Jag är glad...

...att det finns så mycket fint i livet.
Jag pallrade mig iväg till bibblan och pluggade några timmar så nu har jag ro i själen. Solen skiner och det är lagom många minusgrader. I förrgår (på väg till skolan, innan jag blev arg) när snön yrde och allt var grått kände jag ändå att Stockholm är ganska vackert.
Andreas bakar mockarutor och det kommer att bli gott. Jag ska laga carbonara och det kommer också att bli gott, sen ska vi dlicka öööl och det kommer bli både gott och kul.

Och alltså. Allt handlar ju om hur man väljer att se på saker och ting. Jag hade kunnat låta min ovilja att plugga spegla av sig på hela min dag, men det var ingen rolig känsla så jag valde bort den. Fint va?

Det som fördunklar lite är att det alltid finns folk man måste sakna. Jag saknar Fia. Jag vill att hon ska vara här så jag kan dricka kaffe med henne i tid och otid. Jag känner att det är längesen jag var hos systra med familj. Pratade med henne i telefon, hörde hunden fjanta sig i bakgrunden, fick höra om Mys påhitt och kände att jag saknar dem. Härliga familj.
Men, men. Jag har mycket bra här och nu.

Trevlig helg!