Upp till kamp!

Det finns mycket jag tycker är fel. Ibland har jag tankar om hur man kan göra saker och ting bättre i samhället. Orättvisor gör mig arg. Min politiska ådra har legat i träda, men nu har den börjat sjuda igen.
Idag är det Internationella Kvinnodagen, det har jag firat på ABF-huset i ett arrangemang med Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Många är kritiska och det har även jag varit, varför ska vi behöva ha en speciell dag för kvinnor? Betyder det då att alla andra dagar är internationella mansdagar? Får det inte en motsatt effekt på jämställdheten? Borde vi inte ha Internationella Mansdagen då? Idag fick jag ett svar. Så länge vi lever i ett ojämställt samhälle (ja, det gör vi) så behövs sådana här dagar just för att uppmärksamma ojämställdheten. Den kommer inte att försvinna av sig själv. För att kvinnor och män skall betraktas jämlikt måste männen offra något av sig själv. Hur många är villiga att göra det egentligen?

Partiledarna var där i sina egna höga personer, så även Ingvar Karlsson. Det var ju himla kul! Jag har aldrig sett dem live nångång. Det finns en vilja, en glöd och någon slags strategi för att återta styret i nästa val. Det måste vi! Hur ska det annars gå för oss vanliga, dödliga, ej förmögna människor?

Som sagt, jag har åsikter, tankar och idéer. Jag uttrycker dem sällan i samtal med andra och det är löjligt. Jag har inga problem med att antyda att jag står på de rödas sida, för det fattar man ganska snabbt. Men mer specifikt, vilka jag faktiskt röstar på, det säger jag sällan. Det är nog för att jag är rädd att bli ifrågasatt, att hamna i en verbal diskussion som jag inte kan ta. Varför kan jag inte? För att jag är dåligt påläst? För att jag inte kan argumentera för min (partiets) åsikter och ståndpunkter? För att jag inte håller med om allt partiet säger? Vem gör det liksom? Nu får det vara slut med fegheterna. Jag vill göra något och i dag ansökte jag om medlemsskap i S-kvinnor. Vi börjar där.

Jag fick också prata med radion. Det var lite pinsamt. J var på vift så jag stod kvar med våra grejer, då kommer en man och säger att han är från Sverigs Radio och frågar om han får ställa några frågor. Men det är väl klart att jag inte säger nej! Jag säger sällan nej. Jag borde ha sagt nej. Han frågade svåra frågor. Först frågade han hur jag trodde att det röd-gröna samarbetet skulle kunna använda dessa frågor (jämställdhet) för att vinna i nästa val. Hoja, vad svårt. Så ska man komma på nåt snabbt, jag hasplade ur mig att det nog kan vara bra att visa att man arbetar med jämställdhetsfrågor och låta det vara en av grundstenarna eftersom det är något som ligger många männsikor varmt om hjärtat. Det svaret var jag ganska nöjd med. Sen frågade han om jag hade reflekterat över ett ev. samband mellan den pågående finanskrisen och att vi har Fredrik Reinfeldt som stadsminister. Det hade jag inte, fick jag lov att säga. Sen vår det nån mer svår fråga som jag inte kunde svara på. Jag tror inte att det kom med, jag hoppas att det inte gjorde det. Men lite spännande var det...

"'Kvinnor kan...' är en halv mening" eller "Kvinnor kan... allt!"?

Just det.

Tacka vet jag yttrandefrihetslagen!