Ett minne blott

Först går kylskåpet sönder. Sen tappar jag mitt SL-kort som gällde sex veckor till.
Sen binner mitt barndomshem ner till grunden. Man får perspektiv på saker och ting.

Före:


Förstukvisten december 2006

Efter:




27 mars 2009

Jag kommer aldrig mer att få komma hem efter fyra månader, och känna lukten av hemma. Aldrig mer. Inte den lukten av hemma.
Jag fick en tjock bok om Pelle Svanslös av farmor, som mamma läste ur. Borta.
Varenda foto som tagits i familjen. Borta. Utom de som ansetts som mina, för de tog jag därifrån i somras.
Jag förstår inte det här ännu. Men jag tackar alla högre makter att det blev som det blev, och inte värre. Att det hände vid sju-tiden på morgonen när man börjar vakna ur sin nattsömn, och inte klockan tre på natten alla sover som djupast.

Det är sånt här som händer andra. Nä, och det ska man komma ihåg. Det händer även en själv. Nu är jag egoistisk, jag sitter och tänker på vad jag har förlorat, och hur jag påverkas av det här. Det betyder inte att jag inte tänker på mamma och Gunnar, Mats och fammo. Mats hade allt där. Datorn, elgitarren och vad som nu kan tänkas vara viktigt för honom. Hans rum var alldeles nyrenoverat och fint, vi fixade det i somras. Nu, borta.
I september i år skulle det ha varit 60 år sedan fammo och faffa flyttade in dit, i huset de byggt själva.

Men som vi sagt hela dagen. Det är bara materiella ting. Det är bara saker. Och säkert en jävla massa skit som man äntligen blivit av med! Och säkert en massa fina grejer man velat ha kvar... Men, men... Vad gör man? Life must go on, och det vet jag att det redan gör för dem där hemma.
I vår familj deppar vi inte ihop, vi grämer oss inte över saker. Det gör vi inte. Vi vet att det finns en framtid, och det är dit vi ska. Det är dit de ska. Familjen.
Jag älskar er, familjen.


Tillsammans

(Samtliga foton: Ingegerd Svala)