresserad. Jag surfar runt där på sidorna och ingen är egentligen nog intressant. Jag har ingen lust att springa på dejter på främmande människor. För vad ska jag med det till?
Jag trivs fantastiskt bra med mig själv, Chicko och Doris. Det finns två anledningar till att jag ändå är kvar på Spray. 1. Jag vill ha barn i framtiden. 2. Kvinnor i min ålder bör ha ett stabilt förhållande, eller vilja ha ett.
Men okej. 1. Barn kan man skaffa sig ändå, nu för tiden. Kanske lite jobbigare, men det går. 2. Brukar jag göra saker för att andra tycker att jag ska det, eller inte ska det? Svar: Nej. Jag brukar göra som jag vill.

Varför, varför är tvåsamheten så eftersträvsam? Varför är det det allt handlar om? Hur många är dejtingprogrammen på tv? Hur många är dejtingsajterna på Internet? Tidningar, krogar, allt bara skriker ut att man ska vara två. Då, och endast då är man fullkomlig. Då kan man bli lycklig. En är en för lite, tre än en för mycket. Men två, det är perfekt. Eller?

Jag är inte emot förhållanden. Jag tycker det är fint, att folk tillsammans jobbar på sin relation, för att de tycker den är värd det. Men jag har inte hittat nån sån. Jag har aldrig mått dåligt av att vara singel. Det är liksom det jag kan. Det är jag. Jag är bra på det. Jag har en väldigt bra relation med mig själv. Och, jag har fantastiska vänner och en fantastisk familj vars tid jag inte behöver kompromissa mig till.

Jag säger inte att jag inte vill ha en partner. Skulle jag bli kär och det skulle vara besvarat så skulle jag ju inte säga tack, men nej tack. Men jag orkar liksom inte leta. För att andra tycker det. För att samhället säger det.

Ibland känns det som att folk tycker synd om en för att man inte har nån partner. Kanske är det av ren välmening, för att de själva vet hur fantastiskt fint (?) det är att ha nån som älskar en och som finns där, och önskar att jag ska få uppleva detsamma. Men det är inte synd om mig. Det vore synd om mig om jag hade ett förhållande "bara för att man ska". Då vore det synd om mig. Men jag är snällare än så mot mig själv.

Nå väl. Vem vet? Om ett år eller fem kanske jag känner helt annorlunda om situationen är som idag. Kanske inte?

Nu kurar Doris ihop sig i mitt knä. Hon är varm och go, och spinner så rofyllt. Chicko snarkar i sin säng, och jag planerar morgondagen så som jag vill ha den.

God natt!



Ser denna singel ensam ut?