Det är vad jag har varit i dag. Efter att mitt ordinarie arbetspass var slut gick jag in och vikarierade på samma skola. Det innebar en resa i kollektivtrafiken med 22 barn, iväg mot simskolan.
Jag kan tycka att stadstrafiken är stressande i sig, lägg då till 22 barn i åtta, nio-årsålden, snö som yr rätt in i ögonen så du inte ens kan se de 22 barnen och på det det faktum att du sovit ca fem timmar. Då har du mig. På Ringvägen.
- Tjejer! Skynda er nu!
- Men hur kommer det sig att det blir en sån här lucka där hela tiden?
- Lyft på fötterna så du inte skvätter slask på de som går framför dig.
- Kom nu, du hamnar efter.
- Jag vill att du går här så jag kan se dig.
- KOM NU! Ni får springa ifatt oss.
Så där har jag gått omkring och låtit. Hur kul är det? Det är inte kul. Jag hamnar oftast längst bak för att jag inte hittar vägen, och för att jag är en sån som går sist. Det har jag alltid varit. Det betyder alltså att jag har varit ett av de barnen som jag nu tjatar på att de måste gå fortare för att de ska hinna med. Jag hatade när fröknarna tjatade på det. Jag tyckte precis som Skalman att "skynda" var det fulaste ord som fanns. Och att "Bättre sent än aldrig" var ett alldeles fantastisk motto. Och nu då? Hoja...
Nå väl. En god nyhet är att mina utmanande ettor var alldeles, alldeles fantastiska idag. Visserligen var en av de mest utmanande inte med hela tiden och det kan ju vara en orsak. En annan orsak kan vara att jag varit på fritids både torsdag och fredag förra veckan. Och att några har fått byta platser. Jag fick avsluta lektionen med att berömma dem och det var såååå kul!
1 kommentar:
vad du jobbar mycket! Är du inte i skolan i egenskap av att vara elev längre? :) Det där lät rätt jobbigt föressten, allt blir iofs jobbigt när det är snö-som-blåser-i-ögonen-väder, med eller utan 22 ungar. Men jag vågar gissa att det är en aning jobbigare med ungarna...
Skicka en kommentar